Om dåliga gitarrister…

Nu börjar dagarna likna varandra och det är nästan omöjligt att komma ihåg vilken veckodag det är. Just detta känns som riktig semester. När tid och rum börjar flyta ihop och man inte bekymrar sig om arbete eller andra saker på hemmaplan. Dock är vi mycket medvetna om den där köldknäppen som drabbat Sverige.  Det känns väldigt skönt att vi har temperatur på 24–38 grader under dygnen här nere. Jag längtar inte efter -12 precis.

Jag vill passa på att tacka för alla kommentarer på bloggen. Framför allt kring det som har handlat om att gå vidare och att sorgearbetet är helt individuellt.  Jag har sagt det förut: man kan skicka energi trådlöst genom rymden genom att uppmuntra och berömma människor. Alla behöver detta och det bästa med att ge beröm är att det oftast smittar. Ger du så får du.

För några dagar sedan var vi och åt middag på en restaurang som ligger väldigt vackert vid en view point. Restaurangen har en helt fantastisk utsikt och den har funnits där i många, många år. Den verkar ägas av ett reggea-freak som älskar musik. Han går där och ser ut som något kvarglömt från 70-talets flower power. Restaurangen är dekorerad med rastafärger och en massa porträtt av Bob Marley. Om ägaren är skönt berusad eller hög vågar jag inte svara på, men han glider runt bland borden och pratar lite med gästerna och man vet inte riktigt om han pratar med sig själv eller med oss. Ibland sjunger han med i sången och han är nog också tondöv. Men han trivs, ler väldigt mycket och ibland så kommer det ett skratt och något dansteg som ger honom njutning och många av gästerna drar på munnen och man fattar tycke för den här mannen.

Vi  brukar äta en specialité där som är att rekommendera; de serverar en kycklingröra i en urgröpt ananas.  Han har alltid liveband och det ena bandet är sämre än det andra. De spelar Elvis och reggea. Idag var det en ensam gitarrist som var så dålig att Monikas gulliga tonåring kommenterade hans sång med att ”till och med du Pigge skulle eventuellt kunna göra det bättre”. Jag är grymt medveten om att jag inte är något ämne för musik även om viljan och önska finns att lära. På något sätt var han så dålig att det blev roligt. Men inte i längden, vilket visade sig genom att restaurangen tömdes ganska snabbt när han sjungit ett antal låtar. Tråkigt när det blir så att gästerna uppfattar honom som ett skämt och han på fullaste allvar tror sig vara en stjärna. Puh vad jobbigt det blir den dagen sanningen går upp för honom.

När jag kom hem låg jag och funderade på gitarristen och kom att tänka på förändringsarbetet som pågår på Gotland. Där finns ett antal nyckelpersoner som är som gitarristen. De har viktiga tjänster inom det offentliga som hänger ihop med att utveckla ön. Några av dessa har jag diskuterat med chefer och ledning med anledning av att de inte passar på sina poster. Då har de sagt att de försöker få dem att göra mindre viktiga saker och i vissa fall försökt att omplacera dem. Jag tror att problemet är att de ansvariga inte vågar upplysa vissa om att de inte passar på just dessa positioner som de utbildat sig till. Dels för att de ansvariga inte vill såra och för att de är rädda för facket och media.

Alla kan inte hela tiden klättra upp på karriärstegen, utan en del måste även klättra ner när de kommit fel. Detta verkar nästan vara en omöjlig tanke. Jag tror att det är betydligt snällare att förklara att någon inte passar och att denne erbjuds ett annat jobb som är mindre kvalificerat och har mindre ansvar till en lägre lön. Då är det upp till den anställde att stanna kvar och acceptera eller söka ett nytt och där bevisa att han/hon har den kunskap som krävs. Ibland är det kemi med chefer eller gruppen som gör att man inte funkar och ibland finns inte kunskapen där helt enkelt.  Alla människor funkar inte att jobba ihop på grund av att vi är individer och inte programmerade robotar.

Alternativet är att det blir som med gitarristen. Alla arbetskompisar, chefer och kunder är medvetna om den här personens bristande kunskaper. Det flesta frekventa kunder på förvaltningarna vet vilka det är som man inte vill ha som handläggare. Bara tanken på att alla skulle veta att jag var helt värdelös på det jag gjorde skulle få mig att byta jobb direkt. Det kan ta månader eller år innan den utpekade blir medveten om att han inte gör ett så bra arbete som han/hon trott genom åren. Den dagen sanningen uppenbaras skulle jag bli hur knäckt som helst om det jag gjort de senaste fyra åren bara varit till besvär. Framför allt skulle jag känna mig väldigt kränkt om ingen sagt hur det ligger till.

Flera av dessa personer gör ett så dåligt arbete att det hade varit bättre om de inte kom till arbetet. Deras arbete förstör för både avdelningar och kommunen i sin helhet. Därför har man nu ringat in dessa och då är det upp till de styrande att lösa problemet. Tyvärr så tror jag inte det kommer hända något speciellt i alla fall. Jag tror inte modet finns att agera bland de ansvariga. Men man kan alltid hoppas, för hoppet är i alla fall det sista som överger en.

Jag hoppas nu att det är prioriterat att flytta bort de som inte klarar sitt jobb och att det finns mod. En viss konkurrens måste finnas och de som inte håller måttet får kliva ner en eller två steg på karriärstegen. Karriär skall man göra på grund av kompetens och resultat, inte på grund av ålder.

Det finns de som väljer fel yrkesbana men som lyckas klara skolorna i alla fall. Ofta räcker det med att kunna repetera vad man läst eller hört inför tentor eller prov för att komma igenom en utbildning. Dessa personer blir mer kopieringsmaskiner än självtänkande individer. Tack vare att de lyckas repetera vad som tidigare sagts får de sin examen eller licens till slut. En examen eller avslutad kurs med godkänt är inget bevis på att man klarar att arbeta i grupp eller att lösa praktiska problem med kunder. Detta gäller givetvis inte alla som utbildar sig men om det gäller 2 % så innebär det att 2 av hundra är på helt fel tjänst. Finns det 5 000 offentlighetsanställda på Gotland så har vi 100 st som inte borde ha den tjänst de har.

Hamnar en sådan person på en viktig position med massor av kundkontakter så kan det bli förödande resultat. Många av dessa har väldigt liten erfarenhet från verkligheten utanför den byråkratiska världen då de fått sitt jobb på grund av utbildning och inte på grund av arbetslivserfarenhet. Tyvärr är det här ingen isolerad händelse för Gotland utan det finns mängder med ”gitarrister” där ute. Människor som suger energi som kostar pengar och kräver massor av extra resurser.

Vi har ägnat oss att leta nyckel både fågel, fisk och mittemellan under ett och ett halvt dygn. När vi frågade Wilda om hon visste vart nyckeln till huset var så slog hon ut med händerna och sa ”borta” med ett väldigt snett smajl. Efter att vi anklagat varandra och kollat bilen, barnvagnen, alla kläder och lådor tre gånger så började vi förstå att det där smajlet nog betydde att Wilda var inblandad  i försvinnandet… Mycket riktigt så hittade nycklarna bakom sängaveln som är ett stort skåp. Med förenade krafter lyckades vi skjuta ut sängen 10 cm vilket var tillräckligt för att få en skymt av nycklarna. Det var klart fisk. De låg på golvet och det krävdes en 150 cm lång pinne med krok för att få fram dem igen.

Se vad enkelt en tvååring kan engagera sina slöa föräldrar!