Jag fick inte en hundraprocent-fru den här gången heller

12 mar
12 mars 2016

Här hade vi riktigt kul!

Jag inser mer och mer att min fru inte är en sådär hundraprocentig fru som man skulle kunnat drömma om och att jag å andra sidan absolut inte är den där mannen som skulle uppfylla en kvinnas drömmar till 100% heller. Skall man vara så där brutalt ärlig finns just den perfekta drömkvinna eller drömmannen bara i fantasin. Ju mer jag umgås och lyssnar på missnöjda människor så inser även jag att hon den där perfekta kvinna inte heller finns i mitt liv och att hon aldrig kommer att finnas där heller. Jag söker inte efter henne för jag har det så bra jag kan ha det med Monika. Men det finns hela tiden mängder med personer som tror att det bara skall dyka upp en perfekt partner på nästa nästa galamiddag. Typiskt för dessa människor är att de alltid ser att grannes gräsmatta är lite grönare. Men sanningen är att han eller hon sällan eller aldrig dyker upp på sin vita springare, utan skall man ha ett bra förhållande får man allt kavla upp ärmarna och jobba på det varje dag.

Jag har träffat ett antal par som utifrån ser ut att ha ett ganska perfekt liv. De lever som föräldrar med barn och bor ofta i villa samt har en eller två bilar på garageuppfarten. Alla är friska, har bra jobb och det går medelbra för barnen i skolan. Ekonomiskt så lever de ett ganska vanligt liv där det oftast inte fattas något. Mello verkar var en av det viktigaste tv-programmen hos några av familjerna. När det är Mello så samlas alla för vilda diskussioner om allt som kan röra tävlingen. Inget är heligt och de diskuterar längd, frisyrer, kläder, magrutor, utstrålning och hur sexiga artisterna är.

Diskussionerna är så högljudda att det helt omöjligt att höra sången eller vad som sägs. Jag har nu förstått att Mello är något att samlas och diskutera kring där det är fullt tillåtet att tycka precis vad som helst och när som helst. Mello har inget att göra med att njuta av musik, texter eller mellansnack, utan det är en samlingspunkt där man får frossa och diskutera extra allt.

Jag saknar det engagemanget som Mello ger i de missnöjda parens dagliga diskussioner när det gäller drömmar, sex, uppfostran och livsmål. Det känns ofta som om lågan som skapar spänning har slocknat och de lever sina liv lite som i trans samtidigt som de är väldigt noga med att hålla fasaden uppe om kameran skulle slås på och de skulle komma ut i rampljuset. Dessa familjer lägger allt för mycket tid på att hålla upp en fasad av att vara en lycklig familj och avsätter allt för lite tid på att jobba med glöden och passionen. Det råder tyvärr ofta tystnad i stället för inspirerande dagliga diskussioner om allt.

Vid de senaste parmiddagarna kunde jag efter några glas vin märka hur det kom små gliringar från de missnöjda om både det ena och andra, i stället för att ta upp det som diskussioner och hitta gemensamma mål och spännande livsäventyr. De är egentligen rätt nöjda men drömmer om saker som de inte har eller behöver. De kommunicerar inte sina tankar utan dagdrömmer om en partner som är en kombo av kanske 4–6 andra människor, från vilka de plockat deras bästa egenskaper. Ungefär som när man får plocka ihop ett världslag i fotboll, så vet de att det är en dröm som aldrig kommer att bli ett riktigt fotbollslag. Drömmen verkar börja som en dröm men växer sig till slut så stark att den livspartner man har blir degraderad på grund av att partnern har släppt in en dopad ihop-plockad superkvinna/man som inte existerar i relationen. När detta utvecklas i fantasin i det tysta blir det svårt att utveckla sina relationer.

I en av familjerna finns en mycket skötsam man som man kan lita på alla dagar i veckan 365 dagar om året. Kvinnan tycker nog att han är tråkig och skulle vilja hitta något äventyrligare och farligare. Men samtidigt vill hon ha tryggheten och säkerheten där han alltid ställer upp och hjälper till. Han är en superfarsa, lojal man och en svärmorsdröm på många sätt. När jag ser den familjen så skulle jag önska att de kunde ge sig ut på äventyr i nya roller. Sätta igång ett rollspel där de helt byter skepnad. Våga testa gränser och ge sig hän i vad det nu må vara.

Festklädda

För ca 10 år sedan dejtade jag några kvinnor samtidigt (vilket alla inblandade visste om). Den ena av tjejerna var halv-italienska med ett stort krulligt hår och en dag när hon ville göra sig fin hade hon rak-permanentat sig. Två dagar senare skulle jag gå ut med min blonda Monika som för att göra sig fin hade krullat till håret. Detta är ett exempel på att vi som människor vill förändra oss till motsatsen. Det är därför som Medeltidsveckan eller Mc-träffar är två populära arrangemang då deltagarna går in i nya roller. Jag tror på fullaste allvar att många förhållanden skulle ägna sig åt lite mer avancerade rollspel för att skapa spänning och passion där man testar nya gränser, blir lite vilda och mer crazy.

Det gäller att hitta rätt…

Det gäller att hitta rätt…

När jag träffade min Monika så var jag helt säker på att hon inte var hundraprocent-kvinnan för mig men att hon var ett bra ämne och sedan var det bara att jobba för oss båda. Ett perfekt förhållande får ingen, men många kan få ett bra förhållande. Vi jobbar dagligen på vårt gemensamma liv och vi har bestämt att vi skall bli riktigt gamla ihop och att vi absolut inte skall dö nyfikna. Vi gör saker ihop en helg i månaden, utan barn, där vi turas om att ansvara för helgen. För att vi alltid skall vara öppna för att våga prova nytt på alla plan så har vi bestämt att den andre inte får säga nej. Det gör att vi verkligen vågar ta ut svängarna och testa gränserna och överraska på riktigt.

Monika och jag

Monika och jag

När vi träffades var jag livrädd för att bli störtförälskad och bestämde mig att förälskelsen skulle få växa dag från dag om allt kändes rätt. Den har växt så pass mycket att jag länge sagt att en dag exploderar jag som en ballong. Jag trodde inte att det kunde finnas så starka krafter och framför allt trodde jag inte det kunde bli så starka känslor för en fru som inte var hundraprocent-perfekt från början. Hon är fortfarande inte perfekt och det hoppas jag att hon aldrig blir! Det är fantastiskt att ha det så här där allt inte är hundra rätt men känslorna är hundraprocentiga mellan oss och det är då som vi utvecklas.

Jag söker mig till gravstenen

När man vågar vara öppen med drömmar och inte väntar med allt till sen, så kan livet bli hur bra som helst. Min förra fru Ulrika hade bråttom att leva och man kunde tro att hon visste att det var begränsat med dagar på hennes konto. Det gick i hundraåttio inte bara på vägarna utan även i livet för övrigt. Jag har rätt bra tempo jag också och idag vet jag tillsammans med fru nummer två, att livet bara tar slut en dag. Därför är vi väldigt dåliga på att skjuta upp saker och spara till sen. Saker skall göras nu, upplevas nu och framför allt skall vi inte dö nyfikna. Det har vi tummat på och då blir det så.

Ulrika och jag

Ulrika och jag

Monika brukar påminna min pappa, som är rätt sparsam, om att ifall han inte unnar sig och barnens farmor lite mer, så kommer hon att göra det och slarva bort arvet snabbt och elegant. Jag vet inte om det har någon effekt på honom för han betvivlar inte att alla en dag skall dö men han tvivlar starkt på att det skulle gälla honom. Antagligen lite typiskt för Lars-Gunnar Werkelin som har kroppen full av Fårö-blod och ett stort sug på att få uppleva morgondagen. Han försöker dölja det med en negativ attityd som skall vara någon form av image men i grund och botten finns det massor av humor och framför allt en busig blick som gör att han säkert blir en stökig hundraåring som kan hitta på vilka tokigheter som helst om 18 år.

Från Glädjehuset Monika

Både Monikas och mina föräldrar lever med sina orginaluppsättningar och de har varit gifta i över 50 år samt har en snittålder på över 80 vilket är respekt på riktigt och ger oss goda förutsättningar. Om vi bara slutar upp att dö ifrån varandra så har vi förutsättningar att fira femtioårig bröllopsdag vi också. Det kan absolut innebära att vi eventuellt kommer att ha vilda och dekadenta fester på hemmet när vi närmar oss 100 och får anledning att fira allt som firas kan. Det är i alla fall en målsättning vi jobbar på och ett löfte att Glädjehuset Monika skall uppstå fler gånger och inte minst den 8 januari 2066 när min kvinna äntligen blir hundra.


Dela med dina vänner!
4 svar
  1. Karin sahlholm says:

    100%? Då finns det ju inga överraskningar kvar 😕

  2. Susanne Holtz says:

    Underbar krönika, som vanligt. Jag är förundrad över var du fått din klokhet ifrån…… 🙂

    Härligt Pigge och Monika, fortsätt ert liv som ni börjat, det är helt rätt väg att bli 100%-ig…… (eller åtminstone nästan).

    Kram/Susanne

  3. Monika says:

    Istället för att med väninnorna diskutera de 5 % vi är missnöjda med så dela hellre med er av de 95% ni är nöjda med. Det smittar av sig.

  4. Eva-Maria Strömqyuist says:

    Vet du Pigge att det är en liten ”wake up call” i dina ord. Vad gör oss ibland missnöjd med vår partner?Är det kanske så att vi själva glömmer bort att visa oss som vi en gång var?. Alla måste vi nog tänker lite längre än dammtussarna flyger.
    Eva-Maria

Ingen möjlighet att kommentera detta.

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring