Dag 1 och 2: Dagbok från Chile/Argentina

Det blir sällan som man tänkt sig och här kommer starten på vårt äventyr som verkligen inte verkar bli vad vi tänkt oss.

Dag 1

Jag vaknade dag 1 klockan 5.50 och det berodde antagligen på att vi ligger 4 timmar efter er i Sverige. Eventuellt hänger det också ihop med att jag som alla andra är väldigt förväntansfulla på detta äventyr med Berra i Sydamerika.

Kl 07 var det frukost och sedan avfärd till hojarna kl 08. Tanken var avmarsch på hoj kl 10. Det blev en del strul och vi kom inte iväg förrän 11.32.

Då var det 28 grader varmt och trafiken en söndag i Santiago var lugn och avspänd. Jag tror att det tog ca 1,5 timme att hitta ut ur stan med 13 hojar. Det är ganska krångligt i en storstad med alla rödljus och 13 vilsna och väldigt körsugna grabbar 30–62 år unga.

Vi utrustades med lite större offroad hojar på 600–1200cc. Hojar över 500cc är ganska otympliga utanför grusvägar.

Berra skulle ha en 1200 Triumph och då tog jag en BMW 1200. Jag visste inte hur modellen såg ut, utan visste egentligen bara att det var en riktigt stor maskin. Det visade sig att jag var den enda som tog en hoj med vågräta cylindrar och med racing-däck. Jag tänkte inte på det i början när vi bara körde landsväg men senare blev skillnaden tydlig…

Efter ca 2,5 timme var det dags för tankning. Jag passade på att kolla till kompisarna och ungefär hälften hade glömt att smörja in sig med solkräm. Killarna påminde om röda tomater efter att ha haft solen och fartvinden i ansiktet.

Första dagen skulle vi in vi ett pass på 3186 m.ö.h och där var tempen nere på ca 8 grader. Här kunde man välja på att köra genom en tre km lång tunnel eller att köra på något som man i folkmun kallar ”dödens väg”. Den skall enligt någon lista på nätet vara världens 9:e farligaste väg. Klart att Berra inte kan missa den!!!

En serpentinväg steg upp till 3750 meters höjd. Innan tunneln var det enda vägen och helt livsfarlig. Att köra den på en grushoj är inte speciellt farligt men med racing-däck så blir det lite extra spännande. Jag slog inget hastighetsrekord och det var nog ingen av andra som gjorde heller.

När vi kom upp till toppen var det nollgradigt och blåste ca 10–12 sekundmeter. Huvudvärken hade slagit till på flera av oss och kroppen orkade mycket mindre. När vi påbörjade nedstigningen så blockerade en enormt stor snödriva hela nedfarten. Den var säker 2 meter hög och täckte hela vägen. Berra försökte med tre olika alternativ att hitta en annan nedfart, men det var kört.

Vi fick ta oss ner samma väg som upp. Jag upptäckte då att min MC har låsningsfria bromsar och dessa maskiner är inte gjorda med tanke på sådana här strapatser. Allt blev försenat och frågan var om gränskontrollen var stängd och vad händer då?

Den var öppen men tyvärr tog gränskontrollen ca två timmar vilket gjorde att vi kom väldigt sent till hotellet som serverade middagen 00.23.

Resan från tullen till hotellet tog ca två timmar och det var magiskt med fullmånen som lyste upp bergslandskapet i Argentina som på natten var spöklikt vackert. Vi kunde stå på rätt bra på de asfalterade vägbanorna som hade lite trafik. Dock inte hela vägen, för det kom ett regn som kylde ner oss och hastigheten. Sikten blev mindre och halkan mer påtaglig och detta i kombo med bergskanten som störtade ner många hundra meter gör att alla körde lite lugnare.

Dag 2

Avfärd ca 09.30 och det första vi möter är en flock vilda hästar. Sedan kom det en fullvuxen struts (Nanu) och sprang framför Berras cykel. Det var bara några meter från att strutsen skulle fått göra sig bekant med ökenräven Marcusson på riktigt. Vet inte vem som skulle fått sista ordet. Den var grymt stor.

Berra hade sagt att det blir mest asfalt och några mindre avstickare på några grusvägar. Dagens etapp på ca 30 mil var väl 25% asfalt, 65% dålig grusväg och 10 % som absolut inte kan klassas som väg och där terrängkörningslagen i Sverige skulle givit dryga böter.

Hastigheten på dessa icke-grusvägar höll sig kring vanlig motorvägsfart och dammet gjorde att man fick koncentrera sig ordentligt i kombination med stora stenar och diverse hål i vägen.

Ett av målen var en intorkad sjö som nu mer var en saltöken. Här var det ”hopp och lek” eller ”klassens roliga timme” – som nog blev två. Det var friåkning med sladd och fri fart. Killarna gillade detta lika mycket som hoj-uthyraren hade ogillat det, om han visste. Jag lyckades nästa få upp min kompis i dubbla motorvägshastigheten. Det fattade 5 km. Detta var resans roligaste minne hittills och vi var helt lyriska.

Någon timma senare tog den tuffa körning ut sin rätt och en av killarna avbröt dagena etapp. 20 minuter senare vurpar en annan kille och vi tror först att något gått av i foten. Men med lite kylspray så klarar han av att köra hem. Vi får se i morgon om han är hel eller ej.

Martin körde punka och blev stående mitt ute i stenöknen i en timma utan kontakt innan följebilen löste situationen. En av killarna missade att det fanns ett vattenhinder och tog det av bara farten, vilket gjorde honom till dagens skitgris.

På hotellet drack vi någon öl och snackade om livet. Detta är den andra delen som jag gillar med den här typen av äventyr: nya vänner och härliga diskussioner!

Vi diskuterar morgondagen då vi skall lämna Argentina via världens högsta gränspassager som ligger på 4870 meters höjd, vilket är sextio meter högre än Europas högsta topp. Jag har varit lite orolig för höjden då det var 14 minusgrader där för några dagar sedan. Detta rimmar absolut inte med mina däck…

Vi har just fått veta att det pågår ett ovanligt sent snöoväder i vårt pass och det är stängt i minst två dygn. Jag är helt säker på att jag inte skall upp på 4800 meter utan dubbdäck och ev syrgas.

Just nu så tittar ovädersmagneten Bertil Markusson på alternativa pass som inte har snö problem. Antagligen blir det ett annat äventyr än det som var tänkt och som blir 60 mil längre.

Berra har nu råkat ut för helt osannolika vädersituationer lite för många gånger för att detta skall vara en slump. Vad har han gjort mot vädergudarna?

God natt från Argentina!