Föräldrar är rätt pinsamma och man vill inte bli som dem… eller?

01 sep
01 september 2015

Jag har själv varit i den fasen då mina föräldrar var mina idoler och då var jag troligen i den ålder som mina tjejer är idag. När man är 6 och 8 år som mina tjejer, så är föräldrar verkligen något som man gillar och ser upp till. Min sexåring brukar hjälpa mig när jag har otur med mitt tänk och rätta mig lite vilket ännu uppfattas som gulligt. Pappa det heter inte… Utan så här är det… Det är en härlig känsla som sitter i länge.

När jag var sju flyttade vi från Burgsvik till Visby, fast egentligen flyttade vi från Fårösund till Visby, för vi bodde i Burgsvik 10 månader om året och ca två månader i sommarstugan i Fårösund vid min fars föräldrahem. Från den sommarstugan flyttade vi till Visby som blev min och syskonens nya hemma-hamn under hela skoltiden. Alla tre platserna är fyllda av minnen som säkerligen påverkar våra liv mer än vad vi kan ana.

När min entreprenöriella hjärna far iväg för att hitta på något nytt så blir jag ofta pinsamt medveten om att detta har föräldrarna redan gjort för många, många år sedan. Föräldrarna jobbade som lärare och sjuksyrra när de flyttade till Gotland i slutet av femtiotalet. De byggde bo på Gotland med en urusel ekonomi då det inte fanns något med i boet från början när det anlände till ön. De drömde om en stuga vid havet och försökte få råd till en sådan men det gick inte. Men deras entreprenörshjärnor och önskan om förändring var troligen starkare än vad min, Evas och Bobbos någonsin varit ihop. Det här föräldra-teamet gav aldrig upp sin drömmar och just drömmar kan flytta berg.

Genom att inte köpa en utan tre små stugor och sedan bygga ut dem enligt ett eget påhittat modulsystem på 60-talet så löste sig allt. Föräldrarna beställde tre hus och hyrde ut två och fick på så sätt ihop ekvationen. Eftersom ekonomin blev i balans lade de till en modul till på två av husen. Allt ställdes upp på farfars mark så kostnaden för mark, vägar, avlopp och vatten blev noll kronor. Känner jag min far rätt så söktes det inget bygglov så även den posten var troligen noll kronor. Med morsans noggrannhet så var det säkert 100% beläggning i stugorna redan år ett. Modulhus var inte speciellt vanligt 1968 kan jag lova, men funktionsdugligt och det innebar att alla barn fick varsitt rum i stugan vilket innebar mindre bråk i syskonskaran.

Tennsmycken som Mamma startade tillverkning av i början av 60-talet och som hon fortsatte att tillverka själv in på 70-talet. Handarbete som rakt igenom var hennes design till. Smyckena var halsband, armband, ringar, broscher men hon tillverkade också ljusstakar och stora fat. Allt i tenn. Design och tillverkning: Marianne Werkelin

Tennsmycken som Mamma startade tillverkning av i början av 60-talet och som hon fortsatte att tillverka själv in på 70-talet. Handarbete som rakt igenom var hennes design. Smyckena var halsband, armband, ringar, broscher men hon tillverkade också ljusstakar och stora fat. Allt i tenn. Design och tillverkning: Marianne Werkelin

Idag 2015 är det väldigt många kvinnors dröm att rita kläder och smycken. Att göra prototyper och sedan låta tillverka dem i något låglöneland. Mamma Marianne var där redan i början på 60-talet och designade armband, halsband, broscher, ljusstakar och annat i tenn som hon och Lars-Gunnar tillverkade själva. Jag minns att hon kröp ner i sin lilla ateljé i källaren när vi bodde i Burgsvik och sedan flyttade hon upp i gatuplan i Visby. På kvällar och nätterna satt hon och bankade in mönster på sina tennsmycken. Den som fick bygga maskiner och formar var pappa Lars som också stod för finputsningen som var en viktig del av smyckesproduktionen hos makarna Werkelin. Det var teamet som drev dem och detta team finns kvar även idag även om de gnäller lite på varandra ibland.

Tennsmycken design Mariane Werkelin

Tennsmycken design Mariane Werkelin

Det känns som om många människor behöver gemensamma utmaningar för att riktigt uppskatta varandra. När det går enkelt tar många varandra för självklart vilket tyvärr sabbar en del bra förhållanden. Det verkar vara något som inte är ålder eller könsrelaterat utan hänger mer ihop med fylld eller tom plånbok.

Lammpäls design Marianne Werkelin

Lammpäls design Marianne Werkelin

En annan sida var att sakerna skulle säljas så teamet Werkelin öppnade två butiker: Bungeboden på Bungemuséet och Russboden på Hästgatan 12 i Visby. Nästan allt var egenproducerat eller förädlat på ön. Jag vet inte hur Morsan tänkte men jag tror inte hon tänkte, utan mest gjorde. Antagligen inköptes en fastighet i Visby innerstad som låg mitt i Centrum därför att det Visbys centrum var vid Hästgatan 12 vilket är fastigheten ovanför H10. Då var H10 Tempo som var Visbys stora varuhus, Kränku var Järnaffär och runt S:t Hansplan fanns Visbys stora handelscenter. Så föräldrarna investerade i en stor fastighet i centrala Visby vilket var både modigt och strategiskt.

Den stora fastigheten skulle fyllas så i källaren öppnade mamma filial till Bungeboden och Russboden såg dagens ljus. På övervåningen öppnade hon sedan Stuvfynd – en tygaffär i tiden som kom att spela stor roll i Marianne Werkelins liv. I våningen ovanför tygaffären öppnade pappa en reklambyrå som var lika långt före sin tid som hans fru var. De rum som blev över hyrdes ut till studenter på vintern och till turister på sommaren enligt samma modell som man gör idag, om man har någon fastighet innanför murarna. Under åtta sommarveckor fick de betalt lika mycket som studenterna betalde per månad vilket gjorde att paret Werkelins fastighet hade 18 månads hyror per år och per rum. Helt plötsligt var de i fastighetsbranschen i Visby. Det finns rätt många som de senaste fattat detta under de senaste tio åren och köpt på sig fastigheter som har sex extra intäktsmånader vilket Marianne & Lars-Gunnar Werkelin förstod reda för femtio år sedan.
En sextiotalsannons med mammas kläder. Plaggen såldes enbart i mammas butik och tillverkades på ön.

Här sitter mamma som modell i sin egen designade klänning.  Annonsen är från 60-talet med pappa som fotograf. Hennes varumärke var Ateljé Stux. Marianne skötte också tillverkning och försäljning. Hon borde resa land och rike runt och föreläsa för andra kvinnor hur man genomför sin dröm.

Här sitter mamma som modell i sin egen designade klänning. Annonsen är från 60-talet med pappa som fotograf. Hennes varumärke var Ateljé Stux. Marianne skötte också tillverkning och försäljning. Hon borde resa land och rike runt och föreläsa för andra kvinnor hur man genomför sin dröm.

Ganska snart blev Stuvfynd en kedja med fyra olika butiker i Sverige. Ett par veckor per år var Morsan inköpare som åkte runt i landet med en röd VW-buss och handlade in tyger. Nu var hon inköpare, ekonom och distributör eller kanske chaufför med logistik ansvar för alla leveranser till samtliga affärer. Hon var även säljare och VD med total koll på alla koncernens bolag plus en väldigt närvarande Mamma. Hur hon fick ihop detta vet inte jag och troligen inte farsan heller.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Bilden är ur mamma Mariannes kollektion. Det skulle kunna vara moderna plagg och bilden från idag, men det är ifrån slutet av 60-talet tror jag.

Vid något tillfälle hittade hon en leverantör som sålde ett speciellt mönstrat tyg i säkert 20 olika färger och lika många mönster i något skrynkelfritt material som egentligen var gardintyg. Hon vågade gå över gränsen och använda gardintyger till klänningar och det blev en succé.

En sextiotalsannons med mammas kläder. Plaggen såldes enbart i mammas butik och tillverkades på ön.

En sextiotalsannons med mammas kläder. Plaggen såldes enbart i mammas butik och tillverkades på ön.

Det var då hon även blev designer och tillverkade måttsydda klänningar, kjolar, blusar m.m. För att klara detta blev hon tvungen att ha arton gotländska sömmerskor som sydde i hennes tillverkningsindustri på ön.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Pälsen har troligen en släkting tagit fram och som såldes unikt i hennes butik.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Pälsen har troligen en släkting tagit fram och som såldes unikt i hennes butik.

Jag minns att vi alltid skulle in förbi och lämna beställningar och hämta färdiga produkter varje gång vi passerade Hellvi skola. Eller så här var det: varje gång vi skulle mellan Visby och Fårösund så måste vi ta omvägen över Hellvi skola skulle jag säga. Det var inte det enda som skulle lämnas eller hämtas. Det fanns tillverkare i varje buske på ön och där stannade vi. Någon gjorde bildstenarna, en annan levererade lammskinn, den tredje gjorde små lamm med äkta fårskinn, någon putsade smycken när pappa tröttnat och den femte gjorde gapstockar, m.m. En vanlig sväng till Visby tog betydlig längre tid än bussen som stannade på ca 20 ställen. Vi åkte alltid en gammal Volvo Duett som Farsan utrustat med en värstingmotor plus en elektrisk växellåda med en överväxel. Intresset för snabba bilar, affärer och entreprenörskap har nog kommit redan i bröstmjölken tror jag, då detta går igen i mitt liv.

Efter hand som verksamheten utvecklades så växte även storleken på bil och någon stans på 70-talet så köpte fru Werkelin sin första röda VW-buss som sedan byttes vart femte år under trettio år. En kasserades lite tidigare efter att hon mött en älg i mörkaste Småland, vilket inte var bra för varken älg eller VW-buss. Fru Werkelin klarade sig och var i butiken redan nästa dag.

När Kneippbyn byggdes upp var mamma Mariane den som skötte kontanthanteringen, inköp och mycket av alla administrativa saker så utan henne hade Kneippbyn inte funnits i familjens ägo. Eventuellt insåg pappa det när han påstod sig ha trott att alla hennes mönster som förvarades i en sopsäck var just sopor och slängde dessa. Det var mer än ett års mönsterkonstruktioner och skapande som försvann och så även mors karriär som designer. Jag vet att morsan var på soptippen och försökte lokalisera den svarta sovsäcken som det fanns rätt många av. Någon granne som såg detta fick för sig att vi hade det rätt knackigt just då. Det är troligen första och sista gången som pappa burit ut soporna enligt Mamma.

Tyvärr har morsan alltid jobbat i skymundan, men egentligen har hon alltid dragit det tyngsta lasset och troligen varit den största entreprenören i familjen, men på grund av att hon varit kvinna och mamma så har hon valt att verka men inte synas. Skall vi dela ut stora entreprenörspriset i familjen så går min röst till Marianne Sonja Werkelin utan konkurrens.

Synas och synas, hon var förresten också fotomodell för egna märken och andras. Oftast var det pappa Lars som höll i Hasselbladaren eller Nicon-kameran. På den tiden var han inte bara fotograf utan även den som framkallade bilderna. Det fanns ett stort mörkrum i familjens villa som ofta gick på högvarv under kvällar och nätter. Dygnets alla timmar användes för utveckling, fest och familjetid. Jag kan inte minnas att det var så mycket TV-tittande förutom hockey-VM som var heligt på den tiden när den Röda Ryska Maskinen prenumererade på guldet.

Minnen från min far får min livshistoria att blekna och verka som om det enda jag gjort är att apa efter Farsan hela livet. På 60-talet arrangerade LG Werkelin jaktresor till Gotland där man fick jaga kanin på Hoburgen. Eventuellt är det någon som mins Hasse och Tages sketch om kaninjakt på Gotland?

På den tiden hölls de största och häftigaste festerna hemma hos oss i Burgsvik eller i huset på Fröjelgatan 6. Det var Elvis, Kris Kristoffersson, Anna Lena Lövgren m.m. Farsan var noga med att förbereda med färdiginspelad slingor på rullbandspelare av model Bang Olufsen som var utvalda för att dansen skulle tempoväxlas på rätt sätt. Allt för en lyckad fest lite över det vanliga. Jag kan även känna igen mig i detta!

Om Morsan på 60-talet gjorde vad kvinnor idag drömmer om, så gjorde farsan absolut en liknande resa. Man kan lugnt säga att de var före sin tid och vågade. Pappa Werkelin var tillsammans med en kompis missnöjd på socialdemokraterna och beslöt inför ett av valen att göra en alternativ lista och de fick så pass många röster att han fick en plats i politiken. Jag vet att de gjorde avtryck men är inte klar över vilka som gillade detta och vilka som inte gillade. Jag tror att han bara var aktiv en mandatperiod, men han lyckades ändå att få till en del förändringar i den kommun som Burgsvik tillhörde. Då bestod Gotland av många kommuner varav jag tror att en var Hoburgs kommun?

Fotograf och reklamgubbe LG Werkelin, sommarskollärare och VD för PR- och Reklambyrån Programband AB från tidigt sextiotal.

Fotograf och reklamgubbe LG Werkelin, simlärare, skollärare och VD för PR- och Reklambyrån Programband AB från tidigt sextiotal.

Farsans köpte upp alla reklamrättigheter på travet, isbanorna och båtarna på ön. Det var både rink-, skylt- och ljudreklam. Jag minns att det till och med fanns ljusskåp som han sålde reklam till på 60-talet. Han var lärare på den tiden och i skolan hade de en bra bandspelare, på vilken han spelade in reklamjinglar som sändes de gick i egna ljudanläggningar på travet, isbanor och på båtarna redan på 60-talet, vilket även fortsatte under 70-talet. Jag tror att reklamjinglar slog igenom i radioreklam först på nittiotalet i Sverige?

Pappa Lasse var med och drog igång ett konkurrerande flygbolag för att sätta press på monopolisten Linjeflyg och fick på så sätt igång ett priskrig. Känns det igen?

Pappa Lasse var med och drog igång ett konkurrerande flygbolag för att sätta press på monopolisten Linjeflyg och fick på så sätt igång ett priskrig. Känns det igen?

Det där med flyg var jag inte först med det heller, för han och några till drog igång ett taxiflyg som konkurrerande med Linjeflyg som då hade monopol och ingen annan fick flyga på en fast turlista. För att komma runt detta så flög de taxiflyg som gick ca 08, ca 10, ca 14, o.s.v., därför de fick inte flyga enligt en fast turlista.

Lars Gunnar Werkelin var en av två eldsjälar bakom Gotländsk front mot kommunikationseländet. De lyckades påverka båttrafiken så att den blev bättre och motståndare då som nu var och är Erik D Nilsson. Han borde veta vilka Werkelin är vid det här laget.

Lars Gunnar Werkelin var en av två eldsjälar bakom Gotländsk front mot kommunikationseländet. De lyckades påverka båttrafiken så att den blev bättre och motståndare då som nu var och är Erik D Nilsson. Han borde veta vilka Werkelin är vid det här laget.

När båttrafiken inte fungerade drev han och en annan kompis ”Gotländsk front mot kommunikationseländet”. Ett av deras hyss var att ligga nedanför Ölandsbron med en flotte som det stod just ”Gotländsk front mot kommunikationseländet” på och där försökte pappa Lasse hålla sig kvar när vågorna gick höga och samtidigt skjuta raketer mot kungen och de andra som skulle inviga bron. De ville uppmärksamma att Gotland behövde mer resurser till båtar och flyg nu när Öland fick sin bro, vilket de lyckades med.

När Palme var stadsminister lyckades LG Werkelin få riksmedia på plats vid Fårö-färjan när han och kompisarna skulle överlämna grodfötter och cyklop till stadsminister (som fick vänta i bilkön som alla andra) – som ett alternativt sätt att ta sig till ön då färjan ständigt var fullbokad – för att göra honom och riksdagen uppmärksam på öns logistiska utmaningar. Jag tycker mig känna igen vissa drag även här?

Lars Gunnar Werkelin med ett av de första numren av Gotlandsturisten. Då var han fortfarande lärare på heltid och tidnings- och reklamgubbe på deltid.

Lars Gunnar Werkelin med ett av de första numren av Gotlandsturisten. Då var han fortfarande lärare på heltid och tidnings- och reklamgubbe på deltid.

På åttiotalet fick farsan en strålande idé: tanken var att han skulle bygga hus med en uthyrningsdel. Tillsammans med Skanska ritade de ihop ett projekt på Kneippbyn med ett 50-tal hus som skulle säljas och som skulle få noll kronor i kostnad om man hyrde ut en del av huset under sommaren. Nu blev det inte av på grund att han inte riktigt kom överens med byggnadsnämnden. När jag hör sådant så känns det som om jag aldrig hittat på en enda idé själv.

Lars Gunnar Werkelin som femtioåring. Han pryder framsidan på en påhittad tidning som gavs ut till hans femtioårsfest. Han startade öns första stora turisttidning som levde i trettio år, sedan slog jag ihop den med en av konkurrenterna, som sedan blev Gotlandsguiden.

Lars Gunnar Werkelin som femtioåring. Han pryder framsidan på en påhittad tidning som gavs ut till hans femtioårsfest. Han startade öns första stora turisttidning som levde i trettio år, sedan slog jag ihop den med en av konkurrenterna, som sedan blev Gotlandsguiden.

Att driva campingar och stugbyar är ju inget unikt i familjen precis. Teamet L&M köpte in Kneippbyns camping 1972 och jag köper nu fortfarande campingar 2015 vilket är 43 år senare. Med stugor blir det än värre då de började med sina modulstugor i Fårösund för 55 år sedan. Då byggde de sin dröm och här står jag 55 år senare och tror att en Drömstuga nära havet är något unikt som vi hittat på? Ju längre jag trasslar mig in i detta desto mer förstår jag att jag skall tacka ett ytterst driftigt föräldra-team för mina framgångar.

När jag startade Kulgården ihop med Johan för att vi skulle sälja upplevelser på Gotland på 90-talet var vi tidigt ute som upplevelseleverantörer på Gotland och i Sverige. Då tänkte jag inte på att farsan sålde kaninjakt på Sudret redan 30 år tidigare. Jag startade Diskotek när jag var 17 år och det var troligen tredje gången som jag var på Disco, och då var det på eget place? Självklart hade farsan då drivit dansbands-hak med styrdans i många, många år.

I samband med diskoteket gav jag ut min första tidning vilket var ca 20 år efter pappa igen. Inte ens i valet av fruar så har jag en egen vilja utan väljer långa, kraftfulla bystiga kvinnor som är väldigt vackra. Jag inser i detta ögonblick att jag skulle kunnat vara gift med min egen mamma… Det är lite trist att som hyfsat framgångsrik 54-åring inse att man egentligen inte tillfört något utan att jag bara gått i föräldrarnas fotspår. Jag undrar om jag egentligen någonsin klippt navelsträngen och hittat på något unikt som inte redan gjorts i familjen?

Jag sitter nu och betraktar dessa rader och är än mer stolt över mina föräldrar än någonsin. Jag mindes nu att vi syskon överlämnade ett diplom till teamet Lars & Mariane Werkelin där det står att de är godkända föräldrar, men det borde stått ”med beröm godkända”.

Diplom till mamma och pappa

Diplom till mamma och pappa

Det trista är att jag för bara några veckor sedan absolut inte var stolt utan tog dem för självklara. Det knäppa är att jag då bedömde dem utifrån vad de presterar idag och ställer det mot det vi själva presterar idag. Det är som att jämföra vad Zlatan och Thomas Brolin skulle tillföra ett svenskt landslag idag! Ja fatta vad korkade vi är när vi bedömer föräldrar på detta sätt. Undrar egentligen vem det är som inte fattar? Jag fattar i alla fall att det är jag som inte fattat.

Jag tror inte jag är ensam om att ha glömt bort hur mycket de har betytt för mig och den jag är idag. Vi är rent fysiskt fyllda av våra föräldrars gener och det kan vi inte göra något åt. Sedan har vi påverkan från den miljön vi växt upp i och där har föräldrar en viktig roll, både på gott och ont. Det känns väldigt bra att äntligen ha förstått vad föräldrar betyder i båda mina roller. Jag är lyckligt lottad att ha dem kvar i livet och kunna säga tack för allt. Jag har även förmånen att ännu kunna fråga om saker jag inte förstått eller fattat. Detta skall jag utnyttja innan de eller jag blir för dementa.

Till dig som orkat med en av mina längsta bloggar någonsin: tänk till du också! En dag finns föräldrarna inte kvar, så fråga ut dem nu. Troligen sitter de på många svar om varför du är som du är och varför du blir som du blir som förälder. Var nyfiken och våga fråga – det är alltid vägen till framgång.

Sexbarnsfar med ytterligare nya insikter, Pigge Werkelin.


Dela med dina vänner!
2 svar
  1. Lisen says:

    Vilken läsvärd och intressant familjehistorik du låter oss ta del av. Är imponerad av hur kreativa, driftiga och initiativrika dina föräldrar var/är. Själv minns jag er familj från Kneippbyn redan på 70-talet med Gotlands Teater och sedan för 25 år sedan när vi ibland bodde i liten röd stuga där.
    Allt gott till dig och familjen!

  2. Ett stenkast från Fyndet says:

    Tack för ett mycket läsvärt inlägg. Så häftigt att se hur dina föräldrar verkade för ett halvt sekel sedan – och precis som du säger med nästan identiska aktiviteter som du själv driver idag. Äpplet faller inte långt från trädet 🙂

Ingen möjlighet att kommentera detta.

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring