Archive for month: december, 2011

Det debatteras om Landshövdingens sommarfest igen…

29 Dec 2011
29 december 2011

Jag tror i och för sig att alla på något sätt har rätt. Det görs inte speciellt många affärer på dessa fester som utvecklar Gotland just dessa dagar. Och felet är väl att man historiskt försökt påstå att festerna finns för att där utveckla ön just den dagen. Det sker inte. Men festen fyller andra viktiga funktioner. Många som blir inbjudna får synas och blir uppmärksammande vilket är viktigt. Där blandas människor och det sprids en optimism. Jag har haft nytta av dessa tillställningar då jag träffat främst sommargotlänningar som gärna hjälper till för att utveckla affärer vilket innebär att man utvecklar ön.

Jag tror därför att vi tvärtom behöver fler sådana tillställningar! En sådan där nyinflyttade fick komma och känna sig välkomna till nätverk som öppnar upp på ön. De som bidrar med skatteintäkter borde uppmärksammas vilket indirekt visar vilka som absolut inte gör det utan väljer att åka snålskjuts genom att agera som gotlänning men skriver sig i lågskattekommuner i Stockholm. Idrottsmänniskor och kulturpersonligheter som utmärker sig borde uppmärksammas. Liksom gotländska entreprenörer som är egna företagare, personer inom politiken, kommunen och länsstyrelsen som visar på entreprenörsanda. Det behövs positiva mötesplatser där människor känner sig sedda och blir uppmärksammande.

Jag tror det är en av det viktigaste uppgifterna som vår Landshövding har att vara en ledare som gjuter mod hos gotlänningen. Självklart skall det göras hand i hand med kommunens högsta tjänstemän och det politiskt starkaste krafterna på ön. Utifrån det man satsar i kronor på dessa fester så går dessa ihop sig för ön med råge på sikt. Ön behöver fler mötesplatser där människor möts och har kul. Självklart är det en uppgift för Cicci, Bosse, Åke med flera att ta ansvar för detta. Har vi inte kul kommer det aldrig att bli någon utveckling och nytänkande. Utveckling och nytänkande ger självförtroende och det är vad ön behöver.

Läs artiklar i Gotlands Media:
Eva Werkelin om sommarfesten
Affärsman manar till mingelbojkott

Trädet vill mig något

28 Dec 2011
28 december 2011

Vi vaknar på hotellet som vi hittade sent omsides i går kväll. Området är helt ombyggt och jag har svårt att känna igen mig, vilket i och för sig är rätt bra. Det skulle ingå en stor amerikansk frukost i det pris som vi till slut hade enats om och det är den som vi nu skall inmundiga. Av någon anledning känns det som om någon vill mig något. Jag ser mig omkring men ser ingen som jag känner eller pockar på min uppmärksamhet. Rätt som det är får jag kontakt med trädet och minns allt helt tydligt.

Dagen innan vaknade jag i Wildas säng efter en del nattvandrande. Jag och Towe hade kamperat ihop under större delen av natten. Towe är den som sover oroligast vilket är ytterligare ett drag hon nog ärvt från min sida och Wilda är väldigt mammig och tar varje chans att sova vid mamma Monika. Tove och jag vaknade kvart i åtta och visste att Monikas väckarklocka skulle ringa om en kvart. Vi låg tysta och njöt av varandras närhet vilket är hur mysigt som helst. Towe 28 månader är alltid på världens bästa humör varje morgon när hon vaknar. Det känns som om hon verkligen har sett fram emot att det skall komma ytterligare en spännande dag i hennes liv. Jag blev liggande i sängen och tänkte på Wilda som är helt olik sin lillasyster och oftast vaknar och är skitsur. Eller så kan hon vara världens solstråle för att sedan haka upp sig på en skitsak och direkt går allt i moll.

Wilda är långt före mig i utveckling. När jag var 7 år kunde jag inte skriva mitt eget namn trots att farsan var skollärare. Wilda har redan skrivit fyra vykort och kan skriva både sitt och Towes namn. Hon känner igen de flesta bokstäverna och det lyser i ögonen när hon får sätta ihop bokstäver till ord. Det kommer att bli pinsamt i framtiden när hon upptäcker att jag med min dyslexi inte kan stava till vissa ord och måste fråga Monika. Men vad är ett och annat stavfel att haka upp sig på? Jag kan en del annat trots att stavningen inte alltid funkar.

Det är den 26 december vilket innebär att det är 7 år sedan tsunamin i Thailand rasade in klockan 10.31 över Khao Lak och just klockan 10.31 idag så avverkar jag mina sista 100 meter av de dagliga 1500 metrarna i poolen. Tankarna går snabbt tillbaka till när jag kastades omkring som i en jättelik torktumlare av det ilskna havet. Jag vet att det var simningen och min vattenvana som räddade livet på mig. Men nu är allt så fridfullt som det kan vara i en pool när vädret visar sig från sin bästa sida. Det blir ca 45 minuters simning varje dag och det ger tid för massor av tankar.

Towe busar bakom Wilda på Chris BMW 1200

Idag var det gemensam frukost och sedan kom Som (barnflickan) för att ta hand om barnen, för Monika och jag skulel ta hand om Chris (hotellägaren) stora hoj och åka på utflykt. Han köpte två hojar efter en kille som kört ihjäl sig och använder själv bara den lilla för den andra är för extrem. Hojen används troligen bara av mig och det är lite underligt att han inte säljer den. Vi packade en ryggsäck och tog sikte på ett naturreservat som ligger ca två timmar från vårt hotell. En enorm oas med flera mil sandstränder där man är helt ensam. Det är hur vackert som helst och badkläder är inget man behöver tänka på. För två år sedan glömde vi solkräm och den vita delen där badbyxorna brukade sitta blev helt sönderbränd och just detta var lätt att komma ihåg i fjorton långa dagar. Därför fanns det solkräm med faktor 36 i ryggsäcken för att misstaget inte skulle upprepas.

Allt är relativt. Är man på fastlandet som gotlänning och skall köra 20–30 mil så är det inget speciellt men är vi på Gotland och skall till Slite så är det nästan så att vi skall kolla både ringtryck och olja innan vi åker de 3,8 milen. I Sverige börjar det bli spännande med en sporthoj när nålen börjar peka mot 220 km/h och i Thailand på deras stora vägar får man samma känsla redan vid 140 km/h. Det finns lite mer utmaningar i den här trafiken och det där med kortbyxor och t-shirt gör väl sitt till. Att man ibland får möten på fyrfiliga vägar där man väljer att köra mot körriktningen är absolut inget unikt. Omkörningar sker både till vänster och höger och så kan det fattas en halv kvadratmeter asfalt mitt i körbanan. Thailändaren är i grunden otroligt snälla och hänsynsfulla ända tills de får en ratt eller ett styre i handen – då växer det ut horn i huvudet på dem! Tyvärr är det lika lätt att få körkort i Thailand som det är att få fiskekort i Sverige. Jag tror att ni med min beskrivning förstår att det pågår ett ständig krig ute på vägarna och det är egentligen ett under att det inte händer mer än det gör.

Hur som helst så kommer det alltid att förbli en frihetskänsla att köra hoj vilket är viktigt för mig. Jag laddar alltid massor av energi på motorcykel och njuter av varje meter oavsett om det är på vägar eller ute i naturen på enduroslingor. Som tur är så gillar Monika det här också och vi funkar lika bra på hojen som vi gör i livet. Det är viktigt att förare och passagerare verkligen litar på varandra när man är där ute i trafiken på riktigt.

Människorna har återtagit stranden. Livet går vidare.

Vi fick en helt underbar eftermiddag på stranden och efter massor av bad i de stora vågorna promenerade vi oss torra. Sista badet blev vid 17-tiden som är den bästa tiden på stranden. Efter ytterligare en timmes körande var vi i Khao Lak. Det område som vi var i när olyckan drabbade familjen går inte att känna igen idag. Det har byggts väldigt mycket på två år vilket på ett sätt är skönt. Livet går vidare och folk ser inte bakåt utan framåt. Jag blev sittande på en liten restaurang på stranden och det var en katoy (pojke som gör ALLT för att vara tjej) som serverade oss. Han var så överdrivet kvinnlig och kontaktsökande att det blev riktigt roligt. Vi avslutade middagen med att tända fyra rislampor som vi köpte av en kvinna som sålde på stranden. De seglade iväg över havet och utan att vi sa något så var det självklart att jag skickade iväg tre och Monika en. Jag vet inte riktigt vad som händer men det känns bra någonstans på insidan att se dessa ljusfyllda ballonger lyfta mot skyn och segla iväg ut över havet.

Jag och Monika efter två dagars minisemester från barnen

Vi kände oss båda rätt möra och ville skämma bort oss med lite bra massage. Ibland får jag för mig att någon hjälper mig i mina val. På två ställen kunde vi få hjälp bara vi väntade i 5 minuter men det kände vi inte för. Framför allt därför att thailändarnas fem minuter lika gärna kan vara 30 minuter. Vi körde in på en bakgata och Monika kommenterade att ”vi är på fel typ av gata” då det mest var suspekta små barer på gatan. Hon hann inte säga mer förrän vi kom till en kvinna som bor där och har sin egen lilla salong med fyra massagebord. Salongen fungerar även som sovrum åt henne när det inte finns några kunder. Vi såg lite misstänksamt på miljön och funderade på om hon inte egentligen sålde andra tjänster. Hon ringde in sin väninna och sedan fick vi den bästa massage vi någonsin fått i Thailand. De var verkligen seriösa och kunde mer än de flesta om kroppen och varför den fungerar som den gör. Monika hade lite låsningar i ryggen som de delvis lyckades fixa. Jag somnade två gånger och tjejerna höll på i 90 minuter i stället för ordinarie 60 minuter. Lyckliga över den högklassiga massagen bokade vi in ny tid dagen där på. Nu var det nästan midnatt och vi fixade ett hotellrum vilket gick väldig lätt då det just nu finns mer objekt än vad det finns kunder.

Trädet där jag hittade Ulrika för exakt sju år sedan.
Bilden av hur området såg ut då var helt glasklar i mitt huvud.

Dagen efter det vill säga den 27:de satt jag på frukosten och tittade på trädet som verkade stirra på mig. Jag insåg att det var den 27 december 2004 vid lunchtid som jag hittade Ulrika vid just det detta trädet. Jag vet egentligen inte vad som fick mig att minnas eller vad jag kom att tänka på. Bilden blev i alla fall glasklar. Jag såg hur jag haltade fram till trädet och drog av det som någon hade täckt över hennes kropp med. Då var hon helt oförstörd. Det såg ut som om hon sov. Jag fick fart på fem eller sex stycken militärer som jag kunde ta kommando över tack vare min visselpipa som jag fått av min fru. Någon skrek att det skulle komma en ny tsunami vilket inte spelade någon roll. Jag skulle ha henne med mig.

Mängder av detaljer dök upp nu när jag tittade på trädet och det kändes både jobbigt och rörigt. Jag berättande för Monika som lyssnade plikttroget men det kändes som om hon inte riktigt kunde ta in vad jag menade vilket är helt förståeligt. Jag försökte sortera tankarna under frukosten och vara mer närvarande men det gick nog så där…

Jag hade planerat att jag skulle lyssna på min ljudbok när vi var på plats. Batterierna var laddade, jag hade tagit med extra batterier och trots detta ville cd-spelaren inte visa några livstecken alls. Eventuellt var det någon som tyckte att jag kunde göra detta någon annan gång.

Hemresan på hoj var tänkt att gå via stranden men solen gick i moln och vi skipade det badet. Vår nyfikenhet ledde oss till ett område där vi aldrig varit förut. Där tog vi varsin fruktdrink och njöt av stillheten och miljön. Det finns hur många oaser som helst där man utan vidare kan stanna ett antal dagar. Det gäller bara att vara nyfiken.

Jag sprang på en kille från Wales som jobbat i Dubai sen sålt sitt företag och nu bara njuter av livet i Thailand. Han skulle fylla 50 den första januari och bjöd in oss till fest. Stackars kille som alltid varit bakfull på sin födelsedag. Det är väl ingen hit att gå på mer party på nyårsdagen för småbarns föräldrar så vi avstår, men någon skall ju fylla år den dagen också. Vi kommer att fira nyår i Khao Lak med ca 40 stycken Uppsalabor och det blir troligen en väldigt trevlig tillställning på stranden.

Dagen avslutades med att en kvinna från Expressen ringde och frågade fem frågor och en av dem var något i stil med ”finns det människor som du inte respekterar?”. För mig är det människor som redan har det mesta men som genom att utnyttja de som inte kan agera lurar till sig ekonomiska fördelar. Jag tänker på Caremas ägare och chefer som enligt DN på ett hänsynslöst sätt utnyttjar gamla och dementas situation eller den där Johan af Donner som lurade Röda Korset på massor av miljoner för egen konsumtion.

Jag undrar hur många tusen liv han har på sitt samvete? Det rör sig dels om stulna miljoner men också betydligt mycket mer som inte kommer in till Röda Korset därför att han förstört förtroendet. Pengar som skulle räddat liv på behövande där ute. Om man jämför deras agerande med Bandidos så verkar dessa motorburna herrar rätt schysta. Jag hoppas att skägget börjar växa inåt på dessa giriga personer.

Studiebesök med familjen till samhällets bottenskikt

23 Dec 2011
23 december 2011

Vi har verkligen fått en insyn i samhällsstegen och vilka som står längst ner på den. Det finns så klart alltid de som kommer längre ner men vi har nu varit på studiebesök i bottenskiktet. De samhällsstrukturer som skapas i många länder bygger på att det finns arbetskraft till lågpris. Om det är bra eller dåligt kan man nog inte generellt svara ja eller nej på. I Norge har man många svenskar som billig arbetskraft och som gör en hel del arbete som norrmännen inte vill jobba med. I Sverige har vi många polska gästarbetare som gör ett mycket bra jobb och är en del av Sveriges starka ekonomi då det nu till exempel går att bygga billigare. I Polen har man en massa ryska gästarbetare som gör jobbet betydligt billigare än vad polsk arbetskraft kräver. I Ryssland finns det säker billig arbetskraft också tack vare invandring. Är det bra eller dåligt? Ja det finns säkerligen många svar på den frågan. Men för arbetstagaren är det ganska enkelt. Är det dåliga förutsättningar hemma så flyttar man till ett grannland som erbjuder bättre förutsättningar.

Thailändsk arbetskraft är väldigt billig och den prisutvecklingen har hållits nere tack vare att landet är översvämmat med illegala burmeser som smugglas in och bland annat säljs till olika byggen. En burmeser gör samma jobb på bygget som en thailändare, men ca 40 procent billigare, vilket försvårar löneförhandlingarna för thailändarna. Den billiga arbetskraften i kombination med klimat, natur och människorna i Thailand lockar till sig internationellt kapital som investerar och dessa investeringar lockar fler turister vilket är bra för hela landet. Detta är regeringen medveten om och därför ser man mellan fingrarna när det gäller denna illegala arbetskraftsimport. Allt detta har fört fram Thailand som en av värdens intressantaste turistnationer. En helt ny näring har formligen exploderat under senaste 20 åren. Bra eller dåligt?

En kvinna från Burma får ca 180–200 bat och en man får 250–350 bat för en dags arbete som är runt 9 timmar och man jobbar ofta 7-dagarsvecka. (100 bat = ca 21 kr) Dessa pengar skall räcka till att hålla igång en familj, skicka pengar till bådas föräldrar i Burma och att spara ihop en liten förmögenhet – enligt burmesiska mått. Jag frågade hur länge man stannar i Thailand för att få ihop sitt startkapital i Burma och svaret var oftast mer än 10 år. Blir då kvinnan gravid, vilket inte alls är ovanligt, så blir det ett inkomstbortfall på under ungefär ett år. Kvinnan brukar behålla barnet i ca 9 månader sedan skickas barnet till Burma och så tar mor och farföräldrar hand om dem. Detta är mer regel än undantag och det kan dröja mer än tio år innan barnen träffar sina föräldrar igen. Enligt Svenska normer är detta inte acceptabelt men enligt Burmesik norm är det en självklarhet.

Vi träffade en kille som var runt 18 år som föddes i Thailand och som sedan fick leva i många år med mormor men som nu är i Thailand och jobbar. Han sade att mormor och morfar blev som mamma och pappa vilket inte är något konstigt. Hans föräldrar är skilda, han har bra kontakt med sin mor men fadern har han aldrig träffat. Den charmiga killen jobbade nu som servitör och trivdes med livet. Det fanns en riktig varm glädje hos den här killen som lever under väldigt knappa förhållanden, men betydligt bättre förhållanden än om han stannat i Burma.

Det är svårt att lägga några värderingar på systemet då alternativet vore att man stannat i Burma där det inte finns några jobb och livet skulle varit än jävligare. Att sitta i Sverige med överfulla kylskåp, fri skolgång och sjukvård och tycka är lätt. Vi lever alla i överflöd. Hos oss kan ett par bo ensamma på 80 kvadrat, i de här trakterna skulle 80 kvadrat rymma 5–7 burmesiska familjer. En svensk årslön på 360 000 kr är lika mycket som en burmesisk kvinna skulle behöva jobba i 30 år för att få ihop till. Vi kan utifrån våra livsvillkor omöjligt sätta oss in i deras situation och döma. Däremot kan vi med vår närvaro lära och försöka hjälpa till på ett smart sätt. Vi kan lära dem en del, men de kan definitivt också lära oss väldigt mycket.


Här är entrén till skolan. Till höger är boendet. Uteplatsen har en vattentunna
och den lite mindre grå behållaren fungerade som handfat och bad åt en liten nyfödd bebis.

Det första man slås av när man kommer till dessa camper (som man kallar områdena som de bor i är) en otrolig misär. Det är kåkstäder av plåt som vilar på pålar och varje liten enhet kan bestå av två rum och en liten terass. Här lever ofta 2 vuxna och ett till två barn. Alla väljer inte att skicka hem barnen och en del blir kvar. Många föräldrar har inte gått i skolan eller har bara en väldigt begränsad skolgång. Man klarar det nödvändigaste som att hålla sig ren även om det inte är någon självklarhet med tandborste. Vi såg barn med bedrövliga tänder och en del av programmen som hjälporganisationerna jobbar med att går ut på att se till att alla bortser tänderna dagligen. Båda de camper som vi besökte har nu fler toaletter även om det är långt ifrån de toaletter som vi är vana med.

Efter en natt med som haft rätt begränsat med sömn vaknar vi och det visar sig att båda barnen har feber. Wilda har mest feber och vi funderar på att skjuta upp allt några dagar. Wilda har sett fram emot att få komma till skolan så vi kör i dem lite Alvedon och bestämmer oss för en enklare dag. En syster på 30 år, som är någon slags nunna från Burma har varit ett år som hjälparbetare i Thailand, tar hand om oss. Jag frågar om hon har familj och hon förtydligar att hon är syster och inte får skaffa familj. Hennes familj är alla dem som hon hjälper.

När vi fått i oss frukosten kontrollerar jag sängarna i de andra rummen och inser att alla andra har nya moderna och mjuka sängar och det är bara vårt rum som har de gamla stenhårda frigolitflaken till madrasser. Som, vår barnflicka som är med, har fått en mjuk och skön 120-säng och hon sa att det absolut finns plats för barnen där. Vi får väl se hur vi gör.

När vi anlände till burmesernas camp slog doften från rutten fisk emot oss. Runt hela området torkar och röker de fisk. Hela området ser för övrigt ut som en soptipp och ingen gör något för att förändra detta. Wildas kommentar var att ”det är väldigt smutsigt”. Vi fyra blondiner kan inte direkt smyga oss in utan sticker ut väldigt mycket. Ofta är både jag och Monika ett eller två huvuden längre än de andra vuxna.

När vi kommer till skolan på ca 60 kvadrat så är det nästan 60 barn i åldrarna 2–12 år. Det är ett liv som är helt galet. Idag finns det en finsk tjej på 23 år som är där för att hjälpa till med undervisningen. De två ordinarie lärarna har gett upp att försöka få någon ordning och försöker genomföra dagarna på bästa möjliga sätt. Finskan vet inte riktigt hur hon skall göra men har i alla fall samlat 8 av de äldre barnen och försöker lära ut engelska. Det går inte att beskriva kaoset som råder i denna skola.

Monika och jag försöker göra någon nytta genom att läsa och rita med det minsta. En liten tjej i Wildas ålder har väldigt dåliga tänder. Hon blir väldigt förtjust i mig. Under en halvtimme släpper hon mig inte utan klänger och vill att vi läser böcker. Det finns ett enormt behov av närhet till vuxna. Några av barnen har inte några föräldrar och det kan ha varit en sådan tjej. Vi kan inte kommunicera med dem då de varken pratar thai eller engelska. I detta kaos finns det några tjejer som sitter stilla och jobbar med sina läroböcker vilket är helt otroligt. (Meningen är att barnen skall läsa tre språk)

Samtidigt som det finns både killar och tjejer som har enormt mycket spring i benen och skulle behövt ut och röra på sig. Tyvärr finns det ingen mark för detta ändamål då det var så mycket skit över allt och det fanns inte heller någon form av utetid eller gymnastik på schemat. Miljön var inte på något sätt lämplig för skolgång och de föräldrar som lever i närheten har inget som helst engagemang i skolgången för de har ingen egen historia när det gäller skolor. Utmaningen kändes enorm när vi lämnade den lilla byn med sin överfulla skola och det kommer att bli svårt att försöka hitta någon smart lösning. Här är det inte prylar utan en stor kulturförändring som måste få ta tid och så måste de erövra språket.

Wilda kände sig lite bättre men var inte bra så vi bestämde oss för att svalka ner oss på en strand. Dagens besök i slumområdet och på deras skola var en ordentlig ringklocka för alla fyra. Eventuellt reagerar inte Towe så mycket då hennes 28 månaders medverkan i livet inte hunnit skapa något ”normalt” att relatera till ännu.

Wilda där emot fick sig en tankeställare och både jag och Monika kommer att ha dessa dagar med oss för resten av livet. Våra diskussioner handlar mest om vart vi tyckte att de 100 000 kr som vi jobbat ihop skulle göra mest nytta. När vi satt hemma i Sverige var det så enkelt att tänka ut vad man skall göra. Nu förstår vi att administration är grunden för hjälparbete och det måste finnas duktiga administratörer som är avlönade annars funkar inget. Vi skulle ju kunna bygga en skola eller köpa inredning men om ingen förestår hur man skall transportera barnen eller hur undervisningen skall skötas, är det värdelöst.

Det är en sak att samla ihop pengar en helt annan att få ut mesta möjliga för dessa slantar.

För övrig är det en galet mycket bilar och trafiken blir bara värre och värre år från år.

Tre spännande dagar med familjen bland behövande

22 Dec 2011
22 december 2011

Vi är åter i Thailand och det känns verkligen som ett andra hem. Här lever vi i ett enkelt liv och gör väldigt lite varje dag. Redan har det gått en vecka och det känns som om vi precis kommit ner. Den 12:e december fyllde Alex år och Wilda blev exakt lika gammal som Max blev. Det innebär att han degraderas från storebror till lillebror för hennes räkning. Jag sover som vanligt allt för mycket första veckan för att det riktigt skall uppskattas av min fru som har ett helt fantastiskt tålamod med mig i just dessa situationer. Just detta att bara slappna av gör att det oftast blir mycket sömn och kombinerar man det med en lite grabbförkylning så blir jag så där manligt ynklig som vi män kan bli.

Vi bor i samma bungalow som vi brukar och den tillhör de enklare boendet man söker här nere. Det finns bara varmvatten i duschen och hela lägenheten är så sparsamt möblerad att vi tillbringar den mesta tiden i vår dubbelsäng eller på barnens madrasser på golvet. Nu har  vi i alla fall fått en sänglampa som fungerar och duschen fick jag skruva sönder och göra ren för det droppade bara ur den. Nackdelen i år är att ägarinnan håller på att bygga ett litet palats vilket tar all hennes tid. Att det ser ut som en byggarbetsplats runt om de tre bungalowerna är inget hon tänker på. Grannen fick be henne att tömma hans uteplats från byggmaterial för hon tänkte inte på att det inte bör vara så. Normalt sätter hon kunderna i första rummet, men inte i år då det är hennes fantastiska bygge som gäller. Fördelen är att det bor färre människor på resorten vilket innebär att  vi nästan har restaurangen för oss själva. Man har en fantastisk pool där det går att simma 2000 m och en mycket bra barnpool som passar oss som handsken. Efter lite tjat så är detta område i bra kondition igen.

I fredags var vi och träffade Mary den amerikanska damen som hjälpte oss väldigt mycket under Tsunamin. Då på dagen 10 år som hon tidigare mist sin man som dog i cancer. De hade planerat att göra ett år som volontärer när han fick sin diagnos. På dödsbädden bestämde de att hon skulle åka till Thailand ett år vilket nu är det femtonde året som hon är här. Hon är en fantastisk kvinna som egentligen skulles vara sjukpensionär men som jobbar sjudagarsvecka. Dels som lärare på universitetet där hon tar mer ansvar än det flesta. På fritiden jobbar hon med sina elever i volontärprojekt av två anledningar.

  1. Att de skall hjälpa fattiga och utsatta barnfamiljer.
  2. Att ungdomarna skall komma ut och göra saker på riktigt.

De flesta av hennes elever kommer från familjer som har råd att ha dem i skolan och dessa ungdomar är ofta värre curlade än våra högstadieelever är i Sverige. Enligt henne är många av dem väldigt bortskämda och får allt serverat – därför är det nyttigt med dessa hjälpprojekt som hon har sina elever involverade i.

Mary går på väldigt tung medicinering då hon har enorm värk och den pump som kör i henne morfin kombineras med ett 10-tal tabletter per dag. Så har det varit de senaste åren och man kan undra hur hennes kropp egentligen mår. Hon är inblandad i ett 20-tal välgörenhets projekt och så gott som hela hennes lön går till dessa projekt. Hon har nästan gett bort allt i sitt hem. Nu senast var det tvättmaskinen som en inrättning för kvinnor fick. Mary har i grunden en professur. Hon är i en helt otrolig kvinna och just detta att hon är kvinna från ett annat land i Thailand, gör att hon ständigt misshandlas i det system som man lever  med i denna del av Asien.

Mary redogör för vad förra årets pengar har används och då får vi bland annat veta att det hem för fattiga gravida kvinnor som vi skall bo på har fått sängar i stället för att de innan sov på stenhårda madrasser som ofta låg på golvet. Golvet.

En svårt brännskad burmesisk man har fått läkarvård, medikament och annat som behövs för hans skador.

En skola har vi hjälpt med ett extra rum och så har det går pengar till skolmaterial. Enkla saker som pennor, kritor, egna anteckningsböcker med mera råder det brist på.

Detta gäller framför allt i de slumområden som egentligen inte består av thailändare utan här är det oftast burmeser som sålts in till landet under slavliknande förhållanden eller också är det sjözigenare som står utanför det thailändska normala systemet. Dessa grupper lever i plåtskjul på mark som de när som helst kan tvingas lämna. Marken är ofta så dålig att det egentligen inte duger till något. Ett av deras största problem är språket. Det blir inavel och det lär sig egentligen aldrig thai på riktigt och det innebär att barnen oftast inte klarar de sex obligatoriska åren i skolan. Mary försöker få igång förskolor för tvååringar där man pratar thai vilket nog är rätt om man vill få till en förändring. Allt tar tid och behöver en stabil grund.

Kvinnohuset görs i ordning för julfest.

Vi var och besökte den by där vi bland annat skall vara under tre dagar. Jag har nog aldrig sett något så slumliknade i hela mitt liv. Deras lilla skola var en öppen betongbunker på ca 60 kvadrat där 60 elever i åldrarna 2–12 år trängs och här skall de försöka få till en miljö där man skall kunna lära sig något. Det skall bli intressant att få vara med och se hur det går till. Fram till för  några månader sedan har det inte funnits någon toalett. Hela området stinker av rutten fisk för man har någon form av industri runt om som torkar fisk. Detta skithål måste vara ett paradis för råttor och andra kryp som vi inte gärna ser vid våra bostäder och skolor i Sverige. Jag är säker på att vistelsen här kommer bli en nyttig erfarenhet för vår lilla familj.

Vi hinner även med att besöka den institution som hjälper fattiga gravida kvinnor som inte får annan hjälp. Här kan man få en fristad upp till någon månad innan födsel och några månader efter. Det visar sig att vi får ett rum på detta hem under tre nätter och kvinnorna välkomnar oss med bländade leenden och en värme som verkligen känns. Som vanligt går det utmärkt att konversera med varandra, trots språkliga brister hos alla parter…

Söndag morgon vaknar jag för första gången utvilad klockan 08 och barnen är väldigt uppspelta för att vi skall bo med tanterna som har bebisar i magen. Wilda vill redan idag gå till skolan med barnen men det blir först i morgon. Wilda satte upp en lapp på dagis om att hon ville ha med sig gosedjur till barnen i den skola vi skulle till vilket fick till följd att vi fick med oss över 60 olika gosedjur som nu skall få nya kompisar.

Riktiga upplevelser när vi klär granen. Kvinnan i gult bär på tvillingar och är i 7:e månaden.

När vi anlände till tanterna med bebisar i magen så var barnen väldigt blyga de 20 första minuterna. Men när Wilda lagt pussel med tjejerna (tanterna med bebisar i magen som är mellan 18–30 år) samtidigt som Towe busat runt med dem så var alla kompisar. Vi satt på balkongen och spelade Wildas apspel och åt frukt samtidigt under två timmar och det gick snabbt att lära ut hur det går till. Natten närmade sig och det blev dags för oss att krypa till kojs.

Vi fick ett eget rum och de sängar som vi tydligen har köpt in räckte till alla rummen utom vårt. Våra madrasser var plastklädda frigolit skivor som var klädda med plast. Det var stenhårt och en intressant upplevelse. Jag kunde inte hitta någon liggställning som kändes  bra och kom till sist fram till att jag kunde ägna tiden till att skicka julhälsningar till en masa vänner nu i stället för om några dagar.

Det funkade och tre timmar senare somnade jag och sov som en stock till kl 07.30 då det var väckning för frukost. Under natten hade Wilda fått feber så det fick bli lite ändrade planer inför dagen. Natten på frigolitskivorna var en intressant upplevelse men jag är mest glad att vi slipper bo ute i plåtskjulen på soptippen tillsammans med alla dessa råttor…

Jag är övertygad om att detta kommer att bli en av mina största upplevelser i livet och jag ser fram emot dagen upplevelser.

För framtidstro behövs ett kollektivt Gotlandsuppror och engagemang!

17 Dec 2011
17 december 2011

Det är lucia och familjen har somnat i en liten bungalow i Thailand. Vi har haft en fantastiskt härlig dag som började med bus i sängen där vi inväntade att Monika skulle bli klar med morgonrundan – det är mycket träning för henne just nu. Sen åt vi gemensam frukost vid poolen. Äntligen känns det som om de börjat städa ordentligt igen på den lilla resorten vi bor på. Ägarinnan av det lilla hotellet håller på att bygga ett litet palats till sig själv och det tar allt fokus för tillfället. Det är märkligt att engagemang nästan alltid slår kunskap var man än befinner sig i världen.

Därpå följde två timmars lek i poolen med tjejerna och sedan upp för att söka skydd från solen och sova mellan 12–14. (Jag tror det var närmare 38 grader och nästan vindstilla) Idag var det bara jag som somnade och Monika och tjejerna spelade spel samt ritade. Towe har gjort en jättefin teckning som säkert skulle kunna kallas modern konst med kritorna på det vita lakanet i min säng. Vad vi skall kalla konstverket vet vi inte ännu och hur arg ägarinnan blir vet vi ännu inte heller… Det hon gjorde på stengolvet har jag nu skurat bort med papper och schampo vilket Wilda tyckte var otroligt kul.

Vi tog en eftermiddagspromenad på stranden och smet in på en nybyggd resort för bad och sen lunch. Där finns pooler och rutschkanor som passar Wilda och Towe. Det är ett stort hotell med över 800 rum men det kändes som om det var max halvfullt. Det märks verkligen att ryssarna tagit över här nere. Förut var svenskarna i majoritet, numer är det nog ryssar. Sista timmarna mellan 16.30–18 var vi på stranden. Det är den absolut bästa tiden då det ofta sprider sig ett lugn och den där tokvärmen är borta. Tjejerna gillar att jaga krabbor och dagens fångst var ca 30 stycken. Towe somnade i vagnen på väg till bilen och trots att det vankades glass orkade hon inte hålla John Blund borta. Efter en timmes kvällssov stannade vi på en italiensk restaurang och tjejerna åt mer än någonsin. (Jag tror att det samma gällde föräldrarna)

Väl hemma läste jag lite om Gotland och ifrån sol och ljust här så känns det mest regn och mörker där. Det är neddragningar, minskningar, varsel, prishöjningar, överklaganden, demonstrationer, glesbygdsuppror och jag vet inte vad. Det är väldigt lite som sprider ljus och framtidstro. Jag tycker inte att våra ledare lyckas inspirera på det sätt som man skulle önska. Att ständigt mötas av detta negativa när man är 20 år och bor på Gotland kan inte leda till en önskan att stanna kvar. Visioner för Gotland finns nedskrivet, men vem ansvarar för att de genomförs?

Vi är nästan 60 000 pers som bor på Gotland och minst 4/6 delar borde på ett eller annat sätt kunna hjälpa till och påverka ön i en riktning som leder framåt. På något sätt finns det regelverk kring allt så till slut blir det så krångligt att Gotlänningen inte tror sig kunna bidra. Därför ger man upp och sitter med armarna i kors och förväntar sig att andra skall fixa tillvaron när det är vi som skall gör det ihop.

Jag tror ibland att man måste våga vara lite rebell och gå emot regelverk som inte är bra för vår utveckling på ön. Lite civil olydnad kan vara bra om det är bra för Gotland. Det måste ske saker som ger gotlänningen framtidshopp. Just nu är det mest överklaganden, utredningar, väntetider och andra saker som leder bakåt i stället för framåt. När jag pratar med de styrande så säger en del att det bara är början och att det kommer bli än jävligare. Vi måste få in framtidstro i det gotländska samhället och då krävs det ledare i stort och smått som vågar. Vi kan inte förlita oss på att de styrande politikerna kan förändra situationen eller att de tar ansvar långsiktigt.

Skall det bli någon förbättring krävs ett Gotlandsuppror där engagerade gotlänningar gemensamt jobbar fram ett 100-punktersprogram med stora som små projekt som ska genomföras genom att vi på ett okonventionellt sätt slussar pengar och resurser till gotlänningarna så att vi kan få igång skolor, ungdomsgårdar, transporter, idrottsanläggningar med mera. Vi ska dra fördel av vårt unika ö-läge! Prioritera om lite hårdare och skippa en del saker som mest är pappersprodukter och göra saker på riktigt!

Gotlänningen är i grunden väldigt kreativ, sparsam och serviceinriktad. De flesta har grymma nätverk och kunde vi bara förena krafterna i små och stora nätverk där vi drog åt samma håll skulle det hända otroligt mycket. Historiskt har det byggts kyrkor, skolor, bygdegårdar, idrottsanläggningar, ishallar och mycket mer tack vare engagerade gotlänningar. Att göra ihop blir inte bara bättre och billigare det skapar också ett engagemang som gör att man börjar bry sig om varandra och det man skapar gemensamt

Varför accepterar vi upphandlingsregler som ger företag som Carema enorma upphandlingsfördelar? Tack vare att de passar in i det upphandlingsregelverk som staten och EU satt upp blir våra föräldrar misshandlade i sin vård av några smarta grabbar som sitter i England och skryter om vilka klipp det gör och hur korkade de svenska kommunerna är. Istället vill vi se engagerade små företag med Rut, Ola, Kajsa, Kent och Anna från granngårdarna som driver äldrevården på Gotland. Varför accepterar vi att mat tas från multinationella bolag och skall fraktas halvvägs runt Europa innan den kommer fram till ålderdomshemmet, när det egentligen finns närproducerad mat som kommer från samma socken och kan tillagas på plats? Här behövs det civil olydnad!

Ett av de största misstagen som dagens styrande har gjort var att inte bebygga Hällarna. Det var ju här som det skulle byggas ett par tusen nya bostäder? Och det var ju även detta som skulle koppla ihop Vibble och nya Viborg med södra Visby. Skulle vi grävt ner Bilcity-rondellen så skulle hela området flutit ihop på ett fantastiskt sätt. Framför allt skulle det kommit fram kapital den vägen, därför att här vill människor bo; nära service och city med havsutsikt och solnedgångar i havet.

Våra sopor skickas med x antal olika maskiner innan det nått förbränningsanläggningarna. Allt till löjligt höga kostnader och som sköts av storföretag som gör sig en rejält hacka på detta på grund av att vi inte protesterar. Sopor håller på att bli något lönsamt då det används som bränsle. Det betyder att det borde bli billigare och billigare med sopor då fabrikerna som eldar med sopor får in bränsle. Rätt upphandlat borde det finnas andra sätt att lösa sopavgifterna på än att att öka kostnaderna för hushållen eller med de skattehöjningar som är på gång.

De säger att det blir billigare med hyrläkare än att ha fast anställda läkare, men det blir i stället tvärtom. Här behövs en helhetssyn för att locka läkare till ön om vi skall få dem till rimliga kostnader. Ge dem boende i en miljö som de drömmer om och övrig service som håller en bra svensk standard!

Det finns tyvärr allt för många liknande fall där vi borde protestera och tänka efter innan kostnaderna skjuter i höjden samtidigt som intäkter och arbetstillfällen går Gotland förbi. Det är bra med regelverk men det måste även finnas sunt bondförnuft. Jag tror inte på att det blir så bra om vi protesterar enskilt i Lärbro, Vibble, på Sudret, inom idrotten eller bland alla som åker båt. Det är dags att börja agera och ta ansvar tillsammans innan det är för sent. Faran är annars att det blir Caremaliknande företag som styr och ställer på konsultbasis över oss i stort och smått.

Gotland behöver mängder med framtidstro. Drömmar i visioner är grunden för all utveckling och det är det viktigaste för framtidstron. Vi måste slå oss fria och tro på oss själva. När vi startade Gotlandsflyg var det mängder med duktiga farbröder med massor av klokskap som förklarade att detta inte skulle gå. Men likt humlan flyger Gotlandsflyg och är i högsta grad välmående. Vi kan starta mängder med liknade projekt om vi bara bestämmer oss ihop. Vi sitter på resurserna och kapitalet så det är vi som bestämmer om vi håller ihop.

Om ingen vill jobba för Carema eller ge dem service så kommer de inte till ön. Likadant gäller andra storföretag som inte utvecklar ön utan invecklar i stället. Har man hittat på idiotiska regelverk så får vi hitta på sätt att få sunt bondförnuft att börja fungera igen. Gör vi inget nu så kommer det att bli riktigt tufft om några år. Det skulle ju vara trist om vi måste ännu längre ner i skiten innan vi kan få Gotland att börja fungera. Vi har så många bra förutsättningar! Om vi gemensamt jobbar för det som är bra för Gotland så kommer det att bli bra för oss som lever här. Vi lever i en demokrati så då bestämmer majoriteten och inte minoriteten även om de hörs och syns mest.

Copyright: Pigge Werkelin. Piggebloggen är gotlandsproducerad och körs hos Peek-A-Boo Software och administreras av Stenströms Information & Marknadsföring