Jag vaknar tisdag morgon redan 04.45 när Monika ammat färdigt. Jag vet att hon somnar om på några minuter och kryper lite närmare för att bara känna lite beröring. Hud mot hud gör att man har känslan av att höra ihop. På så sätt kan man skapa lite extra energi på morgonkvisten. Jag vet att jag har ett av mina viktigare möten och går ner för att äta en stadig frukost och jobba igenom frågeställningen lite till. Morgonen är underbar för då är det ingenting som stör mig och jag får jobba ifred. En ordentlig frukost och utanför fönstret ligger havet som en tavla som aldrig ser likadan ut – det ger ro för själen. Planet skall gå klockan 06.45 och då brukar jag vara på pricken 06.29 vid incheckningen. Men den här dagen var jag i god tid och var där redan 06.20.

En man i säkerhetskontrollen var väldig förvånad över att han behövde ta av sig bältet för att komma igenom. Vi kom att diskutera dessa kontroller och jag anser att de är konkurrenshämmande. Flyget tvingas till säkerhetskontroller medan tåg, båtar och bussar slipper. Detta kostar passagerarna en massa pengar men leder inte till säkrare transporter. Det är konkurrenshämmande och diskriminerande. Vi har kunder som väljer andra transportsätt på grund av att de känner sig kränkta när nitiska säkerhetsvakter tvingar av dem bälten och skor och tvingar dem att lämna ifrån sig nagelsaxen m m. En dag kommer detta otyg att försvinna så att vi kan korta restiderna ordentligt och sänka priserna ytterligare. Säkerhetskontrollerna kostar flygresenärerna flera hundra miljoner per år i onödan. Jag tror inte vi har sparat ett enda liv per år med dessa dyra säkerhetskontroller i Sverige. Det dör över 70 personer per år i tågolyckor i Sverige, varför inte omdirigera pengarna dit så kanske vi skulle få någon effekt?

Inne i vänthallen stod alla höjdarna från Norrköpingstidningars Gotlandsavdelning. Det kändes som om den rödhårige alltid lika trevlige Hermelinen var kung i hönsgården. Det var stor oro i flocken. Jag vet inte om det var flygrädsla eller om det berodde på att Hermelinaren tvingat ihop representanter för de tre konkurrerande lokaltidningarna på samma plan.

Genom att tjuvlyssna på kacklet så hörde jag att det var flygrädsla som var anledningen. Rädslan gällde att man var rädd att inte hinna med anslutningsflyget Norrköping–Visby på hemvägen. Alternativet var tydligen taxi och båt vilket skulle bli ett betydligt sämre miljöval. Om det mot förmodan skulle bli båt så kommer vi nog att kunna läsa det i någon av krönikorna i morgontidningen eller ev i nättidningen. Det var ett ordentligt gäng man samlat för att bege sig till Gotlands Medias huvudkontor i Norrköping.

Väl ombord på flyget så funderade jag på vilka hjältar dessa personer är som lyckas få ihop tre tidningar varje dag sex dagar i veckan. Jag lekte med tanken under flygresan att jag var journalist. Vilka nyheter sitter jag på?

Pigges nyheter

• Igår fick jag veta att en av öns duktigaste kvinnliga entreprenörer fått ett nytt drömjobb. Och hon var så eftertraktad att hon kunde förhandla ner sin heltid till 70% för att hinna med barnen.
• En annan kvinna berättade att hennes man var lite rädd för en kvinna som brukade blotta sig för honom när han gick sina promenader på ön.
• En mycket duktig artist på ön har fått i uppdrag att göra julshower i en av landets största ishallar. Gotländsk julshow på export till över 10 000 fastlänningar – det är stort. Det skulle säkerligen kunna bli en förstasida på någon av tidningarna.
• Gotlandsflygs ägare startade sitt andra nya flygbolag på två veckor vilket blir koncernens första utlandsdestination. Vi är helt unika i branschen som ökar beläggningen och drar igång nya destinationer samtidigt som vi sänker flygpriserna.
• Jag har fått höra om en mycket intressant konstellation som troligen skulle lägga bud på Bergmans hus. Detta spår skulle absolut vara något att bygga en stor kvällstidningsnyhet på.
• Nyheten att det är en lokal markägare som lyckats få kommun och länsstyrelse att sätta upp en varningsskylt vid Heligholmen borde absolut belönas med minst en Dagens ros. Tänk att två myndigheter inte kan samarbeta så att tre människor måste dö innan någon kan ta på sig ansvaret att sätta upp en varningsskylt!
• Mina stolsgrannar diskuterade städning i hemmet, om de skulle sluta betala svart men det var så omständligt att få skatteavdraget… Detta skulle kunna vara en rubrik ”Gotlandskändis har svart städhjälp”.

Ja detta skulle nog räcka till en morgondagens tidning. Om jag var journalist och fick bestämma vilka knäck jag skulle göra så skulle jag välja följande:

Jag skulle göra en djupdykning och ta reda på varför flera måste dö vi Heligholm. Varför kom det inte upp skyltar? Varför kan man inte komma överens om vem som har ansvar för skyltningen vid farliga badplatser, varav en faktiskt orsakat tre personers död!

Jag skulle även försöka ta reda på hur mycket koldioxid som destinationens stora färjor släpper ut. Hur mycket är det per passagerare? Vad motsvarar det om man ställer det i relation till vanliga bilar? Dessa siffror har aldrig blivit presenterade utan vi är hänvisade till spekulationer.

Jag skulle göra ett reportage där jag följer min soppåse – det som blir kvar efter min sopsortering. Vad händer innan allt innehål är i mål?
Påse nr 1 hämtas av sopbil nr 1 och körs till Roma. Därifrån kör sopbil nr 1 tom till stan igen. Väl i Roma tar en lastmaskin över jobbet och lägger soporna på ett band och därefter så kommer det en ny lastmaskin och ställer soporna på ett släp. Det kommer en lastbil som kör tom från Visby till Roma och hämtar sopsläpet och parkerar släpet på hamnen. En ny lastbil drar ombord soporna på båten som sedan kör i 28 knopps fart – vilket är motorvägsfart på sjön. Väl i hamnen så kommer det en ny lastbil och drar sopsläpet av båten och parkerar det i hamnen. Där hämtar en lastbil som kört tom till hamnen, ca 15 mil, för att transporter dessa 15 mil till slutdestination. En ny truck hämtar troligen soporna för slutförbränning.
Hemma skall jag köra bilen till sopgården och glasåtervinningen för att sedan vända tom hem igen. Totalt 2,5 mil med bilen. Tyvärr är det inte slut här, utan nu kommer sopbil nr 2 och hämtar soppåse nr 2. Jag vet inte om den påsen skall samma väg som påse nr 1 eller om det blir några transporter mindre innan slutstation i Slite. Många mil och fordon blir det och jag undrar i alla fall om detta verkligen är miljövänligt om man räknar in allt?

Ett reportage som eventuellt skulle ge mig sparken vore att redovisa hur mycket som Norrköpingsbolaget får i bidrag för att transportera två och en halv minimala redaktioner på Gotland till fastlandet och hur mycket vinst man levererar hem till huvud kontoret. Hur skulle det fungera om vi bara hade en tidning och en redaktion som var dubbelt så stor och tre politiska ledarsidor? I reportaget skulle jag fråga ett antal Gotlänningar om de vill ha en tidning med högre kvalite eller om det ska fortsätta som tidigare. Här någonstans landar vi i Bromma och det är dags för mig att återvända till rollen som entreprenör.

När vi står och väntar på att kapten skall ge flygvärdinnan tecken att släppa av oss börjar jag småskratta. Framför mig ser jag två chefsredaktörer från Hermelinens gäng som försöker få plats i den trånga gången. Av någon anledning så tänker jag på Helan och Halvan. De vill absolut vara olika och särskilja sig men det går inget bra. Båda är chefredaktörer, båda är män, båda har dragits med lite längre sjukdomar – den ena kan inte vara med på spinningen på grund av förkylning och den andre har varit långtidssjukskriven och är nybliven pappa. Båda jobbar för Norrköpings tidningar och båda styrs av Hermelinen och syns ofta med små bilder i lokaltidningen. Det som troligen skiljer dem åt skulle vara att en av dem är Södertälje-fans och den sorten är nästan fridlyst här på Gotland.

Jag vinkar ”hej då” till mediagänget och hoppas att de skall hinna med flyget hem i kväll. Jag sätter mig på Bromma för att skriva denna blogg. Klockan är 07.27 och dagen har just börjat med nya möjligheter. Jag tänker på att det skulle vara kul att få tips om vad folk skulle vilja läsa om i lokaltidningen på Gotland!

–Min Towe! Min Towe! så låter tvååringen lite grinigt och vill hålla i treveckorsjubilaren. Frukosten är avklarad och huset börjar vakna när jag kommer på mig med att bara sitta ner och känna att vi verkligen är en riktig familj.

Det är lördagsmorgon och regnet strilar ner. Nicole och hennes kompis Julia har vaknat och går omkring bärandes på båda småtjejerna. Monika får något nostalgiskt i blicken när hon ser att Nöjesmassakern går i repris på tv i kväll. Jag är envanlig 48-årig småbarnspappa och lagom lycklig för att allt är väldigt vanligt och hela huset är fullt av tjejer. Så vanligt som det borde vara och som är helt naturligt för många i Sverige.

Tyvärr är det allt för många som inte alltid uppskattar vardagen. Många glömmer bort att de flesta i världen aldrig får uppleva detta med att ha en familj där alla mår bra och där det egentligen inte finns en massa RIKTIGA problem.

Innan vi somnade igår så diskuterade vi två kompisar som inte är ”goa” mot varandra i förhållandet. De uppskattar inte varandra utan letar mest fel hela tiden. Kanske är det av sådana anledningar som det har brutit ut en skilsmässoepidemi runt omkring oss. Monika och jag vaccinerar oss mot detta genom att vi ger varandra tid och pratar om det mesta. Ofta diskuterar vi hur våra vänner gör och försöker dra nytta av det vi ser är bra eller dåligt. Man måste se upp – inget vaccin är hundraprocentigt, så det gäller att vårda det man har.

Fördelen med att gå igenom tuffa saker är att man inte lägger energi på att bygga vidare på dåliga sidor hos sin partner. Jag önskar ingen att mista någon eller andra tråkigheter men skulle ändå vilja att fler fick gå igenom saker så att det kunde inse att livet är tufft och att det går att både leva och börja om, bara man bestämmer sig. Man måste inse att det inte finns någon annan som kommer att styra ens liv. Även om en del tror att skolan, staten eller kommunen tar ansvar för ens liv så är det jävligt fel. Man är 100% ansvarig för sig själv och sin utveckling. Ibland går det trögt och blir stopp, då får man ta en annan väg. Allt är egentligen möjligt, särskilt i Sverige. Ibland tar det riktigt svåra bara lite längre tid. Och tid handlar mest om prioritering.

Det har varit en tuff vecka för både Monika och mig med två nätter borta och långa konferenspass – tio styrelsemöten där flyget varit mest i fokus.

Vilket gäng vi har under Sverigeflyg! Att ha strategi- och utvecklingskonferens inom Sverigeflyg är som att dopa sig. Jag är smått hög efter varje sådant möte och det brukar hålla i sig en vecka. 2005 efter min olycka med tsunamin var Sverigeflyg det första arbetsmötet som jag gick på. Jag kommer ihåg hur energin formligen rann in i kroppen på mig under detta möte. Att vara entreprenör och få umgås med hungriga företagsutvecklare som tror att man kan gå på vatten är en enorm känsla. Att samtidigt få befinna sig i ett bolag där man inte accepterar ett nej och inte sitter nöjd utan hela tiden letar utvecklingsmöjligheter, gör att alla ger energi. Egentligen är det en form av evighetsmaskin som uppstår under dessa möten. Ju fler vi blir desto mer energi producerar vi.

Vår VD sade. ”Vi ser ljust på framtiden. För vi är ljuset i branschen”. När alla andra minskar så ökar vi antal passagerare. När de andra drar ner på linjer så startar vi nya. I söndags var jag i Östersund och medverkade på invigningen av Östersundsflyg. Denna söndag är det invigning på grannön Bornholm. Där startar vi Bornholmsflyg till Köpenhamn. Vi har minst tre stora hemliga projekt på gång och några mer eller mindre revolutionerade saker för branschen. Vi har en stark framtidstro och vi lever efter vår affärside: att hjälpa regioner att utveckla sig genom bättre förbindelser. Nu tittar vi på att starta rederi till Gotland och flera tågförbindelser i landet och inget känns speciellt omöjligt i detta gäng.

I Östersund var det planerat en massa jippon för att locka så många Jämtar som möjligt att vara med på invigningen. Bland annat skulle det vara fallskärmshoppning där jag eventuellt skulle få hoppa med. Vi skulle se hur många Jämtar det behövdes för att lyfta ett flygplan. Magnus hade byggt en ställning som planet skulle rullas upp på för att vi skulle kunna genomföra ett rekordförsök där Jämtarna skulle lyfta detta med så få personer som möjligt.

Tyvärr var det regn med låga moln så hoppandet fick ställas in och planet kunde inte heller lyfta på grund av vädret. Det är då människor sätts på prov. Antingen kan en chef sätta sig ner och deppa, skylla på yttre omständigheter och sprida dåliga vibbar som ger osäkerhet i teamet. Inte platschefen i Östersund. Han ställde sig upp 30 minuter innan start och berättade vilken fantastisk dag det skulle bli och att idag är första dagen på Östersundsflyg.

Han lyfte alla positiva bitar av det som skulle ske och att vi nästan var fulbokade i båda riktningarna på premiärturen för året-runt-trafiken på Östersund. Han kändes som den slags general som trupperna följer i alla väder. Om han bett oss marschera från Östersunds flygplats till Åreskutan i regnet så hade vi gjort det!

Magnus positiva stil spred sig till personalen, ägarna, LFV-personal och framför allt till alla nyfikna Jämtar. Jag pratade med en man som var närmare 2 meter som mumsade i sig av premiärtårtan. Han välkomnade oss men sade att han alltid måste flyga med SAS för att han är så lång och menade att han inte fick plats i våra maskiner. Jag bad honom att provsitta då vi hade sex stolar med oss för att kunder skall inse att vi har mer utrymme än vad våra kollegor har på SAS. Våra SAAB 2000 är egentligen byggda för 58 passagerare men vi har bara 50 st säten så det finns alltid mer utrymme i dessa plan än i konkurrentens. Tvåmetersmannen var väldigt skeptisk men blev glatt överraskad när han väl satt där. Han påstod att han alltid har problem men i detta plan så kan han sitta helt normalt. När jag sedan berättade att han aldrig riskerade att hamna i mitten av tre då vi bara har två säten på varje sida så var jag säker på att vi fått ytterligare en kund på Östersundsflyg.

Det är viktigt att lyssna in kunder och sedan få dem att själva prova. Ibland räcker det inte med att man reser snabbare, billigare och miljövänligare till Stockholm city. Vår största utmaning är att få resenärerna att prova och då blir det ofta permanenta resenärer. Problemet är att det finns så många vanemänniskor som helst gör som man alltid gjort. Tyvärr finns ett inbyggt motstånd och rädsla att prova och tänka nytt hos många.

Det senaste från General Magnus Trense är att han tyckte det var bra att lyftet av planet inte blev av. Nu har han möjlighet att göra en tävling av hela grejen där Jämtarna inte bara skall vara med och lyfta sitt eget flygbolag. Man skall även sätta rekord i flygplanslyft under året. I de flesta situationer går det att göra något bra om man bara tänker efter och anstränger sig lite och det gäller alla.

Så gör något bra! Se ljust på framtiden till exempel!

Jag var på ett mycket spännande och konstruktivt möte i veckan som var. Som Gotlänning så blir det många timmar i flygplan om man skall ut i Sverige, men det fungerar väldigt smärtfritt trots att resan var nästan trehundra mil tur och retur, med fyra olika flygplansbyten och ett antal taxiresor. Trots detta var vi på plats redan kl 10 på morgonen för ett möte med landshövdingen, kommunalrådet och deras tjänstemän.

Detta var ett möte där vi för andra gången träffades för att se om vi hade en samsyn om ett större projekt. Detta var ett helt naturligt möte där alla inblandade träffades och tyckte till. (I och med att vi kom från Gotland så kom gliringar om att vi inte fick banda mötet – skämt som vi kommer att få dras med länge.) Samsyn uppstår och alla försöker se om förutsättningar kan finnas för att alla projektets delar skall kunna fungera. Alla är kreativa och försöker hitta lösningar vilket egentligen borde vara helt naturligt. Jag föreslog att vi skulle träffas om tre månader och då skulle alla redovisa vad de grävt fram. Nu var det till min förvåning inte jag som kortade tiden och hade bråttom, utan det var mina samarbetspartners som tidigarelade nästa möte. Detta sätt att vara konstruktiva på möten är tyvärr långt ifrån den verklighet vi har på Gotland där Länsstyrelsen skall agera Polis och kontrollera kommunen så att det inte går att genomföra möten på detta vis.

Jag bestämde mig för två år sedan att våra företag skulle konkurrensutsätta kommun och länsstyrelse på Gotland. Konkurrensutsätta gick bara att göra om vi bytte etableringsort. Det beslutet hade aldrig tagits utan Länsstyrelsen på Gotland. Så i min besvikelse över deras tröghet måste jag i alla fall tacka dem att de tvingat iväg mig och mina medarbetare. Jag framförde tacket till Marianne Samuelsson på en gemensam middag för ett år sedan och hon var glad för vår skull och önskade oss lycka till.

Nu börjar jag få en bild av verkligheten utanför ön. Jag säger inte att alla jobbar med en annan inställning men tillräckligt många för att jag skall bli lycklig. Och den lyckan skall jag konstigt nog tacka trögheten hemma för? Utan den så vore det inget speciellt att alla inblandade kan samarbeta om utvecklingsprojekt i en region. På Gotland är vi inne i en väldigt dålig trend av gnäll, olyckor och negativa signaler. Ön har egentligen alla möjligheter att utvecklas. Efter regn kommer sol och det borde framför allt gälla Gotland som har flest soltimmar i år igen om jag inte är felinformerad.

På hemvägen från mitt möte blev det nästan två timmar över i Stockholm vilket gjorde att jag hann införbi en kvinna som har en erotikshop på fina gatan. Hon säljer upplevelser för vuxna. Det handlar mest om film, böcker, oljor, kläder och spel. Vi har köpt en hel del böcker och spel till vårt kärleksnäste som nu är färdigbyggt. Det är en helt fantastisk liten stuga som ligger på en hemlig plats med solnedgången i havet utanför fönstret.

Man kan öppna upp hela gaveln och får då in solen eller månen i den stora dubbelsängen. Alternativt så ligger man under stjärnorna i den breda dubbelhängmattan. När man ligger där med sin partner och bara är, när man fantiserar om vad som finns där uppe så inser man hur väldigt väldigt små vi är. Men vi är, vi finns och vi skall fortsätta att fantisera med varandra.

På plats i kärleksnästet känns det som om man befinner sig i en glasbubbla där tiden står still. I den bubblan borde vi lite oftare kliva in i med vår partner. Krypa riktigt nära och bara vara utan barn och vänner så att vi kan uppleva tvåsamheten på riktigt. Vi träffades ju en gång för att få egen tid tillsammans och den tiden måste vi se till att få med jämna mellanrum. Egen tid är nog det viktigaste om man skall ha ett bra förhållande.

Hittills har vi haft ett 20-tal par i åldrarna från 21 år till de äldsta på 73 år. Samtliga kommer hem med ett löjligt flin på läpparna och ögon som lyser av en nytänd eld som brinner. En del bokar direkt ett nytt datum med något drömskt i blicken. Är det konstigt att till och med kärlek skall förpackas och avsättas särskild tid till? Nej det finns ett jättebehov och det vi nu bygger upp kommer att få en massa kopior.
 
Ett par kom på sig själva med att det var tredje gången som de varit ensamma på 17 år. Det var ju därför man träffades och så glömmer man bort det så fort. Inte konstigt att många skiljer sig. Det beror ofta på att de inte tar sig egen kvalitetstid.

Inom en månad skall vi lägga ut vårt hemliga kärleksnäste på en hemsida och förklara hur man bokar ett nostalgiskt kärleksmöte med sin äkta hälft. Flyg till Gotland och vid flygplatsen står det en röd WV-bubbla, cab, från 60/70-talet och väntar med en karta som visar vägen till den lilla pittoreska stugan vid vattnet. Bilfärden längs den Gotländska kusten med passande musik och vind i håret gör att den rätta känslan infinner sig. Snacka om nostalgitripp som Eva sade. Tid för varandra och tema kärlek gör att till och med frukostkorgen på morgonen blir en upplevelse.

Tanken är att vi ska bygga ett nytt sådant kärleksnäste per år och se till att det blir något exklusivt där man tar sig tid för varandra. Målet är att få paren att avsätta två dygn och då blir det ca 50–75% rabatt för dag två. Det är viktigt med egen tid och det måste få ta tid att bara vara.

Flera av dem som varit där säger oberoende av varandra att det är som att vara i en bubbla där tiden stannart. När Monika och jag  hör det så  vet vi att det här är helt rätt idé och vi känner hur känslan smittar.

Vi är ett antal företagare på Gotland som länge sagt att det finns för många nej-sägare och poliser på Länsstyrelsen. När vi tagit upp detta med politiker och tjänstemän på kommunen har vi fått medhåll, men när sedan samma personer uttalar sig officiellt vill de vara så politiskt korrekta att de inte kan dryfta sitt missnöje.

Äntligen uttalar sig Gustaf Hoffstedt i tidningen Fokus! Han vågar och samtidigt finns det en förvånad Anders Granath på Länsstyrelsen som uttalar sig i Gotlands Tidningar. (Jag vet inte om Anders verkligen är förvånad eller om det är ett spel?). Det börjar dra ihop sig till valtider och det skall bli intressant att se om Lars Thomsson, Eva Nypelius, Björn Jansson, Bo Björkman med flera skall våga ställa sig bakom Gustaf. Eller skall Gustaf bli den enda politikern som vågar, medan de andra inväntar säkrare och mer populistiska utspel?

Frågan om samarbetet med Länsstyrelsen något av det viktigaste för öns utveckling. Idag är samarbetet nästan obefintligt och jag tror att Gustaf är inne på rätt linje. Jag hoppas verkligen att de andra politikerna vågar sätta ner foten och berätta var de står i frågan. För mig är detta nog den viktigaste frågan för öns framtid.

Jag har två förslag:

1. Lägg ner länsstyrelsen på ön och gå upp i Stockholm.
2. Om det inte går så blanda upp de anställda lite mer enligt Gustafs förslag så att det blir fler utvecklare i stället för nej-sägande poliser. Se till att Länsstyrelsen blir en viktig kugge som ingår i utvecklingen av Gotland.

Tyvärr har Länsstyrelsen idag utvecklats till ett eget litet Gotland Yard med privatdeckare som driver egna fall utanför sitt ämbete och avsätter chefer genom att göra hemliga spioninspelningar.

Vad vi fått se av Gotland Yard är nog bara toppen av ett isberg…

Tänk er ett kommunalråd, en kommunchef och en landshövding som står sida vid sida och är eniga i de flesta frågor. Hur utvecklande skulle inte det vara för en kommun? Har man besvärliga frågor så är man lika eniga på nej- som på ja-sidan. I en sådan kommun skulle jag vilja bo och vara företagare för där skulle det hända saker. Där skulle man troligen bli 10 000 fler invånare om 5–10 år och arbetslösheten skulle vara på ett minimum.

Den stora frågan är: vilka politiker vågar följa Gustaf Hoffstedt?

I lördags blev Towe 14 dagar och hennes storasyster är redan en beskyddare av Guds nåde. Hur sur Wilda 22 månader än kan vara så upphör det om hon skall trösta Towe. Märkligt att allt är så förprogrammerat i de små kropparna.

En annan mindre bra sak är att hon väldigt ofta säger nej. Detta verkar mer vara ett arv från miljön än från föräldrarna. Det känns som att gotlänningen har väldigt lätt att säga nej trots att det är så mycket roligare att säga ja. Jag var på Klinte marknad för ett år sedan med min Monika. Vi står och väntar på bakad potatis när en kvinna vänder sig mot sin åttaåriga dotter och säger ”Naj, hu vad du var duktig!”. Ganska typiskt för en del gotlänningar. Det krävs först två negativa ord för att på slutet få fram något positivt. Jag tittade på kvinnan som stod och tittade stolt på sin dotter men troligen inte fattat vad hon just sagt. Hoppas att mänskligheten kan förändra detta negativa beteende.

Jag skulle vilja passa på och tacka alla som grattat och lyckönskat oss efter att vi fått barn. Jag och min M2 (Skånska fru ) skickar ett jättetack till alla där ute i rymden. Det värmer alltid med positiva ord. Att montera ihop några bokstäver som ger värme hos mottagaren ger glädje i båda ändar och är väldigt lätt. Det behöver inte ta mer än några minuter men betyder så mycket, så länge.

Jag träffade en äldre man för några år sedan. Eftersom jag visste att han alltid haft ett väldigt bra förhållande med sin fru passade jag på att fråga hur man skall göra för att leva ett långt och spännande liv med sin kvinna. Han tittade mig i ögonen och sade: ”Som man sår får man skörda!” Jag frågande vad han menade med det. Han svar var snabbt och enkelt : ”Fundera på det du!”
Så är det på alla plan. Som du sår får du skörda.

Vad enkelt det är egentligen att ge en komplimang eller att skriva några mysiga rader att man saknar någon eller ser fram emot att ses! Eller bara berömma någon när det behövs. Några ord eller bokstäver kan göra jättemycket och det går faktiskt att skicka energi genom cyberrymden. När jag förlorade min familj i tsunamin så gav alla positiva brev från kända och okända mig extra energi att orka.

Se till att ha en bra dag och så mycket, det kostar så lite.