Vilka dagar, vilka människor!

Torsdag morgon och simning 45 minuter. Håkan har sagt att jag måste simma intervall för det ger lite mer puls i kroppen. Jag är säker på att han har rätt. Jag hämtar kompisen kl 09 på jobbet och det är dags för ett dygn i vår gemensamma båt. Jag har sett fram emot detta, att bara få vara och snacka skit, allvar, drömmar och relationer med en kille som verkligen är respekt.

Enligt honom är man på havet för att njuta av havsvindar, vatten, god mat och dryck. Det blev nästan 45 min bunkring på Maxi av förnödenheter som skulle räcka till lunch, middag, frukost och några mellanmål. Vi var rätt samspelta när vi sprang mellan hyllorna och det var egentligen inget vi sen saknade till havs.

Vi stack iväg från Kyllaj vid 11-tiden efter att ha hjälpt hans pappa på 80 år att bära de tyngsta stenarna som rasat från piren. Han använde det gamla klassiska tricket att vi inte skulle orka och när vi väl var igång så låtsades han vara grymt imponerad av att vi var så starka. Givetvis gick vi på hela grejen och bar både fler stenar och längre än vad som var tänkt.

Båten tuffade ut mot öppet hav och vi tog kurs mot Sudersand där vi skulle äta lunch och ev simma iland för att inspektera ett bygge. På grund av vattentemperaturen och vågor ville vi inte lämna båten och avnjöt en riktig gourmetlunch med paté, räkor, vitt vin och en del andra godsaker.

Nästa mål var Salvorev. Vi ankrade på revet men det var ändå 2,5 meter djupt. Här blev det någon folköl och tapas plus lite skinka och honungsmelon. Vi var verkligen mitt ute på Östersjön mitt mellan Fårö och Sandön. Det var så där långt ut till havs att jag bara var tvungen att bada. Temperaturen kan beskrivas som 4 cm – jag tror de flesta förstår att det inte var något värmerekord…

Nästa stopp var några kilometer söder om Ekeviken. En liten betongbrygga som precis klarade vår båt tog emot oss med massor av kärlek. Vi blev liggandes vid den gamla bryggan och det var så in i helvete vackert att det inte går att beskriva. Granne med oss låg en stolt svan på sina ägg. Hon tittade på oss och vi var liksom välkomna om vi höll oss på detta avstånd. Ett antal får betade längs strandängen och två olika tackor kom med sina lammungar och tittade till oss och de accepterade oss lika mycket som svanen. Havet var spegelblankt och måsarna kraxade. Tärnorna strök vattnet i sin jakt på föda och vi var helt mållösa av allt som naturen spelade upp. Det var som om någon ville visa oss det vackraste av det bästa. Allt detta för att vi var nyfikna på det och utforskande.

Här blev det potatissallad, grönsallad, chips, entrecote och grillspett som var väldigt hot kryddade. Maten och drycken var en succé och efter en längre promenad i den typiska Fårönaturen var vi bara lyckliga. Vi lättade ankar och med Ted Gärdestad i högtalarna strök vi längs kusten i 28 knop. Båten flög fram i det spegelblanka havet samtidigt som solen kröp ner i Östersjöns böljor. Man får inte många sådana dagar i livet. Av sånt får jag massor av energi och glädje.

Monikas dotter Nicole nu 18 år (och nästan 19) kommer i dag fredag att ta studenten. Jag är inte hennes pappa och inte heller hennes plastpappa men jag önskar att jag varit det. Det är en tjej som utvecklats hur mycket som helst under de 5 åren jag känt den lilla tjejen eller kvinna som det nu blivit. Hon har väldigt bra värderingar även om hon har svårt att prioritera det som kanske inte alltid är så roligt.

Liksom av en händelse låg hennes betyg på bardisken och jag var ju bara tvungen att titta. Nu hade jag inte samma betygssystem men om det skulle gått att räkna om så skulle jag inte kunna få samma betyg om jag fick tillverka ett enda drömbetyg av alla mina. Tjejen är grym! Inte så att hon är bäst i skolan eller klassen utan bara grym. Det innebär inte överjävlig för hon väljer att leva och jobba också. Under detta år har hon tagit körkort, köpt bil på nätet, köpt lägenhet och renoverat den. Hon har två jobb: dels på flyget och dels på ett hotell i stan. Utöver detta sitter hon barnvakt och har ändå tid att träna barnen i gymnastik plus sin egen gympaträning. Sedan har hon egen pojkvän som tydligen får en del tid han också. Hur hon sedan får tid att umgås med tjejkompisarna kan man fråga sig.

Jag kommer på mig med att jag är nog ännu stoltare än vad pappa Jan är där uppe i himmelen. I morgon skall hon ta studenten och det kommer att var kul att se henne och de andra klasskompisarna springa ut mot verkligheten. Jag har försökt förbereda henne på att allt inte är rättvist men att man kan bli vad man vill med lite fokus. Samtidigt måste man leva och vara både nyfiken och kåt på livet.

Vi hade en mysig grillmiddag med henne och pojkvännen och då kom en stor besvikelse fram vilket vi diskuterade och jag tror att det blev något bra av den också. Det är så viktigt att våga diskutera. Att ta upp saker man blir besviken på för att få höra den andres tankar.

Jag är i alla fall skitstolt över mina barns storasyster och jag hoppas att jag en dag skall bli morfar till Nicoles alla barn. Jag håller tummarna för att Wilda hinner fylla 13 så att hon kan bli värden bästa barnvakt innan det är dags. Och så tycker jag att det kan få dröja 10 år till innan jag skall krypa i säng med en mormor.

Det sista som hände i kväll var att min gamla klasskamrat kom och hämtade en portabel air-condition till vår gemensamma klasskompis som fått en hemsk muskelsjukdom. Hon kämpar på och ger inte upp. Allt i kroppen förtvinar och det mesta slutar att fungera. Livet är inte rättvist men allt har sin gilla gång. Läkarna har gett henne tre år men hon är inne på sitt fjärde och då är varje minut bonus som man kan njuta av. Hon har en järnvilja att leva och med en sådan kommer man långt. Jag kan inte på något sätt i världen förstå vad hon går igenom. Men hon gör det och vissa dagar är ändå bättre än andra. Jag vet inte vad jag kan göra men har ändå försökt hjälpa till med det lilla jag kan.

Tyvärr behöver vi sådana exempel så att vi kan se möjligheter och inte bara orättvisor. Jag vill tro att  Nicole tar chansen och blir aupair i USA som hon drömt om. Man måste ta initiativ för att få till sina drömmar och det kostar tid, svett och tårar men kan bli hur bra som helst.  Även om man ev får leva utan pojkvän några månader eller till och med ett år. Det kan vara nyttigt att utsätta sig för dessa prövningar. Håller det i alla fall så kan det bli hur bra som helst. Skulle det gå snett så skulle det nog gjort det i alla fall

Jag hoppas att nu att alla studenter tar för sig och utnyttjar sin tid smart. För just tid är något som vi får lika mycket av varje dygn. Historiskt är det alltid rättvist med tid men i framtiden vet vi inte vem som får 48 timmar och vem som får 20 000 timmar till. Framför hoppas jag att alla Nicole och alla hennes tjejkompisar tar för sig och inte låter killar eller gubbar köra över dem.

Ni har livet framför er. Fira ordentligt och njut av dessa dagar som ni längtat efter. Gör något bra och kul nu för i morgon kan det vara för sent.

Pigge från strandkanten och högsommarnatten i Brissund torsdagen den 9 juni 2011