Klockan 10.31 – åtta år senare

26 Dec
26 december 2012

Det är frukost den 26 december, klockan är strax efter kl 10 och vi är samlade alla fyra kring matbordet. ”Vem är gamlast, pappa eller Nicole?” frågar Towe tre år. Jag inser så klart att 14 dagars semester med sunt leverne har fått mig att se lika ung ut som Monikas tjugoåriga dotter. När jag tänker efter så har Nicole åldrats drastiskt sedan jag träffade henne för första gången för sju år sedan. Monika mumlar något om referenspunkter och små barn. Jag lyssnade inte så noga för jag var helt inne på min teori om sunt leverne.

Då var Nicole en lång och gänglig men vältränad kalv på ca 35–40 kg. Hon var lite längre och snabbare än de flesta av sina kompisar men smal som en sticka. Hon retade mig för att jag hade lite mage och hon märkte snabbt att det tog. Nicole var även noga med att jag och Monika inte fick kramas eller pussas när hon var med. Direkt gick hon emellan och vann kampen om Monikas uppmärksamhet. Idag är hon en lång och attraktiv kvinna på något kilo över 59,9 kg som inte riktigt ryms i mammas byxor och då har det inget med ben eller midjemått att göra. Jag sade det redan för något år sedan när hon var som mest retsam om magar, att ”Även du min Brutus kommer en dag att växa upp och bli stor och stark”. Utan tvekan är hon stark idag.

Klockan 10.31 idag är det exakt åtta år sedan vågen kom och tog min familj ifrån mig här i Thailand. Vädret är det samma idag som då med blå himmel och gassande sol. Jag sitter på verandan och ser ut över Indiska Oceanen och vågorna skummar lite nu när middagsbrisen sätter in. Trots händelsen älskar jag vatten. Det kan vara att segla på, simma i, bada med barnen eller dyka i bland fiskarna. Jag fruktade en längre tid att jag skulle bli rädd för havet men det har återgått till respekt för dessa krafter och jag kan nu njuta fullt ut i alla lägen.

Barn har aldrig tråkigt. Först tre timmar vid och i poolen, sedan ett vattendrag och några tomma vattenflaskor.

Den här dagen blir lättare och lättare för varje år. Eller den har gått ifrån något jobbig till något bra. Nu är det en dag att minnas Ulrika, Max och Charlie. Att komma ihåg alla busiga stunder med barn och min förra fru. Ett tag var det ett stort problem med gamla barn, nya barn och bonusbarnen. Gamla frun och nya flickvännen som sedan övergick i ny fru. Vem skulle få ha vilken plats? Inget är för evigt och allt byter position hela tiden. Det är som livets fotbollsmatch vilken är omöjlig att regissera. Man kan ha en taktik men att planera in allt och förutbestämma saker och ting går inte. Det gäller att vara flexibel och skaffa sig talang att anpassa sig till den verklighet som gäller för stunden. Så har nog överlevnadsstrategierna alltid varit. Det är nog bara de senaste typ 50 åren som vi valt att sitta fast i så många avtal, löften, ekonomi m.m. att vi inte kan flytta eller byta strategi som tidigare. Då var det en självklarhet att flytta när det inte fanns bete eller jobb. Idag kan man inte kräva att en arbetssökande skall flytta för att få ett jobb utan denne har rätt att bo kvar och i stället gå på bidrag eller skolas om under några år. Allt förändrar sig men tyvärr är inte allt till det bättre.

Att tänka tillbaka på Ulrika och mitt stormiga förhållande får mig att le. Vi var väldigt olika som par och att vi verkligen skulle bli ett par var svårtippat för många. Inte för mig då jag visste vad jag ville men för alla andra inklusive Ulrika som var helt klar på att vi inte var något för varandra. Jag brukade säga att det tog lite tid för henne att komma fram till sitt eget bästa. Med facit i hand så vet i fan om det var hennes eget bästa. Hon hade inga kopplingar till Thailand så troligen skulle hon varit någon annanstans under Tsunamin om hon inte varit med mig mig. Men det är ingen idé att lägga energi på detta då hon skulle kunnat råka ut för annat elände i stället. Med tiden växte vi ihop och hon krigade hela tiden för att vi och familjen skulle vara ett team. Jag tyckte oftast att hennes idéer var så där, ibland var jag med, men oftast lyssnade jag dåligt.

Tyvärr skulle det visa att det mesta var rätt och jag kom inte att uppskatta det förrän hon var borta. (Jag är 100% säker på att jag inte är den enda killen som resonerat så.) Man behöver olikheter i ett bra förhållande och att kriga för olika saker är viktigt och riktig kärlek. Att bara bli blasé och acceptera allt är förödande och tar snart livet av hela idén med att leva i tvåsamhet. Det är ett tufft jobb att hålla ihop ett bra förhållandet men värt alla insatser. Just nu går vi på parterapi i förebyggande syfte. Jag ser det som att installera ett virusskydd i förhållandet. Det är enklast att göra det innan man får in problem för det sprider sig snabbt okontrollerat.

Efter Tsunamin ville jag absolut ha två nya killar och det var nästan omöjligt att tänka mig två tjejer. Med facit i hand är jag väldigt glad att det blev som det blev. Nu behöver de inte leva upp till Max och Charlie utan kan få vara sina egna personligheter. Jag är övertygad om att jag skulle behållit en del av killarnas kläder och leksaker för att fostra dem i samma spår om mina tjejer varit killar. Galna tankar landar ibland hos vilsna människor och där var jag absolut.

Skoj på riktig hoj ger en grym frihetskänsla.

Sista resan 2004 till Thailand tog vi med fyra hjälmar och två njurbälten med handtag på sidorna så att jag och Ulrika kunde köra hoj med killarna bak på. Det var premiär för den tanken och vi fick några turer ihop. I år har jag köpt en barnhjälm så att jag och Wilda kan åka på tur själva. En sak som nu kan prickas av på att-göra-listan och framför allt så gillar Wilda att åka hoj. Det är en känsla som troligen är rätt barnslig men viktig för mig då jag är just barnslig. En egenskap som jag hoppas få behålla i alla fall sisådär trettio år till.

En annan sak är hur mycket lugnare tjejer är än killar. Varje gång vi har kompisar på besök med killar så stiger volymen i huset och lekarna blir lite tuffare. Det sista gillar jag för de skall kriga på samma villkor. Tjejerna är fenor på att klättra och vi håller på med bollar för jag är övertygad om att bra bollsinne kommer man långt med i livet. Det tar en in i lagidrotten och man börjar sätta upp mål samt får förebilder. Jag är absolut en mycket dålig pappa att leka klassiska tjejsaker med eller så är jag en väldigt modern pappa som absolut ligger i tiden med mina idéer. Det är inte lätt att veta när man är inne eller ute och vad som gäller för stunden.

Monika har börjat med LCHF när det gäller mat och då är det förkastligt med bröd. En av de kampanjer som jag kommer ihåg tydligast är den om 6–8 brödskivor om dagen som Socialstyrelsen basunerade ut på 80-talet tror jag. Då var det vägen till folkhälsan och idag är det motsatsen. Det är svårt att hänga med i alla svängar.

Jag har gjort en sen debut på Facebook precis som mycket annat i livet. Jag inser fördelarna och skall bara lära mig att utnyttja det på ett bra sätt. Nu kommer Åsa, som bara varit på mig i fyra år om vikten av Facebook, att jubla. Men jag ligger några år efter Monika som är lite snabbare på en hel del saker. Allt det där som jag gjorde som 15–16 åring klarade hon av ett par år tidigare. Det har väl med mognad att göra och stämmer inte med siffrorna i folkbokföringen. Men vad är en ålder? Ev en siffra, två eller tre siffror. 100-åringarna blir blir fler och fler vilket glädjer mig då jag har så mycket kvar att göra på min att-göra-lista.

En kväll med min vackra fru!

På julafton var vi på en restaurang och åt, hela familjen. Rätt som det är står det en kvinna från Göteborg, i samma ålder som Ulrika, vid vårt bord och vill prata några ord. Hon berättar att hon läst min bok och att den fastnat. Hon sade att det var kul att se mig och att jag såg ut att må bra med så fina tjejer och en skitvacker fru. Häftigt att hon vågade utrycka vad hon kände till okända människor. Då är det på riktigt och Monika är inte bara vacker på utsidan utan även på insidan och jag är väldigt glad att hon valt att dela sitt liv med mig och tar ett stort ansvar för familjen och oss.

Idag den 26 december är första dagen på resten av mitt och ditt liv. Många har den 1 januari som dagen då livet skall förändras. Träning, mat, mer tid ihop m.m. Det spelar ingen roll när man bestämmer sig. Det viktiga är att man gör det, för livet tar i alla fall helt slut en dag och då kommer det flesta att se tillbaka och fundera på hur det var, vad gjorde jag av mina timmar som jag fick? Snart får det flesta av oss 8760 nya timmar som vi faktiskt kan spendera hur vi vill. Vi är födda fria men sätter oss i situationer som styr upp tiden mer och mer. Tiden styr vi egentligen över till hundra procent bara vi vågar bryta mönster. Byta jobb när man inte trivs, klippa av band med vänner som man inte synkar med längre. Eller att göra sina drömmar. Berätta vad det är och gör dem. Ibland tar det lite längre tid men resan dit är och en resa det också.

När man frågar människor i livets slutskede vad de ångrar mest så är det att de inte gjorde som de själva ville utan att de i allt för stor utsträckning gjort vad andra vill. Jag kommer inte hamna i den fällan utan tänker gå min väg och göra det som jag anser är rätt. Det finns så många proffstyckare som borde ägna mer tid åt sig själv och förverkliga något och låta andra prova sina vingar. Det finns regler och moral som man så klart skall följa. Men regler för en entreprenör är till för att tänjas och prövas och det är själva meningen med att uppfinna entreprenörer. Deras uppgift är att vara jobbigt nytänkande inte minst för en byråkrat. Summa summarum så måste vi alla finnas och bäst blir det när vi alla kan se varandras styrkor och utnyttja dem.

Nu är det högsäsong här i Thailand och min bedömning är att det bara finns 60–70 procent av antalet besökare som varit här tidigare så här års. Thailand har varit med om säsongssvängningar förut. Det har varit Fågelinfluensa, tre inbördeskrig, Tsunamin m.m. under den tid som jag rest till Thailand. Varje gång så har de rest sig. Denna gång känns det som om det finns en trendförändring men jag hoppas för thailändarnas skull att det bara är det kärvare ekonomiska klimatet. Prisbilden har rasat samtidigt som byggnationerna fortfarande pågår. Det innebär problem för vissa och möjligheter för andra. Jag tror att vi som fortsätter att semestra här blir vinnare. Vi får mer för pengarna och mindre trängsel.

Igår kväll var vi ute en kväll utan barn för att äta och ta några drinkar. Vi var lite uppspelta då det alltid är mysigt med egen tid vilket minst två hade sett fram emot. Vi promenerade iväg mot centrum kl 18.30 och kvällen slutade redan kl 22. Vi var helt enkelt för trötta och tog en taxi hem. Inte undra på egentligen. Allt julstämning knäcker ju den tuffaste. Handla julklappar, klä granen, laga julmat, städa, skotta och pynta. Detta och allt annat som skall göras suger ju hur mycket energi som helst. Skulle vi ha gjort något av det där så skulle vi troligen inte kommit ut överhuvudtaget. Med andra ord så är det faktiskt jobbigt att vara på semester också även om vi absolut inte klagar. Livet känns väldigt rättvist just nu och det njuter vi av.

Här har Towe fått Spunk efter att sett på Pippi.

Towe och Wilda låg inne och såg på Pippi. Sen kom Towe ut och hade fått Spunk. Hon är helt prickig på kroppen och det liknar prickig hund eller någon annan sjukdom. Wilda skulle göra henne till Lilla Gubben och därav prickarna. Livet med barn är sällan tråkigt och det händer alltid något.

Idag dök Wilda för första gången ner på botten på den djupa delen av poolen och Towe kontrade med att försöka utan simringar. Det sker en ständig utveckling och det gillar jag.


Dela med dina vänner!
2 svar
  1. Benita Nilsson says:

    Hej
    Det är ”kvinnan från Göteborg” som skriver.
    Vi som träffades på restaurang på julafton.
    Funderade hela kvällen efter vårt möte över hur jag kunde missa att önska dig och din familj en God Jul (lite sent nu kanske) och ett riktigt Gott Nytt år! Just då tänkte jag bara på hur underbart det är, att man genom att se möjligheter i stället för hinder, kan nå sina mål. Tänkte oxå på talesättet att ”starkast är inte den som aldrig faller. Starkast är den som reser sig efter att ha fallit. Njut nu av det underbara Thailand och av din fina familj. Vet ju att ni har några veckor kvar av resan. Jag tycker dina döttrar ser lite ut som änglar med sina ljusa, fina hår.
    Kom hem igår morse till ett kallt men soligt Göteborg. Har just lämnat yngste sonen på Åby isbana. Han ska spela hockey några timmar med kompisar. Häftig kontrast till thailandsvärmen. Ha det nu så gott och sköt om er. Återigen, mycket trevligt att träffas.

  2. Cathrine says:

    Jag läser din blogg och har gjort sen du började blogga. Detta är dock första gången jag kommenterar. Jag vill bara säga att det är ett nöje och en insikt varje gång. Ärlig, utlämnande och helt underbar. Jag kanske inte förstår ditt sätt att se på olika saker alltid men det är ju det som är en utmaning.Hälsningar Cathrine

Ingen möjlighet att kommentera detta.

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring