Det kom ett brev… | Piggebloggen

Jag fick ännu ett brev och det kändes rätt att lägga ut det på bloggen. Just detta var en av drivkrafterna när vi skrev boken. Att deras död inte skulle vara i onödan utan det skulle gå att göra något bra av det som hänt. Den här kvinnan är en av många som har läst boken och tänkt till. En av de som blivit lite mer nöjd med det de har och uppskattar nuet. Att leva mer här och nu samt uppskatta saker som är så lätt att ta för självklart. Själv blir jag väldigt glad varje gång som min fru kommer in i sovrummet och skall krypa ner jämte mig. Bara hon kommer in i rummet far mungiporna upp för jag vet hur det är att somna själv natt efter natt. Jag tror att den största faran i alla former av förhållanden är när man tar varandra för givet.

Läs brevet! (Publicerat med tillåtelse från brevskriverskan)

Subject: vill bara säga…
Date: Tue, 17 Jan 2012 06:50:09 +0000

Hej!
Som så många andra följde jag händelseutvecklingen när tsunamin kom. Jag var också en av alla som upprördes av Sveriges lama hållning och dåliga insatser. Du var en som stack ut, det minns jag fortfarande. Stark och beslutsam mitt i allt, i sökandet efter din familj.

2004 hade jag själv ingen familj ännu. Jag hade träffat mitt livs kärlek, men vi hade ännu inte fått några barn. Tsunamikatastrofen gav mig mycket ångest då, jag hade nyss förlorat min mamma i självmord och funderade mycket på det faktum att livet kan ändras i ett ögonblick. Men, jag hade som sagt inga barn själv. Då.

I förrgår hittade jag en kasse med böcker på arbetsrummet – jag arbetar som lärare, och nån hade skrivit en lapp om att om man ville ta några böcker var man välkommen. Jag tog en. Din bok ”Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak”. Den hade jag hållit i många gånger när den kom ut, men jag kände att den var för tung för mig att läsa då. Nu fick jag en ny chans.

Jag läste den på en dag. Kunde inte sluta. Det kändes som om hjärtat slets ur mitt bröst, och jag ville bara springa till dagis, ta hem mina små pojkar, ringa till min man och be honom komma hem och sen låsa dörren och bara vara med dem. Läsa saga, bygga koja. Pussas och kramas. Ingen bok har någonsin berört mig så. Mina två söner är idag 5 och 3 år.

Jag grät och grät och grät och fick mig verkligen en tankeställare.

Det finns dagar då livet bara rullar på, man tjatar på barnen, man går om varandra hemma, man är mitt uppe i vardagsrullet utan att tänka efter vad man verkligen har. Vilken skatt man har funnit. Vad mycket det finns att vara lycklig över. Nu stannade jag upp och kände efter. På riktigt. Kände ända in i hjärteroten vad jag faktiskt har, och vad rädd jag verkligen är om dem jag älskar. Mina barn, min kärlek, min övriga familj. Och hur rädd jag är om mig själv.

Otroligt jobbigt att läsa din bok, men lika nyttigt.

Du lärde mig mycket på de där sidorna.

Jag beundrar verkligen din förmåga att se det positiva och din fasta övertygelse att det är meningen att man ska vara glad här i livet. Och din målmedvetna strävan att nå dit. Jag kan erkänna att jag var en av dem som när man läste artiklarna tänkte ”hur är han funtad som kan tänka på en ny familj så snart?”. Men jag förstår din tanke. Det spelar ju ingen roll för dig att jag förstår tanken, men jag gör verkligen det. Livet är kort. Ibland alldeles för kort. Jag pratade med min man igår kväll och sa att om det händer mig något, om jag skulle försvinna, vill jag att han skaffar världens bästa fru att leva lycklig med resten av livet. ”Vänta inte för att du tror att du måste”, sa jag. Han sa att han inte ville att jag skulle säga så, för det skulle ju vara vi hela livet. ”Det vet man ju aldrig”, sa jag, ”man vet ju ingenting, man vet bara just precis nu. Och vi är värda glädje. Lova mig att inte stanna livet, nånsin, vad som än händer”.

Det var ett viktigt och nära samtal. Ett samtal som vi aldrig skulle haft om jag inte läst din bok.

Tack för att du var så stark att du kunde göra den här boken.

Ha en underbar dag.

Vänliga hälsningar ”Kvinna”