Idag är ingen vanlig dag, för idag…

Idag är det den 20 April igen vilket är ett datum att minnas för många. Det är en dag då Björn Nils Olof Skifs, föddes 1947 i Vansbro, eller Adolf Hitler föddes 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern. Min första son skulle ha fyllt 18 år idag och mina nya svärföräldrar firar 60-årig bröllopsdag idag. Det mesta i världen kan man ha olika uppfattningar om och det gäller även datum som kan vara både bra och dåliga på samma gång.

Att Björn Skifs fyller 70 just idag är respekt för en fantastisk underhållare som på något sätt har fastnat i ålder och inte känns äldre än max 50. Han har säker stått på scen lika länge som Monikas föräldrar varit gifta. Björn får en virtuell ros och jag skall leta fram någon skiva med honom att spela idag.

Att Adolf Hitler skulle fyllt 128 år idag är mindre kul. Vi minns med avsky hans gärningar och det hade varit bra om just han aldrig hade fötts vilket ingen kunde veta då. Men vi får aldrig glömma Adolf Hitler och hans brunskjortor och deras brott mot mänskligheten, utan istället göra allt för att hjälpa varandra, hjälpas åt, och inte skylla sånt som går dåligt på andra och bygga murar.

Mina svärföräldrar Birgitta och Göran.

Att svärföräldrarna firar 60 är stort. Mina svärföräldrar Göran och Birgitta valde att säga ja till varandra den 20 april 1957 och har haft ett långt och spännande liv i tvåsamhet. Det är inte bara att de har hängt ihop så länge, de är också friska och hyfsat krya trots att de är närmare 167 år ihop. Bra förebilder för oss och våra barn där vi dragit  en vinstlott i gen-lotteriet. Inte minst våra barn har dragit vinstlotter då även mina föräldrar fick leva ungefär lika länge ihop. Tyvärr dog mamma för 1/2 år sedan på grund av att sjukvården på allt för många plan håller en bedrövlig klass i Sverige.

Mina två grabbar som blev 4 och 6 år. De har funnits i mitt liv och får fortfarande ta plats.

Idag skulle Charlie fyllt 18 år vilket känns helt overkligt. Jag har väldigt tydliga minnen av honom, hur han med ett snett leende tittade på mig och hur han beskyddade sin lillebror, som han var stolt och glad över, även om det inte alltid var besvarat. Jag minns en gång när Ulrika var iväg med Max några timmar och när de kom tillbaka så sprang de båda pojkarna till varandras famn och kramades som ett kärt återseende.

Charlie och Max

Det var två personligheter som jag verkligen skulle velat att Wilda och Towe fick träffa när de var i samma åldrar. De är syskon som för mig fortfarande lever, men i två skilda världar och de kommer aldrig att träffas vilket är en sorg.

Jag kan verkligen förstå hur föräldrarna till de barn som inte kom hem efter den svåra bussolyckan känner. Idag har det gått 13 dagar sedan deras barn försvann, just när de var på väg att göra en sådan där spännande resa, då man får åka bort flera dagar utan föräldrar.

Ulrika som ibland var som en mamma och uppfostrade mig som äkta man och vilka krav det ställs på en sådan. Hon var så mycket energi och hade så bråttom att hon ev kände på sig att hennes tid var mer begränsad än min.

Den tomhet, hjälplöshet och saknad som uppstår när man mister ett eller fler barn eller en hel familj är svår att beskriva. Känslan är att allt är så orättvist och så osannolikt att man har svårt att ta in helheten. Jag vaknade ofta på nätterna och trodde att allt bara var en mardröm, men i stället för att vakna och inse att det är en mardröm, så vaknade jag och insåg att livet tyvärr var en mardröm. Att acceptera någon så nära och så ung persons död är mycket svår att ta in, då allt är helt overkligt och döden är så definitiv. Framför allt när det inte funnits någon sjukdomsbild eller liknade som kunde förvarna. Det fanns ingen chans att ta farväl utan man vaknade glad och lycklig till en vanlig dag som sedan skulle bli en mardröm. Tyvärr kommer det att hända några idag, i morgon och ännu fler…

Detta är en del av livet och står i den finstilta delen av livskontraktet. Om framtiden vet vi inget, men vi vet att varje dag och varje timma så drabbas någon. Det vi glömmer är att vi alla kan bli detta någon och en dag är det min eller din tur att vara någon. Därför gäller det att leva varje dag och ta tillvara på familjemedlemmar och vänner när de finns och inte bara när de skall sörjas efter en bussolycka, terrordåd, sjukdom, olycka eller en tsunami.

De är därför man skall se till att ge varandra kärlek och göra saker ihop. Kanske lite mindre tv- och telefontid och lite mer kvalitetstid ihop. Just detta med mer tid är något man efteråt tänker på och då är det så jävla mycket för sent. Vi skall ofta göra saker senare men det har en tendens att aldrig bli något alls då vi hela tiden skjuter upp sådana saker som om vi trodde på evigt liv.

Till de som plötsligt mist någon och är inne i sorgeprocessen så stämmer det gamla ordspråket att tiden läker alla sår. Det innebär inte att allt blir som förut för det blir det aldrig! Men man lär sig leva i den nya situationen vilka de flesta klarar bra. De som vi mist glöms inte utan finns alltid med på ett eller annat sätt och så bör det så klart vara enligt mig. Det finns inget rätt eller fel och sorgen och saknaden är individuell.

Enduro är frihet för där finns inga fartregler och ingen som bestämmer spår!

Mitt liv har blivit galet bra och jag trivs med allt på en fantastiskt sätt. Jag kan nästan inte ta in hur priviligerad jag är och hur bra livet har blivit. Det var länge svårt för mig att berätta att jag mådde bra utan att ha dåligt samvete. Jag har bestämt mig för att inte be om ursäkt för att jag lever och har det bra, och göra det som känns rätt. Jag lovade alla tre när jag knuffade in deras kistor för kremering att jag skulle se till att få ett bra liv och göra kul och bra saker så länge jag lever. Och så har det blivit, vilket kräver mod och bestämdhet. En målmedvetenhet som nästan varit för bestämd. Men med tydliga mål kommer man ofta fram – jag är inte i mål men galet mycket på rätt väg.

Idag skall jag åka ner till Kyrkogården med en ros och lägga mig vid trädet jämte familjens grav och titta upp i himmelen. Eventuellt finns de där på riktigt eller bara i min fantasi. Det brukar komma ett leende eller tårar vilket inte går att förbereda sig på. Jag vet inte om det egentligen är förprogrammerat eller bara spontant. Spelar ingen roll, för det känns väldigt på riktigt och det är verkligen en del av livet att få stanna upp ägna Charlie & Max samt min fru nr ett, Ulrika lite tid. Det känns verkligen som att jag har två fina familjer på var sin sida av livslinjen men båda är levande.

Jag skall även inhandla en bukett rosor till Göran och Birgitta som vi är bjudna till på jubileumsmiddag idag. De båda är förebilder för mig och Monika och så skall vi också ha det efter 50 år. Vi har en gemensam plan på att bli 200 år ihop och då har vi varit gifta i 57 år. Det finns en liten chans för oss att få uppleva 60 år som gifta om vi passerar målbilden (200 år) ihop. Sextio år är Respekt med stort R när man levt 21 900 dagar ihop och fortfarande är kärleksfulla emot varandra. Jag skall påminna mig om att fråga ut jubilarerna och andra hur man gör för att hålla ihop så länge.

Vi har satt som mål att bli 200 år ihop!

Torsdagen den 20 april har så mycket mer att ge och det är upp till dig och mig att göra den till bästa torsdagen denna vecka och det är samtidigt första dagen på resten av livet. Solen skiner och på Gotland har vi blå himmel så det finns goda förutsättningar att det blir ännu en superbra dag. Det hänger egentligen bara på vad vi gör av dagen och vart vi vill placera våra tankar. Jag vet vem som får mina tankar idag. Ha en bra 20 April och gör något lite extra idag för vem vet om vi får vara med i morgon!

Pappa Pigge ❤