Idag skulle Ulrika fyllt år. Jag bryr mig inte längre om hur mycket, det känns bara skönt att ägna henne lite extra tid idag. Det var en levnadsglad kvinna som älskade sina pojkar men som väldigt gärna ville ha en dotter. Lite konstigt är det att jag sen fick två döttrar när jag tänker på henne. Men för min del var det bästa som kunde hända. Det finns inget som skall upprepas och som måste vara som med Max och Charlie utan det blir något nytt med tjejerna. Jag har ringt och sökt Ulrikas mamma och syster då det känns som om jag får lite kontakt med Ulrika när jag pratar med dem. En längre pratstund med systern gjorde nog oss båda gott. Hon och flera av göteborgarna kommer på min 50-årsskiva som planeras för fullt. ”Äntligen femtio” är temat.

De senaste åren har jag känt hur mycket enklare allt blir hela tiden. Skall det fortsätta på detta sätt kommer livet att vara tokförenklat den dagen jag fyllt 70 år.

Vi var på en fest som var så in i helvete kul att den seglar upp i topp på festlistan. Konceptet kändes igen:

• Bjud in alla du känner i alla åldrar. Den yngsta var bara några månader och den äldsta var närmare sjutio.
• Ställ fram plockmat som var och en får ta själv.
• Uppfinn två barer där gästerna serverar sig själva och som aldrig tar slut (hur nu detta gick till).
• Ta in en diskjockey som har känsla för vad gästerna vill dansa till.
• Öppna upp hela huset och låt gästerna trava runt i fyra våningar.
• Längst upp gör man ett mysrum (hångelrum) med en gitarr som gästerna spontanspelar på.
• På nästa plan finns ett skön sitthörna garderob och toa.
• På plan två finns det stort dansgolv och ett grymt kök som rymmer 50 personer.
• I källarplan finns det möjlighet att ta sig ett bad i badkaret vilket några gjorde.
• WC och en whiskyhörna var två andra delar som var välbesökta och på något sätt kom att hänga ihop.
• På gården fanns ett uppvärmt tält för rökare.

Minst 150 personer var på bästa partyhumöret och bjöd på sig själva. Som vanligt var alla där. Han som alltid blir för full. Hon singeln som limmar på alla. Han den gifta pappan som får svårt att hålla reda på hur frun ser ut. De som tror att de dansar som gudar och de som faktiskt gör det. Han som provar att ramla ner för trappan en våning och som idag är väldigt lycklig över att detta inte skedde i nyktert tillstånd. Kvinnan som somnade i värdparets säng och vaknade upp med dem, då de inte hade hjärta att väcka henne kl 05. Det var egentligen bara ett rejält slagsmål som fattades. Det påminde om vad som sker när det blir FF bland tonåringarna och sms-kedjan sätter igång och bjuder in folk. Tack för en grym fest! Jag är väldigt glad att vi blev bjudna och att jag inte behövde städa dan efter.

Jag har provat en hypnotisör och det var intressant. Jag hamnade i någon form av trans och låg i ett halvvaket tillstånd. Både Monika och jag har pratat om att pröva och i förra veckan blev det av. Nästa fyra timmar tog det och vi gillade upplevelsen. Hypnotisören är en mycket intressant kille som också är världsturnerande musiker. Han är även uppfinnare och sysslar med hjälpverksamhet i krigshärjade områden i Afrika. Möten med människor är alltid speciella om man bara lär sig att lyssna.

Vi träffade även ett par på kvällen som jobbar med relationer och som jag försökt hjälpa i ett tidigare skede. Det är skönt att kunna prata fritt om relationer och samliv med folk som vill utveckla. Jag är övertygad om att de är på rätt väg och att det finns ett stort behov av deras tjänster. Idag finns det mängder med personliga tränare och det är säker något bra med detta. Men det flesta som jag känner kör stenhårt med egen PT, nya kostvanor, träning 3–5 gånger i veckan, snygga kläder som matchar och givetvis ett årskort till gymet. Merparten har lagt av 6–12 månader senare och är då tillbaka där de var från början. Allt till en kostnad av ca 20–40 000 kr. Om dessa personer valde att lägga 5–10 000 kr per år på att vårda sitt samliv och utveckla detta tillsammans med sin partner i stället, skulle den bestående vinsten bli betydande för dem.

PST (personlig sextränare) är ett framtidsyrke. Jag är övertygad om att det finns väldigt många som skulle behöva lite snack med en tredje person som kan ge bra råd. Någon som vågar ifrågasätta och skapa diskussioner kring samliv. Hur skall det annars kunna bli någon utveckling som löser upp belastningar? Ett ställe att gå till innan det brakar ihop, inte för att reparera utan för att utveckla.

Många anser att detta är privat och skall lösas av de två inblandade. Det är så fel! Vem skulle inte vilja ha ett bättre sexliv hellre än att gå ner några kilon (ev sker det automatiskt när man mår bra) eller en platt-tv. Vi har provat att gå till en kille som ifrågasatte väldigt mycket och sedan gav oss hemläxa. Jag har aldrig i hela mitt livet kastat mig över läxan med sådan glädje. På något sätt har livet fått ytterligare en dimension och det finns så mycket mer som kan ge ny energi till förhållandet. Jag har bland annat lärt mig att man inte måste hinna med allt. Jag har tackat nej till både fester, TV framträdande och en hel del jobbförslag för att hinna med fru och barn. Vi har troligen bara ett liv och det är här och nu. Då skall det vara med kvalité och mängder av njutning.

Jag snackade med en kille som nyligen skilt sig och som redan träffat en ny kvinna. Han beklagade sig över att det är dyrt att skiljas. En hyfsad bra skilsmässoadvokat kostar minst 70 000 kr per person, dvs 140 000 kr. Att sälja av hus och annat lite snabbt gör att man oftast tappar några hundratusen i värde och att köpa två nya boenden lika snabbt kommer att kosta minst hundratusen mer än nödvändigt med nya möbler m.m. Om man väljer att satsa 20–40 000 kr per år på förhållandet medan det pågår för att man skall få egen tid på gemensamma upplevelser utan barn, födelsedagar eller andra måsten och på någon som kan vara lite prathjälp så är det väl investerade pengar. Jag hoppas att fler kan lära sig att investera smart.

Idag har jag och Wilma varit sakletare i regnet på stranden. Vi hittade en pinne och en tom flaska som man kunde göra massor av ljud med. Det blev även en del hoppande i vattenpölar tills Wildas strumpor blev lite väl blöta. Vår extra svärmor har varit på besök i 10 dagar och hon skämmer bort oss så grymt mycket. Jag saknar henne alltid när hon åker. Men hon är tillbaka om två månader – både hon och vi fyra trivs med att hennes närvaro i huset.

Det har bakats pepparkakhus idag och ettåringen Towe har med en snygg backhand krossat huset till glädje för hunden och mamma Monika som ätit upp rivningsmassorna. Pulkabacken  är färdig och hoppet står till att det blir lite vinter i år också. Merparten av fiskarna har klarat livet i poolen bra och är nu åter i dammen efter att vi byggt ett stenbrott. Livet i Brissund går vidare. Vi trivs och fortsätter att utveckla det hus som Ulrika var mamma till. Jag är övertygad om att mycket av det vi gör inte skulle gått igenom hennes estetiska mall. Inte i början i alla fall, för det var lite svårt att sälja in praktiska idéer som inte passade in i hennes tänk. Nu sitter hon nog på sitt moln och myser på sin födelsedag. Hon har säkert ett öga på grabbarna och ett öga på oss som är kvar här nere.

Vem vet, eventuellt möter vi dem som gått ifrån oss en dag, eller inte? Det känns i alla fall skönt att inte helt släppa tanken på att det finns en liten möjlighet till ett möte i framtiden. Om inte annat är det skönt att bara leka med tanken att det kan vara så.

Jag har min lediga fredag och sitter och väntar på lekkamraten Berra M. Vi skall hitta på kul saker varje fredag och idag blir det jaktstig. Det innebär att man går en runda i naturen med gevär och så ramlar det fram döda ting som man skall träffa. Ramlar och ramlar, men det är tydligen något system med snören som någon drar i och då händer det grejer. Det låter kul och så finns det säker ett tävlingsmoment i upplägget. Leken och tävlandet är viktigt. Jag skall snart blir 50 men leken finns kvar i hela kroppen. Jag är egentligen en rätt barnslig kille som gladeligen ligger och leker med barnen och bygger jättebra kojor som barnen river som små bulldozers.

På morgonen har jag satt igång ett bygge av en fotbollsplan och så skall det byggas en lian till stenbrottet. Det är inte enbart till barnen utan även för mig hoppas jag. Jag vet inte riktigt vart dessa projekt slutar men man måste börja genom att sätta bollen i rullning. Så var det när vi startade Gotlandsflyg. Vi skulle bara flyga 3–4 gånger tur och retur om dagen, för att sedan fortsätta med huvudsysslan att driva sommarland. Nu blev det i stället sex linjer och närmare 30 gånger tur och retur om dagen med en omsättning på över en halv miljard.

På Björkhaga camping skulle allt bli så rätt när området skulle planläggas. Mängder av tjänstemän och konsulter har lagt hundratals timmar på att bestämma vad man får göra. Även vi i bolaget har lagt hundratals timmar på vad vi ville göra. Tyvärr är inte tjänstemännen speciellt lyhörda för entreprenörens planer. I Björkhaga bestämde vi oss för att bygga Gotlands modernaste stugby och camping genom att bygga en helt ny anläggning. Vi har investerat 73 miljoner i Björkhaga strandby och nu blir det ytterligare ca 10 miljoner 2011. I annexanläggning Björkhaga by har vi investerat ytterligare 30 miljoner. Det innebär att vi har investerat över 100 miljoner i Björkhaga. Det är troligen den socken på ön som investerat mest inom turism de senaste 10 åren.

När vi planerade för anläggningen insåg vi att den var mycket lämplig för rullstolsburna personer då allt är platt. Därför asfalterades alla gångar och alla allmänna utrymmen utrustades med låga trösklar och handikappanpassning. Vi hittade en speciell husvagn/villavagn i Frankrike på en mässa som var handikappanpassad så att man utan problem kunde bo upp till tre stycken rullstolsburna i varje enhet. Det byggdes extra stora verandor med ramp till varje enhet. En speciell badbrygga med rullstolsramp byggdes. Vi valde även att asfaltera ner till vattnet så att man verkligen kom fram för egen maskin med rullstolen. Vi gjorde en marknadsundersökning och det visade sig att vi var en helt unik anläggning med 11 stycken boendeenheter som var speciellt anpassade till rullstolburna. Här fanns en stor målgrupp som även skulle kunna komma i grupper utanför säsong och det var viktigt för utvecklingen.

Någon tjänsteman som säkert ville väl hade bestämt sig för att plastiga husvagnar var fula och ville absolut att vi skulle ha träfasad på de handikappanpassade husvagnarna. Stugbyn blev över förväntan och kollegor i branschen har öst beröm över oss för Björkhaga strandby men man ifrågasatte ”byggbodarna”, alltså husvagnarna som fick så trist utseende när de kläddes med trä enligt tjänstemannens önskemål. Till och med tjänstemän på byggnadsnämnden uttalade sig om hur fullt det var med husvagnar med träfasad.

Till slut beslutade vi oss för att det inte fungerade att ha dem ihop med övrig fast bebyggelse och tog bort dem till sommaren 2010. Tanken var att flytta in dem på Norderstrands camping, men det var helt omöjligt enligt gällande plan. Tyvärr innebär det att vagnarna nu kommer att flyttas till fastlandet och det blir en helt annan anläggning som blir bäst på handikappanpassning i Sverige.

Om husvagnarna fått se ut som husvagnar skulle ingen ha brytt sig då de stod bland de andra husvagnarna. Nu missar vi tyvärr denna målgrupp på ön och i Björkhaga då vi inte har råd att bygga den typ av hus som är tillräckligt anpassade. Vi kan ta emot ett antal som sitter i rullstol men inte bättre än andra anläggningar. Vårt beslut att satsa på rullstolsburna var inte ideologiskt utan rent kommersiellt. Vi trodde att den gruppen var stor, att vi kunde leverera något unikt till dem och att den gruppen ofta kunde komma lite utanför säsongen. Gotland skulle ha hamnat i topp som sommardestination med detta boende för just denna målgrupp om vi fått gehör för våra tankar. Tyvärr blev det en läxa som kostade en hel del pengar och jag hoppas att fler än vi lär oss något av detta.

Varför blir det så tokigt när det egentligen var väldigt rätt tänkt av alla? Det är alldeles för lite dialog. Rädda tjänstemän som inte vill lyssna eller vågar tänka nytt. Nu har vi en anläggning som inte sticker ut och som påminner om de flesta andra anläggningar i landet. Vi är modernare men inte speciellt mycket mer anpassade till nya målgrupper. Om vi skall lyckas förlänga eller utveckla säsonger måste man våga tänka nytt. Beslutsfattare kommer alltid att ifrågasätta så fort man gör något ut över det vanliga. Det gäller att tjänstemännen förstår de kommersiella villkoren och vågar säga både ja och nej av egen vilja. Vi måste få beslutsfattare som vågar och en miljö där det är tillåtet att göra fel. Säkraste sättet att inte göra fel är att göra som man alltid gjort eller ännu sämre inte göra något alls. Hur unikt blir det då? Hur intressant blir vår utveckling och vem vill resa till det som redan finns överallt? Det finns en ambition att göra rätt men det blir ofta så fel. Gotland har som ambition att bli 10 000 fler gotlänningar. Det är en ökning med nästan 20 %. Skall det ske så är det rätt många av de styrande som måste våga tänka nytt.

Jag undrar hur många timmar som de gotländska partierna ägnar åt att diskutera spännande utvecklingsprojekt som skulle vara kommersiellt gångbara. Jag har i alla fall aldrig varit inbjuden till sådan utvecklingsmöten. Politikerna och entreprenörerna borde försöka att dra upp riktlinjer ihop. Så att man förstod varandra. Det är självklart inga större problem att bli 10 000 fler gotlänningar om det vore en prioriterad uppgift för öns politiker. Men då måste vi våga ta lite spännande och ibland kontroversiella beslut. Skall man sitta och vara rädd att inte bli återvald nästa val så lär det inte hända något speciellt denna period heller. Vi behöver orädda beslutsfattare som vill förändra och som inte låter lokaltidningens vinklingar vara det som styr besluten. Jag riktar följande uppmaningar till öns beslutsfattare:

1. Våga satsa på det som känns rätt för öns bästa och gå inte efter enskilda personers åsikter!
2. Det är tillåtet att göra fel bara man vågar agera och pröva nya vägar!
3. Följ en tydlig linje och kör efter den!
4. Våga ta beslut även om det kommer kritiseras!

På Gotland kritiseras i stort sett alla beslut oavsett om beslutsfattarna sagt ja eller nej. Skall man fylla två tidningar sex dagar i veckan är tricket att alltid leta rätt på en liten grupp som är emot besluten som fattas. Det är det enklaste sättet att hitta artikelmaterial vilket givetvis inte är fel. Men när våra beslutsfattare blir påverkade av några rubriker och låter detta styra öns utveckling blir effekten farlig.

I min värld är det väldigt enkelt. Då beslutsfattare nästan alltid får kritik borde det vara lätt att fatta de beslut man tror på. Om det i vilket fall blir kritik kan man ta det beslut som man känner är bäst för merparten av öns befolkning. Om mer än 50 % är emot ett förslag bör man nog tänka till en extra gång, men det är väldigt sällan på detta vis. Ibland måste man till och med våga tänja på regelverket om man är övertygad om att beslutet är bra för ön.

På ön kan nämligen en grupp på 2–10 personer låta som om hela Gotland skulle vara emot. Journalisterna på ön älskar nej-sägare och ger dem hur mycket utrymme som helst. I dagens samhälle är man någon om man hamnar i media tillräckligt ofta. Lättast att få vara med är att vara nej-sägare.  Chefredaktörerna är piskade att producera 12 nya tidningar i veckan och det är grymt att de kan klara detta med ständigt krympta resurser. Enklaste sättet är att leta upp nej-sägare. Vill man synas utan att behöva prestera något så kan man välja att vara emot. Vips så blir det en vinn-vinnsituation.

Nu är det dags för jaktstig i Stenkyrka och i kväll skall vi bygga nya kojor.

Igår var det Max födelsedag och denna gång var jag ordentligt förberedd. Ibland kommer det dagar som är speciellt kopplade till Ulrika, Charlie och Max. Ibland har jag inte förberett mig inför dessa dagar vilket kan bli väldigt jobbigt. Det är som om man blir påkommen med att ha glömt och då skall straffas lite extra.

Min familj och Monikas man som gick bort inom en period av två månader 2004–2005 finns med oss så mycket att de är en naturlig del och inte på något vis glöms bort. De finns bildmässigt runt oss och vi pratar om dem som naturliga delar av familjen. Wilda har nu fyllt tre och börjar få en bild av att hennes syster Nicole har en pappa i himlen som heter Jan och att hon har två bröder där uppe som heter Max och Charlie. Än så länge är det alltid Max och Charlie i just den ordningen och deras mamma heter Ulrika. Att de finns i himlen är rätt okej men att de även finns på norra kyrkogården är svårare att förstå.

Sent i söndagskväll var vi ute och tände ljus vid strandkanten och skickade upp fyra thailändska risballonger mot den svarta himlen utanför vårt hus i Brissund. Tyvärr fattade en eld och blev kvar på marken. Att bara sitta vid havet, se hur ballongerna stiger mot en kolsvart himmel och se hur elden som stiger mot skyn speglar sig i havet samtidigt som vågorna rullar in gör mig glad. Stämningen är grymt skön och ger en värme så att jag nästan inte känner av kylan. På något konstigt sätt kan jag bara sitta där med Monika och känna hur det fylls på med energi i kroppen.

Måndagen avslutade vi med middag med barnen och sedan fick Towe 1 år gå och lägga sig. Wilda utrustade vi med ficklampa och så åkte vi ner till kyrkogården för att sätta rosor och tända ljus vid graven. Vi frågade om hon vill följa med och tända ljus på grabbarnas grav. Utrustad med pyjamas, vinteroverall och en ficklampa fick Wilda leda oss till graven. Bara att kliva in på kyrkogården kvällstid när mörkret lagt sig och alla ljusen är tända ger en härlig känsla av frid. Jag tänker på att man som barn aldrig skulle gått in på en kyrkogård efter mörkrets inbrott. Då var kyrkogårdar förknippat med något läskigt och skräckfyllt. Idag är det bara rofyllt.

Wilda ledde oss till Max och Charlies gravsten som redan hade två ljus tända. Wilda tände fyra ljus till och vi pratade lite om hennes bröder. Det är inte helt klart, men genom att hon får vara med så börjar hon mer och mer förstå sammanhanget. Det är troligen både viktigt och nyttigt att barn får vara med och att man inte försöker släta över döden. Jag glömde rosorna i det som Wilda kallar pappas traktor (min Audi RS6) då vi tog Monikas bil, eller som Wilda säger mammas racerbil. Jag kände ett tvång att  åka ner ytterligare en gång till graven med rosorna, vilket var väldigt bra. Att få lite egen tid vid stenen betyder mycket ibland. Överhuvudtaget är egen tid väldigt viktigt.

Genom åren blir det mycket frågor och diskussioner varje gång någon av dem skulle fyllt år. Det är givetvis upp till var och en att göra som hon/han vill med dödas födelsedagar. För mig är det så att Charlie blev fem år, Max fyra år och Ulrika blev fyrtio år – jag kan inte se dem åldras. Jag tänker inte fundera på hur Max skulle se ut som femtonåring i målbrottet. Han är och förblir 4 år och nästa år får Wilda en lillebror och två storebröder i Charlie och Alex när hon växt ikapp Max. Deras födelsedagar blir lite mer minnesdagar och det är rätt skönt att försöka minnas dem lite extra dessa dagar.

Jag börjar bli lite mer lika Wilda och minns grabbarna ihop. Med åren så växer de ihop och minnesbilden blir svårare och svårare och komma ihåg. Towe och Wilda fyller mer och mer ut deras plats. Med hjälp av video och foton blir det lättare att plocka fram minnena. Nu finns det inga regler för hur man gör med döda och deras födelsedagar men det är ändå viktigt att på något sätt bestämma sig för hur man vill göra och praktiskt handskas med situationen. För andra som inte är i en sådan här situation är det betydligt viktigare vem som röstades ur idol än att verkligen prata om döden och tackla den. Och det är väl detta som kalas livet.

Livet skall var och en leva på det vis som passar honom eller henne bäst. Och det måste göras varje dag! För vi lever så kort tid och skall sedan vara döda så himla, himla länge. Det blir inga repriser av just livet.