Två fruar och två frågor om döden och framtiden som jag vill att du funderar på

Den 21 november skulle min Ulrika fyllt år igen. Det är nu 19 år sedan vi firade hennes 40 årsdag och jag var så stolt att få vara gift med denna kvinna som var fylld av liv i kombination med massor av girl power. Hon var så upptagen med att leva att vi aldrig hann prata om döden på riktigt vilket på ett sätt var en bra prioritering!

Jag minns att vi i alla fall hade minst två samtal i ämnet. Första gången ligger vi i sängen och jag tror att hon har somnat när jag klagar på att det gör ont i trakten av mitt hjärta. Hon frågar lite sömnigt om det strålar ut i armen. Jag känner efter ordentligt och säger att det gör det faktiskt lite grann. Varav hon säger håll käften och sov. (Hon visste att jag är rätt gnällig och lite hypokondriker.)
Andra gången så pratade vi död och då avslutar hon med att om någon av oss dör då flyttar jag tillbaka till Göteborg och köper hund.

Jag är väldigt tacksam över mitt liv. En lite kille med läs- och svårigheter från Burgsvik som flyttade till Visby som sjuåring och hade lite svårt att hitta kompisar i börja. Blev lite mobbad första året men tack vare ett bra bollsinne och anlag för matte så gick det över efter något år. Var bland de minsta i klassen fram till gymnasiet vilket hade sina utmaningar inte minst med tjejer. Som tur var är jag begåvad med en kraftig dyslexi som lärt mig att vara orädd för att göra fel. Jag var bäst i klassen och eventuellt i hela skolan på att stava och läsa fel, vilket format mig till en modig och hyfsat framgångsrik entreprenör.

När jag träffade Ullrika så blev jag för första gången kär på riktigt men fattade aldrig vad hon såg hos mig. Fattade inte ens när jag stod i domkyrkan att jag skulle få dela livet med henne. Tack vare Ulrika så blev jag skolad att vara en familjefar och en äkta man med allt vad det innebär. Hon fick mig att växa som man med både självförtroende och självkänsla samt att förstå kraften i tvåsamhet.

Ulrika var en utmaning på många sätt och precis den utmaning som jag behövde i livet just då. Att jag var en utmaning för henne är inte ens en fråga utan bara ett klart konstaterande.

När jag träffade Monika så var hon väldigt nöjd för det arbetet som Ulrika gjort med min utbildning som mansämne. Monika brukade säga att gången var krattad så det var rätt enkelt att kliva in på den lediga platsen som fru Werkelin.
När jag sedan 12 år senare står i domkyrkan i Visby igen så uppstår samma känsla. Än en gång kändes det overkligt att denna kvinna skulle vilja dela resten av sitt liv med mig. Monika är på många sätt motsatsen till Ulrika och ett nytt steg i min utbildning som man och pappa startade med helt nya regelverk och betydligt lösare tyglar.
När jag träffat Monika var det många som påstod att vi var så lika och hade äktenskapstycke. Konstigt nog tog det mig närmar 12 år att inse hur olika vi är och det var ett spännande uppvaknade. I båda mina förhållanden så har det varit våra olikheter som gjort att vi passar så extremt bra ihop. Olikheterna gjorde att vi flöt ihop till ett starkt team med samma målbild viket skede med båda mina kvinnor på olika resor. Kärleken till oss och livet var framgångsreceptet ihop med nyfikenheten och modet att prata om allt.

Tiden i början med Monika kändes det som om jag levde med två kvinnor då deras olika sätt att tackla mig var det som uppfostrade mig. I början var det med 75/25 med fördel Ulrika och nu är det 25/75 med fördel Monika. Jag ser livsresan i perioder och nu är vi i period två av min livsresa som har ett högst osäker slutdatum. Målet är 2063 då har vi uppnått 200 år ihop, jag och det blonda bombnedslaget från Hässleholm ❤️

Jag har haft fördelen att få leva med två helt olika kvinnor som båda har en naturlig pondus men ändå helt olika. Båda har alltid givit mig kärlek, uppskattning och bekräftelse. Vår tvåsamhet har varit fylld av positiv laddning där vi oftast givit varandra energi likt något som skulle kunnat vara receptet på en evighetsmaskin. Monika har generöst delat mig med Ulrika vilket eventuellt inte skulle varit fallet om det varit tvärtom. Men vem vet – vad ålder och situationen hade betytt med Ulrika.
Jag saknar Ulrika ibland och det är egentligen inget fysiskt utan mer mentalt att jag tappar henne då minnen blir svagare och suddigare med åren vilket jag inte gillar. Tänk om vi hade fått ett meddelande från henne som hon spelade in utifall att hon dog före mig där hon hälsade och önskade mig lycka till med den nya kvinna som hon hoppades fanns vid min sida. Eller grattade mig på min 50 eller 60 års dag. Eller bara påminde mig om vår bröllopsdag eller barnens födelsedagar. Jag tror att många är så rädda för att prata om döden att de inte kan tänka sig sådana hälsningar.

Jag tycker att de döda ska ha sin plats lika självklart oavsett om de lever eller är döda. Vad är vi rädda för? Är det tårar? Är det att vi försöker glömma dem eller vad?
Här kommer en fråga till dig som orkat läsa så här långt:
Om det fanns en tjänst som skickade ut videohälsningar till födelsedagar eller andra dagar från våra avlidna, skulle du vilja ha den hälsningen? Skulle du själv vara intresserad att skicka hälsningar till framtiden?

Rent tekniskt skulle man kunna koppla en tjänst där till exempel du spelade in något som kommer till din man/fru på hennes 50, 60 eller 70-årsdag eller varje år i tio år där de får en egen hälsning. Eventuellt till barnen när de tar körkort, gifter sig eller fyller år. Det kan finnas någon du vill säga förlåt till efter din död. Eller tänk att du skulle få ett meddelande från din döda far, mor, farmor eller en släkting 5 år efter deras död. Ett glatt meddelande som får den personen att bli tydlig igen. Tacksam för ditt svar på båda frågorna!

På väg emot 2063 med två fruar som nöjd, lycklig och barnsligt nyfiken.
Pigge 🎈