Nu fick vi ta farväl av mamma

Så levande, så livsglad och bestämd var mamma för två månader sedan när hon bestämde sig för att genomföra operationen som skulle ge henne minst tio år till som mamma, fru, farmor, mormor och gammelfarmor.

Ny tankar och nya förutsättningar

Torsdag morgon klockan 06.14: I mitt förra blogginlägg ville jag av hela mitt hjärta att mamma skulle överleva och nu vill jag lika mycket att hon skall få dö. Efter mer än fyrtio dagar i en sjukhussäng förvandlas starka mammor till vårdpaket och det är inte längre värdigt att leva. Min mamma har förvandlats från en lång, stark och väldigt vacker kvinna med pondus, till en liten färglös och hjälplös människa som är rädd och viljelös. Inte rädd att dö, men rädd att vara ett vårdpaket som känner sig förnedrad och ständigt vara i behov av andra människor. Hon har alltid klarat sig själv och hon har alltid varit lång snygg och full av energi.

När man levt färdigt

Ibland känns det som man har extra mycket motvind och så är det just nu. När vi var fulla av hopp och mamma fortfarande hade energi att kämpa, så följde den ena komplikationen efter den andra tills mammas energi och hopp tog slut. Allt beror på komplikationer efter en operation som inte blev helt lyckad. Hennes kropp och psyke bröts successivt ner till en riktig bottennivå. När allt var som mest nattsvart började kroppen svara och alla värden blev bättre rent medicinskt. Då hade mamma givit upp och ville bara dö och komma till himlen, vilket hon väste fram några gånger i timmen när hon var vaken. Hjärtat stampade på som ett ensamt fartyg på en nattsvart ocean, vilket fick kroppens olika organ att visa bättre och bättre värden. Vi och läkarna kunde bara glädjas och visst insåg vi att det var ett halmstrå och att det skulle krävas otroligt mycket tur och träning för att hon skulle kunna komma tillbaka. Men hon ville inte längre, vilket hon var tydlig med och då måste man inse att beslutet är hennes.

Visst bör det finnas dödshjälp

Att stå bredvid och se sin långa snygga och trygga mamma försvinna är för jävligt. Att höra henne be om att vi skall avsluta hennes lidande, gör så förbannat ont när man inte får göra något. Att inte få och inte göra har aldrig varit samma sak i mitt liv, så det har malt många tankar i huvudet med lösningar på hur man skulle hjälpa henne och avsluta detta. Det borde finnas en funktion på sjukhus där man kunde diskutera med patienter och anhöriga när det var dags att få en spruta, så att man somnade in och fick ett värdigt avslut. Då kunde alla samlas till ett klockslag och ta farväl ordentligt, vilket alla skulle vinna på. Där är min mamma just nu och jag önskar att vi kunde säga adjö i ordnade former där alla kunde närvara.

Pinas eller inte pinas?

Min pappa, som inte heller brukar välja den lättaste vägen och ofta går på konfrontation, säger att staten har bestämt att människor skall pinas ihjäl och det ligger något i detta, även om sjukvården försöker pumpa människor fulla med antidepressiva mediciner, smärtstillande och värktabletter som i någon härlig cocktail även framkallar diverse konstiga drömmar och hallucinationer. Vad jag förstår är det fullt friska människor som oftast inte har någon anhörig som just skall dö, som fattat beslutet att vi inte är tillåtna att avsluta liv, trots att alla inblandade vill det, inklusive läkarna. När man sitter där med en lidande mamma så fattar man inte hur de tänker. Den här frågan skulle jag väldigt gärna vilja ta med motståndare till dödshjälp.

Fantastiskt många varma människor på Huddinge sjukhus

Jag kan inte speciellt mycket om sjukvården generellt, men när det gäller min mamma så har 95 procent av personalen i Huddinge gjort ett mycket bra jobb och de fortsätter att göra ett bra jobb, men det borde ha tagit slut för några dagar sedan när man insåg att det var kört och mamma ville ha ett avslut. Fram till dess var allt värdigt, även om vi som känner henne såg hur hon förändrades från lång, snygg och kraftfull, till liten, skör och hjälplös.

Ingen rädsla, bara beslutsamhet

När mamma skulle iväg på den här allvarliga operationen, sade hon att hon inte var rädd för att dö. Under resans gång har jag inte heller sett henne vara rädd, snarare har det funnits en önskan om att få dö och få ett avslut på det hela. Jag tror att mamma Marianne har fått uppleva väldigt mycket i livet och kanske har det lite för ofta, varit lite mer än vad många andra varit i närheten av. Hon har gjort saker som de flesta kvinnor bara drömt om och med facit i hand har mamma Marianne haft ett rikt och spännande liv, även om döden varit lite för mycket närvarande ibland.

En mamma utöver det vanliga

Jag och mamma i slutet av februari 1961

Min, eller vår mamma, gjorde för nästan femtio år sedan det tjejer idag drömmer om. Hon startade två små butikskedjor. Hon designade och tillverkade ett eget klädmärke och även en egen smyckeskollektion. Hon fick bli mamma till två hyfsade killar och en tjej som var en kopia av henne själv. Hon har fått nio barnbarn + 2 plastisar och ett barnbarnsbarn hittills, även om det är en plastis det också. Hon har alltid varit en lång, snygg kvinna med pondus som vågat gå sin egen väg. Hon har varit modell, partyprinsessa med de häftigaste festerna och en fantastisk tårt-mamma som bakade jordgubbstårta med jordgubbar från farfars jordgubbsland nästan dagligen på sommaren. Hon var simmare i ungdomen och slog vår dåvarande svenska stjärna i 25-meters-bassängen. Den gången var ålderskillnaden så stor att mamma fick ett snöre runt midjan som några ledare drog i för att fixa segern. Antagligen hade hon familjens största vinnarskalle, men visade det sällan officiellt.

Eventuellt får historien skrivas om men med en ny morfar

Mamma var sällan skrytsam, förutom när hon pratade om oss barn eller barnbarnen. Detta tror jag berodde på att hon var satt på undantag när hon själv växte upp, vilket nog berodde på att hon troligen inte var morfars riktiga dotter. När övriga familjen åkte på semester, fick mamma stanna hemma. Systrarna fick ofta presenter vilket inte mamma fick. Det finns många andra saker som tyder på att mammas pappa var någon annan än vad som stod på pappret. Och det är inte omöjligt att vi kommer att få bevis för hennes teori om att vår riktiga morfar finns inskriven i historieböckerna för alltid, som en av våra svenska stora hjältar och internationell social entreprenör.

Stilig med färg och mycket pondus, mamma var en kvinna som ville mycket och fick vara med om mycket.

Där finns kanske svaret på varför både hon, jag och mina syskon är väldigt entreprenöriella. Varför det alltid funnits ett stort intresse för flyg i mitt liv. Varför hon är vänsterhänt och alla andra i hennes familj var högerhänta. Varför hon var lång och brunett och hennes syskon blonda och korta. Varför de hade små näsor och hon en ganska kraftig sådan och varför det bara var hon som hade drivet att bli entreprenör.

På en gotländsk strand

Mamma och jag. Min overall har troligen mamma sytt, då hon oftast sydde våra kläder!

Tordagen den 8 december och det är tre månader tills mamma skall fylla 80. Klockan är 11.39 och jag promenerar ensam längs stranden mot Själsö fiskeläger när telefonen ringer – det är ett dolt nummer. Det är 10 plusgrader ute och det har jag inte förstått, utan jag har klätt mig för 5 minus. Jag känner hur jag svettas och fattar inte att jag är helt fel klädd. Antagligen för att hjärnan har fastnat i utmaningen med mamma. Hur skall vi lösa det så att hon får ett värdigt slut? Jag vet exakt vid vilken buske jag var när det ringde och i andra änden var det en sjuksyster från Huddinge som meddelade att mamma har kraftiga problem med andningen och att vi omgående borde komma dit. Beskedet som tidigare var negativt, var nog positivt eller så var det inte det? Alldeles nyss hade jag gått och önskat livet av vår mamma, men när det blev skarpt läge blev jag osäker.

Vi är alla närvarande och vakar

Nästa plan går 13.30 och då kan jag vara på plats klockan 15. Nu har vi varit så närvarande att det inte går att vara mer närvarande. Hela sorgeprocessen går mycket lättare när man vet hur allt gått till, det fick jag väldigt klart för mig i Thailand för 12 år sedan. Eva är på plats och jag skulle ha bytt av henne på eftermiddagen, för att sen bytas av Bobbo som skulle komma dit på lördag morgon igen. Pappa finns på plats hela tiden och vi tar alla längre pass. Min syster har gjort ett fantastiskt jobb under hela processen och jag vet att mamma känt sig trygg med henne vid sin sida. Jag tror överhuvudtaget att man vill ha sina nära och kära på plats vid sådana här tillfällen.

Vad sa prästen? 

Mamma och jag. Mamma Marianne var nog den som alltid varit kapten på skutan Werkelin och som ofta styrde i bakgrunden.

Trots att mamma fått kämpa och fått bakslag efter bakslag, så har hon envis som alltid försökt att göra allt som man sagt till henne för att träna och röra sig på sjukhuset. Men en dag efter att en präst besökte henne, så var det slut. Vad de pratade om eller vad hon fick för signaler är det troligen ingen som kommer få reda på. Men efter det besöket var det färdigt. Mamma ber oss att avsluta. Hon har förklarat att detta är inte längre värdigt och nu vill hon dit upp, och så pekar hon mot himmelen.

Utlovad dödshjälp! 

Innan hon skulle opereras så sade hon ”jag vill inte bli en grönsak och blir det så måste ni avsluta”. Jag svarade så klart ”det skall jag fixa”, med en övertygelse om att det inte skulle bli aktuellt. När det nu blev så och hon väser till mig från sjukhussängen: Du lovade, så hugger det till i hela kroppen när hon verkligen menar detta. Sällan har jag ångrat ett löfte så mycket som just detta som fått mitt huvud att jobba på högvarv de senaste dygnen. Jag har konsulterat ett antal läkare om vad man får och inte får, vilket skulle kunna resultera i en liten bok om hur man på 17 olika sätt kan hjälpa en mamma vidare till andra sidan, mer eller mindre lagliga.

En pappa på 84 år med temperament

Klockan 15.25 kommer vi till hennes rum som är tomt, förutom på mamma som sover tryggt med en liten huvudskakning vid varje inandning som känns jobbig, för att hjärtat inte har rätt kraft. Det står en sjuksyrra där och håller henne i handen, hon meddelar att Eva och pappa är inne med läkarna på deras rum. När vi kommer in så uppfattar jag att min far är lite upprörd igen, men det verkar inte ha varit någon handgemäng i alla fall (enligt Eva var det inte långt borta). Pappa, 84 år, var upprörd över att man inte satt in ordentligt med smärtstillande då hon låg och hade ordentligt ont när han kom. Vi har en pappa med temperament, han säger ifrån omgående, vilket har haft sina sidor genom åren.

När vi lite senare samlas inne hos mamma kommer kuratorn, som är en underbar kvinna, lite bördig från Gotland. Då kommer vi in på pappa Lars-Gunnars temperament och en familjesemester på Gran Canaria på 70-talet som satt sina spår. Efter den obligatoriska grisfesten så blev Lars-Gunnar förbannad på reseledaren och klippte till honom i bussen efter en liten dispyt, för pappa tyckte att bussen skulle vänta på hans partykompis som var med på bussen dit. När en Norrman skulle gå emellan fick han en snyting han också, så att blåtiran satt i hela den semestern. (Vi barn var väl 9,10 och 14 år och lärde oss något av detta också) Dagen efter skulle Lars-Gunnar ställa allt till rätta och bjöd norrmannen på ett glas, som sedan blev så många att frun till Norrmannen, fick leda hem blåtiran till rummet. När vi skrattade åt detta igår kommenterade pappa: ”Det var ingen mer som ville slåss efter detta”. Vi försökte förklara att det sällan är slagsmål på familjehotell på charterresor. Den sista kommentaren var han inte mottaglig för igår heller.

En absurd situation som ändå kändes bra

Vi äter i omgångar och först går pappa och Bobbo. Det är en mysig stund då Eva och jag sitter och håller mamma i var sin hand och hör hennes ansträngda andning, samtidigt som vi för riktiga diskussioner om riktiga ämnen. När minuterna egentligen släpade sig fram, så gick de ändå rätt fort, för diskussionerna blev varma och äkta. Det kändes som om vår lilla mamma kände sig trygg med oss i rummet och att ingen var rädd för döden, utan vi inväntade den och det kändes som om vi var nära. Det var i alla fall det jag hoppades på, vilket också känns helt bakvänt, man sitter med sin mamma och önskar livet ur henne?

Snabb flytt av mamma

Efter 45 minuter kommer sköterskan och förklarar att läkarna sagt att de vill göra en röntgen, vilket Eva ifrågasätter, då vi bara skall vänta ut att hjärtat slutar slå. Systern går tillbaka till läkaren men han står på sig trots att det var sviterna av ett historiskt beslut när hon ännu mådde bättre, som var skälet till att hon skulle röntgas. Strax innan vi skall gå och äta kommer systrarna och meddelar att de måste ha detta rum till en annan patient som har någon extrem allvarlig smitta, och just detta rum har en luftsluss som de andra rummen inte har, så det är bara att flytta.

Klockan 20.07 var det slut

Eva och jag går iväg till en liten kvarterskrog som blivit stammishak under de senaste 1,5 månaderna. Det är skönt att lämna sjukhusområdet och komma till detta ställe som känns lite som hemma. Fem minuter efter att vi fått in maten, ringer Evas telefon och jag förstår direkt att nu är mamma borta för alltid. Det kommer en klump i magen och ögonen tåras. Det är motstridiga känslor i kroppen där ena halvan känner ”äntligen”, och en annan säger ”inte mamma”. Vi lämnar krogen och håller om varandra, vilket känns så naturligt riktigt. Kärnfamiljen smälter ihop när det blir kris och om någon tog en bild med värmekamera på mig och Eva just då, skulle den visat extremt mycket värme.

Pappa är rejält förbannad igen

När vi kommer ner till rummet där vår döda mor ligger, så är pappa fly förbannad igen, för det visade sig att när de skulle ha upp mamma för röntgenfotografering så orkade inte hjärtat och i just detta ögonblick så dog hon. Den stackars läkaren, som säker var den fyrtionde som vi träffat på sjukhuset och som inte funnits med i bilden innan, fick sig en ordentlig salva av väl valda fraser från Fårö, som inte lämpar sig för små öron. Eva som ser situationen och skall gå in och lugna pappa, kommer in som Norrmannen (han på Gran Canaria) från sidan och höll på att få ett blåöga, men trycktes bara bort av en upprörd, känslofull och heligt förbannad nybliven änkling.

Det kändes som om själen väntade in oss

När vi fått lugna ner stämningen och blev ensamma med mamma så kändes hela situationen trygg och lugn. Håret var nytvättat, Eva och jag hade kammat till henne för en timma sedan. Allt vatten i kroppen hade gjort att ansiktet slätats ut och hon såg inte ut att vara äldre än max 50 år. Mamma Marianne hade fortfarande sin ordinarie färg i ansiktet och kroppen innehöll fortfarande både värme och själen. Det blev såklart ett känslofyllt avsked med massor av tårar och saker som var och en ville säga. Nu pratade vi till en död kropp vilket de flesta anser är tok, men i stunden känns det rätt och det är just detta som man skall följa, då den stunden aldrig återkommer.

Vi lämnar salen så att personalen får tar bort alla slangar och göra iordning för ett slutligt farväl. När vi kommer åter har själen lämnat kroppen och kroppen har blivit så där kall och själslös, vilket är ett mysterium. Kroppen är bara en kropp och livet har lämnat. När något lämnar: Vart tar det vägen och kan vi kommunicera med det? Spännande frågor som det finns många olika svar på.

Mamma var lång och snygg när hon gick in i entrén och sen slutade hon på bårhuset

Marianne Werkelin, lång, snygg och orädd i egen-designad kollektion.

Det har varit en resa som påminner om berg- och dalbana på Liseberg, då vi var väldigt förhoppningsfulla när läkarna konstaterat att hennes tumör var möjlig att ta bort och att hon var i ett sådant bra skick att hon skulle klara en sådan tuff operation. Så den 23 oktober lämnar vår långa, snygga mamma Gotland i hyfsat bra kondition och checkar in på Huddinge sjukhus för en resa som slutar på bårhuset. Det är en mycket sorglig historia med ett sorgligt slut där det funnits många tillfällen då den kunnat ta andra vägar. Det finns inga garantier och med facit i hand så skulle mamma valt att inte operera sig och då skulle hon troligen haft ett liv som lång snygg och 100 procent mamma, mormor och farmor till alla oss som nu är kvar. Valet var hennes och hon bestämde att hon trodde på att få ett längre liv utan tumören, som troligen skulle gjort sig påmind varje dag i tanken.

Lev livet här och nu varje dag

Vad lär vi oss av detta? För 50 dagar sedan var vår mamma något självklart. För några dagar sedan ville vi alla att mamma skulle leva och kämpa och idag är vi glada för att hon fick dö igår, torsdagen den 8 december 2016 klockan 20.07.

Jag tror att Ulrika står där uppe med ett glas vin och tar emot dig på andra sidan mamma. Antagligen kommer Ulrika att visa upp hur hon har styrt upp allt och vad dina barnbarn Max och Charlie nu gör. Jag tror att du kommer starta en jordgubbs-tårttillverkning där, som alla kommer att älska och att du blir en spännande partysvärmor som kommer att tillbringa många kvällar och nätter ihop med Ulrika, då ni kommer att dela några glas samt ha en hel del synpunkter på mig, pappa och mina syskon.

Livet är här och nu och måste levas nu för det blir inga repriser. Jag kommer att fortsätta att göra det jag tror är rätt och inte fega ur av rädsla för att göra fel. Det känns som min modell och den skall jag vara rädd om. Lev efter din modell och gör det varje dag, för en dag är det hopplöst slut som för vår mamma, mormor och farmor Mariane Werkelin 1937-2016.

Marianne Sonja Werkelin, 1937–2016