Tack vare döden får vi perspektiv på livet och fokus på att leva här och nu! 

28 Dec
28 december 2016

Lurad av en oklassisk bedragare

Min långa snygga amazon ihop jultomten på julafton.

Min långa snygga amazon ihop med jultomten på julafton.

På själva julafton, 24 december, blev vi lurade av en bedragare och det var så klart vi som var för godtrogna. Nu såg inte bedragaren ut som det flesta skulle kunna föreställa sig. Om du stannar upp och tänker på en bedragare som lurar barnfamiljer på julafton så får vi se vad som flyger förbi inne ditt huvud…

Bakom Monika gömmer sig den engelska bedragerskan.

Bakom Monika gömmer sig den engelska bedragerskan.

Antagligen fick du inte upp bilden av en 64-årig kvinna från England som kunde varit barnens snälla mormor. Lite skönt ändå att klichébilden av skumma typer inte stämmer. Nu kostade det oss 1200 kronor att lita på en engelsk kvinna som påstod sig vara entreprenör och det kan vi väl vara överens om att hon var på sitt sätt. Allt i livet kostar på ett eller annat sätt och ser man det så, var hon en billig lärdom.

Livräddare utan medalj

På juldagen, 25 december, kom det en familj till vår pool med sin dykinstruktör för att ta dykcertifikat. Redan när de skulle avlägga simprovet förstod vi att det inte var en vanlig familj. Ingen kunde simma bra och mamman var en riktigt dålig simmare. Alla sprang på botten på den grunda delen för att orka med de ca 200  meterna som man skall klara. När de sedan skulle simma med cyklop, snorkel och grodfötter på den djupa delen så lyckades mamman dra i sig så mycket vatten att hon höll på att drunkna. Dykinstruktören var upptagen med de tre andra och såg inte incidenten så jag fick dyka i och plocka in kvinnan till kanten.

På spaning efter dykare i nöd!

På spaning efter dykare i nöd!

Jag kände mig lite som dagens hjälte vid poolen, men inte brydde sig någon i familjen om att ens tacka och diplom lär jag inte få från dem heller. Jag tror att detta bara var en av alla dagliga konstiga händelser i deras familj där det antagligen alltid händer spännande saker.

Blogginlägget blev viralt

Den 26 december som tidigare var Annandag jul, men som nu mer är Tsunami-dagen för mig, så skrev jag en blogg om reflektioner efter tsunamin 2004. Några timmar efter att den lagts ut började kommentarerna strömma in, första dygnet var det över 100000 besökare och nu är det närmare 1/4 miljon unika besökare. I början försökte jag besvara alla som skrev kommentarer på Facebook, men fick till slut lägga ner då det inte gick. Jag har försökt att besvara de flesta av de som skrivit till bloggen men några svar föll bort, då det blev något fel med mitt mailkonto.

Rädda att prata och skriva om döden på riktigt

Anledningen till det stora intresset är nog den rädsla vi har att prata om döden och mitt öde som gjort att det är legitimt för mig att tycka och berätta. Behovet är helt tydligt med närmare 1/4 miljon unika läsare till mitt blogginlägg. Jag tror att media har en del att göra inom detta ämne. Utmaningen är att journalister är vanliga människor de också och när de skall prata om döden så är det lätt att tårarna kommer och det är för de flesta fel, trots att det är helt naturligt.

När livet var väldigt enkelt. Jag bodde i Burgsvik och allt fanns inom 500 meter. Världen var liten och ofarlig.

När livet var väldigt enkelt. Jag bodde i Burgsvik och allt fanns inom 500 meter. Världen var liten och ofarlig.

Jag har varit med i tv och direktsändning där en av två journalister tappar tråden och låter tårarna komma vilket gjorde att intervjun blev kortare än tänkt. I stället fick en ny humorshow fyra gånger så mycket tv-tid vilket är kommersiell tv i ett nötskal. Jag är helt övertygad om att det finns en större hunger efter att vanliga människor berättar om sin sorg och sitt förhållande till döden. Vi är överlag väldigt rädda för att prata om döden och sorg trots att alla kommer att råka ut för detta.

Hur bemöter man dem som drabbats av sorg?

Tyvärr blir man ofta dubbelt drabbad när en nära anhörig dör. Allt för många vet inte hur de skall förhålla sig till situationen och istället för att vara helt naturliga och fråga sig fram som ett litet barn, så konstlar många till situationen vilket vi drabbade känner av direkt. Det finns några människosorter som snabbt dyker upp och några som absolut inte dyker upp när döden inträffat.

  1. Förnekaren. Det finns de som försöker att prata om allt annat än det som har hänt vilket oftast känns väldigt konstigt.
  2. Den förstående.  Den som säger att de förstår det mesta och håller med om allt, men som aldrig har mist någon och egentligen inte kan förstå speciellt mycket, vilket också märks.
  3. De rädda. De som försvinner i en portuppgång eller byter trottoar om man möter dem. Den gruppen försöker undvika ett möte till varje pris.
  4. Den namnlösa. Han/hon är ofta en mindre rädd person som gärna träffas men som är livrädd för att nämna den döde vid namn, då han/hon tror att vi som är drabbade glömt bort att vi saknar x, och om vi blir påminda så kommer vi att bryta ihop.
  5. Den vanlige kompisen som är helt vanlig och alltid finns när man behöver. Det är den man vill ha hos sig. Det är den man vill prata om allt med och gråta och skratta ihop med.

Sorg är egentligen inte så svårt, det krävs bara lite mod

Inför möten med drabbade vill jag bara ge ett råd: var helt naturlig, fråga om det är ok att prata om x och ställ sedan de frågor du vill. Berätta gärna om kul minnen med x. Det finns ett stort behov hos de flesta drabbade att prata och det är ett sätt att bearbeta sorgen.

Jag ser inte världen som så fyrkantig längre och har lite roligare. Det känns skönt att ha passerat 50.

Jag ser inte världen som så fyrkantig längre och har lite roligare. Det känns skönt att ha passerat 50.

Själv valde jag att bjuda in 8–10 personer per gång på mat och dryck där vi fick många timmar i grupp att samtala om det som hänt och om oss runt bordet. Det blev väldigt djupa och bra samtal som berörde och skapade förståelse. Att vi drack vin till maten fick nog en del tungor att lossna lite mer och var troligen positivt i denna spända situation. Framför allt så blev jag mindre farlig eller konstig att umgås med, tack vare dessa middagar. Det var som en mödomshinna skulle spräckas med alla våra vänner, innan allt flöt på som tidigare.

Rädslan är dålig för sorgbearbetning

Solhatt på julafton och massor av livsenergi i solen.

Solhatt på julafton och massor av livsenergi i solen.

Många av våra vänner blev i första läget rädda för mig, då de inte visste hur man möter någon som mist hela sin familj. Tyvärr var jag i samma situation och visste inte hur man som ensam kvar utan sin familj möter vänner som har allt kvar. Lösningen blev att jag med två kompisar lagade mat och bjöd in vänner och okända till dessa mat- och diskussionskvällar. Trots att jag var den drabbade var jag tvungen att ta tag i detta för att kunna skynda på processen att göra mig vanlig igen i vännernas ögon.

Sorg är och förblir individuell

Reflektions-blogginlägget innehöll ett stycke där jag berättade om hur jag såg på att det går att ersätta döda och här var jag nog otydlig vilket har lett till en del synpunkter. För det första så är all sorg och saknad individuell. För det andra så ville jag inte med bloggen påstå att ”så här gör man”, utan ”så här gjorde jag och så här upplevde jag situationen”. Jag tror nämligen att om man lyssnar på många och ser hur andra har gjort, så känns det enklare att bestämma hur man själv skall tackla de olika situationerna. Inom sorg finns det inget som gäller alla, då den är helt individuell. Det går heller inte att ersätta en person med en annan och tro att det blir som förut. Skall man förstå min poäng så får man vara lite mer vidsynt. En familj som måste ta bort sin hund efter 12 år skaffar ofta en ny hund. Det blir inte samma hund men det fyller ett tomrum och det hjälper en att snabbare komma vidare och saknaden blir mindre.

En kvinna som mister sin man efter 30 år kommer snabbare vidare om hon träffar en ny man om tvåsamhet varit helt naturlig för henne. Det innebär inte att hon inte saknar sin förra man eller att hon har glömt honom. Men det innebär att hon inte behöver vara ensam 24 timmar om dygnet när hon inte varit det de senaste 262 800 timmarna. Genom att träffa någon som har förståelse för att det finns en död man som måste få plats, blir hennes sorg och saknad troligen lättare att ta sig igenom. Saknad av de döda blir man aldrig klar med och man kommer aldrig helt i mål med projektet, men sorgen/saknade blir lättare och lättare att bära med tiden.

Med eller utan empati vem bestämmer det

I mitt fall så var det så tomt i de stora huset på över 300 kvadrat när familjen dött. Det fick mig att omgående bestämma mig för att jag skulle ha en ny familj. Många fick därför för sig att jag inte hade några känslor och var en kall man utan empati. Samtidigt tyckte jag mig tvärtom vara var en man med mycket känslor, som inte ville leva själv och som ville fylla livet med liv, där barn och fru var något centralt och självklart.

Två starka kvinnor som tyvärr båda har lämnat oss och befinner sig på andra sidan. Jag hoppas att Ulrika nu tar hand om mamma Marianne och ser till att de får fönsterbord i baren.

Två starka kvinnor som tyvärr båda har lämnat oss och befinner sig på andra sidan. Jag hoppas att Ulrika nu tar hand om mamma Marianne och ser till att de får fönsterbord i baren.

Det är nog en av de jobbigare sakerna som omgivningen har haft synpunkter på: hur jag skall leva och om jag får leva med en ny familj. Detta fenomen gällde inte bara närstående, utan här hade var och en rätt att tycka precis som man ville om mitt liv och hur jag borde leva och gärna officiellt direkt ut i etern. Ungefär samma rätt som alla tydligen har att klappa på en gravid mage. Men vi får samtidigt absolut inte ha synpunkter på exempelvis jobbklädsel om det är något religiöst. Det är lite konstiga värderingar som många har!

Kan man sörja sin fru med en ny kvinna vid sin sida?

Om det finns någon där ute som tvivlar på att man kan både sörja och sakna sin döda fru, även om man som jag hade en ny kvinna vid min sida, så kan jag berätta att det går väldigt bra att både sörja och sakna i sällskap med en annan kvinna. Till och med bättre än utan, om det nu är någon som tvivlar.

Vi två har ett livsprojekt som kräver arbete varje dag.

Vi två har ett livsprojekt som kräver arbete varje dag.

Ska jag vara brutalt ärlig så var det under en kort period fyra stycken kvinnor som jag träffade och alla visste om varandra. Jag hade så bråttom att hitta en ny kvinna att jag försökte vara lite effektiv, men samtidigt uppriktig och det gick väldigt bra att kombinera, även om det inte är något att rekommendera.

Hitta någon som tidigare varit i samma situation!

Om jag skall dela ut råd så till dig som har vänner som drabbats av nära dödsfall: Lyssna och låt den drabbade prata och prata. Att prata om samma sak om och om igen var viktigt för mig. Kan ni sedan koppla ihop den drabbade med någon som varit i samma situation så är det ofta väldigt bra. Då får man som drabbad möjlighet att prata med någon som förstår på riktigt. Någon man snabbt får förtroende och respekt för och som ofta kan förklara hur han/hon har tacklat olika situationer. I mitt fall visste jag t.ex. inte om mina killar skulle bli äldre varje år eller stanna i samma ålder. Det var viktigt för mig och efter att ha pratat med fyra stycken som mist sina barn, så förstod jag att de skulle stanna i samma ålder och varför.

Döden lär oss leva!

Döden är viktig att prata om för att vi skall förstå hur viktigt det är att leva och leva på riktigt varje dag och varje timma. Vi kommer att leva en väldigt kort tid på jorden och skall vara döda så himla, himla länge. Med detta perspektiv borde tid tillsammans vara bland det viktigaste vi har. Tänk på det när telefonberoendet stjäl tid från dig och din respektive eller från barnen. Att vi ständigt är uppkopplade är ett beroende som vår generation kommer ångra. Jag tillhör tyvärr den skaran, men lovar att jag skall bättra mig – som så många andra.

Det är aldrig för sent att göra förändringar. Den här kompisen är över 80 år och kör fortfarande enduro. Honom träffade jag i enduroskogen i höstas.

Det är aldrig för sent att göra förändringar. Den här kompisen är över 80 år och kör fortfarande enduro. Honom träffade jag i enduroskogen i höstas.

Ior i Nalle Puh säger att det aldrig är för sent att bryta ihop. Jag skulle säga att de är aldrig för sent att göra förändringar och det är bara du som kan förändra dit liv och sätta upp nya mål på to do-listan. Idag är första dagen på resten av dit liv och frågan är vad skall du göra med den och vilka nya mål sätter du upp med dit liv…

Ibland blir maten lite roligare med lite humor.

Ibland blir maten lite roligare med lite humor.


Dela med dina vänner!

Några reflektioner 12 år efter tsunamin

26 Dec
26 december 2016

Man växer med motgångar

Idag har det på dagen gått 12 år sedan vi hamnade mitt i tsunamin i Thailand den 26 december 2004 kl 10.31. Det som var tänkt som en drömsemester blev istället en verklig mardröm för mig och många av mina olycksbröder och systrar. Då var det kaos och hopplöshet. Idag kan jag känna att jag lärt mig väldigt mycket av det som hänt – tack vare, eller på grund av, hur man nu skall utrycka sig, så har jag en ny familj och livet har till och med blivit bättre än vad det var 2004.

Towe & Wilda, 7 och 9 år och fyllda med bus samt väldigt orädda! Hoppas att det så förblir.

Towe & Wilda, 7 och 9 år och fyllda med bus samt väldigt orädda! Hoppas att det så förblir.

Det beror säkerligen på ålder och erfarenhet eftersom både jag och Monika har valt att leva livet varje dag lite mer än många andra. Det betyder inte att livet med Ulrika inte skulle kunnat bli lika bra. Jag har bestämt mig för att gå vidare och inte fundera så mycket på hur det skulle vara att leva med min gamla familj i stället för min nya. Jag har försökt en gång och kom då fram till att Monika, Wilda och tokiga Towe inte skulle ha funnits då och med detta så var den tanken slut.

Även död har en roll att fylla i det dagliga livet

Killarna Charlie och Max, tre och fyra år.

Killarna Charlie och Max, tre och fyra år.

Jag skriver att livet blivit bättre och vågar tänka bättre även om det kan vara provocerande, för det är just så. Genom att jag vågat stå för det som jag kände så kan det ge andra hopp om att man kan få ett bra liv även om det värsta händer en. Livet går vidare och alla har en sorg som skall bearbetas och placeras i ett läge som känns bra. Sorgen går aldrig över och de döda slutar inte att finnas. Det fortsätter att finnas men får en annan betydelse som döda, än de hade som levande. Det här kan vara svårt att förstå för dem som inte mist någon, men vi får ständigt nya roller där vi även som döda har en roll att fylla. Så har det blivit för mig i alla fall.

I fantasin är allt möjligt och där är det bra att vara ibland

Ibland när jag hänger vid gravstenen på Norra kyrkogården i Visby kan jag fantisera om hur det skulle vara om Charlie, Wilda, Max och Towe skulle ha träffats när de var jämngamla. Det får mig alltid att le och i fantasin kan man tillåta sig så mycket.

Enduro är frihet för där finns inga fartregler och ingen som bestämmer spår!

Enduro är frihet för där finns inga fartregler och ingen som bestämmer spår!

Jag brukar avsluta ett svettigt enduropass med att svänga förbi kyrkogården och lägga mig mot ett träd vid gravstenen där jag kan fantisera och fundera vilket är väldigt rogivande. Kyrkogårdar och kyrkor har fått en en annan betydelse och är ett ställe där jag hittar lugn och ro. Jag kan bli liggande där vid gravstenen och ibland bara le, och andra gånger kommer tårarna som störtfloder. Kvällar när det är närmare noll grader känns det extra bra att tårarna fryser till när jag kör hem på hojen. Då känns de lite extra på riktigt på något vis, men jag kan inte förklara varför.

Våga prata om döden och den blir ofarlig

Det är lätt att vara död men det är svårt att bli lämnad ensam kvar. Jag vet att jag sade den meningen någon gång och då tänkte jag att ”nu sa munnen något bra igen”. När människor dör går vi ofta omkring och tycker synd om dem som dött när det egentligen är de som är kvar som får det väldigt jobbigt. Det var hemskt att komma hem till ett tomt hus där jag var van att två lintottar alltid kom springande och hoppade upp i famnen så fort jag kom hem. Nu var huset bara stort tyst och ödsligt  när jag blev ensam kvar.

Min långa snygga och orädda mamma som älskade solen och som aldrig gnällde utan var en sådan kämpe. Hon var kittet som höll ihop familjen samtidigt som hon var den som troligen var den främsta entreprenören. Jag tror att mamma har varit lika viktig för pappa, som Ulrika var för min utveckling.

Min långa snygga och orädda mamma som älskade solen och som aldrig gnällde utan var en sådan kämpe. Hon var kittet som höll ihop familjen samtidigt som hon var den som troligen var den främsta entreprenören. Jag tror att mamma har varit lika viktig för pappa, som Ulrika var för min utveckling.

Jag förstår min pappa hur han har det nu när mamma gick bort för några dagar sedan. De har haft ett liv på 60 år ihop och plötsligt är det slut. Det är så svårt att ta in och ännu svårare att acceptera att det som har hänt verkligen har hänt. Detta beror ofta på att vi överlag är dåliga på att prata om döden. Det är obehagligt och diskussionen skjuts nästan alltid upp tills det är för sent. Så fort någon blir sjuk så vågar ingen prata om döden, för då tror vi att den som är sjuk skall ge upp.

Så en av reflektionerna är att man bör ta in och diskutera döden som något naturligt i familjen. Vad händer om x dör? Är det ok att finna en ny livskamrat? Rent praktiskt, vad vill jag skall hända med mina tillgångar och hur vill jag ha begravningen mm? Det finns få saker som förstör sammanhållningar i familjer så mycket som begravningar och arv. Om man som föräldrar har lyckats hålla ihop familjen i ur och skur så är det faktiskt en skyldighet att planera sin bortgång så att inte familjer splittras på grund av detta.

Ta reda på din historia och du förstår dig själv lite bättre

Ett råd som jag inte kan ge nog många gånger är att du ska fråga ut dina föräldrar om deras historia, om deras uppväxt och våga verkligen fråga! En dag är det garanterat för sent och då kommer du att ångra att ni aldrig tog det där snacket. Dina föräldrars historia är en del av din och dina barns historia som delvis kan ge svar på varför du är som du är och även dina barn.

Konsten att överleva är att inte älta utan att gå vidare

Döden inträffar på så olika sätt. Den kan vara snabb och oväntad som när Monikas man dog i en bilolycka för snart 12 år sedan och hon fick ett telefonsamtal från polisen i stället för från sin man. Eller som i mitt fall då vi skulle gå till stranden och bada när tsunamin rullade in, eller som i min mammas fall där hon skulle in på en operation som misslyckades, som på grund av komplikationer drog ut på tiden och som till slut ledde till att hon dog.

Döden kan vara så olika men i de fall där jag blivit drabbad så har jag inte letat någon skyldig utan valt att gå vidare. Att inte gå vidare och istället älta gör nog att drabbade drabbas dubbelt, vilket ofta leder till att man inte får ett riktigt liv. Jag har mött många som ältar och ältar vilket på något sätt gnager sönder dem på insidan. När vi föds skriver vi indirekt på ett livskontrakt utan bäst före datum. Livsbiljetten kan räcka i hundra år eller som i Max fall i fyra år. Vi vet att det dör barn på fyra år och vi vet att det dör skitsnygga fruar på 40 år. Men vi tror alltid att det gäller någon annan. Men ibland måste det bli du och jag som är någon annan, för annars går inte livspusslet ihop på jordklotet helt enkelt.

Våga ha tydliga mål och prata om allt

Eventuellt har det med ålder att göra, eventuellt har det med olyckan 2004 att göra, men mest troligt är att det är en kombo: Livet har lärt mig massor av saker och vissa saker har slagit till lite hårdare. Efter händelsen med tsunamin så sade man hela tiden att en dag skulle allt komma ifatt mig och jag skulle bryta ihop. Det har aldrig skett och kommer troligen inte att ske. Detta tack vare att jag vågade vara öppen om allt. Jag vågade prata med min närmaste omgivning och många mer. Gud vad jag tjatade om samma sak, vilket var viktigt. Att vi var kvar i Thailand och fick hitta kropparna, ta del av hela händelseförloppet så att det inte fanns några lösa trådar eller obesvarade frågor. Att jag hade syskon och vänner som stöttade mig till hundra procent. Att jag vågade sätta upp nya mål om att ha en ny familj vilket jag var extremt tydlig med. Blir man lämnad kvar på den här sidan utan nya mål och i stället söker efter syndabockar så blir det svårt att komma vidare.

Alla är utbytbara till och med fruar och barn

För några veckor sedan såg jag en längre tv-intervju med en kvinna som mist sin dotter som var strax över tjugo. Jag höll med om allt hon sade i den intervjuven förutom detta med att man inte kan ersätta en död. Det är klart att det inte går att ersätta en 22-årig dotter med en annan 22-årig dotter och då få samma dotter. Men man kan ersätta en position, så som i mitt fall med en ny fru eller med nya barn. När jag fick mitt andra barn som blev dotter nummer två så blev min familj komplett vilket också var en utmaning.

Jag minns att jag kom hem från BB vid sextiden på morgonen och satte mig vid matbordet, tittade på bilderna av min fd familj och min nuvarande. Ulrika hade bytts ut mot Monika, Charlie mot Wilda och Max mot Towe. Familjen var komplett och då brast det för mig. Jag grät och grät som om det plötsligt fanns oceanen av tårar. Jag vet idag inte om jag grät för att jag var ledsen eller för att jag var glad. När jag till slut tog mig till sängen så sov jag längre än någonsin. Det kändes som om jag behövde sova igen år av missad sömn. Idag kan jag känna att familjen just då blev komplett därför att alla positioner var återställda. Visst är vi utbytbara och det är jag och Monika hundraprocentigt överens om. När den ena dör så skall den andre inte leva i ensamhet, då vi två är skapta för tvåsamhet. Detta skall ingen utomstående ha synpunkter på och det får ta en vecka eller flera år det är vår sak och så borde det vara för alla.

Vi har livsmål med vår relation

Vi har en plan för mycket kärlek och att bli 200 år ihop!

Vi har en plan för mycket kärlek och att bli 200 år ihop!

Tack vare det som skedde är det extra viktigt för oss att verkligen ha ett liv och göra det vi tror på, vilket innebär att vi har en plan för hur vi skall leva och hur länge vi skall leva. Målet är att bli 200 år ihop vilket innebär att jag bör bli 102. Vi har schema-lagt saker i våra liv, vilket innebär att vi bland annat har tolv helger per år då vi har egen vuxentid som vi turas om att arrangera. Man får inte säga nej utan man måste säga ja till det den andre hittar på. Man måste vara nyfiken på nya saker och om det är något man inte gillar så behöver man inte göra samma sak två gånger.

Vi är väldigt bra för varandra och vännerna säger att vår kärlek smittar vilket vi gillar.

Vi är väldigt bra för varandra och vännerna säger att vår kärlek smittar vilket vi gillar.

Den 1 januari varje år prickar vi in dessa helger i kalendern. Helgerna kan vara ett dygn eller fyra. Det kan aldrig bli ett bröllop eller en femtioårsfest mm på våra helger, då det inte är tillåtet. Våra helger är för att vi skall ha tid ihop och känna samma pirr i kroppen som vi kände för drygt 12 år sedan när vi träffades. Vi håller på så sätt kärlekens låga brinnande och det gör att det även på vardagen finns både tid och lust att elda på den där brasan. Det handlar om att prioritera det som är viktigt i livet och det gör vi på vårt sätt. Det handlar också om att ta vara på kroppen så att den mår bra och håller sig i trim för att leva länge och hålla sig attraktiv för sin partner. Det känns som om vi lyckats hittills, då vi är väldigt kära i varandra och det bästa är att vi smittas säger en del vänner.

Kärlek i ur och skur fungerar som kitt i våra liv

Kärlek i ur och skur fungerar som kitt i våra liv

Jag vill alltid vara fri som en fågel eller en båt på öppet hav

Jag har en egen regel att inga arbetsprojekt som jag går in i skall kunna kräva min närvaro till 100%. Allt måste kunna snurra även om jag är på resande fot. Jag vill alltid kunna resa utan att känna mig låst av jobbet. Jag tror även att händelsen i Thailand har gjort mig modigare att ifrågasätta och mer benägen att tänka utan för boxen. Jag har ett behov av frihet och det gäller i alla situationer, inte minst mina tankar. Det är tyvärr allt för mycket rädslor som styr människor idag vilket gör att vi har en ganska tråkig utveckling. Jag tror att historiker kommer prata om rädslans årtionde. Det känns som om vi lever i en tid där rädslor får människor att göra val i stället för önskan att lyckas. Det blir få innovationer när rädslor styr framtiden. Det blir även en ganska tråkig och förutsägbar värld när rädslan att göra fel eller gå utanför gruppen styr besluten.

Livet är absolut inte rättvist och kommer aldrig bli

En sak som jag fått höra och som jag själv tänkt, är att det var inte rättvist att jag miste min familj. Men den råa sanningen är att livet inte är rättvist, även om man försöker lära ut det i skolan m.m. Livet är förbannat orättvist, men när du känner att du är drabbad av orättvisa så finns det miljarder med människor som har det betydligt sämre än dig. Det var ett av tankesätten som tog mig vidare. Jag insåg att det fanns familjer som mist allt under tsunamin. Familj, vänner, jobb, hus, ekonomi, vatten, avlopp, hopp m.m. Jag hade bara förlorat min familj och var fast besluten att gå vidare i livet med en ny familj. Jag hade tidigt ett tydligt mål och det fanns hopp, vilja och revanschlusta på livet. Det var tufft, men det gick och idag har jag ett mycket bra liv vilket jag inte skäms en sekund för. Familjen dog, vilket jag inte kunde göra något åt. Att vara död är enkelt och jag vet att alla tre skulle vilja se mig lycklig och jag tror ibland att de verkligen gör det uppifrån.

Två av alla mina mammor!

Ulrika som ibland var som en mamma och uppfostrade mig som äkta man och vilka krav det ställs på en sådan. Hon var så mycket energi och hade så bråttom att hon ev kände på sig att hennes tid var mer begränsad än min.

Ulrika som ibland var som en mamma och uppfostrade mig som äkta man och vilka krav det ställs på en sådan. Hon var så mycket energi och hade så bråttom att hon ev kände på sig att hennes tid var mer begränsad än min.

Jag hoppas att Ulrika ihop med mamma tittar ner med ett nöjt leende och så skålar de med lite vin samtidigt som de fortsätter och styr upp verksamheten där uppe. Den tanken gör det lätt att tänka ljusa tankar och vara tacksam för vad dessa båda starka kvinnor betytt för mig. Jag har alltid omgett mig med starka kvinnor och många av dessa har snabbt antagit lite mammaroll över mig vilket jag nog är rätt bekväm med. Jag älskar livet, frihet, kvinnor, nya projekt, barnen och min Monika. Just den 26 december känns det alltid lite extra mycket av allt detta. Ett sista råd, eller konstaterande, är att livet absolut inte går i repris, så lev varje dag och våga lite till – det mår alla bra av. Våga lev din dröm för det gör jag och det är nog en av sakerna livet går ut på.

Att göra verklighet av sina drömmar är viktigt för det är så man växer och det måste vara ett av målen i livet.

Att göra verklighet av sina drömmar är viktigt för det är så man växer och det måste vara ett av målen i livet.


Dela med dina vänner!

Nu fick vi ta farväl av mamma

10 Dec
10 december 2016
Så levande, så livsglad och bestämd var mamma för två månader sedan när hon bestämde sig för att genomföra operationen som skulle ge henne minst tio år till som mamma, fru, farmor, mormor och gammelfarmor.

Så levande, så livsglad och bestämd var mamma för två månader sedan när hon bestämde sig för att genomföra operationen som skulle ge henne minst tio år till som mamma, fru, farmor, mormor och gammelfarmor.

Ny tankar och nya förutsättningar

Torsdag morgon klockan 06.14: I mitt förra blogginlägg ville jag av hela mitt hjärta att mamma skulle överleva och nu vill jag lika mycket att hon skall få dö. Efter mer än fyrtio dagar i en sjukhussäng förvandlas starka mammor till vårdpaket och det är inte längre värdigt att leva. Min mamma har förvandlats från en lång, stark och väldigt vacker kvinna med pondus, till en liten färglös och hjälplös människa som är rädd och viljelös. Inte rädd att dö, men rädd att vara ett vårdpaket som känner sig förnedrad och ständigt vara i behov av andra människor. Hon har alltid klarat sig själv och hon har alltid varit lång snygg och full av energi.

När man levt färdigt

Ibland känns det som man har extra mycket motvind och så är det just nu. När vi var fulla av hopp och mamma fortfarande hade energi att kämpa, så följde den ena komplikationen efter den andra tills mammas energi och hopp tog slut. Allt beror på komplikationer efter en operation som inte blev helt lyckad. Hennes kropp och psyke bröts successivt ner till en riktig bottennivå. När allt var som mest nattsvart började kroppen svara och alla värden blev bättre rent medicinskt. Då hade mamma givit upp och ville bara dö och komma till himlen, vilket hon väste fram några gånger i timmen när hon var vaken. Hjärtat stampade på som ett ensamt fartyg på en nattsvart ocean, vilket fick kroppens olika organ att visa bättre och bättre värden. Vi och läkarna kunde bara glädjas och visst insåg vi att det var ett halmstrå och att det skulle krävas otroligt mycket tur och träning för att hon skulle kunna komma tillbaka. Men hon ville inte längre, vilket hon var tydlig med och då måste man inse att beslutet är hennes.

Visst bör det finnas dödshjälp

Att stå bredvid och se sin långa snygga och trygga mamma försvinna är för jävligt. Att höra henne be om att vi skall avsluta hennes lidande, gör så förbannat ont när man inte får göra något. Att inte få och inte göra har aldrig varit samma sak i mitt liv, så det har malt många tankar i huvudet med lösningar på hur man skulle hjälpa henne och avsluta detta. Det borde finnas en funktion på sjukhus där man kunde diskutera med patienter och anhöriga när det var dags att få en spruta, så att man somnade in och fick ett värdigt avslut. Då kunde alla samlas till ett klockslag och ta farväl ordentligt, vilket alla skulle vinna på. Där är min mamma just nu och jag önskar att vi kunde säga adjö i ordnade former där alla kunde närvara.

Pinas eller inte pinas?

Min pappa, som inte heller brukar välja den lättaste vägen och ofta går på konfrontation, säger att staten har bestämt att människor skall pinas ihjäl och det ligger något i detta, även om sjukvården försöker pumpa människor fulla med antidepressiva mediciner, smärtstillande och värktabletter som i någon härlig cocktail även framkallar diverse konstiga drömmar och hallucinationer. Vad jag förstår är det fullt friska människor som oftast inte har någon anhörig som just skall dö, som fattat beslutet att vi inte är tillåtna att avsluta liv, trots att alla inblandade vill det, inklusive läkarna. När man sitter där med en lidande mamma så fattar man inte hur de tänker. Den här frågan skulle jag väldigt gärna vilja ta med motståndare till dödshjälp.

Fantastiskt många varma människor på Huddinge sjukhus

Jag kan inte speciellt mycket om sjukvården generellt, men när det gäller min mamma så har 95 procent av personalen i Huddinge gjort ett mycket bra jobb och de fortsätter att göra ett bra jobb, men det borde ha tagit slut för några dagar sedan när man insåg att det var kört och mamma ville ha ett avslut. Fram till dess var allt värdigt, även om vi som känner henne såg hur hon förändrades från lång, snygg och kraftfull, till liten, skör och hjälplös.

Ingen rädsla, bara beslutsamhet

När mamma skulle iväg på den här allvarliga operationen, sade hon att hon inte var rädd för att dö. Under resans gång har jag inte heller sett henne vara rädd, snarare har det funnits en önskan om att få dö och få ett avslut på det hela. Jag tror att mamma Marianne har fått uppleva väldigt mycket i livet och kanske har det lite för ofta, varit lite mer än vad många andra varit i närheten av. Hon har gjort saker som de flesta kvinnor bara drömt om och med facit i hand har mamma Marianne haft ett rikt och spännande liv, även om döden varit lite för mycket närvarande ibland.

En mamma utöver det vanliga

Jag och mamma i slutet av februari 1961

Jag och mamma i slutet av februari 1961

Min, eller vår mamma, gjorde för nästan femtio år sedan det tjejer idag drömmer om. Hon startade två små butikskedjor. Hon designade och tillverkade ett eget klädmärke och även en egen smyckeskollektion. Hon fick bli mamma till två hyfsade killar och en tjej som var en kopia av henne själv. Hon har fått nio barnbarn + 2 plastisar och ett barnbarnsbarn hittills, även om det är en plastis det också. Hon har alltid varit en lång, snygg kvinna med pondus som vågat gå sin egen väg. Hon har varit modell, partyprinsessa med de häftigaste festerna och en fantastisk tårt-mamma som bakade jordgubbstårta med jordgubbar från farfars jordgubbsland nästan dagligen på sommaren. Hon var simmare i ungdomen och slog vår dåvarande svenska stjärna i 25-meters-bassängen. Den gången var ålderskillnaden så stor att mamma fick ett snöre runt midjan som några ledare drog i för att fixa segern. Antagligen hade hon familjens största vinnarskalle, men visade det sällan officiellt.

Eventuellt får historien skrivas om men med en ny morfar

Mamma var sällan skrytsam, förutom när hon pratade om oss barn eller barnbarnen. Detta tror jag berodde på att hon var satt på undantag när hon själv växte upp, vilket nog berodde på att hon troligen inte var morfars riktiga dotter. När övriga familjen åkte på semester, fick mamma stanna hemma. Systrarna fick ofta presenter vilket inte mamma fick. Det finns många andra saker som tyder på att mammas pappa var någon annan än vad som stod på pappret. Och det är inte omöjligt att vi kommer att få bevis för hennes teori om att vår riktiga morfar finns inskriven i historieböckerna för alltid, som en av våra svenska stora hjältar och internationell social entreprenör.

Stilig med färg och mycket pondus, mamma var en kvinna som ville mycket och fick vara med om mycket.

Stilig med färg och mycket pondus, mamma var en kvinna som ville mycket och fick vara med om mycket.

Där finns kanske svaret på varför både hon, jag och mina syskon är väldigt entreprenöriella. Varför det alltid funnits ett stort intresse för flyg i mitt liv. Varför hon är vänsterhänt och alla andra i hennes familj var högerhänta. Varför hon var lång och brunett och hennes syskon blonda och korta. Varför de hade små näsor och hon en ganska kraftig sådan och varför det bara var hon som hade drivet att bli entreprenör.

På en gotländsk strand

Mamma och jag. Min overall har troligen mamma sytt, då hon oftast sydde våra kläder!

Mamma och jag. Min overall har troligen mamma sytt, då hon oftast sydde våra kläder!

Tordagen den 8 december och det är tre månader tills mamma skall fylla 80. Klockan är 11.39 och jag promenerar ensam längs stranden mot Själsö fiskeläger när telefonen ringer – det är ett dolt nummer. Det är 10 plusgrader ute och det har jag inte förstått, utan jag har klätt mig för 5 minus. Jag känner hur jag svettas och fattar inte att jag är helt fel klädd. Antagligen för att hjärnan har fastnat i utmaningen med mamma. Hur skall vi lösa det så att hon får ett värdigt slut? Jag vet exakt vid vilken buske jag var när det ringde och i andra änden var det en sjuksyster från Huddinge som meddelade att mamma har kraftiga problem med andningen och att vi omgående borde komma dit. Beskedet som tidigare var negativt, var nog positivt eller så var det inte det? Alldeles nyss hade jag gått och önskat livet av vår mamma, men när det blev skarpt läge blev jag osäker.

Vi är alla närvarande och vakar

Nästa plan går 13.30 och då kan jag vara på plats klockan 15. Nu har vi varit så närvarande att det inte går att vara mer närvarande. Hela sorgeprocessen går mycket lättare när man vet hur allt gått till, det fick jag väldigt klart för mig i Thailand för 12 år sedan. Eva är på plats och jag skulle ha bytt av henne på eftermiddagen, för att sen bytas av Bobbo som skulle komma dit på lördag morgon igen. Pappa finns på plats hela tiden och vi tar alla längre pass. Min syster har gjort ett fantastiskt jobb under hela processen och jag vet att mamma känt sig trygg med henne vid sin sida. Jag tror överhuvudtaget att man vill ha sina nära och kära på plats vid sådana här tillfällen.

Vad sa prästen? 

Mamma och jag. Mamma Marianne var nog den som alltid varit kapten på skutan Werkelin och som ofta styrde i bakgrunden.

Mamma och jag. Mamma Marianne var nog den som alltid varit kapten på skutan Werkelin och som ofta styrde i bakgrunden.

Trots att mamma fått kämpa och fått bakslag efter bakslag, så har hon envis som alltid försökt att göra allt som man sagt till henne för att träna och röra sig på sjukhuset. Men en dag efter att en präst besökte henne, så var det slut. Vad de pratade om eller vad hon fick för signaler är det troligen ingen som kommer få reda på. Men efter det besöket var det färdigt. Mamma ber oss att avsluta. Hon har förklarat att detta är inte längre värdigt och nu vill hon dit upp, och så pekar hon mot himmelen.

Utlovad dödshjälp! 

Innan hon skulle opereras så sade hon ”jag vill inte bli en grönsak och blir det så måste ni avsluta”. Jag svarade så klart ”det skall jag fixa”, med en övertygelse om att det inte skulle bli aktuellt. När det nu blev så och hon väser till mig från sjukhussängen: Du lovade, så hugger det till i hela kroppen när hon verkligen menar detta. Sällan har jag ångrat ett löfte så mycket som just detta som fått mitt huvud att jobba på högvarv de senaste dygnen. Jag har konsulterat ett antal läkare om vad man får och inte får, vilket skulle kunna resultera i en liten bok om hur man på 17 olika sätt kan hjälpa en mamma vidare till andra sidan, mer eller mindre lagliga.

En pappa på 84 år med temperament

Klockan 15.25 kommer vi till hennes rum som är tomt, förutom på mamma som sover tryggt med en liten huvudskakning vid varje inandning som känns jobbig, för att hjärtat inte har rätt kraft. Det står en sjuksyrra där och håller henne i handen, hon meddelar att Eva och pappa är inne med läkarna på deras rum. När vi kommer in så uppfattar jag att min far är lite upprörd igen, men det verkar inte ha varit någon handgemäng i alla fall (enligt Eva var det inte långt borta). Pappa, 84 år, var upprörd över att man inte satt in ordentligt med smärtstillande då hon låg och hade ordentligt ont när han kom. Vi har en pappa med temperament, han säger ifrån omgående, vilket har haft sina sidor genom åren.

När vi lite senare samlas inne hos mamma kommer kuratorn, som är en underbar kvinna, lite bördig från Gotland. Då kommer vi in på pappa Lars-Gunnars temperament och en familjesemester på Gran Canaria på 70-talet som satt sina spår. Efter den obligatoriska grisfesten så blev Lars-Gunnar förbannad på reseledaren och klippte till honom i bussen efter en liten dispyt, för pappa tyckte att bussen skulle vänta på hans partykompis som var med på bussen dit. När en Norrman skulle gå emellan fick han en snyting han också, så att blåtiran satt i hela den semestern. (Vi barn var väl 9,10 och 14 år och lärde oss något av detta också) Dagen efter skulle Lars-Gunnar ställa allt till rätta och bjöd norrmannen på ett glas, som sedan blev så många att frun till Norrmannen, fick leda hem blåtiran till rummet. När vi skrattade åt detta igår kommenterade pappa: ”Det var ingen mer som ville slåss efter detta”. Vi försökte förklara att det sällan är slagsmål på familjehotell på charterresor. Den sista kommentaren var han inte mottaglig för igår heller.

En absurd situation som ändå kändes bra

Vi äter i omgångar och först går pappa och Bobbo. Det är en mysig stund då Eva och jag sitter och håller mamma i var sin hand och hör hennes ansträngda andning, samtidigt som vi för riktiga diskussioner om riktiga ämnen. När minuterna egentligen släpade sig fram, så gick de ändå rätt fort, för diskussionerna blev varma och äkta. Det kändes som om vår lilla mamma kände sig trygg med oss i rummet och att ingen var rädd för döden, utan vi inväntade den och det kändes som om vi var nära. Det var i alla fall det jag hoppades på, vilket också känns helt bakvänt, man sitter med sin mamma och önskar livet ur henne?

Snabb flytt av mamma

Efter 45 minuter kommer sköterskan och förklarar att läkarna sagt att de vill göra en röntgen, vilket Eva ifrågasätter, då vi bara skall vänta ut att hjärtat slutar slå. Systern går tillbaka till läkaren men han står på sig trots att det var sviterna av ett historiskt beslut när hon ännu mådde bättre, som var skälet till att hon skulle röntgas. Strax innan vi skall gå och äta kommer systrarna och meddelar att de måste ha detta rum till en annan patient som har någon extrem allvarlig smitta, och just detta rum har en luftsluss som de andra rummen inte har, så det är bara att flytta.

Klockan 20.07 var det slut

Eva och jag går iväg till en liten kvarterskrog som blivit stammishak under de senaste 1,5 månaderna. Det är skönt att lämna sjukhusområdet och komma till detta ställe som känns lite som hemma. Fem minuter efter att vi fått in maten, ringer Evas telefon och jag förstår direkt att nu är mamma borta för alltid. Det kommer en klump i magen och ögonen tåras. Det är motstridiga känslor i kroppen där ena halvan känner ”äntligen”, och en annan säger ”inte mamma”. Vi lämnar krogen och håller om varandra, vilket känns så naturligt riktigt. Kärnfamiljen smälter ihop när det blir kris och om någon tog en bild med värmekamera på mig och Eva just då, skulle den visat extremt mycket värme.

Pappa är rejält förbannad igen

När vi kommer ner till rummet där vår döda mor ligger, så är pappa fly förbannad igen, för det visade sig att när de skulle ha upp mamma för röntgenfotografering så orkade inte hjärtat och i just detta ögonblick så dog hon. Den stackars läkaren, som säker var den fyrtionde som vi träffat på sjukhuset och som inte funnits med i bilden innan, fick sig en ordentlig salva av väl valda fraser från Fårö, som inte lämpar sig för små öron. Eva som ser situationen och skall gå in och lugna pappa, kommer in som Norrmannen (han på Gran Canaria) från sidan och höll på att få ett blåöga, men trycktes bara bort av en upprörd, känslofull och heligt förbannad nybliven änkling.

Det kändes som om själen väntade in oss

När vi fått lugna ner stämningen och blev ensamma med mamma så kändes hela situationen trygg och lugn. Håret var nytvättat, Eva och jag hade kammat till henne för en timma sedan. Allt vatten i kroppen hade gjort att ansiktet slätats ut och hon såg inte ut att vara äldre än max 50 år. Mamma Marianne hade fortfarande sin ordinarie färg i ansiktet och kroppen innehöll fortfarande både värme och själen. Det blev såklart ett känslofyllt avsked med massor av tårar och saker som var och en ville säga. Nu pratade vi till en död kropp vilket de flesta anser är tok, men i stunden känns det rätt och det är just detta som man skall följa, då den stunden aldrig återkommer.

Vi lämnar salen så att personalen får tar bort alla slangar och göra iordning för ett slutligt farväl. När vi kommer åter har själen lämnat kroppen och kroppen har blivit så där kall och själslös, vilket är ett mysterium. Kroppen är bara en kropp och livet har lämnat. När något lämnar: Vart tar det vägen och kan vi kommunicera med det? Spännande frågor som det finns många olika svar på.

Mamma var lång och snygg när hon gick in i entrén och sen slutade hon på bårhuset

Marianne Werkelin klädd i egen design

Marianne Werkelin, lång, snygg och orädd i egen-designad kollektion.

Det har varit en resa som påminner om berg- och dalbana på Liseberg, då vi var väldigt förhoppningsfulla när läkarna konstaterat att hennes tumör var möjlig att ta bort och att hon var i ett sådant bra skick att hon skulle klara en sådan tuff operation. Så den 23 oktober lämnar vår långa, snygga mamma Gotland i hyfsat bra kondition och checkar in på Huddinge sjukhus för en resa som slutar på bårhuset. Det är en mycket sorglig historia med ett sorgligt slut där det funnits många tillfällen då den kunnat ta andra vägar. Det finns inga garantier och med facit i hand så skulle mamma valt att inte operera sig och då skulle hon troligen haft ett liv som lång snygg och 100 procent mamma, mormor och farmor till alla oss som nu är kvar. Valet var hennes och hon bestämde att hon trodde på att få ett längre liv utan tumören, som troligen skulle gjort sig påmind varje dag i tanken.

Lev livet här och nu varje dag

Vad lär vi oss av detta? För 50 dagar sedan var vår mamma något självklart. För några dagar sedan ville vi alla att mamma skulle leva och kämpa och idag är vi glada för att hon fick dö igår, torsdagen den 8 december 2016 klockan 20.07.

Jag tror att Ulrika står där uppe med ett glas vin och tar emot dig på andra sidan mamma. Antagligen kommer Ulrika att visa upp hur hon har styrt upp allt och vad dina barnbarn Max och Charlie nu gör. Jag tror att du kommer starta en jordgubbs-tårttillverkning där, som alla kommer att älska och att du blir en spännande partysvärmor som kommer att tillbringa många kvällar och nätter ihop med Ulrika, då ni kommer att dela några glas samt ha en hel del synpunkter på mig, pappa och mina syskon.

Livet är här och nu och måste levas nu för det blir inga repriser. Jag kommer att fortsätta att göra det jag tror är rätt och inte fega ur av rädsla för att göra fel. Det känns som min modell och den skall jag vara rädd om. Lev efter din modell och gör det varje dag, för en dag är det hopplöst slut som för vår mamma, mormor och farmor Mariane Werkelin 1937-2016.

Marianne Sonja Werkelin, 1937–2016

Marianne Sonja Werkelin, 1937–2016


Dela med dina vänner!