Jag får nog sikta på molnen då stjärnorna verkar dröja

Möte med rymdkompisar

Jag kliver på flyget som skall ta mig till Bromma från Visby kl 14.45, solen skiner och jag är på väg till ett möte med mina rymdkompisar i Stockholm. Det är ett möte som är inplanerat sedan länge av dem som arrangerar rymdresorna. De gör en road-tripp runt hela världen och stannar till på flera ställen. Stockholm är ett av stoppen och dagen råkar sammanfalla med att de amerikanska myndigheterna skall presentera sina slutsatser av olyckan som skedde med den rymdraket som skulle tagit oss ut i atmosfären. När vi landar i Stockholm öser regnet ner och det är verkligen ”öser ner precis som att ställa sig i duschen”. Det gör att vi formligen springer ur planet för att inte bli sjöblöta när vi anländer till Stockholm Bromma.

Ett stort steg för gotlänningarna och mig

På resan upp sitter jag och tänker tillbaka ca 14 år när vi skulle starta Gotlandsflyg och vi skulle ha ett PR-jippo för att skapa lite rubriker kring starten av vårt bolag. Jag klev stolt ut från vårt lilla plan som tog 34 passagerare på Bromma där Luftfartsverket rullat ut röda mattan och Stockholms landshövding Ulf Adolfsson stod och hälsade oss välkomna ihop med några journalister från DI och DN som vi lyckats locka till denna stora händelse. I planet fanns en liten delegation från Gotland vilken bland annat bestod av vår landshövding Lillemor Arvidsson, Svenska Spels VD Meg Tivéus och jag i min astronaut-utrustning. Jag klev ut ur planet med en skylt där det stod ”ett litet steg för människan men ett stort steg för Gotland”. Jag inser nu att detta absolut var ett stort steg för mig i min resa mot rymden.

En vilsen spermie

Min rymddräkt hade vi fixat ihop några dagar tidigare. Rymdskorna var ett par vitlackade slalompjäxor och dräkten jag bar var någon form av vit skyddsklädsel vilket fick mig att se ut som en vilsen spermie. På ryggen bar jag en special-lackad dammsugare som fästes på ryggen med remmar. Dammsugarslangen gick till något hjälmliknade av plexiglas, som egentligen var en överdel till en stor lampa och allt fick mig att se ut som en astronaut. Astronaut eller ännu hellre pilot har varit en dröm sedan ungdomsåren och varje gång jag sett en film med flygplan från andra världskriget har jag haft en känsla att jag levt som pilot i ett tidigare liv.

Pojkdrömmar

Jag har alltid varit intresserad av flyg och mitt pojkrum hängde fullt med modellflyg i taket. Jag byggde alltid flygplansmodeller när jag var sjuk och det blev rätt många då detta höll på i ca 8 år. Som tioåring hängde jag i flyghangaren på Visby flygplats och fick vara hjälpreda på olika sätt. Jag blev kompis med teknikern där och fick städa, springa ärenden och hjälpa till med små saker. Jag fick även flyga med någon gång och ibland bara sitta vid spakarna i något plan och drömma på marken.

Vi blir en del av flygets historia

Virgin Galactic som är arrangör av rymdresan som jag har köpt, ägs av Richard Branson. Han är en idol för mig och är troligen en av världens största entreprenörer, samt en stor förebild för många. Detta bolag skall ta flyget ett steg till i utvecklingen när det gäller hastighet och miljötänk. T.ex kommer resan till Australien från Stockholm bara att ta några timmar och bli betydligt miljövänligare när man flyger via rymden. Vi är ett antal människor runt om på klotet som köpt en resa som ger oss tillträde till ett nytt spännande nätverk. Vi är över 700 stycken som får en galet häftig upplevelse och som satsar närmare 1 miljard på framtidens flyg vilket gör oss till en liten, liten del av flyghistoriens utveckling.

Vänta ytterligare 1–4 år på rymden…

Vi får vara med på olika event varje år och ju fler år som går, desto fler event kommer vi på, så för mig gör det inget att det hela drar ut på tiden. De har troligen sagt att ”nästa år blir det av” i snart fyra år. Men på grund av den senaste dödsolyckan så lär vi få vänta 2–4 år till innan jag får möjligheten att komma närmare stjärnorna och flyga viktlöst. Så tills dess gäller det att sikta på stjärnorna och landa bland molnen. (Eller på sjön med t.ex. en passagerarbåt som kommer att slå hastighetsrekord till Gotland)

Grymt intressanta människor som skall flyga

Varje event som vi är på är mycket professionellt genomfört och så även detta. Det är inte bara själva arrangemangen som är spännande, dessutom är det alltid spännande människor med som gör att kontaktnätet utvecklas. Jag är övertygad om att hela det här äventyret kommer att gå ihop tack vare de nya nätverk som skapas. I samband med detta event den 28 juli så skulle den amerikanska myndigheten presentera sitt utlåtande angående kraschen. Så vitt jag förstår är det den mänskliga faktorn som får skulden för dödsolyckan.

Våghalsiga samhällsutvecklare som ibland mister livet

Under hundra år har människan lärt sig att flyga propeller- och jetplan. Det har sen utvecklats flygplan som spränger ljudvallen en, två och tre gånger. Till detta har det krävts våghalsiga piloter och tyvärr har det gått åt ett antal människoliv. Så även denna gång. Det är idag fler företag som håller på att utveckla farkoster som på kommersiella villkor skall ta med sig människor ut i rymden och även denna utvecklingsprocess har och kommer kräva liv. Det är människor som brinner för det de tror på och sånt gillar jag. Killar och tjejer som verkligen vågar och vill spränga barriärer och alltid flyttar gränser. Människor som ser förbi hinder, som ser svårigheter som ett litet gupp på vägen medan andra ser samma ”gupp” som helt omöjliga att rubba eller ta sig förbi.

Vad är egentligen farligt?

I början av förra seklet var det en mycket stor grupp människor som inte förstod varför man över huvud taget skulle upp och flyga. Idag finns det antagligen en lika stor grupp som tänker samma sak om att flyga ut i rymden. Min bordsgranne under middagen är en framgångsrik entreprenör och alla hans barn inklusive frun är nu kraftig emot att han skulle flyga och vill att han ska avstå på grund av olyckan. Antagligen har de rätt i sin värld men jag ser det som mycket farligare att flyga och åka taxi till rymdflygplatsen i Amerika, än vad det bör vara att flyga ut i rymden. Men det spelar ingen roll, för det kommer bli svårt för honom att övertyga dem. Men troligen är det en bra utmaning för en entreprenör av hans kaliber.

16 solnedgångar på ett dygn

Under kvällen var det några olika talare som var med på middagen och däribland vår svenske astronaut Christer Fuglesang som berättade och vi fick ställa frågor. Den rymdfarkost han var med på låg i en omloppsbana runt jorden och då såg de bland annat solnedgången var 90:e minut vilket måste ha varit väldigt coolt. Att man återanvänder allt vatten/vätska i ett rymdskepp är också coolt, men inte lika känt.

Att våga och vilja är en underbar drivkraft

Det fanns med engelsmän, kanadensare och amerikaner på middagen, och de kände inte till svenska snapsvisor, så det blev rätt många och ganska uppskattat. Kul med kulturer som möts, det ger ofta anledning till samtal om allt möjligt. Kanadensaren var en fd pilot som nu bestämt sig att läsa till läkare på äldre dagar. Jag skulle uppskatta hans ålder till 55–60 år. Det känns också rätt coolt att våga och vilja göra en sådan sak.

Plötsligt händer det

Kvällen skulle avslutas på Stureplan på ett av de hippare ställena, men det var så hög musik att vi förstod att det inte skulle gå att föra en vettig konversation där inne. Vi landade då på en privat takvåning med fri bar. Antagligen den fräckaste takvåningen som finns runt Stureplan. Jag har försökt att närma mig ett visst företag under många år och helt plötslig så var ägaren en i gänget som jag nu fått grymt bra kontakt med och möten bokades in på en balkong strax ovan Stureplans alla partyproffs. Just så här är mitt liv rätt ofta – när man vågar berätta, vågar prova och vågar ha idéer och ambitioner så plötslig händer det, med exakt rätt människor.

Taxi 800 meter?

När jag vaknade nästa dag på hotellet ute på Bromma regnade det så mycket att jag funderade på att ta taxi till flygplatsen 800 meter bort. Det kändes helt fel, jag avvaktade 20 minuter och då det blev en tillfällig minskning i regnandet.

Efter 37 minuter flyg landade vi på Visby flygplats igen och solen sken från en blå himmel. Åter i solen efter en utflykt i regnet är jag ytterligare några erfarenheter och kontakter rikare. Jag konstaterar som vanligt att ”borta bra men hemma bäst” och kryper kärleksfullt in i fruns famn där jag hör hemma på riktigt.