Rättsentreprenörer gör extrema stålar

Rättshaveri som affärsidé 

Förr pratade vi om rättshaverister vilka ofta var bittra människor som förlorat tron på rättvisan och ägnande större delen av sin tid att få rätt mot myndigheter eller andra. Ur denna trista samling har en helt ny företagsform växt fram där idéen är att utnyttja systemet och dra ut på tiden med de aktuella ärendena. Numer finns det rättsentreprenörer som helt skrupelfritt driver sina frågor utan att på något sätt ta ansvar för följderna hos övriga inblandade. Genom att tänja på regelverket likt en cykelslang kan de nästan använda vilka argument som helst för att fördröja ett ärende, vilket genererar löjligt stora vinster mot lite arbete.

De vinner inte genom att vinna

Affärsidén går inte ut på att vinna rättsligt utan de har en helt annan agenda. Denna lite annorlunda affärsidé går ut på att fördröja och gärna förtala. Då utnyttjar de dels den byråkratiska trögheten som finns hos alla myndigheter och hjälper den gärna på traven så att ett visst ärende tar än längre tid. Samt att de även utnyttjar pressen genom att servera en historia som kan smutskasta motparten. Det behöver inte vara speciellt mycket jobb, bara det blir ofta. Är det en ”David mot Goliat-historia” får de ofta journalisterna att göra jobbet snabbt och effektivt om historien serveras på rätt sätt.

33 procents vinstchans 

Rent ekonomiskt är detta väldigt lukrativt och skapar förtjänster som får tipsvinster att blekna. Jag skulle tro att vinstchansen är nästan 33 procent och insatserna är oftast små i jämförelse mot vad rättsentreprenörerna kan vinna. Jag har under de senaste 10 åren råkat ut för dessa ett antal gånger. Vi har fått betala från ca 50.000 kr till ca 15 miljoner för att komma ifrån dessa nya entreprenörer.

Duktigast i klassen

Duktigast i klassen är bolaget Provocare med Rickard Jansson och Stefan Crafoord-Wiklund som har sin bas i England. Affärsidén är att ta över en minoritetsägares aktier vars andel måste vara på minst 10,5%. Oftast går det inte att ta över aktier då det finns hembud. För dessa kreativa entreprenörer är detta inget problem då de skriver ett mycket tufft avtal med ägaren där man i stort gör denne livegen.

Ägaren måste sen göra som Provocare säger och agerar på så vis målvakt mot att ägaren sen får ut ett värde som är 10–30 procent över riktvärdet för aktierna. Provocare brukar få ut ett värde som är minst 50 procent av det som ägaren (målvakten) får ut.

Provocare har inte själva hittat på affärsidén utan har helt enkelt importerat den från USA. I korthet innebär den att den som äger minst 10,5 procent av bolaget får tillgång till den mesta information i bolaget tack vare ägandet av en minoritetspost. Om vi tänker oss ett företag som är värt 100 miljoner, så tar alltså Provocare över ett värde på 10,5 miljoner. Provocare förklarar sen för övriga delägare:

”Nu äger vi 10,5 procent av bolaget. Vi tänker göra allt för att förstöra bolaget och när det är värdelöst har vi bara förlorat 10,5 miljoner medan ni har förlorat 89,5 miljoner. Om ni vill spara 79 miljoner så köper ni ut oss för 20 miljoner.”

De flesta gör absolut inte detta utan strider. Efter 3 år har det troligen kostat bolaget cirka 10 miljoner plus några års tappad energi. När den tiden har gått inser man att Provocare aldrig kommer ge upp och då vill bolaget lösa ut dem för 20 miljoner. Då kostar det 26 miljoner, för motparten vill också ha betalt för sina juridiska kostnader. Lite fräckt men effektivt! De har hittills vunnit de flesta strider de gett sig in i vilket är kärnan i hela affärsmodellen.

Får aldrig förlora

Provocare får aldrig ge upp och bli förlorare för då förstörs hela deras affärsidé. Hur mycket de skadar bolaget eller motparterna bryr de sig inte om. Allt påminner lite om proffsboxning. Desto mer man skadat sin kombattant i förra matchen ju bättre är det inför nästa match. Utan någon som helst moral gäller det att vinna. Vinner gör man varje gång genom att man får mer eller mindre med pengar, beroende på hur trött motparten är, när det är dags att göra upp. Normal processtid är 3–5 år.

För Provocare gäller det att vara så jobbiga som möjligt. De sätter därför gärna in anmälningar och påhopp till större helger så som jul, påsk eller annan tid när ägare och styrelse egentligen har vigt tid åt familjen. På så sätt så skapar de maximal irritation hos motparten.

Ett exempel kan vara att gå in och skärskåda aktieboken och där upptäcka att en av aktieägarna flyttat men inte bytt adress i aktieboken varpå de gör en anmälan mot bolaget om att man inte följer aktiebolagslagen. Man är noga med att inte exakt ange varför man anmäler, utan det är ofta i svepande ordalag så att skadan skall verka större än vad den verkligen är.

I samband med detta kontaktar man pressen som gärna berättar att bolaget är anmält. När pressen skriver för femte gången börjar kunder och allmänheten att undra hur bolaget sköts vilket sätter press på styrelse och ägare.

Det är på det viset som vår fd kompanjon tvingade fram en försäljning via Provocare. Vi blev tvungna att sälja Sverigeflyg med alla sina dotterbolag på grund av denna affärsidé. Därför är nu Gotlandsflyg i norsk ägo i stället för gotländsk vilket säkert är både bra och dåligt på olika sätt.

Vad är priset på bra grannsämja? 

Andra exempel på rättsentreprenörer är grannar till en fastighet som skall utvecklas. Då krävs det ofta tillstånd av myndigheter och för att kunna ge dessa blir grannar tillfrågade. I de flesta fall har grannarna inget emot detta och allt löper på. Men när vissa känner vittring av pengar, så kan den driftige sätta sig på tvären och fördröja tillstånden genom att utnyttja trögheten hos myndigheter.

På så sätt så kommer den som söker tillstånd i tidsknipa vilket är förutsättningen för att rättsentreprenören skall vinna framgång. Som granne är det mycket svårt att få rätt vilket enligt min uppskattning sker i knappt 10 procent  av fallen. Men att fördröja ett bygge eller tillstånd kan man med lätthet göra i minst tre år. Ibland upp till tio år vilket jag varit med om. För att få slut på detta kan man tvingas köpa in fastigheten som då betingar ett pris som ligger 150–200 procent över marknadspris. Det innebär att fastighetsägaren ofta får ut miljonbelopp genom att bråka lite med en granne.

Jag har flera gånger benämnt dessa personer som idioter när de gör så. Men frågan är om jag inte snart måste omvärdera denna tanke och benämna den som bara släpper möjligheten att förädla sin fastighet genom några korta brev som idiot. Här missar många flera miljoner i arbetsfria intäkter. Det är ju som att säga nej till högstavinsten när grannen säger ja till dessa pengar. Fler och fler väljer detta tveksamma sätt. Det blir snabbt stora pengar som i sin tur göder diverse advokater.

Varför en advokat som sitter och bråkar om sådant skall ha månadslöner på 250 000 kr medan en sjuksyrra som räddar liv enbart skall ha 25 000 kr är en fråga som man kan ägna många timmar åt.

Naturvän eller rättsentreprenör 

Andra rättsentreprenörer säger sig vilja värna naturen och ger sig på storföretag likt det som sker på norra Gotland i Ojnareskogen. Genom att skickligt överklaga allt har de dragit på regionen, staten och storföretaget kostnader på tiotals miljoner. Oavsett om en myndighet har godkänt överklagar de och möjligheten att vinna i slutändan är väldigt liten. Men med överklagarstrategin vinner de tid, samt blir hjältar. Om de gör rätt eller fel vet egentligen ingen. Antingen är de superhjältar som vet och kan mer än myndigheterna eller så är superhjältarna de största och dyraste rättshaveristerna på ön. Gränsen är hårfin och får kosta hur mycket som helst utan att någon sätter stopp.

Advokater som rättshaverister 

En annan rättsentreprenör är advokaten som gång efter gång lyckades med konststycket att hitta en nämndeman som eventuellt kan ha varit jävig. Till exempel den uppmärksammande rättegången i Södertälje. Den advokaten lyckades få rättegången att tas om, vilket säkerligen betydde extra kostnader för samhället på tiotals miljoner och extra intäkter till advokatbyrån på många miljoner.

Tyvärr gjordes nästan exakt samma misstag på Gotland några månader efteråt. Advokaten överklagar och får betydande intäkter. Rättegången får ofta samma utslag men till dubbla kostnaden. Självklart skall vi leva i ett rättssäkert land men det får inte kosta precis vad som helst. Sjukvården får inte kosta vad som helst och då kan inte överklagarna få kosta precis vad som helst heller.

Upphandlingssabotören

Känslan är att allt för många av de allmänna upphandlingarna överklagas. Ofta är det den part som för tillfället har kontraktet som överklagar. De har inget att förlora på att överklaga då det inte kostar något. Är de riktigt duktiga på att överklaga kan upphandlaren tvingas förlänga nuvarande avtal och på så sätt får den som innehar kontraktet fortsätta månader, eller till och med år, som leverantör. I flera sådana fall har överklagaren fått leverera för flera hundra miljoner extra.

Det är extremt fördelaktigt att överklaga och till och med extremt korkat att inte överklaga när regelverket är sådant. När regelverket ser ut som det gör får vi spelare som agerar därefter.

De ombytliga rättsentreprenörerna 

En annan personlighet är de som slåss för att få köpa en tomt på någon speciell plats. När de väl fått sin drömtomt gör de nästan vad som helst för att ingen annan skall få bygga eller utveckla området och de är absolut emot att fler skall få slå ner sina bopålar där. Den rättsentreprenören byter på något sätt rättspraxis samtidigt som han byter lagfart. Efter detta byte gäller det att hålla lagårdar, vindkraftverk och grannar långt från denna underbara plats så att den inte blir bebyggd och full av människor eller andra saker som kan påminna om sådant som är nödvändigt för mänskligheten. Den här personens måtto är ”gärna vindkraftverk och ladugårdar, men inte nära mig”.

Vad vinner en rättsentreprenör?

Drivkraften hos de olika rättsentreprenörerna är väldigt olika. Några drivs bara av pengar medan andra har ett miljöfokus där just deras bild är ”den sanna”. En del drivs av någon rättvisebild av att antingen skall alla eller ingen få. Då det är omöjligt att alla kan få så därför skall ingen ingen få, för då blir det rättvist. Sedan finns det ytterligare en grupp som vill ha uppmärksamhet. Den gruppen får livsenergi av att ständigt bråka och överklaga.

Vad som är rätt eller fel vill jag inte värdera. Det finns så många olika vinklar att det till slut inte går att argumentera emot någon av drivkrafterna. Ett konstaterande är i alla fall att överklagande börja bli en ny nationalsport i landet som skapar större och mindre hjältar. Något som kostar samhället väldigt mycket och som ofta inte kostar utövaren något.  Min uppfattning är att något gått väldigt fel när sådant får kosta hur mycket som helst och ingen litar på vår myndigheter som bara blir dyrare och dyrare att driva runt. Samtidigt skär vi hårdare i vård och omsorg för att det inte finns pengar. Skall det verkligen få fortsätta så här?

Vem skall bestämma över öns utveckling?  

På Snäcks camping har vi tvisten med en rättsentreprenör sedan många år. Det är en 70-årig Olof som är bosatt i Stockholm och som har hur mycket tid som helst att lägga på detta. Han har, tillsammans med sin bror, ärvt ett halvt hus av sin mor. Fastigheten ligger granne med Snäck camping. De båda bröderna är osams vilket verkar ha gått som en röd tråd i Olofs liv – att komma på kant med andra. Jag tror att det är över tio år sedan Olof bodde i huset på Gotland senast.

Han är en väldigt intelligent jurist med massor av studier bakom sig och får troligen sin energi från bråk. Han har lyckats vinna över Region Gotlands handläggare på byggnadsnämnden vilket har fått till följd att vi inte kan utveckla anläggningen som varit camping i över femtio år. Att en man som är 1/2 fastighetsägare och aldrig bor där skall kunna hindra utvecklingen av öns viktigaste näringen är inte friskt. Framför allt när regionen, länstyrelsen, entreprenören och hela näringen på ön vill ha en hög standard på campingen som legat där sedan femtiotalet. Nu är systemet så att han fått vinna och det försvinner troligen 40–50 arbetstillfällen och 60.000 möjliga gästnätter vilket motsvarar cirka två av Visbys största hotell på årsbasis. Jag hoppas att det skall komma något gott ur detta.

Sabotörernas årtionde

Om utvecklingen fortsätter så här och belönar dem som obstruerar och saboterar så finns det en risk att 10-talet blir känt som sabotörernas årtionde där rättsentreprenörer gjorde sig stora förmögenheter på trögheten i byråkratin. Det är inte de förebilder vi vill visa upp för nästa generation precis.

Men var och en är bara ansvarig inför sig själv och eventuellt finns det något gott med deras affärsidé också. Bland annat sätter den fingret på trögheten i byråkratin och att även den trögheten måste ha en max tid. Vem vet vad mer för positiva saker som dessa rättsentreprenörer för med sig? Allt har ju två sidor och då är det till slut du och jag som gör våra respektive bedömningar. I flera fall kan det komma fram olika svar vilket gör detta svårt, men likväl måste det finnas en gräns i vad det får kosta samhället. Jag tror att få förstår att detta kostar samhället miljardbelopp varje år.