Att leva med två kvinnor!

Jag har alltid levt med flera kvinnor, tjejer, mammor m.m.

Under min uppväxt har jag haft en mycket närvarande mamma som stöttat och givit kärlek samt en syster som alltid stöttat mig. Det har även funnits olika barnflickor som på olika sätt givit energi och varit närvarande. När det sedan handlat om jobb har jag haft min Marianne o numera Karin som var och är goda arbetskollegor, men som även agerar lite mamma och är extra omtänksamma i många situationer som går lite utöver det vanliga. Så har det även varit med Katarina o Pernilla (styr ordförande) där vi ibland blandar privat och arbete lite hur som helst. Åsa o Gill är två andra kvinnor som genom åren varit viktiga delar i mitt liv, mina extrasyrror och inte minst Ebba som varit kvinnan i min hjärna.

Alla ni som nyligen påbörjat en resa med mig, så som Camilla, Karin, EvaMonica, Jessica, Malena, Cilla, Bella, Åsa m.fl., livet sker här och nu och egentligen kan vad som helst hända, som ni redan märkt. Vilket gör allt så spännande!

Kvinnorna är många och alla har de betytt mycket, där deras insatser varit viktiga för mig och min utveckling. Tack för allt ni hjälpt till med och allt lite märkligt ni varit med om under resans gång. Så som att t ex sortera in över 1500 frieribrev som jag fick efter att Expressen använde löpet ”PIGGE SÖKER FRU”, att leta upp zinkkistor, köpa kläder, hjälp med att välja fru, vara en bra kompis, trösta samt ta på er nästan omöjliga projekt. Tack för att ni bara stått ut med allt konstigt som hänt och framför allt att ni accepterat att ändå gasa på när mycket kännts hopplöst.

Mina egna småtjejer är förstås mycket viktiga och har givit mig ett riktigt liv igen, där deras närvaro ger energi varje dag.

Min fantastiska fru Monika är allt det jag själv inte är och ihop blir vi så bra, hon är kvinnan jag tänker bli riktigt gammal med. Vi har nu haft tolv år som äkta makar och det är 13 år sedan jag ringde och frågade chans på henne. Inte fattade jag att det kunde bli så bra efter att jag stått och gråtit på stranden i December 2004 och tyckte att livet var så orättvist att jag egentligen inte ville leva.

Den kvinna som betytt mest för min utveckling utöver min mamma är Ulrika Karlsson från Göteborg. Hon kom in i mitt liv som en stormvind och försvan också på grund av något liknande i Tsunamin. Vi hade ett stormigt förhållande där det fans sydländskt temperament som likt en osäkrad handgranat lätt kunde brisera innan maten. Denna underbara kvinna var inte bara arg när det var dags för mat, hon var även fast besluten att vi skulle ha ett bra förhållande. Då fattade jag inte hur hon slipade mig till att gå från att vara en väldigt självupptagen pojke till att bli en fullt fungerande familjefar. Efter att hon dog har jag insett hur mycket hon har betytt för att jag skulle bli en fullt fungerande pappa, man, älskare och vän. Vi kunde ha regelrätta gräl och häftigt försoningssex inom samma kvart. Min normala långsinthet (från Fårö) krävde ofta två dygn för att kunna förflytta mig från gräl till erotik, men det slipade hon till.

Ulrika var inte bara ett yrväder i mitt liv, hon rörde ofta upp damm där hon drog fram. På något sätt var det som om hon inte hade tid att vara lite taktisk med att tycka lite i taget,  allt kom istället ofta på en gång precis som den stormvind som hon var. Jag kan än idag både höra och se situationen när hon skriker:

SKALL MAN HA ETT BRA ÄKTENSKAP SÅ MÄSTE MAN JOBBA PÅ DET VARJE DAG, punkt.

Monika har många gånger sagt att det var enkelt att komma efter Ulrika. Manegen var färdigkrattad, jag var färdigprogrammerad m.m. och så var det. Jag och Monika skulle inte funkat idag om inte Ulrika styrt upp mig och fått mig att förstå hur det är att leva i riktig tvåsamhet med barn.

Ulrika skulle idag fyllt 41 år igen för 13:e gången. Hon blir i min värld inte äldre och jag har placerat henne på en mycket speciell plats vid mitt hjärta. När det går tungt ibland hämtar jag kraft hos Monika men det finns en extra energikälla på den plats där Ulrika bor, som är som en turbo eller mer som hon var, d.v.s som en stormvind.

Livet är bara livet och består egentligen av möjligheter, det vill säga livsval, val som vi själva måste göra. Då får man inte fega ur och inte våga välja. Allt för många väljer inte aktivt utan följer istället bara strömmen, vilket gör att livet bara blir som det blir. Ulrika lärde mig lite mer än många andra att välja väg och att våga. Hon stod för mod, energi och tydlighet som var fångad i en stormvind.

Ulrika, du sade att om någon av oss dör köper du hund och flyttar tillbaka till Göteborg. När jag och Monika besökte er gav, frågade jag henne vart hon ville bli begravd om hon mot förmodan också skulle dö före mig. Hon sade helt självklart att ni två skulle sova skavföttes ihop med Max o Charlie. Det kommer dock att dröja för jag och Monika har bestämt att vi skall bli 200 år ihop.

Jag vill alltid minnas Ulrikas födelsedag som en glädjens dag och henne som en extremt stark kvinnlig förebild. Jag har henne och alla andra kvinnor i mitt liv att tacka för så mycket.

Tack för att ni finns och står ut med en dyslektiker som är extrem bra på att ändra sig. Extra tack till Monika som tillåter två och ibland fler kvinnor i vårt liv.

/Pigge i Khao Lak 2018–11-21