Tack vare döden får vi perspektiv på livet och fokus på att leva här och nu! 

Lurad av en oklassisk bedragare

Min långa snygga amazon ihop med jultomten på julafton.

På själva julafton, 24 december, blev vi lurade av en bedragare och det var så klart vi som var för godtrogna. Nu såg inte bedragaren ut som det flesta skulle kunna föreställa sig. Om du stannar upp och tänker på en bedragare som lurar barnfamiljer på julafton så får vi se vad som flyger förbi inne ditt huvud…

Bakom Monika gömmer sig den engelska bedragerskan.

Antagligen fick du inte upp bilden av en 64-årig kvinna från England som kunde varit barnens snälla mormor. Lite skönt ändå att klichébilden av skumma typer inte stämmer. Nu kostade det oss 1200 kronor att lita på en engelsk kvinna som påstod sig vara entreprenör och det kan vi väl vara överens om att hon var på sitt sätt. Allt i livet kostar på ett eller annat sätt och ser man det så, var hon en billig lärdom.

Livräddare utan medalj

På juldagen, 25 december, kom det en familj till vår pool med sin dykinstruktör för att ta dykcertifikat. Redan när de skulle avlägga simprovet förstod vi att det inte var en vanlig familj. Ingen kunde simma bra och mamman var en riktigt dålig simmare. Alla sprang på botten på den grunda delen för att orka med de ca 200  meterna som man skall klara. När de sedan skulle simma med cyklop, snorkel och grodfötter på den djupa delen så lyckades mamman dra i sig så mycket vatten att hon höll på att drunkna. Dykinstruktören var upptagen med de tre andra och såg inte incidenten så jag fick dyka i och plocka in kvinnan till kanten.

På spaning efter dykare i nöd!

Jag kände mig lite som dagens hjälte vid poolen, men inte brydde sig någon i familjen om att ens tacka och diplom lär jag inte få från dem heller. Jag tror att detta bara var en av alla dagliga konstiga händelser i deras familj där det antagligen alltid händer spännande saker.

Blogginlägget blev viralt

Den 26 december som tidigare var Annandag jul, men som nu mer är Tsunami-dagen för mig, så skrev jag en blogg om reflektioner efter tsunamin 2004. Några timmar efter att den lagts ut började kommentarerna strömma in, första dygnet var det över 100000 besökare och nu är det närmare 1/4 miljon unika besökare. I början försökte jag besvara alla som skrev kommentarer på Facebook, men fick till slut lägga ner då det inte gick. Jag har försökt att besvara de flesta av de som skrivit till bloggen men några svar föll bort, då det blev något fel med mitt mailkonto.

Rädda att prata och skriva om döden på riktigt

Anledningen till det stora intresset är nog den rädsla vi har att prata om döden och mitt öde som gjort att det är legitimt för mig att tycka och berätta. Behovet är helt tydligt med närmare 1/4 miljon unika läsare till mitt blogginlägg. Jag tror att media har en del att göra inom detta ämne. Utmaningen är att journalister är vanliga människor de också och när de skall prata om döden så är det lätt att tårarna kommer och det är för de flesta fel, trots att det är helt naturligt.

När livet var väldigt enkelt. Jag bodde i Burgsvik och allt fanns inom 500 meter. Världen var liten och ofarlig.

Jag har varit med i tv och direktsändning där en av två journalister tappar tråden och låter tårarna komma vilket gjorde att intervjun blev kortare än tänkt. I stället fick en ny humorshow fyra gånger så mycket tv-tid vilket är kommersiell tv i ett nötskal. Jag är helt övertygad om att det finns en större hunger efter att vanliga människor berättar om sin sorg och sitt förhållande till döden. Vi är överlag väldigt rädda för att prata om döden och sorg trots att alla kommer att råka ut för detta.

Hur bemöter man dem som drabbats av sorg?

Tyvärr blir man ofta dubbelt drabbad när en nära anhörig dör. Allt för många vet inte hur de skall förhålla sig till situationen och istället för att vara helt naturliga och fråga sig fram som ett litet barn, så konstlar många till situationen vilket vi drabbade känner av direkt. Det finns några människosorter som snabbt dyker upp och några som absolut inte dyker upp när döden inträffat.

1. Förnekaren. Det finns de som försöker att prata om allt annat än det som har hänt vilket oftast känns väldigt konstigt.
2. Den förstående.  Den som säger att de förstår det mesta och håller med om allt, men som aldrig har mist någon och egentligen inte kan förstå speciellt mycket, vilket också märks.
3. De rädda. De som försvinner i en portuppgång eller byter trottoar om man möter dem. Den gruppen försöker undvika ett möte till varje pris.
4. Den namnlösa. Han/hon är ofta en mindre rädd person som gärna träffas men som är livrädd för att nämna den döde vid namn, då han/hon tror att vi som är drabbade glömt bort att vi saknar x, och om vi blir påminda så kommer vi att bryta ihop.
5. Den vanlige kompisen som är helt vanlig och alltid finns när man behöver. Det är den man vill ha hos sig. Det är den man vill prata om allt med och gråta och skratta ihop med.

Sorg är egentligen inte så svårt, det krävs bara lite mod

Inför möten med drabbade vill jag bara ge ett råd: var helt naturlig, fråga om det är ok att prata om x och ställ sedan de frågor du vill. Berätta gärna om kul minnen med x. Det finns ett stort behov hos de flesta drabbade att prata och det är ett sätt att bearbeta sorgen.

Jag ser inte världen som så fyrkantig längre och har lite roligare. Det känns skönt att ha passerat 50.

Själv valde jag att bjuda in 8–10 personer per gång på mat och dryck där vi fick många timmar i grupp att samtala om det som hänt och om oss runt bordet. Det blev väldigt djupa och bra samtal som berörde och skapade förståelse. Att vi drack vin till maten fick nog en del tungor att lossna lite mer och var troligen positivt i denna spända situation. Framför allt så blev jag mindre farlig eller konstig att umgås med, tack vare dessa middagar. Det var som en mödomshinna skulle spräckas med alla våra vänner, innan allt flöt på som tidigare.

Rädslan är dålig för sorgbearbetning

Solhatt på julafton och massor av livsenergi i solen.

Många av våra vänner blev i första läget rädda för mig, då de inte visste hur man möter någon som mist hela sin familj. Tyvärr var jag i samma situation och visste inte hur man som ensam kvar utan sin familj möter vänner som har allt kvar. Lösningen blev att jag med två kompisar lagade mat och bjöd in vänner och okända till dessa mat- och diskussionskvällar. Trots att jag var den drabbade var jag tvungen att ta tag i detta för att kunna skynda på processen att göra mig vanlig igen i vännernas ögon.

Sorg är och förblir individuell

Reflektions-blogginlägget innehöll ett stycke där jag berättade om hur jag såg på att det går att ersätta döda och här var jag nog otydlig vilket har lett till en del synpunkter. För det första så är all sorg och saknad individuell. För det andra så ville jag inte med bloggen påstå att ”så här gör man”, utan ”så här gjorde jag och så här upplevde jag situationen”. Jag tror nämligen att om man lyssnar på många och ser hur andra har gjort, så känns det enklare att bestämma hur man själv skall tackla de olika situationerna. Inom sorg finns det inget som gäller alla, då den är helt individuell. Det går heller inte att ersätta en person med en annan och tro att det blir som förut. Skall man förstå min poäng så får man vara lite mer vidsynt. En familj som måste ta bort sin hund efter 12 år skaffar ofta en ny hund. Det blir inte samma hund men det fyller ett tomrum och det hjälper en att snabbare komma vidare och saknaden blir mindre.

En kvinna som mister sin man efter 30 år kommer snabbare vidare om hon träffar en ny man om tvåsamhet varit helt naturlig för henne. Det innebär inte att hon inte saknar sin förra man eller att hon har glömt honom. Men det innebär att hon inte behöver vara ensam 24 timmar om dygnet när hon inte varit det de senaste 262 800 timmarna. Genom att träffa någon som har förståelse för att det finns en död man som måste få plats, blir hennes sorg och saknad troligen lättare att ta sig igenom. Saknad av de döda blir man aldrig klar med och man kommer aldrig helt i mål med projektet, men sorgen/saknade blir lättare och lättare att bära med tiden.

Med eller utan empati vem bestämmer det

I mitt fall så var det så tomt i de stora huset på över 300 kvadrat när familjen dött. Det fick mig att omgående bestämma mig för att jag skulle ha en ny familj. Många fick därför för sig att jag inte hade några känslor och var en kall man utan empati. Samtidigt tyckte jag mig tvärtom vara var en man med mycket känslor, som inte ville leva själv och som ville fylla livet med liv, där barn och fru var något centralt och självklart.

Två starka kvinnor som tyvärr båda har lämnat oss och befinner sig på andra sidan. Jag hoppas att Ulrika nu tar hand om mamma Marianne och ser till att de får fönsterbord i baren.

Det är nog en av de jobbigare sakerna som omgivningen har haft synpunkter på: hur jag skall leva och om jag får leva med en ny familj. Detta fenomen gällde inte bara närstående, utan här hade var och en rätt att tycka precis som man ville om mitt liv och hur jag borde leva och gärna officiellt direkt ut i etern. Ungefär samma rätt som alla tydligen har att klappa på en gravid mage. Men vi får samtidigt absolut inte ha synpunkter på exempelvis jobbklädsel om det är något religiöst. Det är lite konstiga värderingar som många har!

Kan man sörja sin fru med en ny kvinna vid sin sida?

Om det finns någon där ute som tvivlar på att man kan både sörja och sakna sin döda fru, även om man som jag hade en ny kvinna vid min sida, så kan jag berätta att det går väldigt bra att både sörja och sakna i sällskap med en annan kvinna. Till och med bättre än utan, om det nu är någon som tvivlar.

Vi två har ett livsprojekt som kräver arbete varje dag.

Ska jag vara brutalt ärlig så var det under en kort period fyra stycken kvinnor som jag träffade och alla visste om varandra. Jag hade så bråttom att hitta en ny kvinna att jag försökte vara lite effektiv, men samtidigt uppriktig och det gick väldigt bra att kombinera, även om det inte är något att rekommendera.

Hitta någon som tidigare varit i samma situation!

Om jag skall dela ut råd så till dig som har vänner som drabbats av nära dödsfall: Lyssna och låt den drabbade prata och prata. Att prata om samma sak om och om igen var viktigt för mig. Kan ni sedan koppla ihop den drabbade med någon som varit i samma situation så är det ofta väldigt bra. Då får man som drabbad möjlighet att prata med någon som förstår på riktigt. Någon man snabbt får förtroende och respekt för och som ofta kan förklara hur han/hon har tacklat olika situationer. I mitt fall visste jag t.ex. inte om mina killar skulle bli äldre varje år eller stanna i samma ålder. Det var viktigt för mig och efter att ha pratat med fyra stycken som mist sina barn, så förstod jag att de skulle stanna i samma ålder och varför.

Döden lär oss leva!

Döden är viktig att prata om för att vi skall förstå hur viktigt det är att leva och leva på riktigt varje dag och varje timma. Vi kommer att leva en väldigt kort tid på jorden och skall vara döda så himla, himla länge. Med detta perspektiv borde tid tillsammans vara bland det viktigaste vi har. Tänk på det när telefonberoendet stjäl tid från dig och din respektive eller från barnen. Att vi ständigt är uppkopplade är ett beroende som vår generation kommer ångra. Jag tillhör tyvärr den skaran, men lovar att jag skall bättra mig – som så många andra.

Det är aldrig för sent att göra förändringar. Den här kompisen är över 80 år och kör fortfarande enduro. Honom träffade jag i enduroskogen i höstas.

Ior i Nalle Puh säger att det aldrig är för sent att bryta ihop. Jag skulle säga att de är aldrig för sent att göra förändringar och det är bara du som kan förändra dit liv och sätta upp nya mål på to do-listan. Idag är första dagen på resten av dit liv och frågan är vad skall du göra med den och vilka nya mål sätter du upp med dit liv…

Ibland blir maten lite roligare med lite humor.