Segeläventyr på Atlanten

En sammanfattning av segeläventyret på Medelhavet och Atlanten från en som fått sjöben och lite inblick hur det är att segla dygnet runt på stora hav.

Måndag den 10 oktober kring lunch lade vi till vid kajen i Las Palmas. V klev ombord söndag den 2 oktober så det blev åtta dagars segling från Malaga i Medelhavet till Gran Canaria, en bit ut i Atlanten. Ett hav som i min värld helt plötsligt blivit mycket större än vad det var för bara en vecka sedan.

Det blev ca 800 sjömil i en 52 fot lång och 24 ton tung Elvira med en spinnaker på nästan 200 kvadratmeter. Det är en riktigt positiv segelbåt både att segla och leva i som går väldigt fint i sjön.

Att hänga på en segelbåt där alla fyra är schemalagd 24/7 och beroende av varandra är delvis ett socialt experiment i kombination med ett arbetsamt äventyr med massor av tid för reflektioner.
Varje natt så jobbar vi i två grupper om 3-timmars pass x 2 vilket gör att det i bästa fall blir två timmars sömn mellan vaktpassen.  Båten är i ständig rörelse och åt alla håll samtidigt känns det som.  Det är definitivt en balansakt för hela kroppen inklusive knoppen som måste anpassa sig till sjögången dygnet runt. Vi har haft emellan 3 och 18 sekundmeter vilket varit bra vind med vågor på 3–5 meter som gör att man tvingas lära sig att leva med sjögången.  Detta inkluderar timmarna i kojen som måste sjösäkras med rep så att man inte ramlar ur.

Tror att 18 sekundmeter är styv kuling och det var lite otäckt första natten när man satt själv som ansvarig för kurs och segel. Det var en 95% full måne som lyste upp havet lite spöklikt vilket gav skådespelet ännu mer dramatik. När väggar av vatten klädda med skum på vågtopparna passerade förbi en bra bit över huvudhöjd så kändes det nästan overkligt och samtidigt väldigt verkligt och närvarande. Havets krafter är enorma och dessa ska man ha respekt för, vilket just jag fått lära den hårda vägen.

Djurlivet på Atlanten är sparsamt. Flygfisk har vi sett massor av. Tre stycken hoppade omkring så mycket att de landade på däck. Den första upptäckte vi med en gång och den fick hjälp tillbaka av Michael som blev hjälte. Nummer två och tre dog på soldäck vilket visar att solen är farlig och dödar. En gråsparvsliknade fågel landade flämtande på vindrodret. Där satt hon några timmar och samlade kraft innan hon sade tack för skjutsen och flög vidare. Delfiner dyker upp lite då och då. De leker runt båten och liksom hoppar och hejar för att leka och glädja oss. Alltid ett välkommet avbrott i en annan ganska monoton tillvaro där man snabbt tar den fantastiska miljön för given.

Att inte vara uppkopplad under en vecka har varit extra nyttigt för just mig. Man lever verkligen i en egen bubbla, ensam på det enormt stora havet. Det har funnits tid att fundera och några avgörande beslut för min framtid har jag kommit fram till. Det visar antagligen på vikten av egen tid!

Livet på båten påminner om Monikas paradgren att vara här och nu vilket jag behöver öva mycket mer på. På havet har vi ingen som helst aning om vad som händer i världen eller bland nära och kära.  Det första dagarna var situationen lite läskig men just då var det mest bara skönt.

God stämning ombord är en förutsättning då fyra personer ska samarbeta och samsas på ca 55 kvadrat. Därför är det viktigt med schemalagd tid så alla vet när det är arbetstid och vilotid. En uppgift som vi fick med oss var att ansvara för x antal middagar och luncher som man fått förbereda med inköp mm innan avfärd vilket var ett dagligt positiv överraskningsmoment. När vi hade över 15 sekundmeter och våghöjder på fem meter var det verkligen en balansakt i den högre skolan att röra i grytorna och få ihop en middag.

Frukost äter man när det passar medan lunch och middag är gemensamma tider som är högtidsstunder ombord. Kaffestunder är välkomna avbrott där mitt spår är och troligen förblir te, då jag är helt kass på kaffe!

Jag var och köpte med mig 1 kg tokblandat smågodis två dagar före avresan vilket givit ständiga små uppskattade sockerkickar hos besättningen. Antagligen minuspoäng hos övriga sockerpoliser men vi var utan täckning så då räknas nog inte detta lilla avsteg.

Under egen tid ombord har jag väl klarat av ett 20-tal sommarpratare och ungefär lika många Netflix-avsnitt.

Under nattpassen ensam ihop med radarn och de andra instrumenten som enda kompisar så är det perfekt med olika sommarpratare. Det berör alla på olika sätt. Två gånger kom det lite tårar varav en var med Robin Söderling som berörde mig mycket.

Jag är egentligen alltför rastlös för den här typen av resor. Lärde mig efter några dagar att vara okej med att vi ofta seglade i 3–4 knop (7 km i timmen) och att det tar den tid det tar. Mest spännande var kvällstid när vi var ute på däck och fixade med segel mm.

Med riktigt stora vågor och bra tryck i seglen så är säkerhetslina extremt viktig när man står på fördäck och löser uppgifter. Ett fall ut i Atlanten är förödande och därför måste man ha fullt förtroende för säkerhetslinan som måste säkras hela tiden.

Jag har provat på olika äventyr och i grund och botten så är det magkänslan för den som är ytterst ansvarig som är A och O.  Jag förenklar det mesta och tänker att om magkänslan är bra för den ansvarige så kör jag. Man kan utreda det mesta hur mycket som helst men slutligen brukar det stämma med min första tanke som bor i magen. Det är nog en av mina superkrafter att jag vågar lita på den känslan som blivit vältränad genom åren. Min magkänsla för Michael Juniwik är lika bra som när jag kör hoj i Afrika med Berra Markusson och många andra äventyrare, entreprenörer, medarbetare, konsulter mm som jag snabbt fattat tycke för.

Jag träffade en kille för många år sedan som sysslade med flyguppvisningar där han bland annat hade en kvinna som stod på vingen när han flög. Fick en bra känsla för honom vilket gjorde att jag tjatade till mig en provflygning med mig på vingen. Detta ledde sedan till att jag stod och flög Bromma – Sundsvall i ca 40 minusgrader 2005 när vi skulle inviga Sundsvallslinjen.

Denna segling är en resa jag inte vill ha ogjord men som jag inte kommer att göra om.  Ett stort tack till Micke och Marianne som är i väg på sitt livs äventyr över några år med fina Elvira. Häftigt att jag fick vara med på en del av ert äventyr. Extra tack Micke för att du är så bra på att läsa mig och för hur du förbereder mig på det som jag oftast bara kastar mig in i.

Till min besättningskompis Elaine – du var ett grymt bra komplement ombord! Lördagens spagetti var 👍👍👍👍👍.
Att du åtta år äldre än mig kämpade på och stod på dig 24/7 gör dig till en av resans stora positiva överraskningar.

Tack för att jag fått hänga med er tre och förhoppningsvis så blev ingen drabbad av min pojkförkylning. Hoppas nu att Michaels ben snabbt blir bra igen.

Ps: Det finns en specialanpassad present till ägarparet och situationen ombord som är gömd från P ❤️ M. Det är inte fågel och inte fisk utan …

Lycka till✌️