Vill inte ta adjö av mamma

03 Dec
03 december 2016

Vill alla överleva?

Mamma Marianne

Mamma Marianne

Fredag den 2 dec 2016: Min, eller rättare sagt, vår mamma lever. Skall man vara riktigt noga så halvlever hon på intensivvårdsavdelningen i Huddinge. Hon sover tryggt med närmare 20 olika kopplingar till maskiner och 4–6 olika människor i rummet som inte gör annat än ser till att människor överlever då det är deras jobb och teamen gör ett bra jobb. Det gör de även om den gränsen där varken patienter eller anhöriga vill bli räddade längre, är passerad. Vilket kan bli ett problem framöver.

Vi har nog aldrig klippt navelsträngen

Mamma är alltid mamma för alla, även om det finns familjer där konflikter varit så stora att man förskjuter varandra, så kommer mamma alltid att vara just mamma. I vår familj har vi trivts bra med varandra, så vi har varit extremt tajta med varandra eftersom vi alltid levt ihop. Man kan nog säga att vi varit extremt dåliga på att klippa navelsträngen från våra föräldrar. När man i normala fall lämnar tonåren, skaffar jobb och flyttar hemifrån, så tog via alla tre jobb i familjeföretaget och fick mamma som personalchef och pappa som vd. Antagligen har vi alla alltid haft 2–5 olika arbetsuppgifter vilket har varit vår yrkesskola till att bli entreprenörer på riktigt.

Barnen som aldrig flyttade hemifrån…

På 80-talet slog jag till och flyttade nästa 370 meter från föräldrarna, vilket var betydligt längre än min lillebror som först flyttade in i deras gårdshus som låg 22 meter norr om mamma och pappas bostad. När han sedan skulle bygga sitt eget hus och slå ner bopålarna ordentligt, köpte han en tomt av föräldrarna och helt wild and crazy så byggde han sin villa 39 meter söder om föräldrarnas hus. Min syster är den som verkligen tog ut svängarna och stack till USA ett år och sen har hon jobbat många vintersäsonger i både svenska och norska fjällvärlden. Så när hon till slut skulle slå ner bopålarna så blev det inte på Kneippbyn utan i Vibble. Hennes hus ligger på andra sidan gatan, ca 390 meter från föräldrarnas hus. För att inte tappa kontakten helt när hon nu gjorde ett sådant drastiskt val och flyttade så långt, så har hon och föräldrarna haft delad schäferhund i nästan 40 år. Det är nu deras fjärde hund som de delat genom åren. Jag själv gjorde väl den största utmaningen genom att verkligen lämna familjen när jag flyttade till Brissund vilket är 1,5 mil från mammas säng på Kneippbyn. Man kan tydligt konstatera att vi aldrig riktigt velat klippa banden till mamma och pappa.

Tomma blickar med gråten i halsen

Vi har alltså vuxit upp, jobbat ihop, nästan bott ihop under större delen av våra liv likt ett kollektiv. Jag ser mina syskon som mina bästa kompisar. Vi har så klart haft våra fighter precis som alla andra syskon, men vi är nog närmare varandra än de flesta och har ett starkt familjeband. Även när vi med tomma blickar och gråten i halsen gick i bredd som Tre Amigos i sjukhuskorridoren torsdag kväll, kl 22.56. Alla kände samma frustration över att vi inte kunde göra mer för vår mamma som ligger på Intensivvårdsavdelningen och är riktigt, riktigt dålig. Hon är en supermorsa med superkrafter och det är detta som gör att det fortfarande finns en möjlighet.

Barnarbetare med extremt bra förhållanden

När det gäller arbetstid och familjetid har vår familj aldrig haft någon klar gräns om vad som är vad. När vi var barn inrättades luncher efter våra arbetspass som säljare. Från att vi var ca 8 år så var vi barnarbetare med minst två jobb. På förmiddagarna sålde vi tidningar i färjeläget i Fårösund och på eftermiddagarna stoppade vi reklam i ett kuvert som pappas killar delade ut i de fyra färjelägena som trafikerade Gotland. Det var Signalen, Lummelunda, Kneippbyn, Shell och minst fyra reklamblad till som skulle ner i ett välkomstkuvert för turister som skulle till Gotland. Mellan arbetspassen var det bad, segling, kul, leka med lammungarna, hjälpa farfar att dra hö eller leka med sommargästerna som föräldrarna hyrde ut till. Jag tror vi var extremt lyckliga barnarbetare och föräldrarna skulle nog ses som några av de bästa arbetsgivarna i världen till barnarbetare, då gräddtårta ingick som en del av den dagliga kostcirkeln på somrarna i Fårösund.

När är det dags att avsluta och vem har rätt att bestämma om livet?

Idag har vi diskuterat hur länge det är värdigt att hålla liv i människor och hundar som egentligen borde få gå vidare. Vi har haft extremt mycket död i familjen och det hänger ihop med Tsunamin 2004 när jag förlorade min familj. Jag och syskonen höll på i två månader och letade mer än de flesta andra. Mina syskon var med och gick igenom flera hundra döda kroppar och letade bland tusentals bilder på döda människor, för att leta efter sina små brorsbarn och sin vackra svägerska.

Sådana svåra utmaningar sätter sina spår på ett positivt sätt för resten av livet.  På grund av detta är familjen och livet något väldigt viktigt för alla och så har det nog alltid varit. Det är säkert därför som skötseln av hundarna på slutet nästan hamnade i en delad vårdnad på tre (veterinären var så ofta på besök) i stället för två. Veterinärerna avlöste varandra, de höll liv i hundarna något år extra vilket kanske inte alltid var för hundens bästa utan mer för kärleken till hunden och egoismen i att vilja ha dem kvar i livet.

Ordblind, osäker, barnslig  och framgångsrik

Under hela min barndom, som faktiskt inte tagit slut ännu trots att jag fyllt 56 och flyttat nästan två mil från mamma och pappa, har jag varit barnslig och jag är fortfarande väldigt barnslig, vilket gör att min barndom inte tagit slut på riktigt och det gör den nog först den dagen jag blir så vuxen att jag börjar dricka kaffe. Under denna tid har min mamma varit extremt viktig då hon alltid trott på mig och alltid stöttat vilket jag kanske inte kan säga om min pappa som varit åt andra hållet. Men ändå väldigt viktig för det är då jag får superkrafter och skall visa de djävlarna att det går. Superkrafter utvecklar man tack vare att man har en mamma som är stark och kan allt, samtidigt som hon boostar oss med energi och självförtroende.

Pappa Lars-Gunnar

Pappa Lars-Gunnar

Samtidigt finns det en pappa som ganska hårt och brutal sågar allt och alla med både motorsåg och klinga. En tuffing som gärna går mot strömmen och driver igenom sina lite udda idéer. En man som inte strör beröm eller kramar men som ändå har humor och värme. Föräldrarna har likt ett riktigt duktigt tränarpar lyckats få ut det bästa av oss barn, trots att vi inte var några genier i skolan. Alla tre kallades ordblinda under hela skolgången, mer eller mindre. Numer är vi lite modernt uppgraderade från ordblind till dyslektiker, vilket verkar vara lite finare än att bara vara ordblind.

Diplom och stopp-piller

Mamma Marianne

Mamma Marianne

Jag vaknar kl 02.45 fredag morgon och tänker på att vi idag skall få besked om mammas möjligheter av läkarna vid lunchtiden. Jag vet att det ser lika mörkt ut som natthimlen är utanför fönstret men mina tankar går till mamma som fotomodell för sina egendesignade kläder. Till den långa vackra kvinna som alltid givit tröst och trygghet. Som antagligen gjort att jag har en tillit till kvinnor och mest jobbar och anställer kvinnor. Självklart är min mamma precis som alla andras mammor väldigt speciell och besitter något helt unikt. En sådan supermänniska skall inte behöva lida och på ett förnedrande sätt tyna bort. Sånt är inte schysst och är inte fair play. Alla supermammor, och pappor också förresten, borde fått diplom och ett piller som gör att det tar slut när de själva vill.

Tjejer tåligare än de flesta

För 42 dagar sedan åt vi vår senaste middag ihop och mamma visste att hon skulle in på en avancerad operation som hon envist påstod att hon inte skulle komma hem ifrån. Tyvärr vågade jag inte ta diskussionen och skojade i stället bort det och syster bokade in nästa middag då hon till våren skulle vara i kondition att äta och skratta igen.

Hon såg inte ut som 79 utan mer som 59 med sina färgglada glasögon och alltid kläder matchande ett välsminkat yttre. Mamma har alltid varit väldigt stilig och oftast översnygg, om man nu kan vara det. Hon såg ut som 59 men hennes kropp var nog närmare 99 då den var märkt av ett hårt arbetsliv i arbetssituationer där hon inte klagat, utan i stället lagt in en växel till när det tagit emot.

Jag vet ingen, förutom min syster, som är så tålig och aldrig gnäller när det gör ont eller är sjuk. Jag själv är precis tvärtom och när man ser den sidan av mig kan man tro att jag förväxlades på BB i Burgsvik. Troligen var det inte möjligt då jag nog var det enda barnet på det lilla BB som låg några hundra meter från mammas arbetsplats, som hon den 24 februari 1961 lämnade när hon kände att det var dags att gå över gatan och föda. Vi var en av de sista kunderna, för sedan lade man ner Burgsviks BB.

Att transportera energi och skapa liv!

Igår kväll stod jag med mammas hand i min och tänkte på alla situationer då det varit hon som tagit min hand och fått mig att växa och tro att jag kan. Hon har skickat värme, kärlek och massor av energi till oss barn. Trots att hon varit kläddesigner, smyckesdesigner, fotomodell, företagare med fem butiker, inköpare, mamma och partyfixare så har hon alltid funnits där och boostat mig. Nu stod jag där med hennes vänstra hand i min och min högra på hennes huvud, som var lite fuktigt av feber. Fukten kändes som om den skulle ge perfekt kontakt och jag ville slå på en strömbrytare så att jag kunde skicka över min energi till henne så att hon vaknade upp och allt skulle vara som vanligt igen. Jag vill så in i helvete mycket att hon bara skall bli lång, snygg och trygg igen. Vi har löst det mesta i den här familjen men detta kommer inte gå.

Det känns lika hopplöst som när jag i flera månader stirrade på urnorna av min familj som stod på en hylla i köket. Jag funderade på allvar hur jag skulle få dem levande. Lite skruvat men jag ville inte gräva ner dem förrän jag var helt klar med mina tankar.

Mamma en tidig multientreprenör!

Vår mamma har haft en tuff uppväxt men alltid tagit sig vidare. Det har inte alltid varit schysst och hon har väldigt tidigt fått ta stort ansvar, vilket har följt henne hela livet. Jag tror att det finns några få drivkrafter hos oss människor och det är pengar, sex, makt, revansch och ”jag skall visa de jävlarna”. Jag tror att de sista har varit en en betydande drivkraft i hennes liv, liksom i mitt.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Bilden är ur mamma Mariannes kollektion. Det skulle kunna vara moderna plagg och bilden från idag, men det är ifrån slutet av 60-talet tror jag.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Bilden är ur mamma Mariannes kollektion. Det skulle kunna vara moderna plagg och bilden från idag, men det är ifrån slutet av 60-talet tror jag.

På 60-talet gjorde mamma vad väldigt många kvinnor drömmer om idag. Hon var smyckesdesigner och tillverkade en egen tennkollektion i hemmet, hon startade och drev två olika typer av små butikskedjor. En modernare hemslöjdsbutik med hennes eget klädmärke och smyckeskollektion som storsäljare. Och en mindre tygaffär-kedja med tre butiker, varav en på Gotland och två i södra Sverige. Hon var partyprinsessa och tillsammans med pappa ordnades ofta stora fester hos oss.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Pälsen har troligen en släkting tagit fram och som såldes unikt i hennes butik.

Fotomodellen Marianne Werkelin och fotograf Lars Gunnar Werkelin. Pälsen har troligen en släkting tagit fram och som såldes unikt i hennes butik.

Jag minns hur hon lång och snygg nästan svävande fram på dansgolvet till olika bugglåtar. Hon hade även en egen klädkollektion som höll igång en fabrik med 17 sömmerskor under sommaren. Kläderna var måttsydda och fanns med ett 20-tal olika färger och mönster. Ofta var det leverans inom några dagar då kunderna skulle ha med sig kläderna hem från ön.

Här sitter mamma som modell i sin egen designade klänning. Annonsen är från 60-talet med pappa som fotograf. Hennes varumärke var Ateljé Stux. Marianne skötte också tillverkning och försäljning. Hon borde resa land och rike runt och föreläsa för andra kvinnor hur man genomför sin dröm.

Här sitter mamma som modell i sin egen designade klänning. Annonsen är från 60-talet med pappa som fotograf. Hennes varumärke var Ateljé Stux. Marianne skötte också tillverkning och försäljning.

Hon jobbade oftast i Visby och vi bodde på somrarna i Fårösund vilket innebar ett logistik-trolleri där hon två gånger per dag var i fabriken i Hellvi skola 5–6 dagar i veckan. Detta skulle aldrig ha fungerat idag men hon fick till det. Hon var även ekonomiansvarig för ett av öns största turistföretag och hade personalansvar för över 100 personer. Hon är säkerligen en av öns första kvinnliga multientreprenörer och familjens mest underskattade entreprenör.

Tillräckligt frisk för en operation?

När mamma bestämt sig för att operera sig så lämnade hon Kneippbyn och såg oförskämt frisk ut. Hon hade ätit upp sig lite extra och tränat lite hårdare för den tuffa operationen som var helt hennes beslut. Enligt mamma var hon inte rädd för att dö men rädd för att bli en grönsak som inget kunde och som bara maskiner skulle hålla vid liv. Nu känns det som vi är på väg dit och det gör så ont i hela mig att jag vill skrika. Bara tanken att det kan bli så här gör mig ledsen och arg. Det är inte värdigt att ligga på det viset, inte för väldens bästa mamma. Inte värdigt för någons mamma alls. Långa, starka skitsnygga mammor skall inte utsättas för sånt. En dag är kroppen slut, då skall vi få trycka på stoppknappen. Varför skall vi pinas till stora vårdkostnader när patient och anhöriga är överens med läkare att de inte kommer finnas någon chans till ett riktigt liv igen när många organ är bortplockade eller har stängt ner? Sätt stopp för de kroppar som är slut och överlåt deras platser på sjukhusen åt mer behövande. Så vill jag ha det och så vill min mamma också ha det, den dagen det är dags för oss.

Är alla utbytbara?

Att stå vid respiratorn med två driftiga syskon och vara helt utlämnad åt sjukvården känns maktlöst och sårbart. Man blir rädd, osäker och ledsen vilket får tårarna att rinna. Rädd att hon lider, rädd att jag inte vet hur jag skall agera och lite som en svikare som inte kan lösa det här heller. Samtidigt vet jag helt logiskt att vi hela tiden byter ut människor. Jag har bytt fru Ulrika mot fru Monika och barnen Max och Charlie mot Towe och Wilda. Ungefär samtidigt som mamma lades in blev jag morfar till en liten Hugo och då tog vi över rollen som far- och morföräldrar. Detta är tidens gång och samtidigt en av livets gåtor som vi alla skall förhålla oss till. Det är ett sätt att söka tröst att tänka så men jag vill så klart att mamma skall komma hem och fortsätta att vara lång, snygg och omtänksam, då mammor i den här åldern inte är utbytbara.

I livskontraktet ingår både liv och död!

Jag vet att det står i det finstilta i livskontraktet att just detta kan hända. Men vi var inte förberedda och det är för tidigt. Mamma är ett så självskrivet inslag bland dem vi har runt omkring oss. Kanske är det därför vi tar våra närmaste för givna och inte ger dem maximalt med tid när den ännu finns? Vi är nog många som borde stanna upp och ge nära och kära mer tid. Vid kriser blir det väldigt tydligt, men sen går det snabbt att glömma vad som är viktigt på riktigt. Jag har gjort det förut och man dras som en dammtuss till ett dammsugarmunstycke hela tiden och snart är jag fångad och inne i samma ekorrhjul som så många andra igen. Tack vare en annan lång, snygg och jordnära kvinna (fru Monika) så får jag hjälp att vara mer kopplad till nuet och jorden.

Jag förväntade mig det värsta av läkarteamet

Fredag kl 13 skulle vi träffa fyra läkare och jag trodde mig vara förberedd på det värsta. Strax innan mötet gick jag in till min mor och då vaknade hon till i respiratorn och tittade på mig som om hon sa: ”Lämna mig inte!”. Det var vad jag såg i hennes ögon. Jag var ledsen innan och försökte att inte vara ledsen framför henne, men det gick inte. Väl inne vid läkarna så berättade de att mot alla odds så började de flesta parametrar att peka i rätt riktning. I stället för ett av de värsta beskeden i livet så blev det glädje. Det finns ett halmstrå och de skall vi jobba på.

Sista besöket fredag kväll var kl 21.15 och då fortsatte förbättringarna. Mamma sov tryggt och syster känner sig nöjd efter att hon stämt av alla värden, kollat av allt som bör kollas och förvissat sig om att både läkare och syrror har rätt information. Jag känner mig trygg med min egen syster och det enorma jobb hon lagt ner. Fattar först nu kopplingen till sjuk-syster och vår familjs frisk-syster då hon får människor att växa och bli friska på ett sätt som få andra. Mamma utbildade sig till sjuksyrra men blev nog aldrig klar ,för hon hade så mycket annat på programmet. Jag vet att min syster absolut skulle vilja bli Veterinär och hon skulle ha blivit en fantastisk sådan om hon orkat plugga så länge.

Lev här och nu för det blir inga repriser

”Det är aldrig försent att ge upp” som Ior brukar säga, eller ”det finns inget som är så jävligt att det inte kan bli värre” är ett annat av hans ordspråk. Jag tror på att leva nu och våga leva på riktigt varje dag. Det gäller att leva medan tid finnes för inget går att spara och det blir inga repriser. Nu skall vi gå och ladda mamma med mer energi.


Dela med dina vänner!
13 svar
  1. Kerstin says:

    Läser din blogg om dina kära, levande och döda. Jag har ofta tänkt på dig genom åren. Lyssnade på ditt sommarprogram och minns det sista musikstycket du spelade till din familj. Så märkligt att just samma musik inledde jag avskedet till min son som jag förlorade för några veckor sen. Hastigt och chockartat. Jag gjorde HLR i femton minuter men hans hjärta orkade inte. Jag födde honom och jag var helt ensam med honom in i döden. Det känns som om livet var en angelägenhet mellan bara oss två och cirkeln är sluten. Jag står nu inför att hantera min sorg, nu och framåt och för alltid. Nu har jag fått känna på hur det är att förlora sitt barn. Jag ska läsa dina tänkvärda ord flera gånger. Jag kan inte ersätta honom med nya barn. Han var lika gammal som du och jag är nästan lika gammal som din mor. Du har förlorat din mor och jag har förlorat min son. Det gör riktigt ont och när jag nu skriver så känns mina kinder febriga. Av hela mitt hjärta önskar jag dig ett underbart liv med din familj.

  2. susanne liljenberg says:

    Hann inte hela texten i första svängen. Så otroligt fint skrivet. Så bra du berättar och förklarar och boostar de dina, nära och kära. Så mycket kärlek du på ett så fint sätt beskriver om din fina mamma Marianne. Ditt stora hjärta sväller över som allas borde göra. Du är en stor inspiratör och du är så viktig för världen. Inte bara för Gotland Pigge, utan för hela världen. Om fler var som dig, tänkte stora tankar, vågade vara mer personliga och bjuda på sig själva. Då hade väldigt mycket sett annorlunda ut. Det är därför jag alltid säger att du är med och skapar skillnad. På riktigt är du det. Stor värmande energikram och nu bestämmer vi oss för att det bara kommer bli bättre och bättre med mamma Marianne.

  3. Heléne Siltberg says:

    Pigge, det var fint skrivet om din mamma. Var stolt över din familj, det är unikt det du beskriver hur ni har arbetat och levt ihop hela livet. Kul att höra om Fårösund och Hellvi då min egen släkt är från Gotland. Jag var hos farmor och farfar varje sommar i Rune på 60-talet och 70-talet i Rute. Det var fina somrar med mycket lek och stoj med Gotlandskusinerna. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att din mamma Marianne repar sig och blir frisk igen. Ha det bra.
    Med Varma Hälsningar från Heléne

  4. Jeanette says:

    Pigge vilken fantastisk hyllning till en enastående kvinna, din mor. Samtidigt väldigt sorgligt att läsa men jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir bra till slut. Kramar till hela TT familj

  5. Gunnel nordstrand says:

    Så intressant läsning , vilken kärlek inom familjen älskar detta .Vi har likadant förhållande i familjen vi har mist många men kärleken samhörigheten respekten har tagit oss vidare.Beundrar din underbara namma så vackert du skriver om hennes liv . Önskar mamma Marianne en god bättring .All kärlek till er 💗💗💗

  6. Anna says:

    Hej Pigge!
    Jag förstår dina känslor mycket väl. Jag miste min mamma efter en kort men svår tids cancer den 27/10. Jag har aldrig känt mig så liten och hjälplös som när hon led av smärtor. Morfinpump sattes in och hon slapp smärtan på slutet men organ efter organ la av i kroppen. Sköt om dig! ❤

  7. Susanne Stenhammar says:

    Oh fina Pigge,
    vilken underbar kärleksförklaring.
    Önskar också att din mamma ska bli frisk och få läsa ditt ljuvliga brev. Kanske kan du läsa det för henne redan nu, tror att det kan bidra till att hon får mera livsenergi.
    Med kärleksfulla förhoppningar om en god tid för alla goda mammor
    Susanne

  8. Åsa Jacobsson says:

    Fantastiska ord som kan vara alla barns tankar och känslor om sin sjuka mor. Det är svårt när rollerna är ombytta. Det är ju våra föräldrar som ska ta hand om oss och det blir så vilset när det blir vi som tar hand om dem.
    Jag minns allt du berättar från förr! 🙂
    Många kramar och varma tankar till hela familjen! <3

  9. Görel says:

    Så fint skrivet om din mamma Pigge, jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ska bli bra och kunna komma hem igen, många hälsningar och kramar till er alla😍

  10. Ditte says:

    Vilka underbara ord till en älskad mamma från sin son

  11. lena Salomonsson says:

    Hej Pigge,har läst det vackra du skrev om Mamma Marianne.Jag är också en som tycker väldigt mycket om henne.Har under åren här på Gotland haft en väldigt fin kontakt och mycket hjälp av både henne och din fru Ulrika som har sytt till mej.När jag mötte henne sist var utanför Atterdags och jag tyckte hon såg precis lika vacker ut som alltid och sa det också,men hon nämde inte ett ord att hon var sjuk.Hoppas att det blir en fortsatt bättring och att avskedet kan dröja,mamma är alltid mamma och saknaden är så stor och väldigt svår att lämna,för plötsligt är man ju den som är äldst och man känner sig så ensam.

  12. Birgitta Ekbom says:

    Så kärleksfulla ord till en älskad mamma💕
    Pigge, läs brevet till din mamma, prata med henne om allt som du vill säga just nu, sjung för henne, spela musiken hon älskar, hörseln är det absolut sista som upphör hos en människa.
    Din mamma kommer att känna din närhet och få styrkan att bli frisk!
    Varma hälsningar Birgitta

  13. Marianne Kierkemann says:

    Kära Pigge,

    jag önskar av hela mitt hjärta att din mamma tillfrisknar så hon får läsa denna underbara, fantastiska, varma kärleksförklaring.

    Tänk om man som mamma bara var en tiondel så älskad som din mamma ..

    Du vet ju att även de som är nersövda hör vad som sägs omkring dem … läs det du har skrivit för din mamma, hon kommer att tillfriskna av pur glädje !!

    Varma hälsningar

    Marianne

Ingen möjlighet att kommentera detta.

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring