Fira eller inte fira? Det beror på vad man vill fira!

26 Dec
26 december 2013

Jag fyller nio år idag! 

Jag sitter och tittar ut över Indiska oceanen, klockan 10.31 den 26 december och havet är lugnt i år igen. Jag har ingen anledning att fira denna dag egentligen. Jag fick frågan igår om jag skall gör något speciellt i morgon. Eventuellt går vi ner och skickar upp några thai-ballonger, i övrigt inget. Men jag vaknade av en massa tankar på just den här dagen och det Wilda pratar om mycket. Hon har tagit fasta på att jag har sagt det enda jag skulle fira var i så fall att jag fick ett extra liv och då blir ett år äldre vilket innebär att jag då är nio år idag. Därmed är jag tre år äldre än Wilda och fem år äldre än Towe, men betydligt mer erfaren än de 52 som står i mitt pass.

famWestrand

Prata med döda är det friskt?

När man inte har mist någon, ser man år efter år framför sig hur livet ska fortsätta med just de personer man lever med. Det är helt naturligt då de inte vet något annat och just detta att mista någon anhörig är så stort att det inte går att ha ta in. En annan väg som vi som mist våra nära ofta tar, är att börja om med ny familj. Det är en naturlig väg när man står där helt ensam. Jag sade det mindre en vecka efter Tsunamin när vi kremerade Ulrika. Gråtandes och hulkandes så var det nödvändigt för mig att säga det till henne innan jag knuffade in kistan i ugnen. Jag var bara tvungen att uttala orden när kroppen var hel och intakt. ”Jag kommer skaffa en ny familj! Det kommer bli en ny fru och nya barn”. Jag vet inte varför det var så viktigt då men tror på något vis att jag vill stå upp för saker och möta det ansikte mot ansikte. Att då stå ansikte mot ansikte med en död låter inte riktigt friskt, men det var viktigt både då och nu. Att inte gjort detta skulle vara en smitväg.

Det som hänt har hänt och sen måste man framåt

Det händer så klart att grubblerierna finns där och jag i efterhand önskar att vi inte skulle varit just där och få fortsatt att leva ihop Max, Charlie, jag och Ulrika. Men då skulle jag mista Wilda, Towe och Monika i stället. Småttingarna skulle inte funnits överhuvud taget och Monikas öde skulle varit ett annat. Hur jag än vrider och vänder på denna händelse så har det hänt som det har hänt. Jag har gråtit slut på alla tårar och vänt på alla stenar samt letat efter alla lösningar för att få tillbaka den familj som försvann.

Alla borde ha en farmor Barbro 

Nu är det framåt som gäller och det är en av många bra saker som jag har tagit med mig efter olyckan. Framåt innebär att vi är en ny familj som har minst lika starka band som den tidigare. En familj som är större då vi har två bonusbarn i Alex och Nicole samt en extra pappa i Pappa Jan och en extra mamma i Mamma Ulrika som båda finns i himmelen ihop med Max och Charlie. Vi har en extra farmor i farmor Barbro som är Nicoles och Alex farmor som Wilda och Towe adopterat till 100 procent. Detta är till 100 procent besvarat från farmor Barbro som bor hos oss 8–10 veckor per år. Då har vi våra lyxveckor och det är som att leva på hotell. (Alla borde få ha tillgång till en farmor Barbro, det borde lagstiftas)

Varför nedvärderar vi oss själva?  

Jag har i dagarna lyssnat igenom den ljudbok som Rolf Lassgård läste in efter olyckan i Khao lak, vilket gör att minnena som egentligen är borta, blir mycket närvarande. Under hans berättelse ser jag platser framför mig. Jag kan höra ljud och känna lukter som så klart bara jag och de som var med kan minnas. Det är två helt olika saker att läsa respektive lyssna till när Rolf läser boken med alla extra ljud pålagda. Många delar är overkliga och även jag känner att detta klarar jag bara inte. En sak är säker och det är att vi klarar mycket mer än vad vi tror. Frågan är vad som egentligen får oss att nedvärdera oss själva så ofta och så mycket? Tyvärr gör vi det dagligen i ställer för att lyfta varandra och våga prova samt utmana livet. Har vi blivit säkerhetsnarkomaner lite till mans och fastnat i rutiner?

Att uppskatta vardagen och de små sakerna

Det är fjärde eller femte gången som jag lyssnar till boken och den växer för varje gång. Lassgård har en fantastisk berättarröst och Lena Katarina har skrivit en bok som blev som jag ville. Den skulle beskriva min syn på vad som hände. Min syn på vad vi gjorde. Min syn på hur illa svenska myndigheter skötte detta. Boken skulle beröra, men när den var färdig läst så skulle man vara mer glad än ledsen och den skulle framför allt göra något meningsfullt av Ulrikas, Max och Charlies död. Jag ville att människor som läste eller lyssnade på boken skulle vara betydligt gladare över det de har. Som sin familj. Den är lätt att ta för given när den finns och att glömma bort att ge den lite extra uppskattning förutom till jul och födelsedagar då det ofta blir lite påtvingat. Men det är i vardagen som det är viktigt att uppskatta både stort och smått.

Varje gång som vi går och lägger oss är det oftast jag som smitit in först och lagt mig – jag tror det är medvetet. Sedan ligger jag och väntar som på julafton på att Monika skall komma in och lägga sig. Hon kommer nästan alltid in naken och då far mina mungipor upp och hjärtat slår några extra gånger i kroppen för att vi skall lägga oss ihop. Jag tror det är bästa tiden på dygnet. Det där hände ihop med Ulrika också men det fanns inte samma känsla och jag berättade inte lika ofta för henne som för Monika hur vacker hon är och hur glad jag är för att det är vi. Det är så klart ingen skillnad på Monika eller Ulrika utan det som kom emellan var fyra månaders ensamhet. Jag blev tvungen att uppleva den påtvingade ensamheten som det innebär att bli ensam kvar. När jag ibland hör andra prata om sina respektive så tror jag att två månader med 100% time out skulle få många att inse vad bra den andre egentligen är, och hur mycket familjen egentligen betyder.

Det blir sällan som man tänkt sig och det blir så bra så i alla fall

Just nu är tjejerna i ungefär den ålder som killarna var när de dog och det är väldigt bra att vi fick två tjejer istället för två killar. Nu är det andra lekar och andra saker som är viktiga. Jag behöver inte ha något fokus på att skapa en ny Charlie eller en ny Max. Tyvärr var det till att börja med min stora ambition och jag försökte allvarligt att hitta en kopia av Ulrika också. Tack och lov så blev det precis tvärt om på alla plan och det gör att vi idag lever vårt liv på ett nytt sätt i samma hus som den förra familjen, med många av de gamla vännerna men med nya värderingar och nya rutiner. Det är tre helt nya personligheter i huset. Skulle tro att det är 3,5 nya personligheter då jag tror att jag ändrat mig en hel del. Förhoppningsvis till det bättre.

Alla kärleksbarns födelsedag 

En del thailändare tror att mina tjejer är tvillingar trots att det är nästan två år som skiljer dem åt. Två blonda lintottar som skiljer ca 8 cm i längd och som finns tack vare Tsunamin. Är det några som borde firas så är det alla dessa önskade kärleksbarn som finns just tack vare denna olycka som skedde för exakt 9 år sedan. Jag vet att detta inte bara gäller oss som är direkt drabbade, jag tror bland annat att finns många fler. Bland annat är mitt brors barn en följd av just Tsunamin. Det finns idag massor av nya familjekonstellationer så som min och Monikas och då borde vi fira just detta. En rekommendation är att man skall fira ofta och leta efter det lilla i det stora, för det är just detta som är kittet i ett bra förhållande.

Se livet från den ljusa sidan och säg ja till alla möjligheter!

Nu har Towe förklarat att hon är badig och snart badar hon på sig om vi inte går till poolen. Livet går vidare och det blir inte som någon av oss tänkt sig, men genom att våga fånga stunden och göra det som känns rätt, så blir det bra i alla fall. Var nyfiken, ta för vana att säga ja till nya spännande utmaningar och våga uppleva nytt! Det är bra med vissa rutiner men fastna inte i måsten. Ofta blir förändringar till och med bättre om man bara vill se det från den positiva sidan.

Pigge, 26 december 2013, Thailand


Dela med dina vänner!
19 svar
  1. catharina kollberg says:

    Trots att vi inte känner varandra,har du funnits i mina tankar ofta, sedan det ofattbara hände.Har läst din bok mer än en gång och ord kan ej beskriva min känsla av empati och beundrar över din styrka,handlingskraft och din sunda framtidsvision.Vi möttes som hastigast på Fidenäs för ett par år sedan, där du visade några fina lägenheterJag hade precis läst din bok och var djupt skakad över vad du hade behövt gå igenom.Jag reagerade starkt inombords vid vårt möte men efter lite konversation ,såg jag att det strålade om dig, snygg, solbränd och glad.Jag berömde ditt fina halsband,då berättade du att din äldsta dotter gjort det på dagis.Jag är såå glad att du åter funnit lyckan, tillsammans med fina Monica och era lintottar +bonusbarnen Underbart!!!♥

  2. Thomas Lindahl says:

    Hej Pigge o Co!
    Stämningsfull läsning. Sitter hemma i Hässleholm och lyssnar på Peter Jöback på TV:n och det är perfekt kombinaton. Det med Barbro kan jag hålla med om till 100 %.
    Får önska er ett Gott Nytt År.
    Hälsningar Thomas Lindahl, vän till familjen Möller.

  3. Pigge says:

    Jag vill bara tacka för alla tack. Det är väldigt inspirerande att läsa alla kommentarer. Sånt ger energi att gå vidare och då visar det sig att positivt tänkande lönar sig.

    Pigge

  4. Helena says:

    Tack Pigge. Så fina och fantastiskt viktiga ord och tankar. Tack!

  5. Carina Wikman says:

    Tack Snälla Du!
    Vilken kraft du har och som du ger. Så viktigt att få en tankeställare att man ska ta till vara den tiden man har med varandra. Önskar dig och din familj en kärleksfull jul- och nyårshelg!
    Kramen Carina

  6. Sophia says:

    Imponerande kämparglöd!

  7. Sanne says:

    ❤️

  8. Maria Cruz Sörensen says:

    Hej Pigge!
    Så himla fint och bra skrivet. Blir så glad att läsa att du fått en ny familj att älska <3
    Fortsätt att njuta av livet på samma sätt som du gör – idag, imorgon och för alltid!
    Kram Maria.

  9. MT says:

    Tack för perspektivet och lycka till med allt

  10. JUNITJEJ says:

    Fantastiskt skrivet!!! Du borde faktiskt skriva en bok!

  11. Robert Nilsson says:

    Hej Pigge. Väldigt fint skrivet av dig det här. Jag var ju o lyssnade på dig med min fru på bredbyns gästgiveri tidigare i år, och nästa år ska vi plocka fram kalendrarna o boka in trevliga aktiviteter, minst 5 st ska det bli. Vår son Walter fyllde 9 år igår, då tänker man automatiskt på tsunamin, varje år! Ha det så himla fint med din familj så ses vi kanske nångång. Robert Nilsson med familj!

  12. Petra says:

    Underbara Pigge…
    Jag följde din kamp i tidningarna, jag satt och letade efter din familj på internet, letade efter överlevande till andra och även till mig själv. Letade bland alla de tusentals bilder som fanns.
    Mailade tips och försökte göra det jag kunde här ifrån Sverige.
    Tyvärr fanns inte mins vänner och deras barn i livet, de gick bort hela familjen.
    Jag hoppades så innerligt att du skulle hitta Ulrika och pojkarna vid liv.
    Jag följde din dagbok, följde din kamp att orka överleva. Läste sedan din bok.

    Du är enorm och jag önskar jag kunde vara ens i närheten av att vara som du är i ditt tankesätt.

    Tack för dina ord här i inlägget!

    Kram till dig och hela din familj

  13. Fredrik Hultin says:

    Pigge!

    Har inte setts eller pratats vid sedan det ofattbara hände fast jag tänkt på dig en hel del.
    Kom att läsa din blogg av en slump i kväll. Känner mig berörd och samtidigt glad.
    Skickar massor av närvaro och kärlek till dig och familjen. Hoppas vi ses på ön i sommar.

    Kram // Fredrik

  14. Lili öst says:

    Så glad över att du väljer att fokusera på livet och för att du väljer att dela ljuset som ändå finns starkt i denna från början sorgliga händelse. Fortsätt njuta av det liv du har och alla möjligheter som kommer till dig i detta. God fortsättning!

  15. Helena Olofsson says:

    Hej Pigge!

    Din text berör och du är en riktig kämpe. Som du orkat och slitit. Jag beundrar dej verkligen, hur du orkade allt efter olyckan för 9 år sedan. Även om Ulrika Max och Charlie är otroligt saknade, så har du nu en ny familj som finns för dej. Känns skönt att du orkat gått vidare med ditt liv, lycka till med allt framöver och du har en styrka som jag verkligen beundrar. Kram från Helena just nu i Visby, annars Stockholm…..

  16. Kenth says:

    Man klarar mer än man tror och livet vill liksom bli rätt OK ändå. Som far till ett multihandikappat barn minns jag så väl när det gick upp för oss hur framtiden skulle te sig. Grym sorg och rädsla inför framtiden men det är nog denna tjej som gjort oss till ett jättestarkt och samspelt par som numera, utöver denna tös har en dotter till, också har 3 familjehemsungar och allt har blivit bättre än vad vi kunde ens drömma om. Man kan egentligen inte mäta smärta och det du drabbats av är naturligtvis mycket värre än vår olycka men ”det som är värst för var och en gör lika ont”…. Det är skönt att du förmedlar både sorg men framför allt livsglädje!

  17. Ev Öhrn says:

    Tack Pigge för att du delger oss dina tankar och känslor, så fint och kärleksfullt skrivet! Ger oss alla verkligen en tankeställare att man ska ta till vara den tiden man har med varandra.
    Önskar dig och din familj en kärleksfull jul- och nyårshelg!
    Kram Eva

  18. Marie Slotte says:

    Tack Pigge för dina berörande ord och för att du vill dela med dig så öppet och ärligt!

  19. Håkan Kristiansson says:

    Tack, och igen tack! Har inte läst din bok, ännu. Inser att min fru måste ligga tätt intill när jag läser.

Ingen möjlighet att kommentera detta.

© Copyright - Piggebloggen - Produktion och inspiration: Stenströms Information & Marknadsföring