4 timmar hos psykologen och 3 timmar felkörning
Efter att jag kom hem från tsunamin i Thailand 2004 så har jag fått jobba med mig själv och min omgivning för att komma in i ett normalt liv. Jag har tagit hjälp av en psykolog som heter Alf Winnaess. Vi har blivit vänner på ett speciellt sätt där jobbet med mig övergått till vänskap som gör att vi båda stöttar varandra i olika situationer. Antagligen är detta inget som man rekommenderar på psykologuniversiteten att få så nära band med sin klient. Men det är å andra sidan inget konstigt i mitt liv att inte följa gängse normer. Framför allt i situationer som denna som är helt onormal.
Hur som helst har han hjälpt mig och jag honom i olika situationer. Alf jobbar mycket med traumatiserade människor och den gruppen kvalar jag in i genom att ha mist familjen som drunknade i vågorna efter tsunamin. Skulle antagligen kvala in av att jag själv var väldigt nära att drunkna eller av att jag letade runt bland närmare tusen döda kroppar efter min fru och barn där kropparna var så påverkade av sol och förruttnelse och att det inte gick att se skillnad på ett svenskt och ett thailändskt barn. Det finns inga regler för vad som ger trauman som påverkar våra hjärnor på lång och kort sikt. Det viktiga är sättet hur vi bearbetar saker under tiden och efteråt som slutligen påverkar hur vi tar oss igenom dessa händelser.
När jag kände mig tillräckligt stark, vilket var några år efter händelsen, så pratade jag och Alf om att han ville ha en öppen sejour med en patient i utbildningssyfte för kolleger så att man kunde diskutera metoder och modeller i större grupp. Normalt går inte detta då samtalen alltid sker mellan två personer där psykologen har tystnadsplikt. Vi bestämde oss för att köra på scen inför närmare 100 psykologer i ca 2 timmar. Det blev både högt och lågt där tårarna och känslor var väldigt närvarande. Efter bara några minuter kändes det som om det bara var Alf och jag i rummet och tiden sprang i väg. Det hela blev väldigt uppskattat och efteråt var flera framme och tackade, märkbart tagna. Många av deltagarna har efteråt sagt att det var viktigt för dem och något av de bästa i utbildningssyfte som de fått ta del av.
Nu ca 16 år senare ville Alf göra en utbildningsfilm och eventuellt en dokumentär och ställde frågan om jag kunde ställa upp på detta. Jag är nyfiken på mig själv och gillar att det dåliga som jag var med om kan växlas till något bra som hjälper andra. Alla sådana saker har hjälpt mig att se något meningsfullt med händelsen som tog min familj ifrån mig och hjälpt mig vidare i min process. Förra veckan så träffades vi i Norrköping och satt framför kamerorna som ibland var löjligt närgångna i nästan fyra timmar och pratade med bara en paus. Det är märkligt hur närvarande minnen är som är 16 år gamla. Kunde plötsligt se allt så tydligt igen. Till och med höra dånet från vattnet och känna stanken från kropparna som rutande bort. Det blev djupa känslostormar och tårar från både mig och Alf, vilket är läkande att få släppa loss.
Det känns som om våra minnen är satta på vänt ibland och går att locka fram bara man ägnar det lite tid. Om det är bra eller dåligt är nog individuellt men för mig har det varit bra att få prata och låta allt vara närvarande. Jag personligen tror inte på att gömma undan saker utan det är mycket attack i mitt liv. Detta är absolut inte bra för alla då sorg- och traumabearbetning är något individuellt. Tyvärr är det allt för många i Sverige som har någon form av egna regelverk för hur man ska bearbeta sorg som skadar oss som hamnar där. Vet inte var dessa regelverk kommer ifrån men det känns som att det finns religiösa tankar och allt hänger ihop med tiden då Åsa-Nisse och Hemsöborna var populärt på tv.
Alla borde ibland gå till en psykolog för det är galet vad man lär sig om sig själv när man tvingas svara på frågor om sig själv. Det är ett sätt att lära sig förstå sig själv och framför allt gilla sig själv. En singelkvinna som jag känner säger att hon har som regel att bara gå till sängs med någon hon gillar och oftast så sover hon med sig själv vilket känns som en viktig och väldigt bra livsregel. Har man en livskompass som man följer så blir det enklare och ska man dela livet med någon så bör man vara överens om att man har liknade kurs och värderingar.
När vi var klara så var huvudet ganska utmattat och antagligen mer än jag förstod. Åt en bit och satte mig sedan bilen för färd mot Stockholm samtidigt som jag klarade av några samtal. Det började snöa lite försiktigt vilket tilltog mer och mer för varje kilometer. Till slut var det så mycket snö att det i princip bara gick att köra i det ena körfältet. Där någonstans, efter ca 1,5 timmars körning, när jag borde varit i Stockholm så kör jag förbi Gränna Golfklubb. Tänkte då att det var ett konstigt namn på en Stockholmsklubb. När det stod Välkommen till Gränna på nästa skylt insåg jag att bilen styrde söderut när jag skulle norrut. Efter ca tre timmar så var jag tillbaka i Norrköping, vid ruta ett. Var nog mer tagen av samtalet än jag förstod vilket sedan visade sig i att jag somnade och sov väldigt gott den natten.
Min middagsdate på kvällen blev flyttad en timma på grund av fadäsen med Gränna och det hela blev ett bra diskussionsämne som gick lite mer på djupet. Bara man vill, är nyfiken och vågar prata om allt så lär man sig något nytt varje dag konstaterar jag ofta och så även den kvällen.
Monika och jag är nyfikna och vill framåt vilket gör livsresan lika spännande efter 61 år som den var efter 20. Det sköna med att vara 61 är att inget är längre så allvarligt och man kan vara precis hur barnslig som helst. Leken kommer oftare i centrum som en kär-lek som få ta mer och mer av min tid som är för dyrbar för att slösa på saker som ger dålig energi. Hittepå-möten där alla samlas för att alla ska vara där men som inte ger mig något har jag slutat att gå på för fem år sedan. Däremot kvalitativa möten som ger något med spännande samtal och glödande kreativitet älskar jag.
Njut av dagen och gör något vettigt av tiden!
Pigge