Några reflektioner 12 år efter tsunamin

Man växer med motgångar

Idag har det på dagen gått 12 år sedan vi hamnade mitt i tsunamin i Thailand den 26 december 2004 kl 10.31. Det som var tänkt som en drömsemester blev istället en verklig mardröm för mig och många av mina olycksbröder och systrar. Då var det kaos och hopplöshet. Idag kan jag känna att jag lärt mig väldigt mycket av det som hänt – tack vare, eller på grund av, hur man nu skall utrycka sig, så har jag en ny familj och livet har till och med blivit bättre än vad det var 2004.

Towe & Wilda, 7 och 9 år och fyllda med bus samt väldigt orädda! Hoppas att det så förblir.

Det beror säkerligen på ålder och erfarenhet eftersom både jag och Monika har valt att leva livet varje dag lite mer än många andra. Det betyder inte att livet med Ulrika inte skulle kunnat bli lika bra. Jag har bestämt mig för att gå vidare och inte fundera så mycket på hur det skulle vara att leva med min gamla familj i stället för min nya. Jag har försökt en gång och kom då fram till att Monika, Wilda och tokiga Towe inte skulle ha funnits då och med detta så var den tanken slut.

Även död har en roll att fylla i det dagliga livet

Killarna Charlie och Max, tre och fyra år.

Jag skriver att livet blivit bättre och vågar tänka bättre även om det kan vara provocerande, för det är just så. Genom att jag vågat stå för det som jag kände så kan det ge andra hopp om att man kan få ett bra liv även om det värsta händer en. Livet går vidare och alla har en sorg som skall bearbetas och placeras i ett läge som känns bra. Sorgen går aldrig över och de döda slutar inte att finnas. Det fortsätter att finnas men får en annan betydelse som döda, än de hade som levande. Det här kan vara svårt att förstå för dem som inte mist någon, men vi får ständigt nya roller där vi även som döda har en roll att fylla. Så har det blivit för mig i alla fall.

I fantasin är allt möjligt och där är det bra att vara ibland

Ibland när jag hänger vid gravstenen på Norra kyrkogården i Visby kan jag fantisera om hur det skulle vara om Charlie, Wilda, Max och Towe skulle ha träffats när de var jämngamla. Det får mig alltid att le och i fantasin kan man tillåta sig så mycket.

Enduro är frihet för där finns inga fartregler och ingen som bestämmer spår!

Jag brukar avsluta ett svettigt enduropass med att svänga förbi kyrkogården och lägga mig mot ett träd vid gravstenen där jag kan fantisera och fundera vilket är väldigt rogivande. Kyrkogårdar och kyrkor har fått en en annan betydelse och är ett ställe där jag hittar lugn och ro. Jag kan bli liggande där vid gravstenen och ibland bara le, och andra gånger kommer tårarna som störtfloder. Kvällar när det är närmare noll grader känns det extra bra att tårarna fryser till när jag kör hem på hojen. Då känns de lite extra på riktigt på något vis, men jag kan inte förklara varför.

Våga prata om döden och den blir ofarlig

Det är lätt att vara död men det är svårt att bli lämnad ensam kvar. Jag vet att jag sade den meningen någon gång och då tänkte jag att ”nu sa munnen något bra igen”. När människor dör går vi ofta omkring och tycker synd om dem som dött när det egentligen är de som är kvar som får det väldigt jobbigt. Det var hemskt att komma hem till ett tomt hus där jag var van att två lintottar alltid kom springande och hoppade upp i famnen så fort jag kom hem. Nu var huset bara stort tyst och ödsligt  när jag blev ensam kvar.

Min långa snygga och orädda mamma som älskade solen och som aldrig gnällde utan var en sådan kämpe. Hon var kittet som höll ihop familjen samtidigt som hon var den som troligen var den främsta entreprenören. Jag tror att mamma har varit lika viktig för pappa, som Ulrika var för min utveckling.

Jag förstår min pappa hur han har det nu när mamma gick bort för några dagar sedan. De har haft ett liv på 60 år ihop och plötsligt är det slut. Det är så svårt att ta in och ännu svårare att acceptera att det som har hänt verkligen har hänt. Detta beror ofta på att vi överlag är dåliga på att prata om döden. Det är obehagligt och diskussionen skjuts nästan alltid upp tills det är för sent. Så fort någon blir sjuk så vågar ingen prata om döden, för då tror vi att den som är sjuk skall ge upp.

Så en av reflektionerna är att man bör ta in och diskutera döden som något naturligt i familjen. Vad händer om x dör? Är det ok att finna en ny livskamrat? Rent praktiskt, vad vill jag skall hända med mina tillgångar och hur vill jag ha begravningen mm? Det finns få saker som förstör sammanhållningar i familjer så mycket som begravningar och arv. Om man som föräldrar har lyckats hålla ihop familjen i ur och skur så är det faktiskt en skyldighet att planera sin bortgång så att inte familjer splittras på grund av detta.

Ta reda på din historia och du förstår dig själv lite bättre

Ett råd som jag inte kan ge nog många gånger är att du ska fråga ut dina föräldrar om deras historia, om deras uppväxt och våga verkligen fråga! En dag är det garanterat för sent och då kommer du att ångra att ni aldrig tog det där snacket. Dina föräldrars historia är en del av din och dina barns historia som delvis kan ge svar på varför du är som du är och även dina barn.

Konsten att överleva är att inte älta utan att gå vidare

Döden inträffar på så olika sätt. Den kan vara snabb och oväntad som när Monikas man dog i en bilolycka för snart 12 år sedan och hon fick ett telefonsamtal från polisen i stället för från sin man. Eller som i mitt fall då vi skulle gå till stranden och bada när tsunamin rullade in, eller som i min mammas fall där hon skulle in på en operation som misslyckades, som på grund av komplikationer drog ut på tiden och som till slut ledde till att hon dog.

Döden kan vara så olika men i de fall där jag blivit drabbad så har jag inte letat någon skyldig utan valt att gå vidare. Att inte gå vidare och istället älta gör nog att drabbade drabbas dubbelt, vilket ofta leder till att man inte får ett riktigt liv. Jag har mött många som ältar och ältar vilket på något sätt gnager sönder dem på insidan. När vi föds skriver vi indirekt på ett livskontrakt utan bäst före datum. Livsbiljetten kan räcka i hundra år eller som i Max fall i fyra år. Vi vet att det dör barn på fyra år och vi vet att det dör skitsnygga fruar på 40 år. Men vi tror alltid att det gäller någon annan. Men ibland måste det bli du och jag som är någon annan, för annars går inte livspusslet ihop på jordklotet helt enkelt.

Våga ha tydliga mål och prata om allt

Eventuellt har det med ålder att göra, eventuellt har det med olyckan 2004 att göra, men mest troligt är att det är en kombo: Livet har lärt mig massor av saker och vissa saker har slagit till lite hårdare. Efter händelsen med tsunamin så sade man hela tiden att en dag skulle allt komma ifatt mig och jag skulle bryta ihop. Det har aldrig skett och kommer troligen inte att ske. Detta tack vare att jag vågade vara öppen om allt. Jag vågade prata med min närmaste omgivning och många mer. Gud vad jag tjatade om samma sak, vilket var viktigt. Att vi var kvar i Thailand och fick hitta kropparna, ta del av hela händelseförloppet så att det inte fanns några lösa trådar eller obesvarade frågor. Att jag hade syskon och vänner som stöttade mig till hundra procent. Att jag vågade sätta upp nya mål om att ha en ny familj vilket jag var extremt tydlig med. Blir man lämnad kvar på den här sidan utan nya mål och i stället söker efter syndabockar så blir det svårt att komma vidare.

Alla är utbytbara till och med fruar och barn

För några veckor sedan såg jag en längre tv-intervju med en kvinna som mist sin dotter som var strax över tjugo. Jag höll med om allt hon sade i den intervjuven förutom detta med att man inte kan ersätta en död. Det är klart att det inte går att ersätta en 22-årig dotter med en annan 22-årig dotter och då få samma dotter. Men man kan ersätta en position, så som i mitt fall med en ny fru eller med nya barn. När jag fick mitt andra barn som blev dotter nummer två så blev min familj komplett vilket också var en utmaning.

Jag minns att jag kom hem från BB vid sextiden på morgonen och satte mig vid matbordet, tittade på bilderna av min fd familj och min nuvarande. Ulrika hade bytts ut mot Monika, Charlie mot Wilda och Max mot Towe. Familjen var komplett och då brast det för mig. Jag grät och grät som om det plötsligt fanns oceanen av tårar. Jag vet idag inte om jag grät för att jag var ledsen eller för att jag var glad. När jag till slut tog mig till sängen så sov jag längre än någonsin. Det kändes som om jag behövde sova igen år av missad sömn. Idag kan jag känna att familjen just då blev komplett därför att alla positioner var återställda. Visst är vi utbytbara och det är jag och Monika hundraprocentigt överens om. När den ena dör så skall den andre inte leva i ensamhet, då vi två är skapta för tvåsamhet. Detta skall ingen utomstående ha synpunkter på och det får ta en vecka eller flera år det är vår sak och så borde det vara för alla.

Vi har livsmål med vår relation

Vi har en plan för mycket kärlek och att bli 200 år ihop!

Tack vare det som skedde är det extra viktigt för oss att verkligen ha ett liv och göra det vi tror på, vilket innebär att vi har en plan för hur vi skall leva och hur länge vi skall leva. Målet är att bli 200 år ihop vilket innebär att jag bör bli 102. Vi har schema-lagt saker i våra liv, vilket innebär att vi bland annat har tolv helger per år då vi har egen vuxentid som vi turas om att arrangera. Man får inte säga nej utan man måste säga ja till det den andre hittar på. Man måste vara nyfiken på nya saker och om det är något man inte gillar så behöver man inte göra samma sak två gånger.

Vi är väldigt bra för varandra och vännerna säger att vår kärlek smittar vilket vi gillar.

Den 1 januari varje år prickar vi in dessa helger i kalendern. Helgerna kan vara ett dygn eller fyra. Det kan aldrig bli ett bröllop eller en femtioårsfest mm på våra helger, då det inte är tillåtet. Våra helger är för att vi skall ha tid ihop och känna samma pirr i kroppen som vi kände för drygt 12 år sedan när vi träffades. Vi håller på så sätt kärlekens låga brinnande och det gör att det även på vardagen finns både tid och lust att elda på den där brasan. Det handlar om att prioritera det som är viktigt i livet och det gör vi på vårt sätt. Det handlar också om att ta vara på kroppen så att den mår bra och håller sig i trim för att leva länge och hålla sig attraktiv för sin partner. Det känns som om vi lyckats hittills, då vi är väldigt kära i varandra och det bästa är att vi smittas säger en del vänner.

Kärlek i ur och skur fungerar som kitt i våra liv

Jag vill alltid vara fri som en fågel eller en båt på öppet hav

Jag har en egen regel att inga arbetsprojekt som jag går in i skall kunna kräva min närvaro till 100%. Allt måste kunna snurra även om jag är på resande fot. Jag vill alltid kunna resa utan att känna mig låst av jobbet. Jag tror även att händelsen i Thailand har gjort mig modigare att ifrågasätta och mer benägen att tänka utan för boxen. Jag har ett behov av frihet och det gäller i alla situationer, inte minst mina tankar. Det är tyvärr allt för mycket rädslor som styr människor idag vilket gör att vi har en ganska tråkig utveckling. Jag tror att historiker kommer prata om rädslans årtionde. Det känns som om vi lever i en tid där rädslor får människor att göra val i stället för önskan att lyckas. Det blir få innovationer när rädslor styr framtiden. Det blir även en ganska tråkig och förutsägbar värld när rädslan att göra fel eller gå utanför gruppen styr besluten.

Livet är absolut inte rättvist och kommer aldrig bli

En sak som jag fått höra och som jag själv tänkt, är att det var inte rättvist att jag miste min familj. Men den råa sanningen är att livet inte är rättvist, även om man försöker lära ut det i skolan m.m. Livet är förbannat orättvist, men när du känner att du är drabbad av orättvisa så finns det miljarder med människor som har det betydligt sämre än dig. Det var ett av tankesätten som tog mig vidare. Jag insåg att det fanns familjer som mist allt under tsunamin. Familj, vänner, jobb, hus, ekonomi, vatten, avlopp, hopp m.m. Jag hade bara förlorat min familj och var fast besluten att gå vidare i livet med en ny familj. Jag hade tidigt ett tydligt mål och det fanns hopp, vilja och revanschlusta på livet. Det var tufft, men det gick och idag har jag ett mycket bra liv vilket jag inte skäms en sekund för. Familjen dog, vilket jag inte kunde göra något åt. Att vara död är enkelt och jag vet att alla tre skulle vilja se mig lycklig och jag tror ibland att de verkligen gör det uppifrån.

Två av alla mina mammor!

Ulrika som ibland var som en mamma och uppfostrade mig som äkta man och vilka krav det ställs på en sådan. Hon var så mycket energi och hade så bråttom att hon ev kände på sig att hennes tid var mer begränsad än min.

Jag hoppas att Ulrika ihop med mamma tittar ner med ett nöjt leende och så skålar de med lite vin samtidigt som de fortsätter och styr upp verksamheten där uppe. Den tanken gör det lätt att tänka ljusa tankar och vara tacksam för vad dessa båda starka kvinnor betytt för mig. Jag har alltid omgett mig med starka kvinnor och många av dessa har snabbt antagit lite mammaroll över mig vilket jag nog är rätt bekväm med. Jag älskar livet, frihet, kvinnor, nya projekt, barnen och min Monika. Just den 26 december känns det alltid lite extra mycket av allt detta. Ett sista råd, eller konstaterande, är att livet absolut inte går i repris, så lev varje dag och våga lite till – det mår alla bra av. Våga lev din dröm för det gör jag och det är nog en av sakerna livet går ut på.

Att göra verklighet av sina drömmar är viktigt för det är så man växer och det måste vara ett av målen i livet.