En riktig skitdag!

23 jul
23 juli 2019

I lördags var det en av få dagar då jag tappar energi på riktigt.
Det började med att dottern kommer springande när jag skall gå och simma. Hon berättar att någon har slitit ner flera skyltar till Pannkaksträdet och förstört dessa.

När jag 45 min senare kontrollerar är det fyra skyltar nedrivna varav tre är stulna och en är sönderbruten, men går att laga. Det är inte småbarn som har gjort detta och det är inga myndigheter som jobbat en fredag kväll, utan någon med både längd och styrka som vill förstöra!!

Några av grannarna klagade tidigt på ökad biltrafik och för att minska risken för att gäster irrar omkring har vi tydligt skyltat till lekplatsen. Utan skyltning blir det just extra biltrafik, så för att minska eventuell irritation ville jag ha upp nya skyltar omgående

Efter ca en timma så var nya skyltar uppe och ytterligare en timma senare var två återigen förstörda. Här gick luften ur mig och jag tappade energi, då det känns så meningslöst och ingen vinner på det.

Utan skyltar blir alla bara förlorare. Våra besökare irrar omkring och det tar länge tid att hitta vilket ofta blir med GPS, Grannar får ökad biltrafik när besökarna irrar omkring. Vår service till gäster får sig en knäck och naturen förlorar då det blir extra onödig biltrafik som ger mer utsläpp. Skyltvandalen är eventuellt nöjd men antagligen inte speciellt stolt innerst inne.

Förra veckan fick vi även vår fjärde eller eventuellt femte anonyma anmälan och denna gällde staketet runt vårt hus. Enligt anmälaren står staketet inte exakt på tomtgränsen. Historien med staketet är ca 20 år gammal från tiden då jag och min avlidne fru köpte hund, hon ville ha staket för att hunden skulle vara kvar på tomten. Ulrika som var en handlingens kvinna kontaktade en man som byggde vackra Gotlandstun. Det nya staketet byggdes delvis efter det gamla staketet och längs vägarna. En del av staketet vet jag om att det hamnade fel då det står ca 3-5 m innanför tomtgränsen. Så där har vi lite tomt på grannens sida av staketet. Om fler staket står fel får vi väl se när denna anmälan behandlas för några stycken tiotusenlappar hos Region Gotland.
Om de där uppe har någon koll på oss här nere så har Ulrika antagligen en hel del åsikter om denna anmälan mot hennes tilltag i slutet på 90 talet.

Jag har inte förstått vad det är som gör att människor gör så här. Är det ett sätt att skrämma oss? Att försöka få oss att flytta? Eller är det bara ett irrationellt sätt att handla för att man vill jävlas? Bygger dessa handlingar på något sakligt eller är det bara rädslor och en stark gruppress som gör att man tillhör en grupp som är emot och därför uppstår hat, vilket gör att vissa skall förstöra utan att tänka på vad detta leder till!

För ca 40 år sedan köpte vår familj Kneippbyn och gjorde stora förändringar genom att öppna upp en ungdomscamping, byggde sommar o vattenland, startade diskotek, började med konserter m.m. Detta retade upp en grupp som bodde i närområdet så mycket att olika typer av förstörelse satte igång.

För några år sedan mötte jag en av dessa killar på krogen. Han är idag är en innerstadsprofil + 50. Han raljerade fortfarande som om han tillhörde de som var emot, med skadeglädje, om vad de gjorde under denna tid. Han skämdes inte för att berätta att de bland annat skar sönder hoppborgen och vid minst ett tillfälle ställde sig och kissade på taket till diskoteket som jag drev. Han skrattade extra när han berättade att han hade riktat strålen mot fläkten som sög in luft och urin måste då ha kommit ut över gästerna. Det fanns ingen som helst ånger utan det var med stolthet han berättade detta.

Det tog många, många år innan hatet mot oss som drev Kneippbyn upphörde. Varför det uppstod vet nog ingen men antagligen handlade det om rädslor för förändringar. Om vi inte gjort några förändringar så hade detta obehag aldrig uppstått och kneippbyn hade haft samma utvecklingstakt som Nordkorea. Tyvärr är detta inget speciellt för varken Brissund eller Kneippbyn utan rädslan för förändring verkar tyvärr väldigt utbredd på ön vilket hämmar utvecklingen av Gotland. Antagligen är det samma rädslor som gäller i Brissund idag. Eventuellt finns det en del jante i detta också och den mixen är inte bra ihop med grupptryck!

Vi vet fortfarande inte varför man går omkring och ber människor skriva på listor mot lekplatsen, vilket borde vara naturligt att man berättade för oss. Idag fick vi veta att vägföreningen ringt flera gånger och vill att vägverket tar bort skyltar som hjälper trafikanter att komma rätt. Varför vägföreningen vill ta bort skyltar som kommer öka på bilåkandet har jag ingen aning om. Ev är det någon som har otur när den tänker och tror att en barnfamilj som är på väg till en barnaktivitet inte skulle leta sig fram med GPS.

Anledningen till att Pannkaksträdet finns, är att vi gick med på att lämna tillbaka en camping i Brissund som Region Gotland ville ha tillbaka, för att hembygdsföreningen ville ha marken för att utveckla den. Det var en av grannarna som drev detta med en helt annan dold agenda. (Han ville ha bort campingen för att slippa att vi utvecklade den, vilket troligen byggde på rädslor). Av den utvecklingen som var utlovad har det inte blivit något och ingen är förvånad eller bryr sig. Överenskommelsen var att vi i stället skulle få annan lämplig mark i utbyte mot campingen, att utveckla verksamhet på. Det tog löjligt lång tid att få till och flera inom kommunen duckade för det. När vi ville bygga en stugby i stället för camping var man till slut med på detta från kommunen. Men på grund av grannarnas överklagande så har projektet blivit försenat några år och under tiden ville vi bygga en lekplats på marken.

Idén är att på landsbygden, genom återbruk, skapa en lekplats som gör barn mer analoga och kreativa.
Där hjärna ihop med muskler aktiverar barn som idag ofta blir mer och mer stillasittande med telefoner och datorer. Som bonus skulle detta även ge en del ungdomar sommarjobb.

Denna ide ligger så rätt i tiden där stat och kommun borde stötta istället för att stjälpa. Att Region Gotland driver frågan om att Pannkaksträdet skulle vara en nöjespark blir nästan löjligt med alla visioner som finns för Gotland och som vi uppfyller.

Någon har gått omkring och lyckats samla ihop 50 namnunderskrifter emot lekplatsen och varför vet vi inte tyvärr. Vi ett tillfälle blev en av våra anställda som bor i området tillfrågad om hen kunde skriva på då föräldrarna inte var hemma. Svaret på den frågan kan du som läsare gissa.

Vi har många grannar som gillar oss också, vi har bett dessa och de som rör sig i området att skriva på för lekplatsen. Vi har idag mer än 500 personer som skrivit på för att Pannkaksträdet skall finnas kvar och det kommer antagligen att landa på närmare 1000 innan vi är klara.
Nu finns det röster som höjs för att göra lekplatsen permanent och utveckla den ännu mer då idén absolut kan bli en exportprodukt. Ofta är det så här i livet, när man inte lyckas med det ena så blir det  anågot annat i stället.

Idag tog jag kontakt med ett par som bor längs riksvägen (Lummelundsväg) då jag ville ställa upp en sop sulo på hjul med skylt för att hjälpa våra gäster att hitta. Det visade sig vara en FB kompis som var skolkamrat med min pappa på 40- 50 talet. Han och frun håller på oss och störs inte det minsta av trafiken, tvärt om. Vi fick en go pratstund och kommer absolut att träffas igen!

Så här med facit i hand så borde jag tacka grannen eller grannarna som driver på och vill stoppa stugbyggandet, utan dem hade vi aldrig kommit på tanken att bygga denna unika lekplats. Utan skyltvandalerna hade jag inte träffat pappas skolkompisar och fått en oväntad historielektion

Det som börjar med elände utvecklas ofta till glädje o kärlek. Vi har väl aldrig fått så mycket beröm för något som vi får för idén med Pannkaksträdet. Det känns som om detta kan bli ett koncept att exportera framöver, trots energitjuvar.


Dela med dina vänner!

Nattsegling från Lettland till Gotland och lite till

21 maj
21 maj 2019

Vi lämnade den baltiska kusten strax efter kl 18 lördagen den 18 maj. När vi går för motor ut ur hamnen vid Pavilotsa har vi rak kurs mot Kyllaj och ca 20 timmars segling framför oss. Det kommer varma vindar och de flesta av oss med kortärmade tröjor myser i värmen. När vi ser föröver är havet nästan spegelblankt och tunga svarta moln växer till över oss, då inser jag att det blir väderomslag.

bara tio minuter senare är det ett stormigt åskregn med nästan 17 sekundmeter. Temperaturen har fallit kraftigt och vi är alla snabbt sjöklädda. Båten gör otroliga  5,5 knop utan segel och det känns lite onödigt spännande helt plötsligt.

Efter ca 20 minuter lägger sig den värsta blåsten och vi har istället 6-8 sekundmeter i snitt, vilket ger en behaglig segling. Några timmar senare väljer vi att gå för motor då vinden istället dött ut helt. Regnet följer oss däremot hela tiden och det är så häftigt att sitta vakt på natten. Regnet smattrar mot kapellet, båten kränger i vågorna och vi håller stadigt 6 knop. Runt oss blixtrar det helt magiskt och åskknallarna avlöser varandra. Strax före midnatt är det helt svart och det finns ingen horisont att fästa blicken på vilket gör att sjösjukan gör sig lite påmind.

Jag har vakten med Birk och inget speciellt händer mer än att regnet tilltar och avtar.  Vi ser på radarskuggan att det finns större och mindre regnskuggor som vi kryssar igenom. Vi vet några minuter innan när regnet skall tillta.
Kl 23,46 är det väldigt skarpa blixtrar som omgående följs av jätteknallar. Kl 23.52 kommer en stark vind ihop med ett ihållande ösregn som varje Gotländsk bonde drömmer våta drömmar om. Sedan går vindstyrkan från 6 till 0 sekundmeter på några minuter och så är det vindstilla i några minuter, sedan klättrat vindhastigheten från 0 till 8 lite väl snabbt och vi blir lite oroliga att det skall bli 16 sekundmeter igen, med fulla segel uppe.

Plötsligt hör vi något som låter som en mistlur och ljudet återkommer flera gånger, vilket var lite spöklikt. Det är kolsvart och 1-2 ggr i minuten lyses havet och seglen upp av blixtar som slår från olika håll. Man ser på vågtopparna att de börjar ryka om dem igen så vi plockar ner seglen och låter det värsta vädret passera. Vid midnatt får jag avlösning till kl 03.00 och går ner och lägger mig.  Tyvärr upptäcker jag att trots att båten fått service har varvet inte lyckat att täta en spricka i ett glas och just där under ligger mitt täcke, kudde och min väska med kläder som inte längre är brukbara.

Små problem ändå och allt löser sig, tar lite choklad och två kalla spisare innan jag skall somna, in vilket sköljs ner med en folköl.  Jag vaggas till sömns av Östersjöns vågor som håller ca 1 meter vilket blir större i en liten båt som går för motor, men det känns tryggt i alla fall.

Kl 02.50 ringer klockan och det är dags för nattpasset 3.00-5.00.  Börjar passet med te, 2 mackor och en spisare.  Vi går för motor med seglen uppe. Vinden ligger på 1,4 sekundmeter och segelbåten befinner sig i en farled med tre riktigt stora fartyg hyfsat nära. Det är riktigt svårt att optiskt avgöra avstånd på havet i mörker men med modern teknik är det enkelt att på 10 m se hur nära vi är de andra.

Trots tre lager med mössa känns det friskt ute i båtens sittbrunn. Det är mysigt att vara själv när morgonen gryr och solen är på väg upp, det känns som om sinnena vaknar till och jag tänker klart. Ensamheten under en oändlig himmel och på något som känns som ett lika oändligt hav, gör att tankarna snurrar på familjen o livssituationen. Helt plötsligt fastnar tankarna på min döda fd fru Ulrika och jag funderar på om hon anser att jag gör rätt eller fel med min tid på jorden. Hon har antagligen koll på mig där uppifrån.

Ulrika ville verkligen ha en dotter som jag o Monika nu har två stycken ihop. Lägger jag tillräckligt med tid på barnen? Nja, troligen inte. Jag o Towe skall ut på mc- äventyr tre dagar första helgen i juni och Wilda skall med Monika till Island och rida samtidigt.  Men sen då? Hur förbereder vi dem på livet? Hur blir de självständiga modiga tjejer med pondus som andra inte trycker ner. Hur gör vi för att de skall söka sina drömmar, vara nyfikna hela livet och prova nya saker och vägar. Vad är det vi tillför och vad ligger på skolans ansvar? Många bra tankar kommer och några mindre bra som jag skall sluta lägga tid på.

Kl är 03.48 och morgonljuset har kommit vilket innebär att det finns sikt igen och framförallt blir jag mindre sjösjuk när jag ser horisonten. Höjden på vågorna är nog bara en halvmeter och vinden ligger på 1,4 sekundmeter, så vi gör 5,5 knop på motor!

Jag vill att tjejerna lär sig segla då det är väldigt fostrande när man får lära sig utnyttja naturens resurser på ett bra sätt. Det här med att båda är mer eller mindre hästbitna är också bra, hästtjejer får lära sig ta ansvar och att ta tag i problemen rent fysiskt! En uppväxt med hästar är också väldigt fostrande utanför skolan och familjen. Jag gillar miljöer där tankarna kan vandra fritt. Det kan vara själv i en sittbrunn på ett oändligt hav eller på en stökig bar i en stad där ingen känner mig.

Vid 06.00 väcker jag Birk som fick sova lite längre, då jag trivdes i min roll.  Eventuellt var det egoistiskt tänkt men grundtanken var god att han fick sova lite till. Jag somnade sedan snabbt om och vaknade av att kapten Michael arbetade som frukostvärd och fixade med en stadig frukost, där doften av nystekt korv gjorde mig lite extra hungrig.

Vi lade till i Kyllaj  strax före kl 11.00 i ett ihållande skönt vårregn.

Sedan kommer här lite andra reflektioner från veckan som gått!!

Vi har fått en ny landshövding på Gotland och via mina kontakter som jobbat nära honom får han mer än godkänt, vilket känns väldigt bra för ön.

Sommaren närmar sig med stormsteg och det gör även pannkakssäsongen. Konkurrensverket har nu avskrivit den senaste anmälan som grannen gjort och vi har även en godkänd färdigbesiktigad lekpark som snart är klar att öppna igen.

Lekparken är byggd med 90% återvunnet material och är i det närmaste uniks som återvunnen lekplats på Gotland och i Sverige. Men när nu Region Gotland vill göra den en nöjespark så skulle den bli världsunik då detta antagligen är den första nöjespark som är byggd med 90% återvunnet material. Detta borde leda till ännu fler besökare 2019 vilket vi får tacka Region Gotland för om så blir fallet.

Här kan man laga pannkakor över öppen eld, njuta i hängmattor, springa i gräslabyrinter, klättra på Gotlands- och eventuellt Sveriges största klätterträd, som väger närmare 50 ton och har en omkrets på sex meter. Prova klätterväggen, rutschkanorna eller spring på däckormen o däckpyramiden där varje däck väger 1,5 ton.

Vi kommer ha öppet från och med Midsommardagen mellan kl 10-17 dagligen under 2019. Öppettiderna 2020 beror på vad Region Gotland och våra jurister kommer fram till. Men det är en spännande framtid vi går till mötes när det gäller Pannkaksträdet.

Idag är det ännu en dag med oanade möjligheter där sol och värme känns riktigt bra!


Dela med dina vänner!

Det går bra nu trots ständig träningsverk

18 mar
18 mars 2019

För ett par dagar sedan var det den sista volleybollturneringen på Kho lanta som jag och Monika spelade ihop trots att det inte var en mixturnering.

Vi är nästan alltid är det äldsta laget och är oftast 20-30 år äldre än motståndarlagen. Ändå kan vi ge ungdomarna en match! Vi spelade B- turneringen i onsdags och föll i finalen mot grabbarna Björn & Johan som är drygt 25 år yngre än oss.

Härom dagen var det den årliga Kho lanta- utmaningen i tennis där ungdomarna Lasse & Marcus (juniorer på ca 44 år) utmanade Helen som nyss lämnat tonåren och mig som snart är 60år. Spelbolagen gav inte ens tillbaka insatsen om elitidrottsmännen vann och matchen snackades upp så mycket av Lasse Berglund att han till slut föll på eget grepp, och kunde inte leverera när vi fokuserade och malde ner dem. 6-3 & 6-1 var det de rutinerade killarna från Stockholm förlorade med! Detta var inte bara bra för egot, det var även bra för livet på Kho lanta då många på ön kommenterade matchen som gav lite extra status.

Måndagen och tisdagen innan var det King of balls, en kombination av tennis, pingis & volleyboll. En match tar ca 2,5 timme och vi spelade totalt 4 matcher på två dagar, när termometern visade en bra bit över 30 grader. Jag överraskade mig själv genom att överleverera i alla grenar och bäst gick det i finalen. Blev etta i klassen +50 år och trea totalt i A- gruppen för seniorer, vilket var högst otippat av alla inklusive undertecknad. Det var första gången någon från +50 klassen tagit sig till den finalen enligt statistikern Hasse Isaksson.

Dagen efter spelade jag den roligaste turneringen någonsin. Detta tack vare att jag fick spela ihop med den skånska pågen Peo Pärsson. Med härlig humor, självdistans och ett outtröttligt peppande tog vi oss längre än vad vi egentligen hade talang och ork till. Jag var fysiskt helt slut och samtidigt fylld av glädje, vilket var en konstig men härlig känsla!

Veckan innan allt detta, fick jag besked från sjukhuset i Bankok om att PET- scanningen (helkroppsröntgen) inte visade några spår av cancern i kroppen längre. Jag var ganska säker på detta, men ville göra en extra check då man bara har ett liv. Under ett halvt år efter cancerdiagnosen så har jag varit nästan helt övertygad om att det inte skulle vara så allvarligt, men trots detta så fastnar det lite obehagliga tankar i huvudet ibland. Tankar som är svåra att stoppa när de väl slår rot.

Pernilla säger att ca 10 % riskerar att cancern kommer tillbaka, vilket är en liten risk bland oss cancerpatienter men en stor risk bland alla övriga. Livet är här och nu, med eller utan cancer. Vi kommer alla leva en väldigt kort tid och sedan skall vi vara döda väldigt väldigt länge. Då gäller det att leva på riktigt varje dag och inte skjuta upp saker till morgon dagen för då kan det vara för sent. Det gäller att leva livet på ett sätt som du vill och inte som du tror andra vill. Det gäller att våga leva på riktigt och ha kul. Framför allt skall man inte ta vuxenlivet för allvarligt.

Man kan säga att den senaste tiden på Kho lanta har överlevererat och intresset för sport och tävlande har väckt mig till liv med turbofart i min kropp. Oftare och oftare hör jag av vänner att ålder är bara en siffra eller att man är inte äldre än man känner sig. Det stämmer så klart men tack vare att vi har så unga barn så är deras föräldrar 15-20 år yngre än oss. Dessa unga föräldrar är våra lekkamrater i Bullerbyn på Kho lanta. Genom att umgås med dem tvingas vi att kämpa och ta för oss på deras nivå.

Att vi sedan valt att bo på Slow Down, som blivit en speciell resort för aktiva familjer, kan vi tacka familjen Isaksson för. Jag vill påstå att denna anläggning är helt unik i världen. Tack vare den otroligt barnsliga, leksugna och tävlingsinriktade pappan Hasse och hans fru Agneta, samt barnen och alla deras vänner, har en modern Bullerbykänsla uppstått som inte riktigt går att förklara. Om Astrid Lindgren levt och skulle skriva en modern saga om Bullerbyn, så skulle den handlat om Slow Down på Kho lanta där vuxna och barn leker och samspråkar med vandra som en stor familj. Här får alla vara med i lekandet och tävlandet. Barnen leker, sover och äter hos varandra. Ibland har vi inga barn till middagen och ibland har vi 3-4 extra barn. Behöver man barnvakt en kväll finns det mängder av barnvakter att fråga. Towe o Wilda 9 & 11 år leker i poolen på kvällarna eller spelar volleyboll med killarna som är 14-16 år och alla har kul.

Sist men inte minst så har vi en av Kho lantas bästa restauranger med ett läge bara några meter från strandkanten, där solen bjuder på ett skådespel varje kväll. Här finns både Thaimat och Europeisk mat av högsta Kho lanta- klass. Vi lever i ett paradis där och just nu har det varit lite turbo på allt. Tyvärr har allt ett slut, eller så tar vi nu en paus på nio månader i Sverige. Den 15 december kommer vi tillbaka igen och tar vid där vi slutade. Fram till dess kommer Lasse o Marcus få många meddelanden om vem som är Kho lanta- mästare i tennis så att de inte glömmer!

Kho lanta som resmål är varken bättre eller sämre än många andra resmål i världen. Men Slow Down håller världsklass om du är en aktiv barnfamilj och gillar riktig Bullerby- känsla, jag kan verkligen rekommendera dem, alla dagar i veckan. Sedan den 1  januari har vi haft regn tre gånger, så vädret är också väldigt stabilt.

Att inte behöva ha med pengar hela tiden är en annan fördel och alla spontana aktiviteter en annan. Tjejerna bjöd ihop till en spontan tjejkväll och 32st anmälde sig på tre dagar. Något liknade blev det när killarna skulle träffas. Egen skola är en annan fördel och sammanhållningen en tredje.

Hej då Kho lanta och alla vännerna på Slow Down, vi syns om nio månader igen!

 

Pigge, Monika, Wilda & Towe


Dela med dina vänner!
© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring