Att resa är att leva och uppleva med risker och möjligheter — om man vill och vågar

29 Dec
29 december 2017

I början av resan: Pigg utvilad och nyfiken på vad som skall komma skall.

Tack vare myror i brallan

Genom att våga ge sig iväg på resor så vidgar man vyerna. Resor kan vara så mycket mer än att att kliva på ett plan och resa iväg. Jag gillar diskussioner och att få höra om människors livsresor som oftast är väldigt intressanta. Jag har en god vän i äventyraren Berra Marcusson. Vi båda är rätt oroliga och har allmänt svårt att sitta still. Jag tror att vi båda ansågs vara myror-i-brallan-barn av våra respektive lärare.

Att alltid våga prova nytt

Det känns alltid tryggt att kunna luta mig emot Berra i alla väder och alla världsdelar.

Berra gör årligen ett eller flera olika MC-äventyr i olika länder och världsdelar. Oftast gör han minst ett test varje år med nya resmål vilket alltid är extra spännande. Det skulle varit betydligt lönsammare om han bara gjorde repriser på det han gjort innan, men då blir det inte äventyr på samma sätt. Varken han eller jag är intresserade av att maxa intäkter på bekostnad av spänningen och utvecklingen, vilket är mindre bra för ekonomin men desto bättre för livsglädje och energi.

Dras till extrema oväder och katastrofer

Det blir oftast helt fantastiska äventyr ihop med Berra som är långt bortom de normala säkerhetszoner som t.ex. charterresor innehåller. Detta är äventyr på riktigt som ofta inkluderar tillfällen som fastnar i minnesbanken för alltid. Inte nog med att Berra är ett äventyr i sig, han fungerar även som magnet för extrema oväder och naturkatastrofer. För några år sedan var vi på Island när en vulkan vaknade till och hotade att utlösa en tsunami i det område vi skulle bo på. Jag minns att jag en natt låg i en varm källa och försökte få min lite sargade kropp att vakna till liv. Det var stjärnklart och på min högra sida såg jag norrsken och på min vänstra var det en aktiv vulkan som sprutade eld och lava.

Helt grym utsikt som inte går att återskapa på bild.

Året innan när vi var där så lyckades han pricka i ett av de blötaste event jag varit med om. Veckan innan råkade den gruppen ut för ett enormt snöoväder så att de fick ta skydd i en liten räddningsstuga där de blev fast utan mer mat och dryck än vad de hade i sina små ryggsäckar. Då ovädret inte gav upp fick de kalla på snöräddningen som hämtade dem.

Ett stopp på vägen

Året efter blev det något tropiskt oväder som spolade bort vägar och hus vilket gjorde att den lokala polisen förbjöd dem att passera vissa floder, men eftersom Berras gäng skulle med flyget var det nödvändigt att ta sig förbi en del större och mindre vattendrag vilket fick Berra att bryta mot de lokala rekommendationerna. Så har det varit många gånger och det känns mer som en regel än ett undantag och så blev det även denna gång i Chile. Detta är en del av äventyret ihop med Berra ökenräven Marcusson som gör resorna ännu mer spännande.

Chile ligger löjligt långt bort

Denna gång blev jag tillfrågad ca 9 månader innan resan om jag ville med och jag tackade nog ja på stående fot. Jag vet att jag skrev in Chile/Berra på datumet i min kalender och sen var det inget mer med det. På grund av min något korta skolgång så är jag tvungen att prioritera vad som ska in i mitt lilla huvud och helt klart blev Chile bort-prioriterat som så mycket annat. Så det tog väl 8 månader innan jag tittade på kartan för att se vart det låg. Jag insåg att det inte går att komma så mycket längre bort i världen.

När vi stannade så var det service på hojen, föda (energi) och sömn som gällde. Här en Magnum vilket det gick rätt många så jag gick under glassmannen på resan.

Flygresan var på 19 timmar och jag vet hur det suger musten ur en och därför klassade jag upp min biljett med sovstol och löjligt bra mat och dryck. Att starta ett äventyr av den här digniteten utan bra sömn är en katastrof för mig.

Thomas som gotländsk fotograf

När jag såg vilka som skulle med så var det främst ett namn jag fastnade för och det var Thomas Sandelius som är en duktig förare och fotograf, vilket skulle borga för mängder av fina bilder av vilka jag tänkte låna in några till den här bloggen. Arlanda—San Paolo tog 19 timmar och med fällbara säten blev det en mysig och inte alls tröttsam historia, med löjligt bra mat och service långt över vad man får på de bästa hotellen i världen.

En gotländsk Chilenare

Vid ankomsten till Chile var det en bit över 30 grader vilket alltid känns lite extra i en storstad. Vi hade genomgång på Berras rum där vi presenterades för varandra. Totalt var vi 13 piloter som skulle köra hoj och sedan var det 2,5 personer i följebilen. Det var Berras fru Ulrika som alltid är med och oftast med sonen, eller maskoten, som han blev benämnd.

Vår maskot: Berras och Ulrikas son

Detta är en livstil för paret Marcusson och sånt gillar jag extra mycket. Lokal guide var maskotens förskollärare Paulo Celia som är en spännande chilenare som var tvungen att fly Chile för många år sedan och som numer lever på Gotland. En kille som gillar att njuta på många plan.

Paulos mamma som tog emot 13 knarrar i sin trädgård. Grannarna kollade in detta lite extra.

Paulo bjöd på lokal alkohol och skålade in resan. Dagen gick mest ut på att kolla utrustningen en gång till, varför det såg ut som ett bombnedslag på mitt rum efter 14 minuter.

Dödens väg är en av de tio farligaste

Här kunde man välja på tunnel eller det som var en av de 10 farligaste vägarna i världen. Och Berra valde inte tunneln.

Dag två började tidigt och slutade sent där vi mjukstartade med att ta oss upp en bit över 4000 m via något som döpts till Dödens väg och den skall tydligen finnas på en lista över världens tio farligaste vägar. Men först skulle vi hämta ut våra hojar. Det är alltid ett spännande moment. Dels vilket skick hojarna har i allmänhet och i synnerhet hur just din hoj är. Här var hojarna i allmänhet bättre än vi kunde förvänta oss. Jag var väldigt osäker på vilken hoj modell som var bäst. Vi skulle ha motorcyklar för så vitt olika behov att en mellanmoppe borde vara det bästa.

En liten moppe BMW på 600 cc

En riktigt stor hoj på stranden där den inte trivdes speciellt bra.

Det fanns från 600–1200 cc. Mitt val föll på en BMW 1200 som var tung och stadig med mycket motor. Jag visste att den var antagligen för tung, men det kan vara en utmaning det också. Men framför allt har jag alltid velat prova en sådan stor hoj.

Detta är ett avsnitt från Dödens väg. Tänk er en buss och möte med en lastbil!!

Jag var väldigt nöjd med min hoj och tyckte att jag dragit vinstlotten, ända tills vi skulle ge oss upp på Dödens väg. De första timmarna bestod av bra vägar, oftast asfalt. När vi var uppe ca 3700 m och skulle vi upp på denna väg som ingen jag känner skulle vilja åka buss eller lastbil på. Antagligen skulle de flesta jag känner inte ens satt sig i en jeep. Ett möte på den vägen och sen skulle man nog behöva byta kalsonger. Jag tror inte ens äventyrare som Berra skulle viljat bli sittande i en lastbil på denna slingrande bergsväg, om nu detta kan kallas väg.

Det går att sitta och sova också!

Det var nu som min vinstlott förvandlades till en riktig nitlott. Min hoj var inte bara tyngst och otympligast, det visade sig att det var den enda hojen som inte hade offroad-däck utan den var utrustad med racing-däck som är perfekt för landsväg när det går riktigt snabbt. Kombinationen tyngd, mest hästkrafter och urkassa däck gjorde livet betydligt mer spännande under de ca tre timmar som vi försökte ta oss över passet via Dödens väg.

Högsta punkten på resan ca 4700 m och något i mig ville lite högre. Det bor en konstig gen i mig som ofta envist vill lite till.

När vi väl kom till toppen kände alla av höjden, det blev svårt att andas och huvudvärken kom som ett brev med posten. D.v.s. alla fick inte den, men de flesta. Temperaturen hade sjunkit ca 35 grader och var nu nere på noll när vi stod och beundrade en enormt vacker utsikt. På insidan var jag och troligen många fler rätt svettiga efter moppeturen upp till toppen.

Ett stopp på vägen

När vi skulle ner på andra sidan så låg det en två meter hög snödriva över vägen, vilket gjorde det omöjligt att komma vidare. Efter att Berra, envis som en åsna, försökt att attackera snöhögarna från olika håll fick vi ge upp. Då upptäckte jag att det fanns bara en sak som var värre än att köra uppför denna väg med en för tung hoj med taskiga däck och det var att köra nedför. Om det var spännande uppför så var det lite extra turbo-spännande nedför.

Tullen är värd ett eget kapitel

Ett annat kapitel var hela proceduren att ta sig genom tullen från Chile in i Argentina. Jag tvivlar på att två timmar räckte. Jag förstod inte logiken i detta men det gav jobb åt många människor. Jag trodde då att just denna dag var exceptionellt lång då vi varit igång från 07 och skulle äta middag strax efter midnatt. Men så visade det sig inte vara fallet, då samtliga dagar blev extremt långa och några ännu längre än detta maratonpass.

Treriksröset—Ystad—Stockholm på 7 dagar

De flesta dagarna var vi igång mer än tolv timmar och det behövdes för att klara av en sträcka på 270 mil vilket motsvarar nästan start vid Treriksröset och ned till Ystad och sedan upp till Stockholm igen på en vecka. Detta är en ganska häftig moppetur även för tränade kroppar, vilket min inte var. Av någon outgrundlig anledning drabbades jag, 56 år ung, av gubbvad ca sex veckor innan avresa, så jag fick vila mig i form.

Jag somnade hemma i Paulos mammas trädgård, dit vi var bjudna på fika.

Vaden höll och jag också, om än med hjälp av två omgångar massage som jag lyckades få in i programmet på två av hotellen extremt sent.

Berra undrade om jag varit stridspilot

Saltöken som kändes som en torkad sjö. Fantastiskt underlag med bra grepp i kombination med busiga piloter så blev det riktigt bra och fartfylld åkning med sladd. (ej el-hojar)

Det var så klart mest asfalt och då var jag lite kaxig men när det blev grusvägar så sjönk min kaxighet och när det inte var vägar alls var jag väldigt lågmäld och fokuserad. Vi hittade en saltöken vad nu detta är. Det var i alla fall ett helt underbart underlag där även mina däck fäste och BMW:n trivdes verkligen. Inte minst när den fick ladda på ordentligt och nålen sniffade på 220-sträcket när vi laddade på som mest.

En vanlig sträckning på en av höghöjdsplatåerna där jag och BMW spinner och vi gillar varandra.

Här trivs hojen som bäst med sina däck som är anpassade för just detta underlag.

Detta var en av resans många höjdpunkter där det gick snabbt och med sladd i kurvorna. Här var vi många som testade gränserna ordentligt. Det var då Berra frågade om jag varit stridspilot i något tidigare liv vilket inte är omöjligt, då jag gillar flyg, fart och att ta risker.

Galna naturupplevelser

Det kändes som att man var i Wilda Western rätt ofta.

Naturen skiftade helt otrolig från storstad till kåkstäder, öken, bergsmassiv, höghöjdsplatåer m.m. Färgerna skiftade i turkosa höghöjdssjöar, sandgrå stepp, röda bergspartier, gröna bördiga dalar, gul öken, eldröda solnedgångar och färgkombinationer som jag inte kan sätta ord på.

Kaktusar känns vilket Martin fick erfara som genade igenom en och sen fick plocka taggar ur knäet.

Jag fascinerades av alla kaktusar i alla möjliga storlekar, en del stora som träd och formade som värsta konstutställningen. Att möta vildhästar var inget konstigt, inte heller vilda åsnor. Men när Berra höll på att krocka med en springande struts som sprang ut 10 m framför honom så blev jag mest förvånad och skrattade hjärtligt. Vi mötte lamadjur och mängder av vildhundar där vissa var lite argare än andra på våra moppar.

Detta skall tydligen vara en bild för en kondom tillverkare som vill uppmana oss att använda gummi annars blir det problem.

Hög höjd och sextimmars-regeln

Sex timmar är en gräns för att vistas på höga höjder. Först var det spännande och efter att jag fått kokablad att tugga på och lite njutning i solen, kände jag mig lite kaxig igen. Men allt drog ut på tiden och huvudvärken blev värre, samtidigt som andningen blev jobbigare och jobbigare. Jag är ganska säker på att reaktionsförmågan var nedsatt och därför blev det två olyckor varav en kunde ha slutat riktigt illa. En kille fick lägga omkull hojen då kurvan var skarpare än han tänkt sig. Jag kom som förste man efter honom och såg hur chockad han var.

En av två hojar i kollisionen på ca 4200 m. Det gick bra för både hoj och pilot.

Jag såg också att minst en hoj hade gått över kanten och en annan låg över en annan kant och den chauffören satt fast med foten i hojen och måste ha akut hjälp. Det knöt sig i magen för jag visste ännu inte om det var någon person som gått över kanten eller om det bara var en hoj. När jag fått kontroll över situationen insåg jag att det handlade om smärre personskador och lite större hojskador.

Hojen som rasade ner över kanten så såg den ut när den kom upp igen.

Det här tog tid och det var fortfarande ett par mil av extremt dålig väg, vilket man varnat oss för. Klockan närmade sig sextimmars-gränsen och vi var flera som började bli oroliga och någon föreslog Berra att ett gäng kunde åka före ner, men han var stentydlig: ”Vi åker ihop och håller gruppen intakt”, vilket var klokt.

Ulrika slangar soppa som vilken ligist som helst

När vi äntligen kom ner på normal höjd så började soppan ta slut på de små hojarna. Då visar det sig att Ulrika (den tilltänkta fru Marcusson) är en jävel på att slanga bensin och suger i sig lite av den illasmakande bensinen så att det blir en hävert. Strax efter detta så brakade en hoj ihop, vilket medförde att vi fick en välbehövlig vila i ett helt underbart landskap. Lite skugga, lite chips, lite nötter och varmt vatten räckte för att skapa en feststämning och goa diskussioner om dagens strapats.

Äventyrare behöver också kärlek

Jag tror att det var här jag för första gången började längta efter Monika eller också var det bara en underlig fantasi? Jag tyckte nämligen att ett av bergen påminde om ett kvinnobröst och i samma veva landade tankarna hos frun. Kanske hade det att göra med att den tuffaste delen var avklarad så att jag ville ha lite kärlek? Jag kan tänka mig att kroppen fungerar så, då det finns så många häftiga funktioner som vi inte förstår, men som finns där latent sedan stenåldern.

Prata kroppsspråk med lokal befolkningen

Några lokala hjältar i den lokala baren. Vi hann inte prata så ingående.

När vi åker omkring så här så funkar inte språket och framför allt inte min lite begränsade språkkunskap. Däremot har jag ett väl utvecklat kroppsspråk som alltid fungerar. Jag brukar hälsa på alla jag kan och gör gärna high five när farten tillåter det. Det spelar ingen roll vilken ålder eller kön, det fungerar alltid. Att flörta lite med en kvinna i bil på en motorväg är alltid kul. Man får nästan alltid ett leende tillbaka, om inte hennes man kör och högst ogillar detta vilket snabbt märks. En och annan man ger tumme upp och gillar antagligen hojåkare som på något sätt nästan alla är släkt om man skulle göra en DNA-koll.

Att skapa energi och lite glädje längs vägen

Barn som får provsitta på hojen eller som man bara gör high five med, lyser upp på ett sätt som ger mig energi och skapar glädje. Skall man köra hoj i 10–14 timmar så måste man göra massor av saker för att hålla sig pigg och alert. På motorvägen försöker alla hitta olika körställningar så att man inte får träsmak plus att ryggen måste få lite variation.

På asfalten var det många körställningar för att få räta på ryggen och för att skapa energi.

Jag hittade en lösning så att jag kunde binda fast gasen och slapp då att hålla i styret och kunde styra med kroppen genom att luta åt de håll jag skulle svänga. Jag klarade lite över två mil som längst utan att behöva hålla i styret. Vips så blev det en intern tävling som krävde sin koncentration, vilket även gjorde dessa transportsträckor lite roligare och ryggen lite lyckligare.

Man blir vänner med gemensamma minnen för livet

Vi sov som i lumpen när vi kunde. Och vi kunde somna när som helst och var som helst. Här på den Argentinska sidan i väntan på förhandlingar med den lokala bensinmacksföreståndaren och vad till vilken högst egna kurs han var villig att sälja soppa för. Alternativen var lika många som om man skall ha hoj med sig till Gotland.

Kamratskapen på en sådan hör resa växer sig väldigt stark. Och om man bara tar sig tid och lyssnar mer än man pratar (vilket jag jobbar på) så upptäcker man många spännande människor. Bara detta kapitel borde vara värt en egen blogg och är i sig helt klart en reseanledning. Trist att vi inte hade mer tid ihop, men det var väldigt många timmar i sadeln som knöt ihop oss för livet.

En reseledare som bara ser möjligheter

Resan skulle varit ca 180 mil men blev närmare 270 mil på grund av ett onormalt sent snöoväder i just det pass som vi skulle passera. Vi fick besked att de skulle vara stängt i minst två dygn på grund av ovädret. Sådana här oväder dras som bekant till äventyrare Berra Marcusson. När Berra som vanligt presenterar förändringar så blir det bara bättre på alla fronter. Han har en tendens att se allt från den ljusa sidan vilket är svårt att säga emot. En gång gick han dock för långt när gasen tog slut till gasolköket och han berättade för oss att torrfoder är lite godare kallt. Då ruttnade Timmy, som är en man som inte anser att man skämtar om mat.

Strandbus på hoj med dålig uppslutning

Sista dagen fick vi möjlighet att köra av oss ordentligt på stranden men det var ovanligt lugnt bland chaufförerna. Man kunde märka en viss trötthet av att busa runt på en hoj och en nöjdhet över att alla klarat sig utan skador. Här var BMW:n riktigt dålig, så jag lånade en 600 cc vilket verkligen kändes som en löjligt liten hoj. Jag plågade den ihop med Berra några mil, vilket fick fart på adrenalinet igen. Det var här som Berra hittade en sjöjungfru och en sjökossa. När jag frågade vilken som var vilken fick jag blickar som kunde döda från den soppaslangade kvinnan som tillhör det unika ”Team Berra” som jobbar galet mycket under resan. Tydligen fel kommentar i fel läge.

Här var vi mål efter en tuff dag. Gillade denna staty.

När vi efter ca 280 mil rullade in i San Paolo visade termometern på värmerekord och den var närmare 37 grader kl 17. Jag lovar att det var inte bara jag som kände mig som lite hjälte när vi rullade fram på 13 knarrar längs med paradgatan i stan. Jag hälsade som jag brukar och fick många glada vinkningar tillbaka. Ibland får man bli sin egen lilla hjälte vilket känns bra för egot om inte annat. Det blev nästan lite löjligt när vi var i mål för alla gick runt och kramade om varandra vilket kändes mer än bra.

Gänget i mål och fyllda av segerrus likt efter ett litet VM-guld.

Vi kände oss som segerrusiga pojkar som precis vunnit tv-pucken eller vuxna män som överlevt en stor strapats. Skitiga och svettiga åkte överdelarna av och ölen fram vilket på något sätt hör ihop med klassiska bilder på män som genomfört någon mindre strapats ihop. Men jag kan lova att den ölen var extra extra god.

I mål och då var den här ölen välförtjänt.

Hjältar och blodsbröder

Väl på hotellet var det galamiddag som något läkemedelsföretag arrangerade. Jag blev förstås nyfiken och hamnade snart med ett glas champagne tillsammans med festdeltagarna där min klädsel och kroppsodör skiljde sig betydligt från de övriga. Men på något sätt är en hjälte alltid en hjälte och går hem hos kvinnor trots klädsel och andra avvikelser.

En hjälte är en hjälte. Även när han är svettig och felklädd får han skåla i champagne!

Jag är mer än nöjd att jag hänger med på Berras resor. Att jag är nyfiken och vågar testa nya saker. Jag har lärt mig massor och har ytterligare några nya vänner som jag numer delar hjältestatus med. Jag antar att vi borde träffas på någon tvivelaktig bar och skära oss i armarna och blanda blod så att vi blir blodsbröder (och systrar då Ulrika är som en riktig kille hon också) på riktigt.

En reflektion:

Jag hoppas att många fler vågar ta steget att utmana sig själva och sätta sig själva i första rummet och göra saker som ligger utanför komfortzonen. Det händer så mycket när man vågar och framför allt den dagen man börjar tänja på gränser har man börjat trampa upp en ny stig, vilket bara blir mer och mer spännande. Man måste inte åka till andra sidan jorden utan det går att göra hemma utan att det kostar speciellt mycket. T.ex. att promenera runt ön i etapper, hålla tal eller börja dansa magdans m.m. Gör något nytt och kul, framför allt; gör sådant som du blir fascinerad av även om det ger fjärilar i mage som kan göra dig lite nervös. När den känslan kommer så har du landat rätt. Och gör det gärna med din respektive där ni båda utmanar varandra på alla plan. Skall man ha en bra relation måste man jobba på det varje dag. Så skrek min förra fru till mig för ca 15 år sedan och det gäller fortfarande.

Gott Nytt År och hoppas att just du vågar utmana dig själv för att få ett rikare liv.

Pigge på Kho Lanta i tre månader — för att jag vill och kan.

PS. Tack Thomas Sandelius för att jag fick använda några av dina bilder!

Mot nya äventyr


Dela med dina vänner!
0 svar

Lämna en kommentar

Vill du delta i diskussionen
Välkommen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring