Fem år senare
Klockan är 10.31 vid samma vatten men en annan strand i Thailand. Solen skiner som för fem år sedan men havet ligger helt lugnt. Ungefär som det gjorde en kvart innan tsunamin kom den 26 december 2004. Det är väl ingen som kan ha missat att det har gått fem år sedan katastrofen inträffade? Den senaste veckan har det ringt fem eller sex journalister som vill göra sin vinkling på tsunamin. Jag har tackat nej till samtliga då tsunamin måste få vara förbi. Det jag skulle kunna tänka mig att medverka i är sammanhang som handlar om hur man kan gå vidare i livet trots att man mist fru och barn. Jag har fått så mycket hjälp av andra att det inte är mer än rätt att jag hjälper nya drabbade att komma vidare. Jag tror att det är en livsuppgift att hjälpas åt genom svåra prövningar. När man hamnar i dessa svårigheter är det viktigt med förebilder och där har jag flera stycken att tacka för att jag kom vidare.
Monika är i Singapore med sin äldsta dotter då de behöver få egen tid. Inte minst Nicole som är 17,5 år och är på väg in i vuxenvärlden. Det är förresten inte bara nyttigt för dem, utan även för mig som då får ha 100% ansvar för Towe snart fem månader och Wilda 2,3 år. Jag trivs verkligen i min papparoll även om det inte är helt lätt och kräver ordentlig planering. Vi är nog ett antal pappor som ser det som lite väl enkelt att vara hemma med barn. Som vanligt så blir det aldrig som man tänkt sig men för den skull behöver det inte vara dåligt.
I morse när vi gick glasspromenaden – glass för Wilda och massor av uppförsbackar för mig – med tvillingvagn så var det lite extra uppförsbacke i och med att klockan verkligen skulle bli 10.31 idag och det skulle vara fem år sedan olyckan hände. Under promenaden så börjar hjärnan spela mig ett spratt. Tankarna började mala och fundera på vad som hade hänt om vi inte varit där vi var, hur livet skulle ha tagit en helt annan vändning.
Det var en massa ljusa tankar som for genom huvudet där jag såg killarna träna både fotboll och hockey. Jag kunde nästan höra en del av Ulrikas kommentarer på klingande göteborgska. Det var svårt att se hur Max skulle se ut som 5 år äldre, vilket det hela tiden varit. Men hans speciella leende var jättetydligt. Det går blixtsnabbt att få ihop en massa tankar.
Så kommer den andra sidan. Vart skulle Wilda, Towe och Monika finnas? Vad skulle hända med dem? Det blev nästan kortslutning i hjärnan innan jag var tvungen att inse att vi finns här och nu. Det som har skett har skett och minnen får fortsätta att finnas. Jag är glad för alla mysiga saker vi har gjort och många fina minnen finns från Thailand med den gamla familjen och nu håller vi på att bygga upp lika många mysiga minnen med den nya familjen. Det är verkligen två familjer som man har med sig hela livet.
Under ett dygn har jag besök av en kompis från Gotland som gärna vill till Khao lak. Jag föreslog att han skulle hyra en hoj och köra upp. Det är helt underbart att köra hoj här nere. Det är en frihet som känns större än hemma. Vinden i håret och solen som gassar på kroppen är lite ultimat frihet. Jag skulle gärna hängt med, men det funkar inte med barnen så det är bara att inse att var tid har sin grej och inte sukta efter annat utan i stället njuta av den tid jag är i just nu. ”Var i nuet” som Micke brukar säga till mig. Några poletter trillar ibland ner på rätt plats även i min hjärna.
Tjejerna och jag har badat nästan en timma i poolen. Jag och Towe bogserar Wilda som tar ett stadigt tag i Towes fot och sedan åker vi runt i poolen. Man skulle utan tvekan kunna kalla dem för riktiga badmonster. Även den minsta njuter av det svalkande vattnet och storasysters förlösande skratt som formligen bubblar när vi busar i vattnet. ”Mela mela” är hennes standardkommentar och då kan det gälla att sjunga om ekorren i granen eller hoppa från kanten i poolen. Barn är enkla och vi försöker att göra dem komplicerade hela tiden. Vi är bra konstiga vi vuxna, som det stod i ett brev jag fick häromdagen.
Sedan 15 minuter sover båda tjejerna jämte mig i sängen helt utslagna. En myra stretar på och gör sitt dagsverk. Han tar genvägen över Towes bröstkorg och inger en trygghet. På något vis så kommer myran och resten av världen att gå vidare trots tsunamin, Estonia-katastrofen, krig, svininfluensa m.m. Jorden snurrar och i Sverige är klockan 06.24 och snart skall barn vakna upp och inse att det är 363 dagar kvar till julafton och att den kommer att komma även nästa år.
Livet går vidare och vi måste fortsätta att välja livet. Vinnarna anpassar sig till nya situationer och förlorarna gräver ner sig och blir bittra och destruktiva. Jag vet absolut vilken sida jag väljer.
Hej, jag är en 17 årig tjej och tänkte bara höra med dig om du vet någon sida där dem säljer din bok. Vill så jättegärna läsa den, jag var själv i Khao lak under tsunamin med min familj. Så skulle vara snällt om du hörde av dig antingen på min mail, kim.ohlin@hotmail.com eller här.
Ha det så bra
Först läser jag om dig i tidningar och blir berörd. Därefter läser jag din bok och blir berörd. Nu har jag hittat din blogg och blir berörd. Du är lika klok som självaste Mark Levengood!
Tack!
/ Jesper
Otroligt fint skrivet Pigge. Tankarna kan komma som en blixt och de måste ju få komma de också. Tycker att det är fantastiskt att du har vågat på vidare i livet på det sätt du gjort och jag önskar dig all lycka i framtiden! God fortsättning på det nya året!
Kram!
Du är så jäkla inspirerande!!
Jag fyller snart 25 o för två år sen förlorade jag min mamma i cancer. Jag var på resa på egen hand i Indien när jag fick telefonsamtalet om att hon inte skulle klara sig. Känner igen det som du så tydligt uttryckte från början, att du skulle gå vidare. Jag bestämde mig direkt för att inte sörja i förhand, att glädjas åt de år jag fick ha med min mamma o inte bli bitter för det som skulle komma framöver. Jag vet inte varför, men det var det FÖRSTA jag tänkte på. När hon somnade bredvid mig, mina systrar o min plastpappa 3 veckor senare i hemmet var jag redan på väg. Jag hade redan bestämt mig för att sorgen inte skulle få ta över mitt liv.
Vanmakt var det som min mamma som underbar människa, psykoterapeut, föreläsare o inspiratör uttalade som det som skadar oss allra mest. Inte sjukdomar eller hemska upplevelser, utan vanmakten. I min sorgeprocess har detta varit framträdande, acceptera situationen, gör val o lev ditt bästa utifrån det!
Du är en otroligt inspirerande människa Pigge! När jag läser detta känner jag att jag att jag på nytt kommer framåt i min utvekling om hur jag ska ta hand om livet. Det är så otroligt spännande att hitta sina olika inspirationskällor o vägar av välbefinnande i livet! Det är som du (bland annat) säger, att träffa o inspireras av andra som förlorat någon är så otroligt värdefullt, jag tror att man behöver ha möjlighet att lufta det hela livet!
Idag tar jag inget för givet. Jag tycker inte om att planera saker långt i förväg o bestämma hur jag ska lägga upp mitt liv framöver. Vad som helst kan hända på vägen som gör att man ändrar riktning, känslomässigt, tankemässigt eller fysiskt. Jag försöker ta livet som det kommer o njuta här o nu, av de underbara människor som finns runt mig, o mamma, som finns där hela tiden.
Jag känner mig otroligt levande idag, är så glad att det finns människor som du, som väljer livet!
All lycka o värme till dig o (hela) din familj!
/Maria
Hejsan!
Jag bara njuter av hur ditt/ert liv har blivit (det finns ju en mening med allt som händer). Har följt dig från olyckan tills (tidvis) nu. Fast jag har missat att ni fått en lintotta till (grattis!). Jag blir så glad att du o Monica fann livet igen med allt vad det innebär. Jag och min familj som är förskonade från alla hemska olyckor önskar Er lycka till i livet. med stora kramar till er alla/ Anette
Måste bara säga att sådana personer som du Pigge skulle det finnas fler av.Du har gått igenom världens tuffaste mardröm o ändå rest dig upp igen,har följt dig under de 5åren o sett vad du gått igenom.Tycker att du gjort rätt när du nu lever vidare för alla dina nära o kära är med dig oavsett om de finns på jorden eller i himelen.Njut av livet med din fru Monika o dina småbarn för som du redan vet så kan livet tyvärr bli alldeles,alldeles för kort.
Tycker absolut inte du ska bry dig om vad andra tycker om ditt ”nya” liv.De vet ändå inte vad de talar om,för de har aldrig,aldrig varit med om detta o man får hoppas att aldrig denna mardröm upprepas.
Lev väl o njut av livet!!!
/Anders
Piggesignalen är stark och tydlig! 🙂
Nu sk-ter jag i Eu-projektet en timme och tar mig ut och leker med ungarna och hjärtat i pulkabacken! Prio #1.
Gott Nytt!
G
Hej Ingrid. Ibland spelar hjärnan en ett spratt. När jag skulle starta upp denna sida så var jag väldigt fokuserad på den lilla Towe som snart skulle födas. På grund av detta så blev det ett fel i presentationen av mig. Självklart är jag 4-barns far och nästan +2. Jag vill inte ta på mig en papparoll till Alex och Nicole som är Monikas barn. Jag tar gärna den vuxna manliga rollen men att försöka agera som deras pappa tänker jag inte göra. Det märkliga är att ingen tidigare har kommenterat detta med tvåbarnsfar. Jag är säker på att fler har reagerat men att man inte vågat ta upp detta. Antagligen på grund av rädsla att jag skulle bli ledsen. Precis som om jag inte visste att jag var fyrbarnsfar och skulle få ett bryt om någon påpekade detta.
Rädsla är en mycket mycket dålig drivkraft. Jag är säker på att vi skulle leva i en mycket bättre värld om inte så många människor gick omkring och var rädda för allt möjligt. Jag lyssnade på Mark Levengoods sommarpratarprogram igår och där han tog upp en episod när han flög till Göteborg. I planet läser han en av kvällstidningarna som tog upp allt som vi borde vara rädda för. Hälften av svenskarna led troligen av någon sjukdom, räntan skulle eventuellt gå upp och så var det något om pedofiler m.m. Väl på Landvetter så kommer han ut ur flygplansbyggnaden och då kommer en treåring som springer mot trafiken. Massor av vuxna ser detta men ingen ingriper.
Mark vill inte bli anklagad för att vara pedo och försöker tala 3-åringen till rätta och få stopp på honom utan att ta tag i barnet. På grund av rädsla så ingriper han inte! Vem skulle anklaga Mark Levengood för att vara pedofil när han stoppar en liten kille som håller på att springa ut i trafiken? Vuxna är inte riktigt kloka ibland i sin iver att inte göra fel.
Där har du säkerligen en förändring i ditt liv efter er tragiska olycka, att du inte längre går som katten kring het gröt utan säger som det är. Tack för det och jag skall ändra i den texten.
Vad gäller din dotter och eventuellt resten av familjen så tycker jag att ni skall försöka hitta någon eller några andra familjer som liknar er och det som ni råkat ut för. En familj som mist en son och där det även finns en dotter i samma ålder, för att prata med dem hur de tänker och hur dessa familjer gjort för att gå vidare.
Det är ett enormt stöd att ha förebilder som valt att gå vidare. Någon som man kan ringa när tankarna blir grumliga eller helt svarta. Man får lite svar här och lite där när man hittar dessa personer eller familjer. Man får bekräftelse på att man gjort och tänkt rätt när man ser att andra gjort på ett liknande sätt. Ganska snabbt så känner man en samhörighet med dessa mäniskor.
Det borde finnas ett register i Sverige där alla drabbade fanns med. Utifrån detta register så skulle man kunna bilda små stödgrupper efter som det behövs. Jag har träffat läkare, präster, poliser och psykologer som aldrig varit i en situation liknande min och därför har jag inte kunnat hitta stöd hos dem. Det kändes som om jag höll på att utbilda några av psykologerna då jag var deras första drabbade som mist både fru och barn. Det kändes för jävligt när det var jag som behövde stöd. Jag ville fråga riktiga människor som varit där jag var hur de gick vidare. Och jag ville få vara ledsen när jag var ledsen och inte varannan onsdag mellan 13.00 – 13.55 när jag hade tid hos psykologen. Jag vill kunna vara ledsen längre än till 13.55 ibland ända till 14.15 om det behövdes och det fungerade hos vår lila grupp av drabbade. Och det kostade inte 950 kr timman utan var helt naturligt och det visade sig att båda parter blev hjälpa av samtalen även om det var en drabbad som det hade gått 18 år sedan hennes olycka skedde.
Vi kommer aldrig förbi detta men det går att leva med och det finns ett ständigt behov av att prata om det som hänt. Tack för att du vågar ställa frågan och lycka till med livet. Ni har bara ett så ta vara på detta varje dag.
Kram tillbaka från ett somrigt Thailand. Pigge
Hej Pigge!
Har läst din bok och även följt din kämparglöd via media för fem år sedan. När en olycka drabbade vår familj och vår son Marcus 18 år försvann hade jag mycket av din järnvilja i bakhuvudet. Marcus försvann ensam på sin skoter och körde genom havsisen, ingen katastrof där många dog men väl så stor katastrof i vår familj. Den myndighet vi kämpade mot var polisen i Skellefteå som ville lägga ner sökandet innan det ens hade gått ett dygn från det att han försvann. De tafatta insatser som gjordes det första dygnen bidrog med all sannolikhet till att vi aldrig har hittat hans kropp. Vi kämpade länge på egen hand med hjälp av frivilliga. Ett slitsamt arbete som skulle kunna sluka oss totalt om inte drivkraften att fortsätta leva för dem som lever fanns.
Vi har också en dotter som nu har hunnit bli 18 år. För henne har nog smärtan och saknaden nyss börjat komma. Hon har kämpat för att finnas i ”vanligheten” som tonåringar ofta strävar efter.
Jag ser mig som en tvåbarnsmor. Skulle inte kunna vara något annat. En fråga till dig är därför hur du tänker kring detta. Du presenterar dig som snart tvåbarnsfar i den här bloggen. Jag får inte ihop matematiken. Visst borde du vara fyrabarnsfar?
Önskar dig god fortsättning och en varm vinterkram från ett snöigt Skellefteå!
Ingrid
Hej Pigge!
De senaste dagarna har jag läst din bok, den tog slut idag. Det var en av de starkaste böcker jag läst, jag önskar dig all lycka med din utökade familj, jag tror du ser det så efter att ha läst din bok.
Många kramar en dag som denna!!
Hej på dej.
Väldans bra skrivet, jag rös hela jag under läsningen, så härligt.
Kloka o bra grejer skriver du.
Jag själv är en väldans osjälvisk och oegoistisk , samt just snubbe som har runt om kring mig egoistiska och själviska människor, och även en del chefer som är själviska.
Du är den goda typen, som mig och jag får väl filtrera o bita ihop.
Ha det så bra o tummen upp för dig.
Stefan.
Fint skrivet Pigge! Du verkar trivas i nuet, och det är väl det viktiga! Jag är övertygad om att Ulrika, Charlie, Max och Jan har det mycket bättre än vad vi har det, och det säger ju en hel del! Ha en riktigt bra semester och njut extra mycket av jullovet åt mig också, då jag endast fick sex dagars ledighet. Köp många presenter till mig! 😉
Tror att vi alla väljer att genomföra sorgearbetet på vårat eget sätt. Men låt inte andra bestämma hur du skall göra för då blir det svårt. Då måste du hela tiden anpassa dig efter olika människor och då kommer det aldrig att bli rätt. Egentligen kan ingen annan säga om du gör rätt eller fel. Ett tips är att söka sig till människor som råkat ut för liknande saker och som är i ungefär samma läge i livet. Genom att hitta några sådana som man kan ha som förebilder och som man kan stämma av med så blir det lättare att komma vidare. Nästan alla drabbade vill hjälpa till så var inte rädd att fråga. Man kan aldrig få mer än ett nej. Och så tror jag man skall försöka uppskatta allt man fick vara med om och inte lägga för mycket energi på allt som aldrig blev av. Pigge
HÄRLIGT Pigge!
KRAM
/Ulrika
Hej Pigge!
Beklagar sorgen.Första kontakten och vet ej hur man hälsar efter en sådan tragedi efter 5 år.Läste din bok och förstår inte hur du kunde hämta dig så snabbt.Inget illa ment.Min far dog ensam när jag var och fiska en vecka i Norge och min mor dog 5 år senare i min famn.Sörjer fortfarande.Är du inte rädd att sorgen ska komma ikapp dig.Du höll ett högt tempo och jag kan själv bli manisk så jag känner igen mig i en del.Men jag blev väldigt deprimerad och börjar bli bättre efter 14 år.Jobbar och sköter mig i övrigt.Har du något tips för att komma över det sista?Din tragedi var så mycket värre än min.Boken var bra men manisk som jag skrev.Hoppas att du mår bra och får en lycklig fortsättning.
Mvh Johnny.
Du lite avis är man på värmen men du är en super kille.
Kram från själsö
Pigge, jag känner inte dig, du känner inte heller mig, vi har aldrig träffats men ändå så känns det som att jag vet allt om dig. Det finns ytterst få människor som varit med om det du har, därför är det säkert väldigt få som kan känna som du kan.
Jag är inte en av dem, då menar jag inte en av dem som har varigt med om det du har.
Jag var inte heller där men ändå så både lider och gläds jag för dig,
Boken berörde mig djupt.
/ Jimmie A.
Första gången jag hörde talas om dej Pigge, var för 5 år sedan när du förlorade din första familj. En del runt omkring mej sa ”-Skicka hem den där dåren och låt myndigheter sköta allt! Han kan inte vara klok som pratar om en ny familj redan nu, han måste vara i chocktillstånd!” Jag tänkte, han kommer överleva detta med förståndet i behåll, han kommer ta med sej detta som en lärdom och kommer leva ett rikt liv. Jag tänkte, jag hoppas han en dag hittar en kvinna att älska och bli älskad tillbaka, att han får en en ny familj. Ikväll fick jag ett infall och sökte på ditt namn, hittade denna blogg och har de senaste timmarna läst de inlägg du skrivit. Det glädjer mej så otroligt mycket att läsa om din lycka med din nya familj! Du skriver så mycket kloka saker! Från mitt hjärta önskar jag er allt gott och en härlig semester!! Kram till er alla!
Du finns i mina tankar! Denna dagen kommer alltid förbli en minnesdag/sörgesdag. Vill också tillägga att din styrka är helt enorm, ialla fall som du visar dig att vara, det är nog inte många som hade klarat de såpass bra som du gjorde!
Du är ett gott exempel på en bra förebild!
Vill också säga att din bok om tsunamin är helt otrolig, de finns nog ingen annan person som har fått mig att leva mig in i en bok såpass mycket som den här gjorde. De gjorde du bra 🙂
Kram Malin
Du och Monika är ett strålande exempel på hur bra livet kan bli om man ser möjligheterna i stället för problemen. Kram!
Vad fint och hoppfullt du skriver. Ditt sista stycke ska jag bära med mig. Jag har varit påväg att sälla mig till den senare skaran, men där vill jag inte vara.
God fortsättning på livet.
GRATTIS Stig Pigge Werkelin du klarade det. Bra jobbat!!!
Så fint skrivet så jag blev både tokglad och rörd på samma gång. Fint. Men ändå så sorgligt. Var sak tar sin tid. Så är det ju, men hur det gör det är ju det som är en kamp. En del av den.
Allt är lätt för mig att säga som inte varit med om detta hemska. Annat än bakom datorn och mitt tangentbord.
Ha en härlig semester som bara du kan! Du och Monika och de små busungarna Wilda och Towe. Badmonster är bra att vara det är jag med. Har inte gått över ännu:)
Försök bara göra roliga saker idag ihop med din ny fantastiska familj så du håller hjärnspökena borta. Det som känns bäst för er. Så fint skrivet. Sköt om dig.
Du släppte inte taget där i trädet. Det är viktigt.
Stor Kram
/Susanne ”den gamla”;)
Så skönt det låter med de nya barnen och så bra att du är där du är. Lycka till med resten av livet! Själv kände jag en familj, som var där. Fem åkte och en kom hem. Hon har också gått vidare. Människor är starka. Livet är starkt.