Ett hus fullt av hopp

Sista dagen på denna resa går jag upp lite extra tidigt för att hinna med mina 45 minuter i poolen och sedan är det frukost. Vi har bestämt möte med Mary (den amerikanska kvinnan som har vigt delar av sitt liv åt att hjälpa utsatta) och syster Sandra som vigt hela sitt liv till att jobba för de behövande och då främst landsmän från Burma. Idag skulle vi försöka hitta en lösning på hur vi kan engagera oss i något projekt som hjälper de fattigaste barnfamiljerna i Phuket. Vi har hittat ett projekt som vi nu vill utveckla till Ulrika’s House of Hope. En fristad för gravida kvinnor dit de kan komma och få ett eget rum 2–3 månader innan de skall föda och där de sedan får stanna några månader efteråt.

Mary, Syster Sandra och jag i diskussionen om hur vi kan hjälpa till framöver,
hur ett hjälpprogram skulle kunna byggas och vem som skall ansvara för vad.
Mitt krav är att det finns ett program som skall locka dessa kvinnor
att få bättre förutsättningar till ett bättre liv genom att ta för sig lite mer.
Att helt enkelt bli lite mer Ulrika och därför skall programmet och
även huset döpas efter henne. Det känns rätt i hela kroppen.

Vi kom fram till att det borde skapas ett program som gör att kvinnorna kommer att vara där 5 månader i stället för knappt två. De ska få gå igenom ett program som innebär att dessa unga kvinnor förstår vad det ställs för krav på dem som småbarnsföräldrar. Hjälp med sjukhuskostnaderna vid födseln. Få dem att inse vikten av att deras barn måste gå i skolan, tandborstning m.m. Plus att programmet skall ge dem ett diplom i något yrke så att de har möjlighet att komma ut i arbetslivet och inte bara bli hantlangare på byggen. Ett program som långsiktigt skall göra skillnad för dessa kvinnor och deras barn.

Innan vi kommer i gång skall projektet förankras på högre ort i Bangkok inom deras egen organisation. Det skall även godkännas av Ulrikas föräldrar och syskon och idén skall finnas helt på pränt innan jag skriver på att finansiera detta under tre år. Går det att genomföra skulle vi kunna ge cirka 100 mammor och deras barn en betydligt bättre möjlighet att lyckas i livet varje år. Nu har jag, syster Sandra och Mary en plan som vi lyckades knåpa ihop.

Monika lämnar över kläderna till syster Sandra som Katarina samlat
ihop bland vänner på Gotland och tagit med sig till Thailand vilket fler kan göra.
Behovet är stort och även små bidrag tas emot med stor tacksamhet.

Vi har även med oss ytterligare en kasse med kläder från Gotland som Monika efterlyste på Facebook och som sedan fru Ekelund var så vänlig att släpa med sig ner. I det framtida programmet skall vi även försöka hitta människor som vill åka ner som volontärer och undervisa. Engelska och matte är två skolämnen som de behöver extra lärare till men det finns så mycket mer som behövs. Till exempel kökskunskap där vi kan lära ut kunskaper i europeisk matlagning för kvinnorna. Barnens åldrar är 2–12 år och det finns väldigt mycket att göra genom att bara vara närvarande och det ger grymt mycket tillbaka. Syster Sandra skall återkomma med vad vi kan behöva i framtiden. Det som var så enkelt när vi satt hemma och bara skulle lämna över pengar har med ens blivit större, vilket även kräver mer engagemang. Jag och Monika brukar se på varandra och säga ”att det blir sällan som man tänkt sig men ofta blir det till och med bättre”. Detta kan bli hur spännande som helst!

Wilda delar ut kramdjur till barnen i hennes egen ålder.
Wilda och Towe som blonda barn var i sig ett spännande inslag
och många ville ta på deras skinn och hår.

Vi var även i den Burmesiska byn för att våra barn skulle få lämna över resten av de mjukisdjur som deras kompisar på dagis skänkt. Stanken är vidrig från all rutten fisk som torkas runt hela byn. Det är så skitigt att man absolut inte vill gå barfota och helst inte i flipflop heller.

Så här ser det ut där familjerna bor. Längor av hus där varje enhet är
ca sex x åtta meter där man lever med sina familjer. Området är väldig skitigt och
ingen tar ansvar för ordning. Till vänster i blått syns fisktorkanläggningarna
som är enormt stora och sträcker sig runt den lilla byn och stinker rutten fisk.

Vi kom mitt i matrasten där cirka 60 barn skall utspisas och alla har egen mat. Det finns någon form av ordning i det kaos som utspelade sig. Vi blev ett mycket uppskattat inslag och tyvärr räckte inte djuren till alla, så vi fick koncentrera oss på de yngsta. Det blev så klart inte rättvist men det accepterades på ett sätt som inte varit möjligt hemma.

 

Några av eleverna vid de hemsnickrade skolbänkarna som man sitter
och jobbar vid. Alla har fått en liten present från barnen på dagiset i Visby
och det är en av få egna saker som barnen äger.

Wilda blev lite ledsen då en kille knep henne och hon började gråta. Då kom en av tjejerna i hennes ålder och lämnade över det gosedjur som hon fått för att min dottern skulle kunna trösta sig. När hon sedan lugnat ner sig fick den lilla flickan sitt nyvunna gosedjur i retur. Barn bryr sig och hjälps åt på ett sätt som känns genuint och väldigt generöst oavsett kön, hudfärg och status.

Några av barnen som vinkar och tackar för gosedjuren från barnen på Wilda och Towes dagis.

När vi beger oss från detta område som vi i Sverige skulle kalla för slumområde så kommer tre barn springande från ett av plåtskjulen med var sitt kramdjur i famnen och stolta som tuppar. De stannade upp och vinkade hej då till oss. Vi skildes med minnet av deras stora leende och glada vinkande. När vi lastade in oss i bilen kommer det fyra killar i 14-årsåldern. En av grabbarna stannar och tackar oss genom att skaka hand med oss alla fyra. Glada pigga ögon som var väldigt varma och ett leende som man blev glad av.

Barnen leker utan för skolan med sina gosedjur.
I bakgrunden syns skolan och i nere till vänster ser man Mary som alltid går
med kryckor då hon råkade ut för en allvarlig olycka för några år sedan i Thailand.
Hon har en ständig smärta vilket gör att hon både äter smärtstillande och har en
pump som pumpar henne full med något som gör att hon inte skall ha ont.
Den kvinnan skulle egentligen varit sjukpensionär i Sverige. I stället jobbar
hon säkert 60–70 timmar per vecka som lärare och hjälparbetare.

Härifrån gick turen till motsatsen. Vi stannade till vid Phukets största köpcenter där det finns överflöd av allt. Siktet var i ställt på mat och popcorn. Det är ett ställe som alltid har nypoppade popcorn. I och med att det regnade så blev det semesterns första riktiga shopping ur. Så här efteråt känns det väldigt konstigt att vi kan gå och handla vad vi vill och dessa burmeser bor så enkelt att de inte skulle få godkänt av svenska myndigheter att ha hålla djur i deras bostäder. (korrigerade plåtlängor med jordstampade golv eller plankgolv om det är byggda på pålar som i detta fall)

Livet är och förblir orättvist och vi som har lyckan att födas av rätt föräldrar har alla möjligheter i världen. Men trots detta tror jag att det finns mer värme och framför allt framtidstro hos dessa människor än vad det finns hos många svenska ungdomar. Jag läste om en man som föreläser runt hela världen som brukar fråga sin publik hur de ser på framtiden. Han säger att i länder som Thailand där tror minst 80% på att livet kommer utvecklas positivt framöver och i länder som Sverige får han aldrig mer än max 30% som tror på ett bättre liv framöver. Tro kan förflytta berg och om minst 70% går omkring med negativa tankar om framtiden i utvecklade länder som Sverige så blir det med största sannolikt så. Tror i stället 80% på en bättre utveckling framöver så lär även de landet lyckas att nå det de tror på. Drömmar och självförtroende är två ingredienser som är väldigt viktiga när man bygger länder, kommuner, företag, familjer eller startar projekt.

Det är så viktigt att omge sig med positiva människor som tror och vill. Skall man köra igång projekt måste det finnas människor där hjärtat klappar för det som skall göras. Vilja och engagemang spöar oftast kapital med hästlängder. Hellre mindre kapital och mer eldsjälar än tvärtom. Därför lyckas nästan aldrig projekt långsiktigt som startas av tjänstemän och som sedan skall lämnas över till näringen. Exempel på ön är Öppet Gotland, 365 dagar Gotland, avstamp Gotland m.fl. Motsatsen är Lelleträffen, Gotlands Grand National, Helg utan Älg och Medeltidsveckan m.fl som alla  haft eldsjälar som grundare vilket betyder oerhört mycket. Man måste starta i rätt ände och sedan är det viktigt att styrande politiker och tjänstemän vågar hänga på. Det blir spännande att se om vi kan lyckas med Ulrikas House of Hope. En ny spännande utmaning där vi hänger på de eldsjälar som finns och försöker hjälpa dem med de resurser som behövs. Det känns bra i min mage och det värmer kring hjärtat vilket är viktigt.

Tre Burmesiska barn som verkade vara syskon då alla tre kom
springande från deras hus som ses som ett enda radhus av korrigerad plåt
i bakgrunden. De bodde där de gröna växterna syns i bakgrunden.