Piggebloggen

Ska Gotland vara med på klimatavtalen?

Vi lämnade ett Thailand med 35 grader och landade i en sagovärld på Gotland 22 timmar senare. Så här mycket snö och vinter har vi inte haft på 20 år. Visby innerstad är så vacker att jag får gåshud. Att gå på Strandgatan en kväll när snöflingorna singlar ner på den vintriga kullerstensbeklädda gatan med trappgavelshusen som kulisser känns magiskt och nästan overkligt. Jag undrar om inte Visby är en av Europas vackraste vinterstäder när vi väl har vinter? Förhoppningsvis visar detta att hela klimatdebatten om att vintrarna är borta inte stämmer.

Vi bor i ett hus 60 meter från havet. När det blåser och snöar blir det drivor med snö. Av någon anledning så blir de största drivorna hela tiden längs den gång som jag måste skotta. Tre dagar på raken har blåsten fyllt gången med ca 1 meter drivsnö. Några meter där ifrån är det bara 10 cm snö, vilket är väldigt retligt. Någon eller några där uppe vill tydligen att jag skottar. Jag minns nästan inte hur det är att skotta då vi sällan har snö speciellt många dagar på ön. Nu har det varit vit vinter i snart 2 månader med någon dags uppehåll. Det är Wildas första vita vinter och bäst är nog pulkaåkning med morfar. På måndagen började verkligheten för henne igen. Då var det dagis igen och hon fick träffa alla kompisar som hon och Monika brukar rabbla namnen på. Jag är urusel på namn men det verkar som om de båda kan namnen på det flesta. Man är bra på olika saker vilket är bra för teamet.

Jag har skummat igenom de tidningar som morfar sparat. Han har slängt de flesta men när de funnits sådant som han tror intresserat mig så låg dessa tidningar kvar hemma. Det var färre än femton tidningar på 7 veckor vilket tyder på att det inte hänt speciellt mycket.

Jag läste bland annat en trevlig artikel om Gotlandsbolagets nygamla VD Jan Erik Nilsson, där man givetvis tog upp färjetrafiken som är en väldigt het potatis just nu på Gotland. Jan E har en stor poäng i att man borde ställa frågan till ett antal aktörer hur de skulle utveckla trafiken mellan Gotland och fastlandet på bästa möjliga sätt. Här skulle givetvis Gotlandsbolaget vara en självklar kandidat som sitter inne med mest information. Men ibland kan det vara väldigt nyttigt att inte veta allt som inte går och därför borde fler ge sin bild av hur trafiken skulle kunna utvecklas. Frågeställningen skulle vara väldigt enkel. Hur får vi till en bastrafik som blir bäst för Gotland och indirekt även staten.

Förutsättningen är att uppnå miljömålen där man skall ner under 33 600 ton koldioxidutsläpp. Den totala restiden borde inte vara så värst mycket mer än dagens resa. Målet är två hamnar men kan vara en. Budgeten får inte gå över 400 miljoner per år. Staten har ett mål att spara minst 10% av de 400 miljonerna som räknas upp enligt index. Man borde se lösningen på 15–20 år. Samt ha med en lösning för hur man skall kunna släppa in kompletterande trafik under sommaren. Målet skulle vara att dubbla antalet gotlandsresenärer på 10 år under högsäsong med större kapacitet. Till detta skall allt kompletteras med minimumkapacitet, isklassning, minimumhöjder för bildäck m.m.

Med denna grund skulle vi få in ett antal intressanta lösningar som gotlänningarna kunde få ta del av och sen bestämma vilken modell vi vill ha. När vi enats om lösningen som vi vill ha så skall fler få räkna på samma förutsättningar. Det skulle kunna bli väldigt spännande. (Jag har gjort en egen lösning enligt denna modell i tidigare blogginlägg)

För snart 10 år sedan bestämde sig gotlänningarna för att starta eget flygbolag. Då hade Skyways ett liknande monopol som Destination Gotland har. Då var det en annan Janne som också var från Stockholm, som uttalade sig. Janne Palmer dåvarande VD på Skyways sade att ingen kunde köra billigare och effektivare än dem och där fanns minsann kunskapen att sköta denna linje och den tålde inte konkurrens. Jag tycker mig se en liknande inställning i den intervjun som jag just läst med Gotlandsbolagets Janne. Utan konkurrens så slöar alla organisationer till sig vilket flyget är ett bra exempel på.

Med facit i hand har ordinarie biljettpriset på flyget gått ner med ca 50% på tio år utan statliga subventioner.  Flyget har nästan minskat koldioxidutsläppen med 30% på den tiden medan båttrafiken har fyrdubblat sina utsläpp.

Om man ser båtupphandling på 10–15 år så är det 4–6 miljarder som skall satsas på att utveckla båttrafiken till ön. Jag är säker på att det finns fler än Gotlandsbolaget som skulle lämna in förslag på hur trafiken skulle skötas om man ställde frågan.

I fredags var jag och Monika på bokreleaseparty hos Ebba Lindsö. Hon hade bjudit hem över 100 gäster i huset. Vi kom 2 timmar innan övriga gäster och Ebba som är världens bästa värd var inte det minsta stressad. Hon bjöd på ett glas vin och vi satt och pratade i 20 minuter helt avslappnat. Hon har koll och är säker, vilket gör att man trivs i hennes sällskap. Jag är dålig bokläsare på hemmaplan, men tänker se till att Ebbas bok blir läst. Jag har läst de första sidorna och jag fastnade direkt. Så nu är det bara tiden som fattas.

Vi hart trappat upp kriget om napp med Wilda. Nu får hon bara ha napp när hon är i sin säng, barnvagnen eller i någons famn i samband med tröst. Detta har lett till att hon helt plötsligt kan klättra i och ur spjälsängen själv. Med rätt drivkraft kan man få det mesta att hända.  Även en 2,5 åring lär sig saker blixtsnabbt om motivationen är rätt. Jag tror att vi kan få till en båtlinje som kan bli hur bra som helst om vi bara kan enas och att alla kan känna sig motiverade. Med 4–6 miljarder så kan man tänka väldigt nytt.

Det finns ett avtal mellan världens länder om att vi skall minska koldioxidutsläppen med 20% mot 1990 års utsläpp vilket var 42 000 ton, så då skulle vi komma ner till 33 600 ton för båttrafiken. Vi på Gotland har inte brytt oss om detta mål utan i stället satt in en av världens snabbaste båtförbindelser som släpper ut nästan 5 gånger så mycket som målet.  Jag tror att det är en stor informationsmiss där många på Gotland inte är medvetna om hur stor miljöpåverkan dagens båtar har. 1990 släppte båtarna ut ungefär lika mycket koldioxid som alla bilar på ön och idag släpper de nya båtarna ut 4 gånger så mycket. Skulle vi göra det samma med bilarna skulle alla köra stora tunga bilar som drog 4–5 liter milen vilket inte verkar det minsta logiskt.

Det finns både politiker företagare och branschorganisationer med stort miljömedvetenhet som hävdar att vi inte skall vika på hastigheten. Vilket indirekt innebär att gotlänningarna inte ställer upp på att bidra med sin del till det globala miljömålen. När det gäller miljö så verkar alla runt hela världen vara ense om att man måste ändra tänkesätt och vanor. Men när det blir skarpt i Detroit, Delhi eller på Gotland så är man inte med. Andra skall, men vi borde vara undantag på grund av…

Tänk nytt, tänk smart så kan detta bli något väldigt positivt för Gotland!

Plundrare eller överlevare – var går gränsen?

Jag följer utvecklingen på Haiti och har kontakt med folk som är på plats. Jag har ställt dem frågan hur de bedömer Haitis katastrof jämfört med Tsunamin om Tsunamin vore 5 på en skala 0-10 och svaret var 8. Efter de rapporter jag fått var jag säker på att det var betydligt jävligare på Haiti. Det rapporteras om plundrare på Haiti vilket får det att krypa i skinnet av ilska. Jag ser bilden med en man som försöker få material att bygga något husliknande genom att stjäla, plundra eller bara överleva.

Då slår det mig att jag var en sådan där plundrare. Tre timmar efter att vattnet rullat in över oss i Khao lak var jag strandsatt på ett hustak med ett trettiotal andra personer som jag inte kände. Vi var skadade och utsatta för kraftig sol och det fanns ingen skugga eller något att dricka. Jag hade redan stulit två udda par skor som jag hittat bland allt bråte för man kunde inte gå utan skor i alla dessa spillror. På taket fanns det många utan skor eller som inte hade tillräckligt med kläder för att de skulle känna sig bekväma. Jag var den enda som var själv, så jag gick iväg för att leta efter vatten och annat vi kunde behöva. Jag hittade en hotellbyggnad som stod kvar bland alla ruiner där några av rummen på övervåningen klarat vattenmassorna. Här blev jag eventuellt en sådan där plundrare.

Jag sparkade upp den låsta hotelldörren och rensade kylskåpet på all dricka. Jag hittade sprit som vi kunde tvätta sår med. Jag tog alla skor som fanns i rummet plus en del kläder och packade i en stor ryggsäck. Jag tyckte även att jag var i behov av en klocka så den dykarklockan som fanns på rummet lade jag beslag på. När jag kom tillbaka till människorna som satt uppe på huset var det som om jultomten kom med säcken. Allt behövdes. Skorna räckte inte till alla, drycken gick snabbt åt och en kvinna tog spriten och tvättade ur såren på oss som var skadade. Nästa plundring skedde när jag passerade en svensk flagga som hängde på tredje våningen. Jag fick för mig att vi skulle föras till läger med 10 000 eller kanske uppemot 100 000 människor och då borde vara bra att kunna visa att man var svensk. Jag bröt mig in igen, klättrade upp på en balkong och fick till slut ner flaggan plus att jag stal mer vatten.

Jag har haft svårt att släppa det där med plundrare. Var jag en plundrare eller en överlevare och vad är skillnaden? Vad gäller på Haiti om man är i behov av allt och hittar mat, dryck eller byggnadsmaterial i rasmassorna? När är man en överlevare och när är man en plundrare. Det är väl betraktaren som skall bestämma men jag kände mig absolut inte som en plundrare även om jag hade dåligt samvete för klockan som var en lite dyrare sak. (Till slut lyckades jag hitta ägaren till klockan och har sedan några år återlämnat den till en svensk man som förlorade sina anhöriga i olyckan.)

Idag kom det grupp tjejer från Enköping hit som jag sponsrat för att det skulle göra ett skoljobb om Tsunamin och även försöka hitta något sätt att hjälpa thailändska utsatta familjer. Jag bjöd dem och Mary på middag och vi diskuterade möjliga projekt. Det kändes som att det är bra go i tjejerna och jag tror säkert att de kommer att genomföra minst en av de saker vi diskuterade.

Barnen har i stort varit friska hela tiden men nu har Towe åkt på någon form av förkylning och den har satt sig i luftrören vilket inte låter kul. Jag hoppas att det går över ganska snabbt. Jag läste att ett snöoväder är på gång in över södra Sverige så vi lär få ett härligt mottagande när vi kommer hem.
 
Jag skrev i ett tidigare inlägg att det kostar 5000 svenska kronor att hyra en bungalow här en månad och det var fel. Det kostar 7000 kronor för en månad och då är det två sovrum med möjlighet för fyra vuxna att bo. Enkelt kök med kylskåp och kokplattor, dusch och wc. Aircondition i båda rummen och en uteplats med fantastisk havsutsikt över hela Kata så vi ser solen gå ner i havet varje kväll. Här finns en stor pool  17×19 m med en bra barndel och en liten poolrestaurang med mycket bra mat där man kan få gå matlagningskurser om man vill. Det är dagliga dykkurser i poolen, så för dykintresserade är det ett litet paradis. Det finns sedan lite olika typer av boende från de enklaste rummen där man delar toa och dusch med två andra för ca 100 kr natten för två upp till vår bungalow för ca 400 kr natten. Adressen är www.katabigrock.net.  Vi kan verkligen rekommendera detta boende och Chris och Liz är underbara värdar. Ingen lyx men väldigt mycket valuta för pengarna

Varma kvällshälsningar från ett Thailand som återigen har visat sig från sin bästa sida.

En solig dag på stranden…

Nu börjar det närma sig slutet på semestern och pappaledigheten vilket känns trist, men samtidigt inspirerande att börja jobba igen. Jag får lätt för mig att jag är väldigt viktig på hemmaplan, men några av våra viktigaste händelser arbetsmässigt har skett medan jag varit borta. Tack vare medarbetare som engagerar sig och tar ansvar så rullar allt på. Det känns lite snopet att inte vara behövd, men det är nog fler än jag som tror att de är oersättliga… Allt handlar egentligen om lagarbete och faller en bort skall det finnas andra som fyller på. Det är väldigt sällan som allt står och faller med bara en person. Ett undantag verkar vara Foppa. Hela Modo verkar stå och falla med honom denna vinter.

I måndags var vi både mamma- och pappalediga på riktigt. Som (hon heter Som) klev in och var barnvakt för Wilda och Towe. Vi stack redan kl 08.30 på mc. Vi hade hyrt en av de häftigaste hojarna man kan få tag på här nere. Det är en vildhäst med 180 hästkrafter som gör 0-100 på ungefär 3 sekunder enligt ägaren. Känslan att grensla detta fullblod gjorde att jag kände mig som 25 och tankarna gick till James Dean, Easy Rider eller någon annan rebell. Vi svängde ner till det danska bageriet och började med en ordentlig frukost. Sedan blev det en sjuk frihetskänsla när jag svepte iväg klädd i jeans, t-shirt och solglasögon med en skitsnygg fru på bönpallen. Hade det inte varit för de töntiga thailandshjälmarna så hade vi varit tuffast av alla och helt odödliga.

Efter 2 timmars körning i den thailändska trafiken där man gärna kör om på både höger och vänster sida, var vi halvvägs till Khao lak. Hojen spann som en katt och jag visste att det fanns hur mycket pulver som helst. Tur att ingen filmar en när man sicksackar sig fram i trafiken för det där smajlet skulle se väldigt töntigt ut antar jag. Regelverket i trafiken liknar inte speciellt mycket det vi har i Sverige så en svensk trafikpolis skulle få skrivkramp ganska snabbt av alla förseelser – och då tänker jag inte bara på våra förseelser.

Där finns en nationalpark dit det nästan aldrig åker någon. Stranden är något som egentligen bara finns i sagans värld. Den är milslång och oftast helt utan människor. Även när vi landade vår vildhäst vid strandkanten var det absolut folktomt. Testosteronet  och frihetskänslan från hojturen tillsammans med närheten man har till varandra på hojen i kombination med den otroligt vackra naturupplevelsen fick oss att bete oss som två vintertrötta kaniner på en gotländsk sommaräng i slutet av maj. Vi fick för oss att vi ägde stranden och sprang ner för att ta ett svalkande bad. Utan folk behövdes inga badkläder vilket fick oss att bli än mer tonårslika. Känslan som Adam och hans Eva hade i paradiset måste ha varit något liknande. Kritvit sand, turkost vatten och en molnfri himmel med en sol som stekte på ordentligt gjorde att vi bara njöt av situationen.

Det enda livstecknet på 3,5 timmar var en thailändsk liten longtalebåt som passerade 1000 meter ut till havs. Det var tre fiskare i båten som inte tog det minsta notis om oss. Tid och rum slutade att existera. På något sätt steg allt oss åt huvudet och båda glömde bort att den där vita delen mitt på kroppen borde ha haft minst 40 i solskyddsfaktor om man inte har kläder på sig. Om huvudet är dumt får kroppen lida säger man och det är jävligt sant.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft en sådan solbränna!  Att ha bomullskalsonger känns som om att jag går omkring med sandpapper i brallan. Tipset från lokalbefolkningen är att införskaffa en kaktus som skall förvaras kallt och som man rispar i med en gaffel för att få fram så mycket slemmig sörja som möjligt för att gnida in på den brända ytan. Det svider som att hälla sprit i ett öppet varje gång kaktusen används på det illröda mittpartiet. Men redan 5-10 minuter efter smörjelsen känns det väldigt bra och jag är den som åmar mig mest som vanligt. Detta är så jävla dumt att jag inte borde berätta det en gång. Till mitt försvar så försökte jag att skydda mig med en T-shirt halva tiden men det räckte inte.

Hemresan var minst lika härlig som ditresan, solen stekte i ansiktet hela vägen hem och vi fick för oss att vi skulle gå på bio med barnen. Bion här nere påminner inte heller om något som vi har hemma. Det finns liggfåtöljer och det är bordservering av popcorn och dryck. Man kan köpa en singelstol eller en liggsoffa som är perfekt för hångel. Det fanns ingen bio så vi skippade den tanken och inriktade oss på makaroner och falukorv till Wilda på en av de svenska restaurangerna i stället. När vi svängde upp framför våran bungalow vid 17-tiden hade vi värdens löjligaste flin som inte gick bort på hela kvällen. Den här dagen kommer vi att minnas länge.

På kvällen när vi satt på en svensk restaurangen kom det fram en kvinna i 40-årsåldern och tackade för boken jag och Lena Katarina skrev. Hon sade att den förändrat hennes och hennes familjs liv. Hon var väldigt tydlig med att till och med pappan i familjen hade läst boken, trots att han ”aldrig läser böcker”. Sånt värmer väldigt mycket då det var just detta jag hade hoppats skulle ske när vi skrev boken. Att Ulrikas, Max och Charlies död  skulle var till någon nytta för några andra. Deras död var så meningslös, men om den har hjälp andra så var den i alla fall inte just meningslös. Hon bad om ursäkt men sa att boken hade betytt så mycket för henne att hon måste få berätta. Jag tycker det är bra att man berättar positiva saker för varandra. Tyvärr är det få svenskar som tar mod till sig. Jag och många andra vill få både positiv och negativ feedback/kritik om den är saklig och inte anonym. Det händer lite då och då att människor stannar mig och diskuterar boken. Det känns bra och det är kul att få höra hur andra upplevt den och på vilket sätt den påverkat just deras liv.

Tisdag natt och det är omöjligt att sova på vänster sida men vad gör det? Allt kostar något och det var värt priset många gånger. Man måste våga satsa för att vinna även om den här insatsen var väldigt dum. Men som Monika sa: Det är sista gången som vi åker hit utan solskyddsmedel vilket är helt rätt. Man lär sig något nytt varje dag och det är tack vare att man tillåter sig att fela som man utvecklas. Jag skall försöka komma ihåg detta när det gäller uppfostran av barnen.

Rädsla för förändring och brist på visioner

Jag ögnade igenom nyheterna om vad som händer på Gotland. Det verkar som att Rikstrafiken lyckats ena gotlänningarna. Ett yttre hot är alltid bra om man har en grupp som har svårigheter att enas.

Nu har Rikstrafiken gjort en utredning om framtidens färjeförbindelse till Gotland. Detta har enat ön på ett sätt som är väldigt ovanligt. Politiskt korrekt för oss gotlänningar verkar vara att försvara det som är och avfärda allt som kan uppfattas som en försämring. Utan fullständig information framstår alla förändringar som det sämre alternativet. När människor med kunskapsunderläge måste fatta beslut väljer de snabbt att följa strömmen och gärna den linje som tidigare har gällt. Förändringsrädslan är grymt stor på Gotland där bevararna har ett stadigt grepp som inte är helt hälsosamt för öns utveckling.

Den första frågan man borde ställa sig som politiker, tjänsteman, företagare eller privatperson är om man anser att även Gotlandsresan måste dra sitt strå till stacken när det gäller minskade koldioxidutsläpp och om detta även gäller båtförbindelserna till ön. Om svaret är Nej lär vi få problem.

Om svaret är Ja borde vi försöka förstå hur mycket våra snabba resor påverkar miljön. 1990 släppte gotlandstrafiken ut 42 000 ton koldioxid med gammal teknik och idag släpper vi ut 175 000 ton med ny teknik. Dagens utsläpp motsvarar vad 61 000 bilar årligen släpper ut om de kör i snitt 1 518 mil enligt Rikstrafiken. Jag tror att ön har en bilflotta som är färre än 15 000 bilar om man räknar dem som är i drift året runt och kör denna sträcka. Jag tror även att vi kör mindre i snitt än dessa 1 518 mil som Rikstrafiken använder som jämförelse eftersom vi bor på en ö.

Det innebär att båttrafiken släpper ut mer än 4 gånger så mycket som alla personbilar gör 2010. 1990 var det nästan lika lite utsläpp från båttrafiken som från bilarna. D.v.s. ¼ av dagens utsläpp och då var det med gamla båtar med gammal teknik utan katalysatorer. Mindre än en timmas inbesparad restid kostar 4 gånger så mycket i utsläpp som hela bilflottan på ön släpper ut – är det rimligt?

Nu finns det ett krav från EU att alla skall reducera utsläppen med 20% i jämförelse med 1990 år utsläpp. Det blir 33 600 ton och är en neddragning på över 80% mot dagens utsläpp. Tanken är att alla måste ställa upp på detta för att hindra en miljökatastrof i världen och detta lär gälla även gotlänningarna. Jag tror att bara teknikutvecklingen från 1990 till 2020 hade gjort att vi skulle klara detta mål utan problem om vi fortsatt att färdas i ekonomifart. Dagens fartyg har ingen kommersiell framtid med den hastighet som vi har på Gotland, utan bidrag. Denna typ av båtar kommer att dö ut så som t.ex. Concorde som var Gotlandstrafikens motsvarigheten i luften.

Det är fantastiskt bra att gotlänningarna kan vara ense. Men det är ytterst viktigt att vi är överens om vad vi är överens om. Annars kommer olika lobbyister att berätta för oss vad vi är ense om och dessa styrs av enskilda intressen som är rätt mäktiga och som har många hundra miljoner kronor att tjäna på rätt beslut som inte behöver vara det bästa för ön.

Jag får tyvärr för mig att den stora massan vill att vi skall ha precis den båttrafik som vi har idag och som troligen släpper ut mest koldioxid av alla båtar i Östersjön per sjömil eller per pax. Att man absolut inte kan tänka sig några förändringar utan allt skall vara som idag, vilket är omöjligt. Jag tror att man från rederiet avsiktligt valde att inte prata om vilka konsekvenser de nya båtarna hade för miljön då man inte berättade om 4 gånger så mycket utsläpp utan hellre snackade om katalysatorer och sopsortering. Jag tror att flera av de styrande på ön har fått en ganska obehaglig överraskning när de insett hur det ligger till. Denna uppgift har varit hemlig rätt länge men Nils Nordenbrink har tidigt angett ungefär denna siffra, som få tagit på allvar – men som nu blivit offentlig i Rikstrafikens rapport. Här vore det intressant om journalisterna ställde frågan till de styrande på ön om de varit medvetna om hur mycket mer dessa båtar släppte ut och om de tycker att det är rimligt.

Tänk om vi kunde ena oss och få fram en liten grupp som kunde förhandla för hela öns bästa och försöka göra något bra av detta. I slutändan måste idrotten, turistföretagare, åkerinäringen m.fl. inse att även Gotland måste leva upp till de miljömål som är ställda. Det behöver inte innebära att ön läggs ner. Med lite visioner skulle vi kunna måla upp en ganska ljus och positiv bild där Gotland blir ett föredöme och kan dra ner på utsläppen med 70–80%.

Det skulle eventuellt kunna spara 20–30 miljoner för staten och Gotland skulle kunna få en fantastisk utveckling. Vi skulle kunna använda insparade pengar att rusta Klintehamn och Kappelshamn till bra hamnar som anpassas till en snabb och modern trafik som även skulle spara tid vid lastning och lossning. Båtresan är ju inte allt utan hela restiden från A till B är det som räknas. Biljettpriserna skulle sjunka med mellan 30–50% och restiden skulle bli i stort den samma trots miljövänlig hastighet, då resan blir kortare – hela 15% kortare för sträckan Kappelshamn-Nynäshamn jämfört med om båten går från Visby.

Det skulle innebära att det bara blev en symbolisk summa som hamnavgift för alla som ville trafikera ön då alla infrastrukturkostnader tas från Rikstrafiken och kvar blir personalkostnader. Det bolag som står för bastrafiken skulle få välja hamntider först och sedan skulle resterande tider kunna delas ut till de rederier som vill stödköra trafiken till ön under vissa perioder. Visby skulle bli en perfekt kryssningshamn med en liten komplettering för de mest djupgående båtarna. Av de ca 400 miljoner per år som gotlandstrafiken kostar idag, skulle 20–30 miljoner gå tillbaka till staten, 50 miljoner användas till att bygga eller underhålla Klintehamn, Visby och Kappelshamn. Det blir exakt en miljard på 20 år.

Skulle vi även betrakta Visby flygplats som en hamn och stötta den med 3–4% av de 400 miljonerna per år d.v.s. 12–14 miljoner så skulle man kunna ta bort flygplatsavgiften vilket skulle sänka dagens flygbiljettpris med 15–20%. Det skulle kunna locka nya lågprisflyg att trafikera ön under vissa säsonger. Tänk om en av de stora som Ryan Air kunde tänka sig att flyga till Gotland med ett par destinationer. Då skulle det bli 200–300 miljoner över till att subventionera basrederiet som inte behövde ha mindre pax- eller godskapacitet än vad dagens färjor har.

Självklart har jag inte alla lösningar men det skulle vara spännande att se vad vi kunde göra med dagens bidrag om vi vill ta vårt miljöansvar samtidigt som vi skulle kunde använda resterande pengar till att få fart på utvecklingsområden för ön. Här finns det enorma möjligheter om man bara har visioner och vågar tänka nytt.

Jag bävar för den dagen som researrangörerna kräver att vi miljöredovisar de resor som säljs till Gotland. Det skulle vara rätt många storföretag i Sverige som inte skulle kunna ta båten till Gotland på grund av att det inte finns något miljövänligt alternativ. Jag tror inte att det finns någon som har haft någon större utveckling sedan vi fick dagens färjor. Idrotten har nog inte presterat bättre, antal kommersiella gästnätter har inte gått upp mer på Gotland än i övriga landet. Frakten har inte minskat. Det blir förändringar och det är inte mer än vad alla kan klara av och det kan även bli bättre för många, om man bara vill se det positiva. Men vill man bara se svart är det aldrig lätt.

Det finns oanade möjligheter om vi bara förhandlar rätt och får staten att inse att vi kan både dra ner på utsläppen, utveckla Gotland och spara ett antal miljoner till stadskassan samtidigt som gotlänningarna applåderar och är mer än nöjda. Jag kan se något positivt i detta och hoppas att vi gotlänningar tar chansen att påverka och ta initiativ i stället för att bara stå på sidan och gnälla. På läktaren lär vi inte vinna några framgångar som län.

En lördag under familjesemestern

Dagbok från lördagen den 23 januari. Natten har inneburit två matpass med Towe. Klockan 02.50 och 6.45. Jag kollade ett  mail innan jag slängde mig i poolen 07.05 för 45 minuters simning som blev 40 minuter då jag skulle vara klar för MC-utflykt med hyresvärden klockan 08. Han är schweizare och har två stycken BMW-hojar. En äldre 650 som kan jämföras med en Volvo och en 1200 med 180 hp som mer kan jämföras med en galen vildhäst. Jag fick ta vildhästen och det lyste nog lite i ögonen som hos den lilla grabben när jultomten kommer. Nu finns det egentligen inga vägar som är byggda för en sådan maskin, så att det går att utnyttja den hojens kraft. Vi gav oss iväg på morgonen och körde slingriga vägar längs kusten. Det var inte speciellt mycket trafik så det blev en del åka av trots allt. Målet var en fransk bagare som flyttat hit och startat ett bageri: nybakade franska pain riche! Vi var inte de enda som hade den glade bagaren som mål och allt var slutsålt men om man var lite VIP, som vi var, så kunde man bli lovad 8 stycken av nästa laddning…

Min hyresvärd ville visa två restauranger som han tyckte att vi skulle besöka (vilket vi gjort när detta skrivs). På hemvägen ville jag ha ost och skinka till brödet vilket inte var helt lätt att hitta. Till slut fann vi vad vi sökte i den fjärde affären. Skinka och ost är dyrare här än hemma, då det är import. På hemvägen ville jag byta hoj och prova den lite mer Volvo-betonade saken. Som tur var fick Kris stopp på de stora monstret och det var batteritorsk. Kris blev helt förtvivlad men jag sade att ”vi rullar igång den”. Jag tog sikte på en nedförsbacke. Kris vågade inte och jag rullade igång den som vilken hoj som helst. Han blev väldigt imponerad vilket fick till följd att jag och Monika skall ta en heldag på den hojen. Väl hemma väckte vi tjejerna och gick ner för en härlig frukost vid poolen 09.50.

(Vi hyr en bungalov för ca 5000 svenska kronor per månad och har då tillgång till en stor pool som ligger i ett mysigt område med en liten restaurang där vi äter frukost varje morgon. Tjejerna som jobbar där vet vad vi vill ha och en del saker hämtar vi själva i kylskåpen. Hotellet heter Kata Big Rock och kan rekommenderas. Ingen lyx men det finns det man behöver.)

Efter frukost tog vi en några kilometer lång promenad till stranden. Jag tog en massage på stranden och sedan var det bad med barnen. Tanken var att ta en promenad längs Katastranden som är ca 1,5 kilometer. Tyvärr hade vi lite otur med tidvattnet så det blev ganska jobbigt  att få snurr på hjulen på tvillingvagnen. Men vi hjälptes åt och det sög lite extra must ur benen.

För att komma till nästa strand krävs det någon kilometers promenad till med obligatoriskt stopp på en coffeshop där Monika njuter lite extra. Själv har jag inte lärt mig dricka kaffe så det blir färskpressade frukter. Nere på Karonstranden tog det stopp lite snabbare då tidvattnet gjort det omöjligt att dra barnvagnen. Vi passade på att bada och Towe 5 månader sken som en sol när hon fick vara själv i sin badring. Ett par ryska damer blev överförtjusta av att den lilla knodden klarade sig själv i vågorna. En kvinna som jag inte kan placera, kom fram och frågade om jag känner mig rädd för att vara i vattnet och jag svarade att det är borta för länge sedan. Att jag skulle hamna i en ny flodvåg är i stort sett omöjligt. Vi kallpratade, men jag kan inte placera henne. Samtidigt höll Wilda på att brottas med vågorna och hon är en liten tuffing som vågar utmana havet och vågorna som bryter. Babysimmet som hon och Monika gått på har gjort henne ganska orädd för vatten.

Efter badet beslutade vi oss för att promenera längs trottoaren i stället för stranden när jag såg att vi befann oss nära ett hotell som har en väldigt barnvänlig pool. Vi gick in, beställde i baren och sedan tjyvbadade vi. Vi var ju gäster så då borde man få bada, men vi frågade inte. Barnpoolen passade Wilda som handsken och efter två timmar så fick vi bogsera henne därifrån. Nästan direkt när vi klev i poolen ropade Monika att Towe gjort tvåan i badbyxorna och det gällde att snabbt få henne ur poolen och in till ett handfat. På vägen in ryckte jag en handduk ur en städvagn, vilket visade sig vare en vinstlott då handuksfärgen visar vem som bor på hotellet. Jag behöll handduken tills vi gick, då den återförpassades till städvagnen som stod kvar på samma ställe. Vi passade på att duscha och byta om för att kunna äta på hemvägen. Tanken var att prova Kris tips; den franska krogen som drivs av en kille som jobbat som kock åt förarna i Formel ett under tio år. En typisk fransman som vägrar att prata annat än franska. Jag valde anka med grönpepparsås som var helt löjligt god och alla var mer än nöjda med maten.

Vi avslutade med lite kroppslig tillfixning på ett massageställe där vi lärt känna lite folk.  Klockan 22.30 vandrade vi hem 1,5 kilometer till vårt hotell med nytvättade hår och fixade naglar på en del av oss. Framför allt hade de fixat min tå som fått nageltrång.

Monika skulle klara den branta backen till hotellet själv med tvillingvagnen och det gick nästan. Det blev total stopp 30 meter från huset. Lätt som en plätt tog jag den sista delen av backen. På vägen upp mötte vi några som kommenterade att hon fick slita med vagnen…

Väl hemma så var det dags för första nattamaten till Towe och sedan svarade jag på det mail som jag läste på morgonen. Så var ytterligare ett dygn avklarat som pappaledig. Detta ger kärlek till barnen och till frun som i sin tur ger massor av härlig energi. Jag är inte bara glad och lycklig när jag ligger och tänker på min familj och vad vi skall göra i morgon jag är skittrött och somnar nästan omgående. Troligen med ett löjligt flin på läpparna.
 
Det är egentligen löjligt enkelt att ha det bra. Jag har diskuterat semestern med många och de flesta tycker att vi beter oss lite lustigt som inte reser omkring mer. Min filosofi är att har man semester med så små barn passar det inte att hela tiden resa runt, utan vi vill vara stilla och njuta. Något som Monika har samma uppfattning om. Det verkar som om det inte är okej för en del som i stället flänger runt som galningar och tillbringar 25% av semestern på resande fot för att alltid söka något nytt. Jag åker på äventyrsresor en gång om året och då vet jag inte var jag får sova eller vad jag får uppleva. Hela dygnen är en upplevelse och detta sker alltid på MC. Men det är något helt annat än familjesemester.

Hjälp Haiti!

Torsdag klockan 14 nås jag av beskedet av det varit en jordbävning på Haiti. Min första reaktion var att se på klockan och fundera på vad som skedde för fem år sedan klockan 14 ca 3,5 timmar efter att tsunamin dragit in över Khao lak. Jag såg bilden av oss som stod på hustaket och stirrade ut över förödelsen. Det såg ut som ett totalt sönderbombat krigsområde. Efter ett slag kom det en helikopter och vår första reaktion var att vifta med armar och kläder: här är vi kom och hämta oss! Men militärhelikoptern var ute för att rekognosera, inte för att hjälpa överlevande. Med den insikten förstod jag att det som hänt inte var något lokalt för Khao lak, utan jag började förstå att det var en enorm katastrof med  tiotusentals dödade, eller kanske hundratusen?

Helt plötsligt blev minnesbilden knivskarp och jag såg tydligt alla sårade som behövde hjälp och alla döda som måste fraktas bort efter att vågen sköljt över Khao lak. Tsunamin sträckte sig bara 1,5 km in i landet och resten fanns kvar helt intakt. Detta gjorde att så fort vi kom ur tsunamiområdet fanns det massor av människor med resurser som hjälpte oss.

Vad jag förstår är allt utslaget på stora delar av Haiti. El, avlopp, vattenledningar, telefoni, vägar m.m. Hjälpbehovet är så mycket större där och nu, än vad det var i Thailand som då kändes som det värsta man kunde råka ut för. Jag tror att det finns ett stort behov av att få in människor som är tränade att befinna sig i omöjliga situationer. Det finns militär, polis och brandmän som ständigt tränas för sådant och som är vana att agera.

I Sverige och många andra länder finns det speciella insatsgrupper som är avlönade för att kallas in när det är extremt läge. Dessa är tränade att agera och att leda. Många har sjukvårdsutbildning och skulle kunna göra ett fantastiskt jobb om man bara fick ner dem tillräckligt snabbt. Denna grupp borde kunna vara på plats lika snabbt som kvällstidningarna får dit sina journalister. Det första dagarna går det att rädda mängder med liv och denna grupp kan leda lokalbefolkning och även rapportera vad nästa grupp bör ha med sig för resurser. Gruppen skulle inte bara rädda liv och hjälpa människor den skulle också få träning för nästa svåra uppdrag.

Jag påtalade detta till myndigheterna efter tsunamin och fick till svar att poliser och militärer inte kan verka i andra länder. Detta borde vara lätt att kringgå. Under tsunamin var det flera poliser och militärer som var där och hjälpte till, men inte som yrkesmilitärer eller poliser, utan som räddningsarbetare. Det måste gå utmärkt att skicka folk som på pappret är just räddningsarbetare. I Thailand 2005 tog det upp till 2–3 veckor innan den svenska organisationen började fungera som man vill ha den. Flera av poliserna kommenterade läget med att det blev mer och mer byråkratiskt, vilket gjorde att det blev svårare och svårare att få saker gjorda. Därför tror jag att grupper med specialutbildning skulle kunna uträtta väldigt mycket i ett första skede. Snabbfotade organisationer som jobbade kreativt att lösa problem. Om sedan fler länder jobbade på samma sätt skulle väldigt många liv kunna räddas tidigt. Nyckeln ligger i att jobba i små grupperingar som kan agera som egna organisationer i början innan den stora hjälpapparaten kan ta över.
 
Det måste finnas en ledning som vågar trycka på GO för att man skall finnas till hands i ett tidigt läge. Några timmar efter larmet borde gruppen kunna befinna sig på t.ex. Arlanda för att kliva på ett specialchartrat plan. De som åker skall veta att de åker på tre–sex veckor minst.

Fick vi fram en grupp som åkte på den här typen av katastrofer 1–3 gånger per år skulle vi få en väldigt kompetent insatsstyrka som skulle rädda tusentals liv varje år. De skulle ha världen som arbetsfält och finnas som en extremt kompetent grupp när den behövs i Sverige.
 
Jag tror att man behöver hjälpa långsiktigt och söker själv hela tiden små projekt i Thailand där vi kan stötta med kunskap och pengar. I söndags hade jag bestämt att vi skulle sponsra några entreprenörsprojekt med 50 000 kronor som thailändska studenter skulle jobba med för att hjälpa behövande i Phuket. Det skulle fungera som en tvåstegs-raket. Först skulle studenterna få vara entreprenörer och som nr två hjälpa behövande.

Igår bestämde läraren och eleverna att 25 000 av de 50 000 skall skickas direkt till Haiti. Jag lovade samtidigt att plussa på med ytterligare 50 000. Jag har förankrat detta med mina tjejer på jobbet och de sätter in 75 000 på Röda Korsets konto på måndag. Detta är så klart en väldigt liten summa men om många hjälper till som studenterna i Thailand så kommer det att finnas pengar till att bygga upp infrastrukturen igen vilket ger hopp på Haiti.

I en sådan enorm katastrof blir alla väldigt kreativa och hittar lösningar på de mest bisarra situationer. Kreativitet och någon form av optimism måste finnas så att alla drabbade inser att man kan påverka sin situation. Trots att jag varit med under 35 dagar efter tsunamin och letat bland tusentals döda kroppar efter min familj, så kan jag ändå inte föreställa mig vilket helvete man har på Haiti. Hoppas att man världen över sätter in resurser för att hjälpa och att vi i Sverige inser att en 50-lapp här och en 500-lapp där kommer hjälpa människor att överleva och att få en framtid att tro på.

När jag går på stranden i Thailand och försöker följa den information som kommer fram från Haiti så får jag dåligt samvete för att jag har det så bra. Livet är orättvist, men vi kan inte vara så mycket mer än människa. Det gäller att njuta när det finns tillfälle oavsett om de sker katastrofer eller olyckor som drabbar andra.

Vår hyresvärd Liz här i Thailand har en massagesalong och vi träffade en av tjejerna i måndags som var ovanligt vältalig för att vara thailändska. Hon ville komma till Sverige och jobba. På tisdagen berättade Liz att tjejens 19-åriga son hade kört ihjäl sig på moped i Bangkok igår. Nästa dag när vi träffade henne igen, fick vi information om att den döda sonens farfar fått en hjärtattack och dött på grund av barnbarnets död. Allt går så fort och vi är så små. På väggen på massagesalongen står det: Om vi ser tillbaka är det historia. Nuet är en upplevelse och framtiden är mystik. Och nog ligger det mycket i detta.

Samtidigt som jag läser i tidningarna om att vi måste skänka pengar till behövande, läser jag om förre kommunikationschefen på Röda Korset som svindlat till sig mångmiljonbelopp – då blir jag så förbannad! Det borde finnas någon gräns för vilka man svindlar, även bland dem som svindlar! Det är inte bara det att det fattas massor av miljoner utan det värsta är att många människor slutar att ge därför att man tror inte på organisationerna. Straffet för en sådan som Johan af Donner skulle vara större än stöld. Det kommer att fattas en hel del pengar dels på grund av stöld men det fattas ännu mer på grund av en förtroendekris. Det i sin tur kommer innebära att mängder av drabbade kommer dö för att det inte finns pengar till att hjälpa.

Jag hoppas att han utöver kännbara straff drabbas av att skägget kommer att växa inåt resten av hans liv och att hans svek kommer att förfölja honom dygnet runt.

Om dåliga gitarrister…

Nu börjar dagarna likna varandra och det är nästan omöjligt att komma ihåg vilken veckodag det är. Just detta känns som riktig semester. När tid och rum börjar flyta ihop och man inte bekymrar sig om arbete eller andra saker på hemmaplan. Dock är vi mycket medvetna om den där köldknäppen som drabbat Sverige.  Det känns väldigt skönt att vi har temperatur på 24–38 grader under dygnen här nere. Jag längtar inte efter -12 precis.

Jag vill passa på att tacka för alla kommentarer på bloggen. Framför allt kring det som har handlat om att gå vidare och att sorgearbetet är helt individuellt.  Jag har sagt det förut: man kan skicka energi trådlöst genom rymden genom att uppmuntra och berömma människor. Alla behöver detta och det bästa med att ge beröm är att det oftast smittar. Ger du så får du.

För några dagar sedan var vi och åt middag på en restaurang som ligger väldigt vackert vid en view point. Restaurangen har en helt fantastisk utsikt och den har funnits där i många, många år. Den verkar ägas av ett reggea-freak som älskar musik. Han går där och ser ut som något kvarglömt från 70-talets flower power. Restaurangen är dekorerad med rastafärger och en massa porträtt av Bob Marley. Om ägaren är skönt berusad eller hög vågar jag inte svara på, men han glider runt bland borden och pratar lite med gästerna och man vet inte riktigt om han pratar med sig själv eller med oss. Ibland sjunger han med i sången och han är nog också tondöv. Men han trivs, ler väldigt mycket och ibland så kommer det ett skratt och något dansteg som ger honom njutning och många av gästerna drar på munnen och man fattar tycke för den här mannen.

Vi  brukar äta en specialité där som är att rekommendera; de serverar en kycklingröra i en urgröpt ananas.  Han har alltid liveband och det ena bandet är sämre än det andra. De spelar Elvis och reggea. Idag var det en ensam gitarrist som var så dålig att Monikas gulliga tonåring kommenterade hans sång med att ”till och med du Pigge skulle eventuellt kunna göra det bättre”. Jag är grymt medveten om att jag inte är något ämne för musik även om viljan och önska finns att lära. På något sätt var han så dålig att det blev roligt. Men inte i längden, vilket visade sig genom att restaurangen tömdes ganska snabbt när han sjungit ett antal låtar. Tråkigt när det blir så att gästerna uppfattar honom som ett skämt och han på fullaste allvar tror sig vara en stjärna. Puh vad jobbigt det blir den dagen sanningen går upp för honom.

När jag kom hem låg jag och funderade på gitarristen och kom att tänka på förändringsarbetet som pågår på Gotland. Där finns ett antal nyckelpersoner som är som gitarristen. De har viktiga tjänster inom det offentliga som hänger ihop med att utveckla ön. Några av dessa har jag diskuterat med chefer och ledning med anledning av att de inte passar på sina poster. Då har de sagt att de försöker få dem att göra mindre viktiga saker och i vissa fall försökt att omplacera dem. Jag tror att problemet är att de ansvariga inte vågar upplysa vissa om att de inte passar på just dessa positioner som de utbildat sig till. Dels för att de ansvariga inte vill såra och för att de är rädda för facket och media.

Alla kan inte hela tiden klättra upp på karriärstegen, utan en del måste även klättra ner när de kommit fel. Detta verkar nästan vara en omöjlig tanke. Jag tror att det är betydligt snällare att förklara att någon inte passar och att denne erbjuds ett annat jobb som är mindre kvalificerat och har mindre ansvar till en lägre lön. Då är det upp till den anställde att stanna kvar och acceptera eller söka ett nytt och där bevisa att han/hon har den kunskap som krävs. Ibland är det kemi med chefer eller gruppen som gör att man inte funkar och ibland finns inte kunskapen där helt enkelt.  Alla människor funkar inte att jobba ihop på grund av att vi är individer och inte programmerade robotar.

Alternativet är att det blir som med gitarristen. Alla arbetskompisar, chefer och kunder är medvetna om den här personens bristande kunskaper. Det flesta frekventa kunder på förvaltningarna vet vilka det är som man inte vill ha som handläggare. Bara tanken på att alla skulle veta att jag var helt värdelös på det jag gjorde skulle få mig att byta jobb direkt. Det kan ta månader eller år innan den utpekade blir medveten om att han inte gör ett så bra arbete som han/hon trott genom åren. Den dagen sanningen uppenbaras skulle jag bli hur knäckt som helst om det jag gjort de senaste fyra åren bara varit till besvär. Framför allt skulle jag känna mig väldigt kränkt om ingen sagt hur det ligger till.

Flera av dessa personer gör ett så dåligt arbete att det hade varit bättre om de inte kom till arbetet. Deras arbete förstör för både avdelningar och kommunen i sin helhet. Därför har man nu ringat in dessa och då är det upp till de styrande att lösa problemet. Tyvärr så tror jag inte det kommer hända något speciellt i alla fall. Jag tror inte modet finns att agera bland de ansvariga. Men man kan alltid hoppas, för hoppet är i alla fall det sista som överger en.

Jag hoppas nu att det är prioriterat att flytta bort de som inte klarar sitt jobb och att det finns mod. En viss konkurrens måste finnas och de som inte håller måttet får kliva ner en eller två steg på karriärstegen. Karriär skall man göra på grund av kompetens och resultat, inte på grund av ålder.

Det finns de som väljer fel yrkesbana men som lyckas klara skolorna i alla fall. Ofta räcker det med att kunna repetera vad man läst eller hört inför tentor eller prov för att komma igenom en utbildning. Dessa personer blir mer kopieringsmaskiner än självtänkande individer. Tack vare att de lyckas repetera vad som tidigare sagts får de sin examen eller licens till slut. En examen eller avslutad kurs med godkänt är inget bevis på att man klarar att arbeta i grupp eller att lösa praktiska problem med kunder. Detta gäller givetvis inte alla som utbildar sig men om det gäller 2 % så innebär det att 2 av hundra är på helt fel tjänst. Finns det 5 000 offentlighetsanställda på Gotland så har vi 100 st som inte borde ha den tjänst de har.

Hamnar en sådan person på en viktig position med massor av kundkontakter så kan det bli förödande resultat. Många av dessa har väldigt liten erfarenhet från verkligheten utanför den byråkratiska världen då de fått sitt jobb på grund av utbildning och inte på grund av arbetslivserfarenhet. Tyvärr är det här ingen isolerad händelse för Gotland utan det finns mängder med ”gitarrister” där ute. Människor som suger energi som kostar pengar och kräver massor av extra resurser.

Vi har ägnat oss att leta nyckel både fågel, fisk och mittemellan under ett och ett halvt dygn. När vi frågade Wilda om hon visste vart nyckeln till huset var så slog hon ut med händerna och sa ”borta” med ett väldigt snett smajl. Efter att vi anklagat varandra och kollat bilen, barnvagnen, alla kläder och lådor tre gånger så började vi förstå att det där smajlet nog betydde att Wilda var inblandad  i försvinnandet… Mycket riktigt så hittade nycklarna bakom sängaveln som är ett stort skåp. Med förenade krafter lyckades vi skjuta ut sängen 10 cm vilket var tillräckligt för att få en skymt av nycklarna. Det var klart fisk. De låg på golvet och det krävdes en 150 cm lång pinne med krok för att få fram dem igen.

Se vad enkelt en tvååring kan engagera sina slöa föräldrar!

Ett liv eller flera?

Dagarna går och rätt som det är så upptäcker man att barnen har utvecklats ännu ett steg. Towe har helt plötsligt börjat sitta upp. Hon känns som ett nytt barn. Vi har även köpt en flytring som blir en perfekt läragå-stol i vattnet. Hon är fem månader och kan faktiskt ta sig hjälpligt dit hon vill i vattnet. Wilda har upptäckt att hon inte bara har en gullig lillasyster utan att det nu plötsligt finns en lekkamrat som hon kan knuffa och dra runt i vattnet. Det är underbart att höra när båda skrattar samtidigt. Skratt är förlösande och barnskratt är extra härligt. Det skall bli många gemensamma skratt framöver.

Skratt var det också på marknaden härom kvällen när alla fyra tjejerna skulle shoppa. Det hade regnat en del så det var stora vattenpölar på marken. Wilda var klädd i vita jeans och en röd tröja. Att vara på marknad kan vara väldigt allvarligt. Det är allvarliga kunder som kommit för att köpa och pruta och så finns det allvarliga säljare som skall ha så bra betalt som möjligt. Wilda 2 år förstod inte detta riktigt och tågade ut i den största vattenpölen och hoppade för glatta livet. Hon var hur lycklig som helst och alla allvarliga besökare började dra på mungiporna. Inte ens moderns och storasysters tidigare fynd kunde mäta sig med att få hoppa i vattenpölen. Wilda avslutade sin lilla show genom att göra ett felsteg och landade med ett magplask i den bruna vattenpölen.  Detta magplask fick den mest luttrade marknadsbesökaren att brista ut i ett gapskratt. Skrattet i sig gjorde att köpare och säljare helt plötslig kunde kommunicera på ett mycket enklare sätt. Jag tror att denna lilla episod beskriver mycket av den svenska vardagen. Vi borde skratta mer åt och med varandra.

Wilda är nu  märkt för livet. Idag ramlade hon med ett glas i handen och fick ett fult jack i armen som kommer att bli ett ärr som med största säkerhet kommer att följas av fler. Namnet förpliktigar och hon lever upp till det delvis. Som tur var kom hunden Brownie när gråten var som störst. Hundar kan nämligen få henne att glömma allt. Från gråt till skratt skiftar det på några sekunder i hennes fall.

Igår var jag och höll föredrag för två klasser på universitetet i Phuket. Det blev mest en frågestund vilket var vad jag och deras lärare ville. Tanken var att det skulle ta ca en timma men vi höll på två och en halv. Deras kultur är att inte ifrågasätta och rädslan att tappa ansiktet gör att thailändare inte ställer kontrollfrågor när de inte förstår. Detta ställer till väldigt mycket problem. När jag klev in klassrummet var det ett enormt kackel. Det lät som flera tusen höns som surrade samtidigt.  När jag kommenterade detta så förklarade läraren att det är helt normalt alla pratar i mun på varandra och att det oftast låter så när lektionerna inte pågår.

Det var totalt två klasser som var där med över 50 elever totalt. Jag frågade inte varför men  klasserna bestod till 85% av tjejer. Trotts att det var en söndag så var det stor uppslutning och intresset var på topp. Det var fjärde gången vi genomförde detta och det känns som om klasserna blir mer och mer bekväma med att ställa frågor. Förra året var det en tjej som avslutningsvis ville ha några råd om vad man skall tänka på när man kommer ut i arbetslivet. Jag svarade bland annat att man skall ha kul, tillåta sig att göra fel och fråga mycket. Om man inte trivs så byt arbetsgivare. Vi har bara ett liv och det är för kort för att inte ha kul och trivas på sitt arbete. Då ruskade lärarinnan på huvudet och upplyste mig om att dessa elever är buddhister och därför har massor av liv…

På vägen hem funderade jag på om man verkligen kan tänka så? Efter lite eftertanke så inser jag att det finns väldigt många som har den tron och då bör jag inte ifrågasätta deras tro. Det är bara att acceptera även om det inte ingår i mitt sätt att tänka. Vi är olika och har olika förutsättningar vilket vi måste acceptera och försöka inse om vi vill ha möjlighet att kunna förstå varandra.

Meningen är att vi skall sponsra två projekt med 2×100 000 bath för att eleverna skall få jobba med riktiga projekt och pröva sina entreprenörstalanger. Projekten skall vara till hjälp för behövande thailändska familjer. De två bästa projektidéerna kommer att få möjlighet att genomföra sina projekt. Jag tror att man på så sätt hjälper två gånger.

Som avslutning på dagen berättade vi om vår plan vilket fick till följd att hela hönsgården körde igång igen. Det kändes som om eleverna gick igång på detta och det enda kravet jag har är att de redovisar vad som görs så att vi kan lägga ut detta på vår hemsida.

I dag skall Nicole åka hem och den nya pojkvännen kommer att stå på flygplatsen och hämta henne i morgon bitti. Det intressanta är att de kommunicerar med varandra ett 30–40 tal gånger per dygn utan några större kostnader trots att båda befinner sig på var sin sida av jordklotet. Våra kommunikationsvägar är nu så utvecklade att det öppnar sig helt nya möjligheter att jobba på distans. Vi är inte längre låsta till en plats för att klara t ex ett arbete. Jag tror att dessa två turturduvor har betydligt mer kommunikation med varandra än vad de flesta andra har med närmsta granne på jobbet. Avstånden betyder mindre och mindre. Det är något för oss nordbor att fundera på. Vi som har kyla och mörker som att brottas med 4 månader om året.

Nu är klockan 11.55 och det är dags för lunchsov. Barnen sover redan runt mig och jag har väl en timme på kudden innan det är dags för mat till Towe. Göran Ringbom sjunger att man skall ge kroppen lite lättje. Han berättade för mig att han brukar gå hem och ta sig ett middagssov. Då klär han av sig och kryper ner i en nybäddad säng och njuter. Njutning måste inte kosta massor av pengar och njutning är väldigt individuell som så mycket annat. Se till att njuta mycket och unna dig framför allt lite mikronjutning då och då.

Soliga hälsningar från ett Thailand med temperatur svängningar mellan 22 och 38 plusgrader på dygnen.

Må bra i kropp och själ!

En genomförkyld pappa, ett kvällsregnigt Thailand och en Towe som snurrar runt i sängen som en liten propeller. Det är det senaste att hon nu själv kan rulla runt med risk att rulla ner för sängen. Så nu bygger vi små rullområden med kuddar och täcken.

Mamma Monika och hennes 17,5-åriga dotter Nicole har en tjejkväll på stan. Igår fick Nicole vara barnvakt i 7 timmar då Monika och jag var på stor hälsoundersökning. Detta hänger ihop med att jag för några år sedan ville genomföra ett liknade program som vi har för våra bilar på Svensk Bilprovning. Jag ville göra något liknande för människor. Typ Svensk Människoprovning eller Svensk Hälsoundersökning. Man borde hitta en standard på vad som skall undersökas och vilka tester som skall tas. Många är ju mer rädda om bilen än om kroppen. Men det finns en stor marknad där ute för en sådan tjänst.

Det skulle gå ut på att vi fick genomgå samma prover varje år så att resultaten kan jämföras. Första dagen skulle ägnas åt undersökning och provtagning medan dag två innebär ett antal timmar med genomgång av prover och tester med en kompetent doktor och annan personal. Här skulle man få förståelse för varför kolesterolet går upp eller varför det finns för många röda blodkroppar. Få en vink om att man har ex. prostataproblem. Det skulle finnas tid att diskutera med läkare vad man bör göra och inte göra för att förändra resultaten till nästa års undersökning.

Man skulle kunna köpa till ytterligare undersökningar eller ingrepp som skulle planeras in samma dag men genomföras någon annanstans där kompetens och tid finns. Jag är säker på att Gotland är ett utomordentligt ställe att sälja dessa tjänster. Ca 25–75 gäster per dag året runt skulle ge sjukvården och turistnäringen betydande intäkter. Eventuellt skulle det göra att sjukhuset gick ihop och en sådan anläggning som Tott skulle få en mycket bra grundbeläggning.

När jag fick höra att det finns ett sådant program på Bangkok/Phuket Hospital så köpte vi in oss på den tjänsten för att se hur det funkar. De gör det jättebra och igår eftermiddags fick jag papper på att det inte blir körförbud i år heller. Jag har kondition motsvarande att jag skulle kunna vara föd på 70-talet. Helt frisk med en liten infektion och mot det fick jag två penicillintabletter. Trots detta papper så vaknade jag upp med en stor grabbförkylning i morse. Oturligt nog så finns det där pappret så jag kan inte leva ut min sjukdom och få Monika att tycka synd om mig. Jag är normalt mästare på att vara sjuk om en förkylning drabbar mig. Men denna gång var det fel tajming.

Vi har haft två veckor på Koh lanta med syster och hennes familj i en fantastisk liten strandvilla som ägs av familjen Dahlström som är ett av Gotlands kreativaste entreprenörspar. Vi hyrde ett riktigt drömboende som vi varmt kan rekommendera. Allt var bra utom grannarna som på något vis ville bestämma allt. Grannarna satte upp regler för oss som de själva inte följde, vilket fick till följd att vi också struntade i deras regler. Då började de att klaga på ett väldigt ”fint sätt” för det var väldigt ”fina människor”. Jag fattar inte hur de tänker. Huvudregeln är väl att leva som man lär?

Vi träffade massor av trevliga människor på stranden och där fanns det en svensk kille som köpt in ett litet fiskefartyg. Sista dagen skulle han göra en sväng med ett tiotal svenskar som vi lärt känna. Av någon anledning så lade sig båten på fel sida om en gräns och blev bordad av soldater med osäkrade skarpa vapen. Av återberättandet att döma var det riktigt riktigt otäckt och en kuslig stämning som höll i sig sig under ca en timma. Det blev noll fisk men en mycket ovanlig fiskehistoria som berättades vitt och brett på stranden till massor av mekong (= dålig thailändsk whisky som späs ut med cocacola för att kunna drickas). Det blev böter som var betalda redan innan tredje ölen var beställd.

På Koh lanta lever man på stranden både dagtid och kvällstid vilket gör att ö-livet skiljer sig betydlig mot t.ex. Phuket. Skön och avkopplande stil utan krav på viss klädsel eller annat. Alla pratar med alla oavsett kön, ålder eller nationalitet.

Under dessa två veckor har vi börjat lyssna på gamla sommarpratarprogram. Det finns hur mycket underbara människor som helst att lyssna på och hämta energi ifrån. Ca 45–48 minuters prat utan musik per program. Vi har nog lyssnat på ett 20-tal och fler lär det bli. Ca 60 personer sommarpratar varje år och detta har hållit på i 50 år. Så det finns många att lyssna på. Jag har själv fått vara sommarpratare på P1 och det är en stor ära som ställer höga krav. Jag vet inte hur många timmars skrivande det tog, men det var i alla fall betydligt mer än vad jag kunde drömma om. Många är väldigt personliga och man får en helt ny syn på många människor efter 47 minuter.

Ett tips är David Lega som är en fighter ut över allt annat. Känns det jobbigt? Ser du bara en stor uppförsbacke så ta dig 47 minuter med David så får du snabbt en annan syn. Jag hoppas att många fler väljer att inspireras av dessa 3000 sommarpratare. Det finns sommarpratare för alla smaker och man vet egentligen inte vad man kan vänta sig av vem. Spännande, lärorikt och mycket inspirerande. Kostar inget och finns på sr.se!

Jag har haft ett möte med Mary som hjälpte mig väldigt mycket under tsunamin och som är universitetslärare i Pukhet. Hon är en hitflyttad amerikanska och undervisar i buisinessprogrammet för sydostasien. Under vårt möte så bestämde vi:

1. att jag skall komma och föreläsa om entreprenörsskap för hennes klasser.
2. att vi skall sätta igång två program där jag skall sätta in 100 000 bath i varje program för att hjälpa barnfamiljer i Thailand. Program som eleverna får arbeta fram. De två bästa finns det pengar att genomföra vilket blir elevarbeten.
3. hon skall även redovisa vad hon anser om det projekt som jag är med och sponsrar. Ett projekt med två svenska tjejer som studerar i Sverige och jobbar med välgörenhet i Thailand. Det är tänkt att dessa studenter skall hjälpa barnfamiljer i Thailand och de skall även träffa Mary som skall hjälpa dem till rätta.

Jag håller en del föredrag i Sverige om entreprenörskap, att gå vidare och dyslexi. Hälften av dessa intäkter går vidare till olika projekt som hjälper barnfamiljer. Det har blivit över en miljon hittills till sådana projekt. En del kan man läsa om på ragnarscarefoundation.com.

Nu är det dags att kurera min grabbförkylning som ingen utom jag verkar bry sig om. Livet är orättvist men alternativet är ju helt värdelöst.