Döm ingen på förhand!

Pappaledighet har nog aldrig varit tänkt att ha något att göra med ledighet. Det är mer ett heltidsjobb att vara 100% närvarande pappa och det är något ingen pappa borde missa. Spöstraff eller något annat humant kunde vara lämpligt för dem som väljer bort att närvara under barnens uppväxt.

Det är klart att det kräver engagemang och ibland kan upplevas som jobbigt, men det mesta är positivt. På minussidan kan man sätta natt-tankningar med välling, mängder med nerspydda kläder, alla bajsblöjor och ett antal middagar där man inte får varm mat därför att det alltid händer saker när maten står på bordet. På plussidan finns lunchsov, lekkompisar, man får alltid lite överbliven mat vid varje mål, man blir prioriterad vid köbildningar, får bästa platserna på flyg och båtar och man får vara hur barnslig som helst – samt barnens energi som smittar och de fantastiska skratten. Går man på en italiensk restaurang så ser de italienska kvinnorna väldigt beundrande på en när man matar eller byter blöjor. Männen däremot har nog helt andra tankar – vilka jag gärna avstår att ta del av.

Min syster brukade skämtsamt fråga varför Gud uppfann 2,5-åringar. Wilda har landat i denna trotsålder och det har sina sidor. Jag beundrar ensamstående mammor/pappor med tre barn eller fler som även har ett heltidsjobb. Hur klarar de allt? De borde vara berättigade till ett eget litet nobelpris eller i alla fall minst en extra betald ledig dag per vecka. Jag har oftast back-up av Mamma Monika och hennes 17-åriga dotter Nicole – som enligt rykten svarat ja till en riktig gotlandssork i dagarna… När jag frågade chans på hennes mamma för fyra år sedan var jag bara töntig i hennes ögon. Men även en långbent blond 17-åring kan tydligen ändra inställning och snabbt svara Ja då en gotländsk sork frågar chans. Det är antagligen något speciellt med gotländska killar? Det skall bli spännande och se vilken förändring detta med Nicole och egen pojkvän kommer att innebära framöver

Med två så små barn som Wilda och Towe så får liv en central plats. Det sjuder av liv hela tiden och man har ett stort ansvar på många plan. Mitt i allt detta liv blir det just nu massor av prat om döden. Det är inte speciellt konstigt då vi egentligen lever väldigt kort tid och skall vara döda så himla länge. Alla som föds har ju skrivit på ett livskontrakt som alltid slutar med döden. För de flesta som väljer att leva i tvåsamhet innebär det att uppleva att den ena dör ifrån den andra. Detta vet vi men få förbereder sig.

Det verkar tyvärr som om allt för många resonerar som min far. Han är säker på att alla skall dö en dag men just i hans eget fall är han väldigt tveksam. Jag tycker att det påminner om strutsen eller Mark Levengoods farmor. Mark berättade i sitt sommarprogram (som för övrigt var ett väldigt bra program) hur han som litet barn var ute och promenerade med sin farmor en dag då det kom fram ett fyllo och tiggde pengar. Farmor sa till Mark att han skulle stå helt stilla, blunda och hålla farmor hårt i handen, för ”då kommer fyllgubben att tro att de är döda och gå därifrån…” Inte ens den lilla grabben Mark trodde på Farmors trick.

Jag är mer inne på att många fler svenskar skall lära sig att prata om döden. Vi skall möta den massor av gånger och därför borde vi veta hur vi skall förhålla oss inför den. I ett förhållande bör man prata om vad man vill om den ene överlever den andre. Det kan ske som 30-, 40-, 50-, 60- eller 70-åring. Är det okej att den som blir kvar lever resten av tiden med någon annan? Skall det gå en viss tid innan det är okej att träffa någon ny partner? Hur vill den som dör bli behandlad som död och hur skall man begravas m.m? Hur vill man att det man lämnar efter sig skall delas upp?

Det finns tyvärr allt för många fall där syskon varit de bästa vänner, men när en eller båda föräldrarna dött bort så skall man komma överens hur man skall dela upp arvet. Detta leder många gånger till livslånga bråk vilket inte var föräldrarnas mening. Men på grund av att de inte tog ansvar för hur allt skulle delas upp så blev barnen eller släktingarna ovänner för livet. Genom att diskutera döden så förbereder man livet tror jag. Och framför allt så blir det mer livskvalitet och mindre skitsnack.

Jag har kommit i kontakt med tre olika berättelser där utomstående lägger sig i drabbades liv så mycket att de kvarlevande får stora problem att gå vidare. Jag tror det beror på rädsla, okunskap och förutfattade meningar.

Efter tsunamin var det en kvinna som kom hem utan man och deras barn. Det var hon som ville resa till Thailand och fast mannen inte var så intresserad gav han med sig till slut. Mannens mor har efter händelsen anklagat den drygt 30-åriga änkan för att det var hennes fel att sonen och barnbarnet är döda. Som om det inte var nog med detta så säger hon till svärdottern: ”Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva uppleva hur du bildar ny familj och på så sätt utsätter mig för ytterligare svek.”

En kvinna drabbades av en obotlig sjukdom och hennes väninna valde att hjälpa till och var ett stort stöd för kvinnan och hennes man. När hon dog fortsatte väninnan att stötta mannen, vilket sedan övergick till dessa två startade en relation. Tyvärr var det i ett litet samhälle vilket skapade så mycket skvaller att ingen visste vad som var rätt eller fel. För paret som båda mist sin bäste vän och funnit tröst i varandra gick det inte att fortsätta så de avslutade sin relation. Därmed kunde de inte heller att vara stöd åt varandra, vilket blev ett dubbelt straff för de drabbade.

En pensionerad man miste sin fru och en dag när han gick på kyrkogården mötte han en kvinna i ungefär samma ålder, som mist sin man. De pratades vid på kyrkogården vilket sedan ledde till gemensamma promenader. Det blev fika på stan vid ett antal tillfällen och båda kände att den andre fyllde ut det vakuum som uppstått. Till slut så åt de både middag och lunch hos varandra och kände en samhörighet som slutade med att de flyttade ihop. Även detta skedde i en liten håla där skvallret till slut blev så starkt att de valde att flytta isär.

Vem har rätt att lägga sig i hur länge man skall sörja och vem som är passande som livskamrat? När min Ulrika dog ifrån mig så var det absolut värsta att gå och lägga sig själv. Helt allvarlig tyckte jag då, och även nu, att det borde finnas en ”jourhavande fru” (eller man) som kunde sova över hos en. Det har inget med sex att göra utan handlar om närhet och omtanke. Att det finns någon där som bryr sig som man kan prata med och känna närhet till. Jag hatar fortfarande att gå och lägga mig själv. Idag kan jag uppskatta att Monika kommer in efter att hon borstat tänderna och kryper ner i sängen extra mycket. En kvinna som ger närhet, värme och massor av energi – då är det på riktigt.

I mitt fall fanns det massor av tyckare som ansåg att jag gjorde fel som gick ut med att jag tänkte gå vidare med en ny familj vilket innebar att jag planerade att leva resten av mitt liv med en ny kvinna efter Ulrika. Jag är 100% övertygad om att Ulrika skulle tyckt att detta vore okej om vi pratat om det. Vilket vi tyvärr missade.

Att på några minuter försöka förstå vad det innebär att mista fru och barn är i stort sett omöjligt för den som inte varit i situationen. Att sedan fortsätta att förstå vad tre månaders ensamhet innebär, att tanken på att ha det så i flera år eller resten av livet kan vara outhärdlig. Detta skall en mänsklig hjärna kunna reda ut på några minuter och på den grunden döma en människa… Jag tror inte det går att förstå. Det blir galet när någon förenklar hela situationen och uttalar sig om något de inte har erfarenhet att förstå.

Jag har lärt mig massor av detta och fått ifrågasätta mig själv och mina närmaste när vi gör på samma sätt. Vi diskuterade t.ex. muslimska kvinnor som bär alla möjliga huvudbonader som skall täcka kroppen. Vad vet vi om detta? Kanske har de hittat ett ultimat plagg och skrattar läppen av sig åt oss som alltid måste fundera igenom vilka plagg som passar ihop eller hur sminkad man måste vara m.m. Hur vi måste jobba med kilon som fattas eller finns i överflöd på olika ställen på kroppen. Vi kan inte döma då vi vet alldeles för lite. 

Nu kallar den lilla på uppmärksamhet och antingen är det byte eller tankning för sovandet är klart för den här gången.