Fortsättningen av jakten på visum för ytterligare 15 dagar

Söndag morgon vaknade vi strax före sju och båda barnen hade feber. Transporten skulle komma kl 08 så det var Alvedon som gällde för båda två och sedan en snabb frukost. Det blev problem med depositionen för nyckeln då ägaren ville ha 300 bath till för en extra säng. Vi diskuterade det i 20 minuter och hon kallade in den kvinnan som checkat in oss. 300 bath är ingen förmögenhet för henne eller oss men rätt skall vara rätt och det kan kosta extra nästan över allt om man inte säger ifrån. Efter nästan en halvtimme så hade vi fått hela depositionen i retur.

Då skulle vår transport ha varit där för 20 minuter sedan. Jag försökte under de följande två timmarna att få kontakt med polisen som sålt visumtrippen. Till slut svarade han och säger att vi inte varit på plats, för chauffören har varit där. Efter att han fått snacka med hotellkvinnan som intygade att jag satt i receptionen med henne kl 08 bestämde vi oss för att köra själva. Han ville göra om proceduren på måndagen och tyckte att vi kunde stanna en natt till vid hundslagsmålet och trubaduren vilket gick tokbort.

Det var inte en timmas körtid, utan ca 2,5 timmar och när vi anlände till Ranong som är staden där man tar båten till Burma, började Wilda spy. Då kändes det inget bra och vi bestämde oss för att ta in på något familjevänligt hotell eller resort med sköna pooler. Efter ytterligare Alvedon och 2 timmars letande utan resultat gav vi upp och bestämde oss för att ta oss över till Burma och lämna den stad som Gud tydligen har glömt bort. Wilda var på humör igen och vi letade oss ner till hamnen där en helt otrolig fars utspelade sig. Det är ett skådespel där man kunnat göra en reality-film som utan ett enda klipp.

Svartväxlaren som försåg oss med nya 10-dollarssedlar.

Först skall man ragga tag på fyra st 10-dollarssedlar som är ovikta och helst helt nya för det kräver gränspolisen i Burma. Av en händelse finns det svartväxlare som säljer nya, inplastade tiodollarssedlar för ca 110 kr st. Det dök upp killar som först krävde p-avgift för bilen och när vi inte ville betala så skulle de vakta den mot 100 bath. Vi tackade nej och sa att vi brukar åka över här och då pep de iväg. Sedan skulle vi checka ut ur Thailand hos passpolisen. Då fattades det kopior av passet vilket löste sig lätt då svartväxlaren drog iväg oss till en kompis som för 80 bath tog några kopior av våra pass. Totalt var det 11 olika instanser som var inblandade i proceduren att förse oss med visa för ytterligare 15 dagar till i Thailand.

Smygtagen bild av vår matros som förhandlar med den
lokala hamnpampen som skulle ha någon form av provision.

Att hyra en longtailbåt var inte svårt då det fanns över 50 personer som kunde sälja den tjänsten och här bestämde vi själva vilket pris vi ville betala och då klev det fram någon som tyckte det var okej. Jungmannen från Fårö hade berättat att detta skall kosta 500 bath vilket vi bjöd. Skepparen var en man som troligen var närmare 70 om man skulle gå på utseende och tänder men det skulle inte förvåna mig om vi var jämngamla. Hans hjälpreda var i alla fall inte äldre än tio år. Båten var i ett skick som inte skulle vara tillåtet ens att användas som arbetsbåt när man skall måla vattenlinjen på Gotlandsbåten. Just den båten som läckte in vatten och var allmänt trasig skulle ta oss över öppet hav till Burma och hem igen. Hade jag sett båten när vi skulle välja så hade den gått bort direkt. Men de andra båtarna var inte i speciellt mycket bättre skick. Vi såg två båtar som hade motorproblem och det meckades frenetiskt på havet när vi passerade. Jag placerade Towes armringar strategiskt nära mig och barnen, samt såg till att Monika hade flytvästar om olyckan skulle vara framme.

Vi fick registrera oss för skepparen för han måste visa hamnpolisen i Thailand vem han för ut och sedan samma sak när vi skulle tillbaka in i landet. Det samma gällde i Burma, vi skulle visas upp och registreras för in- och utresa i hamninloppet. Och sedan skulle vi skrivas in och ut av annan myndighetspersonal. För att komma i och ur båtarna kunde man behöva gå på 5–10 båtar innan man är i land. En skillnad mot Thailand är att i Burma är all fotografering förbjuden vilket fick mig att både filma och fota. Jag har lite svårt med den typen av förbud…

Hamnen i Ranong som man startar och landar i.
Det var inte strejk bland städarna, utan det såg ut så här i staden som Gud glömde.

Burma är ett ställe som jag absolut inte har längst upp på önskelistan att återvända till. Skitigt och ointressant med en känsla av att man bevakad i allt. På den korta resan blev vi erbjudna att köpa både Viagra, cigaretter som är dålig kopior och inte ”rök bara” enligt uppgifter från vår hyresvärd Chris. Jag blev även erbjuden de flesta andra festliga droger som människor kan stoppa i sig. Vi var i Burma i högst 40 minuter och barnen lyckades i alla fall charma immigrationsgubbarna så till den milda grad att när en av de lokala maffiakillarna försökte sig på att sälja någon mysig blandning till Monika så sparkade myndighetspersonen ut honom med en ordentlig spark i häcken. Det syntes på killen som just fått kicken att detta inte hörde till vanligheterna. Byggnaden som passpolisen satt i skulle troligen inte fått godkänt som soprum till en statlig myndighet i Sverige. Skitigt och helt förfallet, en helt osannolik miljö för statstjänstemän. Men dollarsedlarna var ovikta och helt nya så de fick godkänt.

Båtresan hem från Burma med Thailand i bakgrunden

Väl åter på fast mark i Thailand, skulle vi in i landet igen och det blev nya köer. En kvinna var inte helt överens med en av tjänstemännen och efter en kort ordväxling fick hon ett slag över truten med öppen hand av tjänstemannen. Kvinnan blev tårögd men sade inget mer och gick sedan där ifrån.

Vi laddade med glass, frukt, diverse påsar med något chipsliknade och vatten. Vi tog sikte på nationalparken Khao Sok där det finns trädkojor. Barnen somnade och jag och Monika fick tid att diskutera barnuppfostran samt reflekterade över hur minnet fungerar. På något sätt verkar det som det finns en minnesbalk i två delar. Landar man på den första delen så kan man sedan gräva sig längre och längre ner om man anstränger sig. Vi hade ingen karta och skulle komma ihåg vart vi var för fyra år sedan. Nattkörningen skulle ta ca 2,5 timmar men tog väl 3,5 timmar. Vi hittade inte stället vi letade efter men Monika fick för sig att vi skulle in en annan väg och där fanns ett ställe som var betydligt häftigare än det vi letade efter.

Kvinnan som ägde stället var hur go som helst. Hon visade två helt osannolika hotellrum. Vi valde det största som var byggt som en trädkoja högst upp i trädkronorna. Kvinnan kommenterade att ingen av hennes 19 rum var lika och att det var hennes man som byggt allt.

Towe i gungan på utrymmet som vi delade med grannen i trädtoppsnivå.

Tio meter ovan mark låg två kojor som delade på en uteplats med en stor gunga. Inne var det två stora dubbelsängar med myggnät.

Dubbla King Size-sängar där det gick att trivas i trädkojan på Tree House Resort.

Dusch och wc var utomhus på något balkongliknade, cirka 10 meter ovan marken.

Dusch och wc var på utsidan utan tak och väggar. Verkligen naturnära med skön stensättning som fick det att nästan kännas som en badstrand. Tv, dator, luftkonditionering och barskåp gjorde att man lika gärna kunnat bo på ett 4-stjärnigt hotell. Allt var byggt i nationalparken och vi befann oss i en djungel där det fanns både apor, ormar och annat vilt. Tjejerna var så trötta och sjuka att de inte var möjligt att äta i restaurangen och de fick komma upp med maten till kojan. Jag fick sällskap till maten av ett tyskt par som bodde i kojan bredvid oss. Det var sugna på lite bra boendetips och andra bra saker att göra som jag gladeligen delade med mig av.

Nästa dag var det frukost och sedan letade vi efter en tankstation ute i ödemarken. Vi hade inte kommit många meter till på dieselångorna och att lufta en dieselbil utan verktyg är lite väl spännande. Grym tur att det fanns en dieselpump bara 500 meter från hotellet.

Monika och Towe på kanotäventyr.
I bakgrunden syns berget King Kong då det från en speciell vinkel,lite som vid Hoburgsgubben, går att se en stenformation som ser ut som en jätteapa.

Först var vi ute med kanot på en väldigt lugn flod. Ett äventyr på 1,5 timme med guide som visade fiskar, ormar, grodor, ödlor och en massa annat intressant. Towe tappade intresset efter en timme men höll ut rätt bra. Hennes största ögonblick var när vi matade fiskar. Det fanns flera tusen och alla skulle vara med och äta på varje bit som slängdes i. Fiskarna var helt galna och skvätte ner oss rätt rejält i sin kamp om mat.

Vid lunchen träffade vi Isabel och Uwe som tagit ett års ledigt för att cykla från München till Singapore. En nätt liten cykeltur. Båda var maniska långdistanslöpare med mängder av maraton   bakom sig. De hann berätta lite tokiga reseminnen och deras inbjudan på en kvällsöl skulle ha varit intressant. Tyvärr hann vi inte prata så mycket då vi skulle vidare till Aptemplet för att mata dess invånare.

Deras färdväg från München till Singapore.
Nedan de båda äventyrarna som jag gärna suttit ner och frågat ut en hel kväll.
Inte minst då de har cyklat den väg som Berra vill att vi skulle köra med hoj
för att komma till jordens lägst och högst belägna vägar.

Jag såg bilden av Kung Louie i Djungelboken framför mig, men vid Aptemplet var aporna ganska vana vid att bli matade och allt var två till tre nummer mindre än i Djungelboken. Aporna går helt fritt så de finns runt omkring en hela tiden. Jag skulle gissa att det var ett litet apsamhälle på ca 100 apor. Det fanns allt ifrån nästan nyfödda som hängde under mamman, till någon som jag tror var gammelapan. En av aporna försökte ta maten av Wilda men hon protesterade högljutt och skällde ut Apan som förstod att det var något som blev galet. Hon har alltid varit väldigt intresserad av djur och blir sällan rädd utan mer nyfiken. Apan och Wilda kom till slut överens och Apan fick sina bananer som dottern sträckte över och apan tog emot på något så när civiliserat sätt.

Halva Towe och hela Apan som kommer att få tre bananer i Aptemplet.

Elefanterna bor på andra sidan berget vid dess fot och vi kom dit rätt sent vilket innebar att vi var en av dagens sista kunder. Inga köer och det var rätt avslappnad miljö. Jag upptäckte då att kontanterna sinat snabbare än vad jag räknat med. För en gångs skull var det jag som hade förtroendet att ha hand om familjens/Monikas plånbok… det var lite pinsamt att ha lovat barnen ett elefantäventyr och så hade jag inte kontanter så att det räckte. Jag försökte förklara att det fattades ungefär 30% för kvinnan som tog betalt.

Då hände det som gör att jag ofta tror att det finns någon som vakar över mig. En Thailändare vänder sig om och pratar flytande svenska med Stockholmsdialekt. Han förklarar att han är guide här nere och tjänar sina pengar på kraftiga rabatter hos eventföretagen. Han inser mitt dilemma och ser till att vi får ta del av hans rabatt. Killen är uppväxt i Stockholm och flyttade hit igen när han var tio år. När jag frågade om hur stora rabatter de får så sa han att det var affärshemligheter som man inte pratar om. Men med tanke på hur hans prislapp för en heldagstur med olika upplevelser bil, mat och guide så kan han inte betala mer än 50% av vad vi engångskunder betalar.

Elefantturen ut till vattenfallet gick genom en gummiplantage i flodfåror och genom en fantastisk regnskogsmiljö som var som tagen ur Djungelboken. Det blev mycket elefantbajsprat då elefanterna lämnar en hel del spillning på sina vandringar. Framme vid vattenfallet bangade Wilda badet vilket fick till följd att vi i stället gick ut och letade fiskar. Turen avslutades med att både Towe och Wilda fick möjlighet att mata elefanterna med bananer. I sådana lägen är Towe lite mer reserverad än storasyster. På henne lyser det som en liten eld i ögonen när hon får ha med djur att göra. Vi vinkade hej då till elefanterna som var kvar och längs vägen var det mängder av elefantskötare som red hem med sina arbetselefanter som oftast är familjens viktigaste inkomstkälla. Vissa av dem är enormt stora även om man kommet körandes i en stor Jeep.

Bilresan hem tog nästan 3,5 timmar och Wilda som varit rätt grinig var på väldigt bra humör. Däremot hade Towes feber tilltagit och våra Alvedon som tas i akterpartiet var slut. Trots feber hade hon kvar sin aptit, vilken helt hade försvunnit från storasyster. Vi försökte få Towe att ta en halv Alvedon vilket hon vägrade. Med en grimas och ordet äckligt så spottade hon ut den. Vi krossade tabletten och blandade ut den i hennes spagetti men det misslyckades det också, då hon påstod att hon inte var hungrig. Monika satte däremot i sig hela hennes portion inklusive den krossade Alvedonen. Vi somnade rätt ovaggade efter mer än 70 mils bilåkande och massor av intryck efter att vi lyckas blanda ner flytande Alvedon i Towes yoghurt som hon nästan svepte i sig.