Reflektioner efter en stor killes begravning

På något konstigt sätt känns det bra att gå på begravningar. Det är ett tydligt slut där man tar farväl. För min del ger det även tid för reflektioner, jag får perspektiv till livet och döden.

För några dagar sedan var jag på en sorglig men ändå på något sätt en glad begravning med ett bra slut, om nu begravningar kan ha bra slut. Döden är något som vi alla skall möta, vissa, så som mina barn, får möta den allt för tidigt så de knappt hinner prova sina vingar överhuvudtaget. Eller som min fru som var på dagen 20 år yngre än Max, hon dog alldeles för tidigt strax efter att hon fyllt 40. Hon hade väldigt bråttom att leva livet, på något vis kändes det som om hon visste att tiden rann ifrån henne. Med Max Hansson var det lite samma och eventuellt har det att göra med att de var födda samma datum. Hansson har gjort och provat väldigt mycket och om jag förstår döttrarna rätt har han även varit väldigt nära döden ett antal gånger, på grund av sin iver att leva livet.

När det gäller Max skulle jag ljuga om jag påstod att det var en nära vän, för sådana har man oftast bara några stycken. Jag var nog en kille som han oftast gillade (men inte alltid) för att jag vågade gå min egen väg och vågade utmana precis som han gjort. Detta var så klart ömsesidigt, då jag var väldigt imponerad över hans sätt att vara visionär, hans tro på sig själv och hans livsverk. Att våga tänka lite större och utanför ramarna kräver mod, inte minst på en ö! Att sedan gå så långt att man vågar genomföra saker med lite större ambitioner än att vara ledande på Gotland kräver mängder av mod och energi. Om inte jante bryter ner en så hjälper gärna pressen till att trycka ner starka människor på ön. Max hade sina fajter och jag har mina, vilket i båda fallen fått oss att satsa utanför Gotland. Det är sådant som har sett till att jag valt att göra mer och mer av mina nya satsningar utanför ön.

Jag såg en av öns journalister som klätt sig för begravningen och det såg ut som om han var där för att ta farväl. Jag blev faktiskt lite rörd och tänkte att det fanns något mänskligt i detta, men när jag kom hem såg jag att han varit där för att försöka hitta någon egen vinkling som kunde skapa klick. De har helt enkelt bestämt att detta är en kommersiell begravning som säljer på redaktionen. Jag tror i och för sig att Max inte bryr sig, för en av fördelarna med att vara död är att ingen längre kan stöka till något i den värld man då befinner sig i.

Ser man detta lite kommersiellt från en chefredaktörs ögon går det så klart att skapa klick även på en begravning och det är just klick som skapar både hjältar på redaktionen och klirr i kassan. Ev är denna bekräftelse lite extra tydligt för en nätjournalist som direkt får kvitto på vilka nyheter som säljer och vilka som inte skapar så många klick. Det är väl så att vi lite till mans lever i en klickekonomi eller gillavärld där uppskattning kommer omgående. Som tur är så levde inte Hansson i någon klick-, gilla- eller kvartalsekonomi. Han, som många andra entreprenörer, var långsiktig och trodde på att bygga kvalité som innebär att man bygger varumärken som skapar stora värden vilket tar sin tid.

Idag ser man ungdomar som till varje pris skall ha klick/gilla omgående, de kräver ständig belöning, inte minst inom mediavärlden. Detta är en ny värld där hjältar kan glida på sanningar med feta rubriker som inte har någon bärighet och bara skapar frustrerade läsare som inte litar på det skrivna ordet. När man läser löpsedlar och rubriker så tror man ofta att det är första april 365 dagar om året. Detta bygger inte värden, men säljer för stunden. Fokus flyttas från fakta till PR vilket skapar klick och gör den fräcka till hjälte.

Begravningen var väldigt personlig och den var inte sorglig, även om det är sorgligt att ta farväl av en stor grabb som Max. Han är öns största och framgångsrikaste entreprenör någonsin och det kommer att ta lång tid innan någon kommer i närheten av honom. Man kan ha många synpunkter om Hansson men han satsade verkligen på ön och har byggt upp något helt unikt som varit väldigt viktigt för Gotland. Payex har en speciell plats på ön och det är något enastående som en man byggt upp ihop med sin stab av anställda. Jag har ytterst sällan hört någon anställd prata skit om Max eller hans bolag. Många har jämfört Max och Payex med Erik D och hans Rederi AB Gotland, med det är två helt skilda världar som i det mesta är varandras motsatser.

Rederikungen och Kungen av Gotland har helt olika inställningar där både framställs som män som gör saker för ön bästa vilket inte stämmer. Max ville Gotlands bästa på ett riktigt där han till och med efter sin död ser till att bolaget lever vidare på ön, vilket är ett unikt avtal för Gotlands bästa som säkerligen blev till på bekostnad av prislappen. Detta skulle aldrig ske med Rederikungen som alltid har satt bolaget främst, vilket inte är så konstigt då han och hans familj inte lever på ön eller finns som någon naturlig del av näringslivet på Gotland – de har helt enkelt inga riktiga band som knyter dem emotionellt till Gotland.

Max bodde och levde på Gotland vilket på alla vis gjorde honom till en äkta gotlänning. Det var en man av folket som man kunde träffa på ICA eller i baren och ta en bärs med. En kille som kände igen kreti och pleti som han gärna hamnade i diskussioner med. Det var en man med båda fötterna i den gotländska myllan som visste vad som skedde på ön och som kände igen de flesta av sina anställda. En kille som mötte de anställda på jobbet och som alltid var med på personalfester m.m. Jag skulle bli bli väldigt förvånad om vi inte kommer se att Max minne på fler sätt kommer vara inblandad i öns utveckling framöver, trots att han lämnat jordelivet.

Erik D påminner mer om Jesus än om kung då han sällan syns och man pratar ofta om honom med vördnad, samtidigt som han bestämmer det mesta genom att dra i trådar likt Televinkens mamma. På så så sätt påverkar han rederiet och alla som är närstående och på ett eller annat sätt är beroende av rederiet. Detta i sin tur påverkar det Gotländska samhället mer än vad vi kanske förstår. Max byggde upp något genuint som också påverkat de Gotländska samhället som inte funnits utan just honom. Den andra kungen har drivit något som absolut funnits även om han inte funnits. Tyvärr har fokus varit fartygsaffärer och inte att bygga resandevolym. Men där har han varit extremt duktig och genom smarta drag gjort hans bolag mer värt än Payex. Men det finns ingen som helst känsla för öns bästa när de ogenerat alltid jobbar för ägarnas bästa. Vilket oftast är ett kommersiellt bolags uppgift.

Jag skulle faktiskt jämföra rederikungen med en annan kung som för nästan 650 år sedan kom hit i båt och brände ner staden. Vår rederikung har inte bränt ner Visby men genom smarta drag har hans ekonomiska sinne påverkat öns utveckling väldigt negativt. Men vem vet, kanske kommer vi på ön om 650 år se Erik D som en hjälte som såg till att Gotland inte blev överexploaterat, så som andra destinationer som nu seglar förbi Gotland när det gäller att utveckla besöksnäringen.

När man minns någon som dött så blir det väldigt overkligt. Max kom ofta sent till möten. Han var bullrig, viljestark och en som sällan lyssnade utan ofta körde på och gärna slog vad om en bärs. En kille som hade visioner som jag kunde bolla spännande projekt med. När Hansson var i sitt esse spred han skratt, glädje och bra energi och när det var tvärtom så sög han verkligen. Han finns inte längre. Min mamma finns inte sedan ett år och min familj finns inte sedan 12 år. Alla lämnar de tomrum men livet går vidare och jag vet att alla vill att vi fortsätter att leva och ta tillvara på tiden då den är begränsad för alla. Jag vet att tiden läker alla sår. Kanske inte helt och hållet, men man lär sig att leva med detta. Jag hoppas att Max minne skall leva länge som en förebild på den gotländska entreprenörshimlen, att entreprenörer om 10, 20 och 30 år skall minnas honom och ha honom som förebild. Jag hoppas att de tänker: ”Kunde en bondgrabb från Roma bygga ett miljardföretag med över 500 anställda så kan och vågar jag också bygga något.”

Jag vet inte vad Max hade för motto men han levde varje dag och tog för sig av livet. Så vill jag också leva mitt liv och när det är slut skall jag inte ångra något. Jag tror inte att Max ångrade något! Livet är rätt enkelt man föds och man dör och däremellan skall man ha kul och göra lite skillnad.