Det går bra nu trots ständig träningsvärk
För ett par dagar sedan var det den sista volleybollturneringen på Kho lanta som jag och Monika spelade ihop trots att det inte var en mixturnering.
Vi är nästan alltid är det äldsta laget och är oftast 20-30 år äldre än motståndarlagen. Ändå kan vi ge ungdomarna en match! Vi spelade B- turneringen i onsdags och föll i finalen mot grabbarna Björn & Johan som är drygt 25 år yngre än oss.
Härom dagen var det den årliga Kho lanta- utmaningen i tennis där ungdomarna Lasse & Marcus (juniorer på ca 44 år) utmanade Helen som nyss lämnat tonåren och mig som snart är 60år. Spelbolagen gav inte ens tillbaka insatsen om elitidrottsmännen vann och matchen snackades upp så mycket av Lasse Berglund att han till slut föll på eget grepp, och kunde inte leverera när vi fokuserade och malde ner dem. 6-3 & 6-1 var det de rutinerade killarna från Stockholm förlorade med! Detta var inte bara bra för egot, det var även bra för livet på Kho lanta då många på ön kommenterade matchen som gav lite extra status.
Måndagen och tisdagen innan var det King of balls, en kombination av tennis, pingis & volleyboll. En match tar ca 2,5 timme och vi spelade totalt 4 matcher på två dagar, när termometern visade en bra bit över 30 grader. Jag överraskade mig själv genom att överleverera i alla grenar och bäst gick det i finalen. Blev etta i klassen +50 år och trea totalt i A- gruppen för seniorer, vilket var högst otippat av alla inklusive undertecknad. Det var första gången någon från +50 klassen tagit sig till den finalen enligt statistikern Hasse Isaksson.
Dagen efter spelade jag den roligaste turneringen någonsin. Detta tack vare att jag fick spela ihop med den skånska pågen Peo Pärsson. Med härlig humor, självdistans och ett outtröttligt peppande tog vi oss längre än vad vi egentligen hade talang och ork till. Jag var fysiskt helt slut och samtidigt fylld av glädje, vilket var en konstig men härlig känsla!
Veckan innan allt detta, fick jag besked från sjukhuset i Bankok om att PET- scanningen (helkroppsröntgen) inte visade några spår av cancern i kroppen längre. Jag var ganska säker på detta, men ville göra en extra check då man bara har ett liv. Under ett halvt år efter cancerdiagnosen så har jag varit nästan helt övertygad om att det inte skulle vara så allvarligt, men trots detta så fastnar det lite obehagliga tankar i huvudet ibland. Tankar som är svåra att stoppa när de väl slår rot.
Pernilla säger att ca 10 % riskerar att cancern kommer tillbaka, vilket är en liten risk bland oss cancerpatienter men en stor risk bland alla övriga. Livet är här och nu, med eller utan cancer. Vi kommer alla leva en väldigt kort tid och sedan skall vi vara döda väldigt väldigt länge. Då gäller det att leva på riktigt varje dag och inte skjuta upp saker till morgon dagen för då kan det vara för sent. Det gäller att leva livet på ett sätt som du vill och inte som du tror andra vill. Det gäller att våga leva på riktigt och ha kul. Framför allt skall man inte ta vuxenlivet för allvarligt.
Man kan säga att den senaste tiden på Kho lanta har överlevererat och intresset för sport och tävlande har väckt mig till liv med turbofart i min kropp. Oftare och oftare hör jag av vänner att ålder är bara en siffra eller att man är inte äldre än man känner sig. Det stämmer så klart men tack vare att vi har så unga barn så är deras föräldrar 15-20 år yngre än oss. Dessa unga föräldrar är våra lekkamrater i Bullerbyn på Kho lanta. Genom att umgås med dem tvingas vi att kämpa och ta för oss på deras nivå.
Att vi sedan valt att bo på Slow Down, som blivit en speciell resort för aktiva familjer, kan vi tacka familjen Isaksson för. Jag vill påstå att denna anläggning är helt unik i världen. Tack vare den otroligt barnsliga, leksugna och tävlingsinriktade pappan Hasse och hans fru Agneta, samt barnen och alla deras vänner, har en modern Bullerbykänsla uppstått som inte riktigt går att förklara. Om Astrid Lindgren levt och skulle skriva en modern saga om Bullerbyn, så skulle den handlat om Slow Down på Kho lanta där vuxna och barn leker och samspråkar med vandra som en stor familj. Här får alla vara med i lekandet och tävlandet. Barnen leker, sover och äter hos varandra. Ibland har vi inga barn till middagen och ibland har vi 3-4 extra barn. Behöver man barnvakt en kväll finns det mängder av barnvakter att fråga. Towe o Wilda 9 & 11 år leker i poolen på kvällarna eller spelar volleyboll med killarna som är 14-16 år och alla har kul.
Sist men inte minst så har vi en av Kho lantas bästa restauranger med ett läge bara några meter från strandkanten, där solen bjuder på ett skådespel varje kväll. Här finns både Thaimat och Europeisk mat av högsta Kho lanta- klass. Vi lever i ett paradis där och just nu har det varit lite turbo på allt. Tyvärr har allt ett slut, eller så tar vi nu en paus på nio månader i Sverige. Den 15 december kommer vi tillbaka igen och tar vid där vi slutade. Fram till dess kommer Lasse o Marcus få många meddelanden om vem som är Kho lanta- mästare i tennis så att de inte glömmer!
Kho lanta som resmål är varken bättre eller sämre än många andra resmål i världen. Men Slow Down håller världsklass om du är en aktiv barnfamilj och gillar riktig Bullerby- känsla, jag kan verkligen rekommendera dem, alla dagar i veckan. Sedan den 1 januari har vi haft regn tre gånger, så vädret är också väldigt stabilt.
Att inte behöva ha med pengar hela tiden är en annan fördel och alla spontana aktiviteter en annan. Tjejerna bjöd ihop till en spontan tjejkväll och 32st anmälde sig på tre dagar. Något liknade blev det när killarna skulle träffas. Egen skola är en annan fördel och sammanhållningen en tredje.
Hej då Kho lanta och alla vännerna på Slow Down, vi syns om nio månader igen!
Pigge, Monika, Wilda & Towe