Jag läser allt oftare om märkliga och kortsiktiga beslut som tas av våra beslutsfattare – inte minst här på Gotland. Det aktuella ärendet kring Södertorg och B-huset är bara ett exempel. I själva verket finns det många fler.
Jag har själv varit involverad i flera processer och mött både företagare och privatpersoner som kontaktat mig för stöd. Men nästan alla säger samma sak:
”Skriv inte att jag sagt något.”
”Jag vill inte hamna i konflikt med Region Gotland eller länsstyrelsen.”
”Jag är rädd att andra ärenden ska drabbas.”
Det säger egentligen allt.
När människor inte vågar uttrycka kritik av rädsla för repressalier har vi fått ett mycket större problem än enskilda bygglov eller detaljplaner. Då har vi skapat en kultur där entreprenörer, företagare och privatpersoner känner att det är ”vi mot dem”.
Det är också där många av de tokiga besluten föds.
Regelverk finns av en anledning, men de måste tolkas med förnuft och helhetssyn. Problemet uppstår när den som har tolkningsföreträde alltid väljer den mest negativa och mest begränsande vägen. Region Gotland har dessutom en tydlig tendens att överklaga beslut när det riskerar att gynna företagare eller privatpersoner – men mycket sällan åt andra hållet.
Man säger ofta att ”regelverket måste prövas”.
Då borde det vara lika intressant att pröva hur saker faktiskt kan genomföras – inte bara hur de kan stoppas.
När en tjänsteman gör en extremt snäv tolkning och cheferna konsekvent backar upp den, skapas en kultur där ingen längre funderar på om det kanske finns ett smidigare och bättre sätt att lösa frågan på. Man gömmer sig i stuprör, hänvisar till paragrafer och tappar helheten.
Gotland har visserligen unika förutsättningar med kust, världsarv och känsliga miljöer. Men så har det sett ut i 15–20 år nu. Någonstans borde vi ha lärt oss att kombinera skydd med utveckling.
Andra kommuner har också komplicerade regelverk. Skillnaden är att de ofta arbetar betydligt smidigare och har en helt annan inställning till samarbete och utveckling. Där försöker man hitta lösningar som är bra både för bygden och för företagsklimatet.
Resultaten talar sitt tydliga språk.
Gotland ligger fortfarande långt ner i Svenskt Näringslivs ranking över företagsklimatet. Ändå nöjer sig många med att tala om små förbättringar som stora framgångar. Om man klättrar fem placeringar säger man att man är ”på rätt väg”. Men ingen vågar sätta upp verkliga mål.
Varför säger ingen:
”Vi ska förbättra oss med 50 placeringar per år.”
”Vi ska lyfta Gotland 200 placeringar på fyra år.”
Politiken måste börja ställa tydliga krav på sina chefer, som i sin tur måste ställa krav på organisationen och tjänstemännen. Vi kan inte fortsätta arbeta på samma sätt och samtidigt förvänta oss ett helt annat resultat.
Och nej – problemet handlar inte bara om rädsla för repressalier.
Det handlar också om beroendeställningar. På Gotland känner många varandra. Man sitter i samma föreningar, spelar i samma golfklubb, är beroende av samma sponsorer eller rör sig i samma nätverk. Det gör att många väljer att knyta handen i fickan istället för att öppet säga vad de egentligen tycker.
Det är inte sunt för ett samhälle.
Frågan är därför:
Har vi alla blivit så beroende av varandra att ingen längre vågar säga ifrån när något fungerar riktigt dåligt?
