Ytterligare en fredag där jag lyckats med att inte jobba. Bra trend med två jobbfria fredagar på raken. Jag har ett löfte till familjen att jobba 4-dagars vecka som jag försöker infria. Jag började dagen med att smita iväg innan någon annan vaknat för 2000 meter simning i stans gamla kultiga badhus. Det är fantastiskt att börja dagen med simning.

Jag träffade en gammal kompis som skall fylla femtio. Gamla kompisar borde inte fylla femtio utan max fyrtio. Detta femtiårskalas vill jag inte missa för allt smör i Småland. Killen är en levande historiabeskrivning över hur man inte skall leva sitt liv. Vid en grabbig tillställning berättade han i minst en timme om sitt liv. Vi övriga satt med öppna munnar och såg ut som fågelholkar. Ingen av oss sa ett ord på 60 minuter och jag betvivlar att någon drack en droppe. Att andningen fungerade var antagligen bara en väl inövad reflex. Alla har en historia att berätta men vissa sticker alltid ut lite extra och detta var mer än lite extra. Vi borde vara duktigare att lyssna på varandras historier i stället för att referera till tidningar och tv. Verkliga livet har mycket att lära ut om vi ger varandra tid och vågar berätta.

På hemvägen så passade jag på att handla frukostbröd och sedan duka upp frukost innan det var dags att väcka övriga familjen. Blöjbyte x 2 och sedan läste jag med Wilda. Vi bestämde att vi skulle till Slite och beställa sten till matbordet. Vi lastade in barnen i bilen och körde iväg till Slite. Wilda gör sitt jobb som två-åring på ett bra sätt genom att grina och trilskas så mycket hon kan. Ibland känns och hörs det lite extra att vi är småbarnsföräldrar. Jag såg fram emot en mysig lunch någonstans, men efter en liten vuxenkonferens kom vi fram till att det fick bli korvmacken i Slite för då skulle vi hinna hem och sova 55 minuter innan vi skulle få besök av kompisen som skulle se på utbyggnation av gäststugan. Vi spånade lite om hur den skall se ut och hittade lite roliga lösningar. Innan tennisen hann jag med en jobbuppgift vilket innebar 3 minuter för en påskrift av ett protokoll som måste vara i ordning.

Tennis med lillebror är allvarligt. Även om jag bara spelat fyra gånger på ca två år och Bobbo spelar nästan varje vecka så är det match och på största allvar. För mej är det viktigt att vinna men det är nästan lika viktigt att han är ordentligt trött. Bobbo är en bättre tennispelare och jag eventuellt något bättre taktiker. Han har överlägset bäst kondition. Det var inte lillebrors dag om ni förstår hur jag menar.

Kvällen var vigd åt middag med Monikas mammis och min pappis då båda just fyllt år. Vi hade hittat en fantastiskt bra present: Matsafari på ön. Någon kreativ entreprenör har satt ihop ett program där man åker på safari på ön och provsmakar råvaror på plats. Sedan får man både lunch och middag på olika ställen. Paketerat som ett kinderegg på gotländskt vis. Både kunskap, njutning och matigt i ett enda paket.

Kvällens diskussion när föräldrarna gått hem handlade om Monikas kompis som har en fobi som går ut på att hon skall undvika och avstå allt som kan få henne att spy. Hon påstår att hon hellre dör än att få uppstötningar. Det innebär att hon aldrig åker båt. Tar inte risken med alkohol. Aktar sig för sjuka barn. Äter bara saker som hon är säker på och mycket mer som sker tvångsmässigt.

Jag inser att det finns många som har olika tvångsmässiga tankar som är svårt att förstå. Hon har i alla fall kommit så lång att hon pratar om det. Det måste vara ett helvete att ha tvångstankar och hela tiden försöka dölja dessa.

Jag är åter från stranden på Kreta som bara ligger 3,5 timmars resa från mitt hus i Brissund. Det är inte klokt vad bra kommunikationer vi har när vi kan enas om resandet. Ca 150 glada gotlänningar landade kl 19.15 på Visby flygplats i söndags och alla var väldigt nöjda över att inte behöva ta in på hotell eller försöka komma med nästa flight till Gotland. Man spar både pengar och miljö samtidigt som det blir en mycket bättre upplevelse.

Inbördeskrig?
När jag läser de lokala morgontidningarna blir jag deprimerad. Det förekommer ett nytt inbördeskrig på Gotland fast vi egentligen borde enas och jobba tillsammans. Tyvärr lyckas vi hela tiden trissa upp lokala små krig till stora konflikter som skapar dålig energi och ger fel fokus. Nu har tydligen Radio Gotland lyckats hetsa journalister mot näringslivet och då enas tidningarna över alla gränser. Den påstådda konkurrensen mellan tidningarna är som bortblåst.

När jag till och med kan läsa samma artikel av samma journalist men med olika foton i de båda morgontidningarna undrar jag var denna konkurrens skall sluta? Varför bryr vi oss så mycket vad som står i tidningarna? Det är väl inte killarna i Norrköping som styr öns utveckling? Tidningarna är bara en kommersiell produkt. Norrköpings Tidningars fabrik producerar artiklar och journalisterna vill därför uppnå debatt så att de får sälja fler lösnummer, för lösnummer är deras levebröd.

Tyvärr blir det allt för många fel i tidningarna när journalisterna inte kollar fakta. Egentligen borde någon ta ägaren i örat och kräva större resurser så att vi kan börja tro på det som står i dagstidningarna. Det är farligt att förtroendet för pressen försvinner.

Flera journalister gaddar ihop sig mot den som opponerar sig. Stackars Tiina Mykkänen som egentligen vill väl och försöker skapa samförstånd för utveckling, blir nermald av de journalister som känner sig kränkta. Jag tror att entreprenörer, företagare, tjänstemän och journalister borde lyssna på varandra och fundera. När det ges kritik så kan man nästan alltid lära sig något.

Ulf Hammarlund ger sig på Eva Werkelin för någon lösryckt kommentar. Tänk er omvänt att hon skulle ge sig på Hammarlund och hänga honom för att hans tidning exempelvis inte vet vem som är VD på öns största privata företag.

Varför hänger man ut mig?
Ulf menar att de inte hängt ut någon. Jag kan då känna mig rätt uthängd. Två eller tre gånger så har hans tidning dragit upp nyheter om mig på löpsedlar och förstasidor för att sedan ägna en eller två sidor åt en polisanmälan som gjorts mot mig. En anmälan kan vem som helst göra på vem som helst för vad som helst. En anmälan är inget annat än en anmälan och borde inte framställas som något mer förrän en dom faller. Men från tidningen kan man göra en jättesak av detta om det handlar om någon som säljer!

Jag kan bara se två skäl till varför man väljer att göra så mot mig och inte till exempel mot den fastighetsägare i Kappelshamn som sedan flera år bryter mot regler om strandskydd. Antingen vill man smutskasta just mig eller så har jag ett större kommersiellt värde för ägarna.

När en anmälan läggs ned finns det nästan inget intresse att lyfta fram detta. Att jag hade rätt blir en liten enspaltare som många missar och då blir jag kvar som naturskövlare i de gotlänningarnas ögon som missat den enspaltaren. Jag anser att detta är att hänga ut någon i kommersiellt syfte. Varför ägnar man 20 gånger så mycket utrymme åt det som är negativt än det som är positivt?

Fritt villebråd i debattforumet
Risken man tar när man uttalar sig i någon av Norrköpings Tidningars alla medier är att det blir en häxjakt på deras debattforum/skvallerspalt. Jag har ställt frågan till de olika cheferna på tidningen om de kan stå för den ”skvallerspalten” och om de är stolta över detta. Ingen är stolt över ”skvallerspalten”. Inte ens den ansvarige utgivaren är stolt för det han presterar när jag ställer en rak fråga. För mig skulle det vara svårt att jobba på en arbetsplats där jag tvingas att göra ett jobb jag inte gillar år efter år.

Det allvarligaste med debattforumet är nog att flera som borde uttala sig i de olika medierna som ingår i tidningskoncernen, inte vill säga något eller blir rätt återhållsamma i sina kommentarer därför att de inte vill bli utsatta för alla dessa påhopp under skenet att det är en debatt… För mig är det stor skillnad på en vettig debatt och det som pågår i debattforumet. Debattforumet drar in en massa pengar. Varje besök räknas när man skall prissätta annonser. Allt är kommersiellt även om många journalister påstår att de inte styrs av pengar! Rådet jag får från ägarna och de ansvariga att jag inte skall läsa vad som skrivs om mig. Det är ju också ett sätt att hantera frågan.

Varje nyhet ett värde i kronor. Nyheten är det man producerar i Norrköpings Tidningars fabrik. Var och en som ställer upp för journalisterna får räkna med att de skriver som de vill. Det finns andra medier och sidor där man kan betala för att få sina åsikter publicerade. Alternativt kan man förhandla med journalisten om att man vill läsa och godkänna det som skrivs som villkor för att ställa upp på en intervju. Jag tror att många fler borde kräva detta så blev det betydlig färre fel.

Inspiration från andra kommuner
Jag har ett väldigt stort Gotlandshjärta men tycker att det är ett tråkigt företagarklimat på ön och har valt att pröva andra kommuner, vilket ger massor av inspiration. Jag tror att alltför många är för fokuserade på Gotland och glömmer bort resten av världen. För min del är det underbart att undersöka hur andra kommuner i Sverige jobbar. Det är verkligen intressant!

Fler borde söka sig från ön och sluta haka upp sig på vad lokaltidningarna väljer att skriva. Det är inte bara Eva som slutat läsa morgontidningarna utan det är fler företagare som tröttnat. Eventuellt är det en trend, eller också betyder det inget. Det som känns lite ihåligt med Evas resonemang är att hon inte vill läsa tidningen, men däremot annonsera och göra arrangemang med tidningen. Det känns lite konstigt. Tar man avstånd så gör man det väl fullt och fast, annars blir det ingen effekt?

Slutligen vill jag dementera den rubrik och ingress som morgontidningen hade häromdagen angående Smedjebacken. Den var sjukligt överdriven men sålde eventuellt något lösnummer till. Att hålla sig till sanningen är inget för den som sätter rubriker eller löpsedlar.

Hur kunde en familj på Gotland få fram tre elitseriespelare och två hockyproffs i NHL? Jo det var konkurrens i familjen Loob och på Sliterinken. Det var inte bara i familjen som det var konkurrens utan hela Slite var som ett drivhus för idrottsungdomar på ön. Slite var på 70- och 80-talet vad lilla Ö-vik har varit på 90- och 2000-talet i hockeyvärlden. En liten ort som exporterar det ena hockeyproffset efter det andra varav många tillhör världseliten idag. I Slite fanns det förutsättningar till att fostra idrottsungdomar i form av ledare, lokaler och inspirerande ungdomar och konkurrens. Mötte man Graip i fotboll, hockey, pingis, basket, tennis eller segling så var Sliteborna alltid i topp. Det var inte alls ovanligt att det fanns en Loob i motståndarlaget från Slite.

Så fort vi får till konkurrens så händer det saker. När vi startade Gotlandsflyg för nio år sedan så kostade ordinarie biljett 4400 kr och antalet destinationer var begränsade. Idag är det konkurrens och ordinarie pris ligger på drygt hälften nio år senare och vi har nio destinationer som Gotland flyger direkt till. Vilken annan bransch har haft den utvecklingen?

Jag snackade med representanter för vårt monopolrederi över en lunch om när det blir möjligt att hyra sig en säng under överfarten. Jag började denna kampanj för ca 5 år sedan och har inte fått något annat svar än att man håller på och tittar på detta. Om vi inte haft monopol så skulle frågan varit löst för 4,5 år sedan.

Själv tröttnade jag på krånglet på Gotland för 2,5 år sedan och bestämde mig för att det inte var lönt att försöka påverka myndigheterna att vara tydliga och att samarbeta. I stället för att bara gnälla så var vi på jobbet överens om att göra något åt saken. Enklast var att konkurrensutsätta kommunen och länsstyrelsen på ön. Detta gick bara att göra genom att starta ny verksamhet på orter där man vill ha utveckling. Någon journalist fick det till att jag skulle flytta från Gotland om jag inte fick som jag ville, som en sur unge i sandlådan. Det var absolut inte så, utan vi ville se om det fanns bättre företagsklimat på andra ställen i landet.

I Norrköpings tidningars GT så kunde man läsa att 3 av 5 företagare har synpunkter på företagsklimat på ön i lördags och just detta tror jag ger en bild av hur klimatet är på ön. Jag har haft kontakt med flera företagare som rådfrågar mig om att etablera sig på Gotland och mitt råd är att bo här är super, men att driva företag som är beroende av myndigheter – då höjer jag ett varningens finger. När det inte alls är ovanligt med handläggningstider på över fem år gör det att man inte kan eller vågar etablera något på Gotland.

Nu till en våt dröm för entreprenörer. Jag har varit på besök i Smedjebacken i Dalarna som eventuellt skulle kunna vara en bra ort att satsa turistiskt i. För att göra en lång historia hyfsat kort så var vi på besök i slutet av juni för att skapa oss en bild och diskutera vad man ville gör där. Jag nappade på att man hade flera miljoner som bodde mindre än två timmar från orten. Att man har ett av södra Sveriges bästa skidområden i Romme alpin och att det fanns överskott på varmvatten som man kunde tänka sig att värma upp en badsjö med.

Vi bokade in ett uppföljningsmöte i slutet av augusti där vi fick träffa de styrande och vi fick chansen att ta del av de tankar som finns i kommunen. Jag klargjorde att vi kunde vara intresserade att etablera oss i Smedjebacken om de kunde övertyga oss om att de var ett A-läge. Jag avslutade mötet med att jag skulle försöka få till en form av affärsplan som jag tyckte att man skulle försöka att gå igenom så att vi kunde enas om vem som skulle göra vad. En vecka senare så fanns denna plan och ytterligare en vecka senare så har kommunalrådet gjort klart med sina kamrater i övriga partier och även dragit ärendet i kommunfullmäktige. Detta bör vara världsrekord i snabb handläggningstid för en kommun. I den miljön så trivs företagare.

Nu är detta fortfarande på idéstadiet. Allt är inte 100% klart från kommunen och inte heller från oss. Planen skall bli klar och vi skall veta vilka mängder varmvatten som krävs, plus lite till. Men inställningen gör en glad från tårna och hela vägen upp till mungiporna.

Hur kan det gå så enkelt i Smedjebacken och Haparanda när det kan vara nästan stört omöjligt att enas i andra kommuner? I båda kommunerna har man män runt 60 som styr och är socialdemokrater. I grunden tror jag inte att kön eller ålder har någon större betydelse. Inte heller vilken partifärg man har på kalsonger eller trosorna. Däremot så har båda kommunalråden egen majoritet med över 57% . Då har de mod att driva frågor och de får resultat. Bara man närmar sig dessa killar så känner man att de drivs av att lyckas utveckla regionen.

När jag träffar politiker i en annan bekant kommun så känner jag hur de hela tiden är rädda. Rädda för att ha egna åsikter och rädda för att göra fel. Fast rädslan för pressen är nog den största faran. Det känns som om pressen får styra utvecklingen därför att de är rädda. Om de i stället drevs av önskan att lyckas så kunde de skita i vad tidningarna skrev och i stället se till att de kunde rapportera om lyckade projekt. Tidningarna är i alla fall som vindflöjlar. Ena dagen är det fel och nästa dag är samma sak rätt. Målet är att få till en debatt på det ena eller andra temat.

Det är friskt med debatt men vi kan inte bygga en framtid på debatt utan det måste också finnas genomförare som vågar både bland företagare, politiker och tjänstemän. När kommer uppföljaren till ”Årets företagare”? Jag vill se Årets politiker och Årets tjänsteman som får priser för sin entreprenörsvilja och mod att våga utveckla och tänka nytt. Gör de politiker som vågar till hjältar så att vi kan ta död på alla bakåtsträvande attityder och tillåt att det blir fel ibland. Det blir det i alla fall.

Jag blev intervjuad av en veckotidning och vi var två som skulle svara på om det är okej att göra hemliga inspelningar under möten. En för och en emot.

Frågan handlade inte om det var lagligt eller ej, utan hur man upplevde att
någon spelade in mötena i hemlighet. Jag skulle bli väldigt illa berörd om
detta skulle ske på ett möte som jag deltog på. Att göra saker i lönndom är
inte okej. Vad jag förstår så har vi lagt ribban inom kommun och länsstyrelse att det är okej att spela in samtal som berör affärshemligheter m.m. De flesta som uttalat sig i ärendet har sagt att det är okej när de pratar med media, men egentligen så har de en annan uppfattning. Vad är de för förebilder som politiker och ledare? Det är så urbota fånigt att man överhuvudtaget kan säga att det är okej att spela in möten i hemlighet och sedan gå till media så att det samtalet som man har i en liten grupp blir officiellt för hela världen i princip.

Det är inte förbjudet att sitta med fötterna på bordet under ett möte, äta surströmming under ett ledningsmöte eller komma naken till jobbet. Det finns ingen lag som förbjuder detta men jag skulle inte tolerera att min personal saknade insikten om vad som är socialt eller moraliskt rätt eller fel. Allt detta negativa som sprids om Gotland skadar oss väldigt mycket. Och när vi sedan har ledare som säger att det är okej så skall man som företagare på Gotland ha klart för sig att det du säger på ett möte kan i morgon vara ute i etern.

Hur skall denna miljö kunna locka företagare till Gotland?

Jag  har alltid sagt att man skall sätta upp mål och ha planer. Man måste ha något att sträva efter och lockas av. Sedan blir det sällan som man tänkt sig. Jag är en drömmare med massor av fantasi och drivs av att göra nya projekt. Mitt riktigt stora livsprojekt var att bilda familj och det blev verkligt rätt sent i livet. Bland annat därför att jag nog inte var mogen att bilda familj förrän jag blivit en bit över 30. När vi sedan ville ha barn så var det inte bara att skicka in en beställning precis. Efter ca 5 år kom ett efterlängtat barn och 1,5 år senare ett till. Då kunde jag se hur hela deras uppväxttid skulle bli. Hur jag lärde killarna cykla, spela boll, köra hoj, åka skidor, räkna, bygga kojor, laga mat m.m.

När jag sedan miste hela familjen så var en av de starkaste drivkrafterna just få göra detta. Att ha drömmar om att uppleva allt detta med barnen är en härlig och väldigt stark drivkraft. Nu sitter jag här med två härliga tjejer och allt skall göras igen 10 år senare.

I somras skulle vi hoppa fallskärm med Monikas 18-åring, som han önskat sig i present när han tog studenten. Två gånger fick vi byta datum på grund av vind och sedan gick planet sönder och blev stående halva sommaren. Vi har fortfarande ambitionen att hoppa men nu har Alex flyttat till Örebro så detta får planeras in nästa sommar.

När vi skulle inviga Östersundsflyg fanns det en plan att jag skulle hoppa fallskärm och landa på flygplatsen, med det gick det inte på grund av vädret.

Den årliga enduroveckan med Berra Marcusson, MCraft, skulle i år gått till Ryssland. Berra hade lyckats få med sig en av Rysslands mest kända svenskar som guide. Posa Sirenius  är något av nationalhjälte i landet och det skulle ha varit helt unikt att få göra denna tripp över stock och sten med honom. Tyvärr blev även den resan inställd och förhoppningsvis så blir det av vid ett annat tillfälle.

I veckan så hade vi en affärsuppgörelse där jag skulle lämna ett projekt för att lösgöra mer familjetid. Detta var väl förankrat på hemmaplan och något som Monika såg fram emot. Nu blev det inte så utan tvärtom, och mitt stora problem var att förklara detta för henne. Det kändes som om jag varit otrogen eller ljugit för Monika. Det är klart att hon blev besviken men efter en stund så insåg hon att jag inte behöver en anklagande fru utan en som hjälper och stöttar så att vi även löser denna situation.

Jag är med i Expressens manspanel på söndagar där vi svarar på läsarnas frågor. Det handlar om relationer vilket intresserar mig en hel del. Många av kvinnorna som skriver till oss är rädda och känner sig brända. En del är rädda för att mista sin partner och slår därför knut på sig själva för att ställa upp på allt runt sin man. De slutar ställa krav och han tappar respekten. En annan typ är rädda för att bli besviken och därför vågar de inte träffa någon ny man. Så konstigt kan det bli om rädsla att mista blir en större än drivkraft att lyckas. Vi måste våga misslyckas för att kunna vinna. Det är då vi får bra förhållande. (Läs de sista fem raderna en gång till!!!)

På Gotland har journalisterna nu vänt in och ut på allt som hänt runt Landshövdingens avgång. Det senaste är att olika journalister ger sig på varandra och alla har sin sanning som man vill stå för. Det känns som om man sitter på läktaren och bedömer en fotbollsmatch efter slutsignalen och alla vet hur man skulle ha gjort när man har facit i hand. Och självklart finns det minst 1000 olika lösningar på hur matchen skulle ha spelats så alla har rätt. Men det pågår faktiskt en match som gör vissa län framgångsrika och andra mindre lyckade. När vi läser Svenskt Näringslivs ranking så ser vi tyvärr hur vi sjunker som en sten trots att vårt centerpartiska kommunalråd sagt att målet var att klättra rejält. Tyvärr så är det ingen som tar på sig skulden och då får vi väl ge vårt betyg på valdagen till de styrande.

Min uppfattning är att man inte vågar ta tag i problemet med länsstyrelsen och därför har vi det företagarklimat som vi har. När man ställer en politiker mot väggen och frågar om detta, så kommer svaret att detta är politik. Att säga en sak och göra något annat kan alltså vara politik. Då vi har väldigt få sätt att kunna mäta resultat med, tycker jag att vi ska använda oss av Svenskt Näringslivs barometer och jämföra var vi var när dagens styrande på ön klev på och var vi befinner oss vid valdagen.

Är man nöjd med resultatet så vet man vart man skall lägga sin röst. Valmöjligheten är bra, men vi behöver mer mätbara mål som kan stämmas av lite oftare. Det gäller både företag, politiker och familjer.

Jag var i Oskarshamn och träffade representanter för kommunen och då fick jag träffa ledare som drevs av lusten att lyckas – inte att undvika att göra fel. Det ger energi när människor har drömmar och vågar agera. Där berättade man bland annat att det finns minst två rederier som är intresserade att trafikera Gotland framöver. Informationen passade som handsken och den har redan förmedlats.

Nu är det dags att ge Wilda välling och sedan är det sängen för henne och fotboll för mig. Håller båda tummarna för att våra svenska killar skall vinna. Tror att det blir 3-1.