Man lever på hoppet och man bör hoppa varje dag

Som entreprenör slutar jag aldrig att hoppas. Jag fick en ganska kylig insändare i tisdagens GT och för en gång skull valde jag att svara. Han fick svar därför att han skrev under med sitt namn och därför att det var enkelt att hänvisa till ett längre inlägg på piggebloggen.se. Under dagen har han tackat för svaret och han har förstått mer om hur allt hänger ihop.

Jag tror att en hel del undringar och tyckande beror på att de flesta tror på det som står i tidningar och inte söker ytterligare fakta på egen hand. En del av öns journalister blir alldeles svarta i ansiktet när jag påstår att de allt för ofta förmedlar felaktigheter. Även när jag bevisligen kan visa att journalisten förmedlat fel saker så hänvisar de till sitt block där de rafsat ner några anteckningar. Rättar jag dem så kommer det något spydigt i alla fall. Journalister ogillar verkligen att erkänna fel.

Å andra sidan har de en nästan omöjlig uppgift att fylla två tidningar och en radio med egna lokala nyheter omfattande 58 000 mäniskor med bantade redaktioner. En redaktion behöver nog ha fler journalister för att dessa skulle hinna med att göra ordentlig undersökande journalistik. Jag vet att det är många som inte alltid är stolta för det de levererar, men det är vad de hinner med och det finns deadlines att passa. Det är mänskligt att göra fel, både som entreprenör och journalist. Jag hoppas att alla kan inse det. Vi behöver journalister och de behöver oss företagare.
 
För några dagar sedan åt jag lunch med en av öns bättre journalister. Han ville veta hur min företagsstruktur ser ut och hur det går för mina bolag. Det är något som jag knappt själv kan reda ut. Det finns 36 bolag som jag är involverade i (ett par bolag är inte aktiva) och strukturen har ingen annan med att göra. Han ansåg att det är av stort intresse och att jag borde redovisa hur bolagen går och varifrån de pengar vi investerar kommer. Jag hoppas verkligen att vi företagare inte skall behöva redovisa hur vi bedriver affärsverksamhet, vilka kontakter vi tar, hur vi förhandlar, hur vi planerar finansiering och så vidare – det är ju affärshemligheter.
 
Igår var vi runt och tittade till campingarna på ön. Vi avslutade på Visby Beach club på Norderstrand och tog en öl tillsammans med svansen från Stureplan. Det var helt hysteriskt och efter en halvtimme skulle jag köra hem för att byta om innan vi skulle vidare.

På vägen hem stannade jag till på kyrkogården för att tända ett ljus på Ulrikas och barnens grav. Där satt ett brev från Pettro. Det var skrivet med så mycket känsla att tårarna kom direkt och det kändes härligt att få vara riktigt ledsen i stillheten på kyrkogården. Ibland hoppar livet mellan ytterligheterna.
 
Sen träffade jag Johan Hellström på lammgrillning och där finns det alltid hopp. Det är en kille som verkligen vågar hoppa på det ena fantastiska projektet efter det andra. Han ler och skrattar och ser möjligheter där andra bara ser svart.
 
Idag, fredag, skall jag sparka ut min frus 18-åriga son från 4000 m höjd. När han tog studenten önskade han sig ett spännande äventyr och vi ville ge honom en kick ut i vuxenlivet. Därför skall han sparkas ut från ett flygplan på 4000 m över Stureplansligan på Kallis idag kl 16. Vi skall falla ca en minut fritt och sedan glidflyger vi ner och landar säkert på Visby flygplats. Killarna som säljer upplevelserna lever verkligen på hoppet.
 
Nu är det ca en vecka kvar till vår lilla Baby skall födas. Monika är vackrare än någonsin och hon är så harmonisk. Jag är övertygad att den lilla krabaten får en underbar start med världens mysigaste mamma. Jag hoppas att det blir ett barn som har mammans lugn och min dyslexi. Då blir det ett kreativt och säkert barn som kommer att klara sig bra. Jag är säker på att det blir en ny liten gotlänning som kommer att våga hoppa ofta och mycket.