Livet – och att bli pappavakt 💔

Vi är pappor båda två. Han har varit barnvakt åt mig många gånger och lärt mig mycket av det som är mitt driv, med för- och nackdelar. Idag är det jag som vaktar pappa Lasse som med sina 92 år är familjens patriark och borde vara flockledaren.

Pappa var en omtyckt skollärare som klev in i skolans värld på 50-talet med en ny, modern ledarstil som snabbt blev populär bland eleverna för han vågade förändra. Han lärde mig spela pingis. Han lärde mig att ta i, att inte ge upp. Han lärde mig att allt är möjligt.

En stor del av mitt driv kommer från mina föräldrar – två människor som var som yin och yang. Mamma: förlåtande, förstående, street smart. Pappa: bufflig, bondklok, men båda alltid med familjens bästa för ögonen. De täckte upp för varandra som ett starkt backpar i hockey – där den ena naturligt tog ytan den andra lämnade öppen!

Pappa Lasse förstod tidigt hur jag fungerade. Han visste att jag tände till när någon sa ”det där klarar du inte”. Så han använde det som bränsle åt mig. ”Du kan inte driva diskotek. Du kan inte starta flygbolag. Du kan inte bygga hotell som Novi.” Varje gång var det som att han satte eld på mig. Och jag visade honom. Om och om igen.

Han var inte bara en pappa. Han var entreprenören. Äventyraren. Tennisspelaren. Charmören. Han var länge min idol.

Men nu är rollerna omvända. Nu är jag pappavakt. Min pappa, som en gång kunde bryta ner de flesta i armbrytning, som aldrig var rädd för slagsmål eller byråkrater, sitter nu leende och stilla. Demensen har förminskat honom, tagit ifrån honom mycket av det som gjorde honom till den buffliga hjälte jag såg upp till.

På utsidan ser jag samma, men lite mer väderbitna, man. Men på insidan bor nu en liten pojke. Tre, kanske fyra år gammal. Ibland blixtrar han till – en glimt, ett ord, en rörelse – och jag får en kort stund med ”min riktiga pappa”. Sen är han borta igen.

Det gör ont. Inte bara för att jag förlorar min förebild, utan för att jag vet att min stolta, tuffa pappa aldrig skulle ha accepterat detta. Men ändå sitter han där, med sitt leende. Till synes nöjd. Och jag inser att det är vi runt omkring som har svårast att acceptera.

Mamma Marianne finns inte längre. Hon var hjärtat, den som pumpade ut kärlek och energi i ursprungsfamiljens alla artärer. Det var hon som var klistret som gjorde att vi fem alltid höll ihop som en extremt stark sköld med superkrafter mot världen.

Nu har pappa Karin vid sin sida – en ny livskamrat som sprider energi och äkta kärlek likt ett kärnkraftverk och ger vardagen guldkant. Hon gör livet och dagen till en fest, med mat, vänner och aktiviteter. Hon ser till att pappas äventyr fortsätter, som ett flygplan som accelererar på startbanan – trots att de befinner sig i slutet av landningsbanan.

Var man befinner sig eller med vem spelar ingen roll i Karins värld, hon ser till att alla blir inkluderande i hennes livs fest som är här och nu oavsett demens eller inte. Karins kärlek till hennes Lasse är densamma med eller utan demens då den är äkta med en urkraft signerad KD.

Och jag… jag försöker vänja mig vid att min idol långsamt försvinner. Att barnet inom honom tar över. Att våra roller bytts. Jag minns honom som starkast, men ser honom nu lycklig på ett annat sätt – enklare, mjukare, nöjdare.

När var vi som lyckligast? Jag får aldrig svaret. När jag frågar förstår han inte. Han bara ler. Och det leendet river i hjärtat, för jag vet att det är det sista som finns kvar av den pappa jag alltid sett upp till.

Jag har länge sagt att jag inte vill avsluta som pappa gör. Men nu är jag inte lika säker. Det jag vet är att jag måste leva här och nu. Jag behöver bli mer som mina idoler Ulrika och Monika – mina flockledare som kan njuta av stunden och vara närvarande.

För svaret på livets stora fråga – varför vi finns – är längre bort än någonsin. Men kanske är det just där, i leendet, i nuet, i kärleken, som svaret gömmer sig. 🥲