En solig dag på stranden…

26 jan
26 januari 2010

Nu börjar det närma sig slutet på semestern och pappaledigheten vilket känns trist, men samtidigt inspirerande att börja jobba igen. Jag får lätt för mig att jag är väldigt viktig på hemmaplan, men några av våra viktigaste händelser arbetsmässigt har skett medan jag varit borta. Tack vare medarbetare som engagerar sig och tar ansvar så rullar allt på. Det känns lite snopet att inte vara behövd, men det är nog fler än jag som tror att de är oersättliga… Allt handlar egentligen om lagarbete och faller en bort skall det finnas andra som fyller på. Det är väldigt sällan som allt står och faller med bara en person. Ett undantag verkar vara Foppa. Hela Modo verkar stå och falla med honom denna vinter.

I måndags var vi både mamma- och pappalediga på riktigt. Som (hon heter Som) klev in och var barnvakt för Wilda och Towe. Vi stack redan kl 08.30 på mc. Vi hade hyrt en av de häftigaste hojarna man kan få tag på här nere. Det är en vildhäst med 180 hästkrafter som gör 0-100 på ungefär 3 sekunder enligt ägaren. Känslan att grensla detta fullblod gjorde att jag kände mig som 25 och tankarna gick till James Dean, Easy Rider eller någon annan rebell. Vi svängde ner till det danska bageriet och började med en ordentlig frukost. Sedan blev det en sjuk frihetskänsla när jag svepte iväg klädd i jeans, t-shirt och solglasögon med en skitsnygg fru på bönpallen. Hade det inte varit för de töntiga thailandshjälmarna så hade vi varit tuffast av alla och helt odödliga.

Efter 2 timmars körning i den thailändska trafiken där man gärna kör om på både höger och vänster sida, var vi halvvägs till Khao lak. Hojen spann som en katt och jag visste att det fanns hur mycket pulver som helst. Tur att ingen filmar en när man sicksackar sig fram i trafiken för det där smajlet skulle se väldigt töntigt ut antar jag. Regelverket i trafiken liknar inte speciellt mycket det vi har i Sverige så en svensk trafikpolis skulle få skrivkramp ganska snabbt av alla förseelser – och då tänker jag inte bara på våra förseelser.

Där finns en nationalpark dit det nästan aldrig åker någon. Stranden är något som egentligen bara finns i sagans värld. Den är milslång och oftast helt utan människor. Även när vi landade vår vildhäst vid strandkanten var det absolut folktomt. Testosteronet  och frihetskänslan från hojturen tillsammans med närheten man har till varandra på hojen i kombination med den otroligt vackra naturupplevelsen fick oss att bete oss som två vintertrötta kaniner på en gotländsk sommaräng i slutet av maj. Vi fick för oss att vi ägde stranden och sprang ner för att ta ett svalkande bad. Utan folk behövdes inga badkläder vilket fick oss att bli än mer tonårslika. Känslan som Adam och hans Eva hade i paradiset måste ha varit något liknande. Kritvit sand, turkost vatten och en molnfri himmel med en sol som stekte på ordentligt gjorde att vi bara njöt av situationen.

Det enda livstecknet på 3,5 timmar var en thailändsk liten longtalebåt som passerade 1000 meter ut till havs. Det var tre fiskare i båten som inte tog det minsta notis om oss. Tid och rum slutade att existera. På något sätt steg allt oss åt huvudet och båda glömde bort att den där vita delen mitt på kroppen borde ha haft minst 40 i solskyddsfaktor om man inte har kläder på sig. Om huvudet är dumt får kroppen lida säger man och det är jävligt sant.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft en sådan solbränna!  Att ha bomullskalsonger känns som om att jag går omkring med sandpapper i brallan. Tipset från lokalbefolkningen är att införskaffa en kaktus som skall förvaras kallt och som man rispar i med en gaffel för att få fram så mycket slemmig sörja som möjligt för att gnida in på den brända ytan. Det svider som att hälla sprit i ett öppet varje gång kaktusen används på det illröda mittpartiet. Men redan 5-10 minuter efter smörjelsen känns det väldigt bra och jag är den som åmar mig mest som vanligt. Detta är så jävla dumt att jag inte borde berätta det en gång. Till mitt försvar så försökte jag att skydda mig med en T-shirt halva tiden men det räckte inte.

Hemresan var minst lika härlig som ditresan, solen stekte i ansiktet hela vägen hem och vi fick för oss att vi skulle gå på bio med barnen. Bion här nere påminner inte heller om något som vi har hemma. Det finns liggfåtöljer och det är bordservering av popcorn och dryck. Man kan köpa en singelstol eller en liggsoffa som är perfekt för hångel. Det fanns ingen bio så vi skippade den tanken och inriktade oss på makaroner och falukorv till Wilda på en av de svenska restaurangerna i stället. När vi svängde upp framför våran bungalow vid 17-tiden hade vi värdens löjligaste flin som inte gick bort på hela kvällen. Den här dagen kommer vi att minnas länge.

På kvällen när vi satt på en svensk restaurangen kom det fram en kvinna i 40-årsåldern och tackade för boken jag och Lena Katarina skrev. Hon sade att den förändrat hennes och hennes familjs liv. Hon var väldigt tydlig med att till och med pappan i familjen hade läst boken, trots att han ”aldrig läser böcker”. Sånt värmer väldigt mycket då det var just detta jag hade hoppats skulle ske när vi skrev boken. Att Ulrikas, Max och Charlies död  skulle var till någon nytta för några andra. Deras död var så meningslös, men om den har hjälp andra så var den i alla fall inte just meningslös. Hon bad om ursäkt men sa att boken hade betytt så mycket för henne att hon måste få berätta. Jag tycker det är bra att man berättar positiva saker för varandra. Tyvärr är det få svenskar som tar mod till sig. Jag och många andra vill få både positiv och negativ feedback/kritik om den är saklig och inte anonym. Det händer lite då och då att människor stannar mig och diskuterar boken. Det känns bra och det är kul att få höra hur andra upplevt den och på vilket sätt den påverkat just deras liv.

Tisdag natt och det är omöjligt att sova på vänster sida men vad gör det? Allt kostar något och det var värt priset många gånger. Man måste våga satsa för att vinna även om den här insatsen var väldigt dum. Men som Monika sa: Det är sista gången som vi åker hit utan solskyddsmedel vilket är helt rätt. Man lär sig något nytt varje dag och det är tack vare att man tillåter sig att fela som man utvecklas. Jag skall försöka komma ihåg detta när det gäller uppfostran av barnen.


Dela med dina vänner!
3 svar
  1. Pigge Werkeilin says:

    Hej Ethel.

    Har kollat var stranden låg. Staden heter Thai Mueang . Svän av mot havet då går vägen längs stranden fler km. Hopas ni hittar då det är ett litet paradis. Kör ända upp till bommen eller vägspärren där nationalparkens början där valde vi att bada.

    Pigge

  2. Mona Klasdotter says:

    Låter som ni har det helmysigt =) Ett stort leende växer fram på mina läppar när jag läser om kaniner på Gotland. Min pappa sa alltid:
    – När jag dör ska jag bli kanin på Gotland, för dom har roligt dom.
    Så ser ni en kanin med en bira i handen/tassen kan ni väl vara lite extra snälla mot den.
    Med önskningar om ett fortsatt kärleksrikt liv.
    Mona

  3. ethel says:

    Hej! Det är så kul och läsa om er tid i Thailand. Vi är snart på väg dit. Exakt om en vecka så landar vi i Phuket och så har vi två härliga veckor i Ao Nang och sedan två lika härliga veckor i Patong.
    Jag blev jättenyfiken på stranden halvägs till KaoLak har den något namn är det lätt att hitta??
    Vi var i Patong när tsunamin kom men lyckligt lottade så var vi kvar på hotellet som ligger 900 meter från stranden när det hände. Vi var tillsammans alla tre och kom hem helskinade. Vi följde dig i din kamp och jag får säga det att de var intressant samtidigt fruktansvärt hemskt. Låter säkert helkonstigt. Men så upplevde jag det. Jag önskar dig och din familj en skön resa hem till ett kallt Sverige. De har lovat mera snö i natt. Det ska bli kallare också, så njut av värmen så länge ni kan. Vi längtar riktigt mycket till värmen. Mvh Ethel

Ingen möjlighet att kommentera detta.

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring