Att mista sin familj och ändå ha rätten leva och njuta av livet. ❤️

Jag lade ut ett citat från min döda fru för några dagar sedan. Gjorde det spontant för att jag fick en känsla att berätta vad hon skrek till mig för det var väldigt klokt , enkelt och tydligt. ”SKALL MAN HA EN BRA FÖRHÅLLANDE SÅ MÅSTE MAN JOBBA PÅ DET VARJE DAG” Ulrika Werkelin 2003

Stefan, Lena och flera andra har kommenterat att jag var snabb med att hitta en ny fru. Har fått liknade frågor och påståenden tidigare.  Jag tycker det är bra för vi behöver prata mer om döden och vilka krav som ställs på oss som blir kvar. Det här är något vi behöver prata mer om och att vi kan ta både positiva och negativa frågor i ämnet. Pratar vi inte om det blir det bara sämre med flera förutfattade meningar i stället för människor som blir lyckliga med en andra chans och därför denna blogg.

Jag förstår hur ni tänker. För det går egentligen inte att hålla två tankar i huvudet samtidigt:

Först att hela ens familj dör – och i nästa stund att man ska träffa någon ny. Det är för stort. För tungt och det går helt enkelt inte att tänka båda tankarna. Det måste få ta tid emellan och med tiden så inser många att man vill tillbaka till den situation som man hade innan olyckan. Man vill återskapa det man mist med det går inte att återskapa exakt samma men det går att återskapa sin plats i en trygg familj där glädje och liv finns. 

För mig tog det några veckor att inse att jag inte ville leva ensam. För andra kan det ta år. Allt är individuellt.

I tio år levde jag ett helt vanligt familjeliv med fru och barn, kärlek, utmaningar, trygghet och en helt vanlig vardag. Vi tog varandra lite för givet ibland, som många gör men det var mitt liv och min trygghet. Jag var efter tsunamin bered att göra vad som helst bara jag fick uppleva vardagen med min familj igen. När de var döda var vardagen med dem den finast lyx jag kunde tänka mig. Är det inte märkligt vad det enklaste kan vara det svåraste och det man längtar efter som mest när det är onåbart.  

Plötsligt var allt borta.

Att komma hem till ett stort hus fyllt av minnen men utan liv är svårt att beskriva.

Ingen som springer mot en i hallen och kastar sig om halsen och man får känna sig som en hjälte. 

Ingen kvinna som hälsar en välkommen hem samtidigt  som man känner doften av både mat och kärlek 

Ingen som väntar bara utan bara tystnad, mörker och tomhet. För att förstå måste man uppleva detta tyvärr. 

Innan dess hade jag varit två månader i Thailand och letat bland tusentals döda kroppar efter min familj. Jag lärde mig att “titta utan att titta” att scanna blev viktigt så att inga bilder fastnade. Idag är alla dessa otäcka bilder bilder på tusentals kroppar tack och lov helt borta. 

När jag scannade så var frågan. Var det en vuxen? Kvinna? Europé eller thai? Barn?  Det gick fort då de flesta kropparna stämde inte in på det jag sökte så blicken gick bara vidare utan att ta in vad jag såg på något konstigt sätt. 

Doften var vidrig så vi smetade tigerbalsam under näsan och vi var tvungna att gå i stövlar för vätskan vi gick i var det som tidigare tillhör liv för dessa kroppar som vi alla trampade oss igenom. På något konstigt sätt var detta normalt i en onormal situation. Detta är ytterligare en situation som inte går att förstå utan man måste ha varit i den för att kunna förstå.  

Efter några dagar i solen var kropparna svartblå av förruttnelse och det gick inte att skilja någon på hudfärg. 

Jag grät floder. Ibland övergick det i hysteriska skratt. Sorg och skratt ligger närmare varandra än man tror. Jag pratade konstant som en flod av ord som aldrig tog slut. Allt detta samlat hjälpte mig att förstå en sak:

Jag ville inte leva ensam.

En av de starkaste smärtorna var att se andra familjer. Glädjen i deras skratt gjorde ont.

Jag minns när jag simmade i badhuset i Åre – barnens lek och skratt i poolen gjorde så ont att jag grät medan jag simmade. Fick stanna med jämna mellanrum för att tömma simglasögonen från tårar när jag samtidigt  tänkte varför just jag? 

Min väg blev att söka närhet igen snabbt och sökandet med tydlighet gav resultat. 

En ny kvinna kom in i mitt liv efter nio månaders sökande. Det kunde gärna ha gått snabbare för man behöver närhet, sällskap och inte mer ensamhet. 

Och ja, jag skulle faktiskt rekommendera andra i liknande situation att inte vänta för länge, så att ensamheten inte tar över och bygger bo. Men det är min erfarenhet och allas resa är sin egen vilket är en viktig poäng.  

Att vara död är enkelt.

Att bli kvar ensam är betydligt svårare inte minst med allt för många tyckare. Tyvärr även lite för många som vill hjälpa till och finnas till men är så rädd för döden att samtalet blir konstlade och skaver. Det konstiga är så många är så rädda att prata om döden som egentligen är så naturligt då alla skall dö. Faran är att ensamheten och ångesten kan slå rot när man blir för ensam med sina tankar så vi drabbade behöver vanliga samtal inte konstiga nonsens samtal.

Med facit i hand 20 år senare så har jag utvecklats enormt tack vare, eller på grund av, det som hände.

Det går inte att backa livet. Det enda man kan göra är att försöka göra det bästa av det som är. Jag säger att jag lever livet på volley vilket innebär att man får hänga på när chansen finns och göra det bästa av den. 

Jag och Monika, som också förlorade sin partner, har tillsammans byggt upp ett nytt liv. Ett liv som på många sätt är ännu mer medvetet, ännu mer levande. Det har inte kommit gratis men vi har gjort resan tillsammans och lärt oss vad som verkligen betyder något och där är tilliten och tryggheten till varandra är det viktigaste. Monika visste detta tidigare att hon sökte just trygghet vilket tog mig ca 10 år att förstå att det var detta jag sökte. Jag önskar att fler kunde få den insikten vi fått utan att behöva gå igenom förlusten och kanske kan denna blogg förmedla lite klokskap🙏 

Jag o Monika tror att vi har ett liv och det är här och nu som vi har valt att fylla med kärlek och så mycket glädje vi bara kan samt en massa kul. 

Livet är egentligen enkelt:

Vi föds. Vi dör.

Däremellan gäller det att leva och ha kul. 

Jag är övertygad om att Ulrika, min fru, och Jan, Monikas man och många fler vill att vi som är kvar ska leva vidare. Leva bra. Leva fullt ut. Och inte bry oss om vad andra tycker utan våga följa vår inre kompass. 

Sorgen är individuell. Det finns inget rätt eller fel sätt och ingen skall säga åt dig att du skall sörja si eller så. Det är ditt val och nästan allt är rätt. 

En sak är säker: Vi behöver prata mer om döden så att den blir naturlig och jag tror att desto mer medveten vi är om döden desto mer fyller du ditt liv med liv på riktigt. Vi behöver också visa att det är ok att ha ett bra liv när man får en andra chans och inte matas med måsten man inte vill ställa upp på. 

Döden är en del av livet och den kommer till oss alla förr eller senare så låt den vara med från början och inte bara på slutet med rädsla och tårar.  

Vågar vi prata om den på riktigt så blir livet lättare att leva och förstå. Antagligen lite rikare och det blir framförallt tydligare vad som faktiskt är viktigt. Skala bort det som skaver och ge tid åt det som ger energi.

Ta vara på människorna som betyder något. Ha kul. Njut av nuet .För vi vet inte hur lång tid vi får…..

En dag hör vi om någon annan.

En annan dag är det vi själva som står där. Alla står på tur, tyvärr ❤️

Detta är mina tankar om liv och jag hoppas du har dina som är tillåtande, spännande och livsbejakande.   

Pigge