Energi från London

Jag har varit i ett regnigt London och bott på ett halvkasst hotell. Varje dag har det regnat flera gånger. Solglasögon var inget man behöver leta efter men däremot små smidiga paraplyn vilket finns att köpa i varje gathörn av drivna entreprenörer som drar nytta av rusket i landet.

Några av mina astronautkompisar på
Farnborough International Air Show framför vår rymdfarkost.

Vi var hitbjudna av sir Richard Branson som är ägare av Virgin Galactic vilket är hans bolag som skall erövra rymden. En viktig del i denna plan att ta hjälp av privatpersoner som köper in sig i projektet genom att köpa rymdresor och bli astronauter. Jag tror att vi tillsammans satsat närmare 700 miljoner. Detta är ett unikt projekt på många vis. En sak som gör det unikt är att alla har betalt resan som kostar över en miljon kr och ingen vet när resan blir av. Många tycker att det gärna får ta lång tid då alla event som anordnas är så trevliga där man träffar mängder med intressanta personligheter från hela världen. Mötena är upplagda som en speed dating mellan drivna entreprenörer från hela världen med entreprenörernas entreprenör i mitten som ett kitt.

Den här gången fick vi klappa på rymdraketen och även
använda den som regnskydd när himlen öppnade sig.
Extremt dyrt regn skydd.

Branson är med på alla eventen liksom hans mamma. Moderskeppet i detta äventyr är döpt efter denna krutgumma som två dagar innan vi träffades var i Mexiko och simmade med valar. Jag frågade henne om hennes ålder som bör vara en bit över åttio år och då svarade hon med ett garv att hon inte minns på grund av sin höga ålder. När Monika och jag berättade om vår livshistoria och om Gotland och hur vi träffades så sade hon: I have never been there. If I go there you have to find me a husband.

Med lite skräckblandad förtjusning så inser jag vilka krafter som väntar oss
när vi ser världens modernaste och kraftfullaste millitära flyg visa upp sig
med alla muskler de har.

Man kan säga att det sprutar lika mycket bra energi ur henne som ur sonen. Bara att vistas i samma miljö som Branson och deras personal på Virgin tillsammans med närmare 200 spännande entreprenörer gör att man får bra energi. Det känns nästan för bra för att vara sant. Man kan lätt tro att det är en fasad och något som man bara skall visa upp men det känns samtidigt väldigt genuint och på riktigt.

Branson som shower inför pressen när han presenterat sin satellit
som de räknar med att skicka upp för 1/3 kostnad vilket är en
enorm utveckling. Tänk när man helt enkelt bygger hus 66% billigare!

Branson berättade inför ett 80-tal journalister att hans moderskepp inte bara skall lyfta en rymdfarkost för att ta passagerare ut i rymden utan nu presenterade man ytterligare en världs nyhet: Genom att ta med en specialbyggd satellit så kostar det bara 1/3 att få ut den i omloppsbanan jämfört med sina konkurrenter. Smilet och blicken på entreprenören var grymt, det gick absolut inte att ta fel på hur stolt han var att få presentera nyheten på hemmaplan. Den energi som spred sig i rummet när nyheten om satelliten presenterades var grym. Jag kände att kan han få upp satelliter på detta sätt så borde vi väl kunna lösa prisfrågan och miljöproblemen på våra färjor till Gotland. Kan han kan vi! Så var det fler som tänkte och framför allt är det så som bra entreprenörer fungerar! Man tar och ger bra energi och positiva signaler.

Flyg bild på Space port Amerika som är  värdens första privata rymd flygplats.

Efter presskonferensen var det lite showande inför journalister som ville plåta och prata. Richard varvade det med att snacka med oss kommande astronauter och olika journalister. Det blev möjligt att fota sig med farkosten och Sir Richard. Allt utspelade sig på världens största flyguppvisning/utställning som normalt är Englands största evenemang med över trehundratusen besökare. Dock inte i år då London har sommarolympiaden med en miljon besökare per dag. Andra dagen sålde man flygplan för ofattbara 16 miljarder dollar på utställningen. Jag förstår att alla som kan och vet något om flygplan var där och allt var otroligt påkostat.

Galet trevlig natt kring takåsarna i London.
Ett trevligt isländskt par som trivs lika bra som alla andra på Virginpartyt.

På kvällen var alla rymdfarare med respektive bjudna på party enligt ”sann Virginanda”, som det stod i inbjudan. En av stadens bättre restauranger placerad på toppen av en byggnad vid Themsen med häftig utsikt över London var inhyrd för festen. Idén var att man inte skulle sitta ner, utan hela tiden vara i rörelse för att träffa så många som möjligt. Ett ständigt mingel skulle man kunna jämföra det med. Det är nästan sjukt vilket nätverk man får tillgång till genom detta event. Och vilka häftiga entreprenörer det finns där utanför vår lilla ö. Vi var närmare 300 personer och det var säkerligen 30 stycken i personalen som hela tiden gick omkring och serverade från brickor med fantastisk plockmat och drycker. Man bytte bara glas när det blev tomt. Lite farligt för det blir svårt att hålla koll på hur mycket man konsumerar. Framåt midnatt var det diskotek och alla var danssugna. Det kändes nästan som om man var 18 år igen tack vare den härliga atmosfären. Givetvis hjälpte alkoholen till men den viktigaste delen var nog att dessa människor lever för att ha kul, vilket märks. Vi lär få besök av några nästa sommar och när Monika och jag skall till Holland för att besöka Fuglesang så var det minst två som ville med. Vi stängde inte stället utan gav oss iväg hem i rätt god tid för vi ville vara hyfsat pigga nästa dag då vi skulle få specialguidning av de nya byggnaderna i stadsdelarna till Olympiaden och tankarna kring detta.

Guidningen började på Virgins huvudkontor och helt plötsligt sken solen. Vi bussades runt de nya byggnaderna där det fejades för fullt inför invigningen om 14 dagar. Vi fick möjlighet att provåka i den nya transportliften som knyter ihop anläggningarna över Themsen. Den har varit öppen en knapp vecka och visade sig var helt sponsrad av Fly Emirate som lagt 36 miljoner pund på detta (396 miljoner kr) och skall klara femtio bussars kapacitet i timman. Vi blev även uppbjudna i den högsta byggnaden i området och fick en historiebeskrivning av en kvinna som levt hela sitt liv i den del av London som man gjort huvuddelen av de olympiska investeringarna i. Hela området som hon växt upp i var bland de fattigaste och sämst underhållna i hela London (12 miljoner innevånare) och nu är det precis tvärtom. Hon berättade otroligt stolt om alla detaljer och allt som blivit gjort. Om hur man i framtiden skall utnyttja allt på ett smart sätt för befolkningen i området. Det skall bli kul och se vad det blir av det i framtiden. Hon berättade om föryngringen av området. Hur nya skolor byggs och hur många språk som pratas. Om framtida arrangemang som skall vara i området och om specialarrangemang som redan är inbokade långt in i framtiden. Här finns ett helhetstänk som är imponerande och som gör en glad. Det måste vara fantastiskt att få planera ett sådant gigantiskt område från grunden och med flera mål än att arrangera ett OS i 14 dagar.

Portobello Road och alla galna butiker och stånd.
En helt unik marknad som man gärna slår i hjälp några timmar på.

Torsdag kväll vandrade vi på måfå i regnet när vi fick syn på en tapasrestaurang som det kom sköna salsatoner ifrån. Det var en stor restaurang och nattklubb som gav ett mysigt intryck med plats för över 600 gäster. Vi kom dit strax före 20.00 och det var fult på alla dansgolv. Atmosfären kändes så där härligt bra som om vi kommit in på vårt stamställe. Fullt av glada nyktra människor som dansade med ett leende. Ganska snart insåg vi att det var dansutbildning. På fyra olika platser plus två mer spontan platser så fanns det lärare som tog hand om sina elever. Allt var gratis och dansundervisningen pågick i minst 1,5 timma. Därefter fortsatte den i små spontana utbildningsgrupper. Ventilationen var väl tilltagen så det blev inte varmt eller obehagligt på något vis. Tapasen var toppen och serveringen super så vi fann ett riktigt bra ställe med en entreprenör som skolade in en helt ny generation på krogen vid en tid när det normalt var tomt på dansgolvet. Vi var inte de som föryngrade publiken direkt och jag tror att snittåldern låg runt 20 år. Salsa är en dans med stolta människor där det svänger härligt. Vi deltog inte då mina färdigheter inte är i närheten av dessa. Men i framtiden hoppas jag få tid att lära mig och hänföras av pulsen.

Vi hann även med en musikal, shopping, marknad på Portobello Road och en galen natt i Soho. Jag läste om Titanic och att det var betydligt fler överlevande amerikaner i procent mot antalet engelsmän. Enligt artikeln berodde det på att engelsmännen inte trängde sig utan väntade i kön till livbåtarna vilket säger en del om engelsmannen. Trots tråkigt väder, två ihärdiga förkylningar och dåligt hotell har det varit en grymt positiv resa som laddat batterier ordentligt. London vinner på något sätt alltid i längden.