Åldras döda?

Igår var det Max födelsedag och denna gång var jag ordentligt förberedd. Ibland kommer det dagar som är speciellt kopplade till Ulrika, Charlie och Max. Ibland har jag inte förberett mig inför dessa dagar vilket kan bli väldigt jobbigt. Det är som om man blir påkommen med att ha glömt och då skall straffas lite extra.

Min familj och Monikas man som gick bort inom en period av två månader 2004–2005 finns med oss så mycket att de är en naturlig del och inte på något vis glöms bort. De finns bildmässigt runt oss och vi pratar om dem som naturliga delar av familjen. Wilda har nu fyllt tre och börjar få en bild av att hennes syster Nicole har en pappa i himlen som heter Jan och att hon har två bröder där uppe som heter Max och Charlie. Än så länge är det alltid Max och Charlie i just den ordningen och deras mamma heter Ulrika. Att de finns i himlen är rätt okej men att de även finns på norra kyrkogården är svårare att förstå.

Sent i söndagskväll var vi ute och tände ljus vid strandkanten och skickade upp fyra thailändska risballonger mot den svarta himlen utanför vårt hus i Brissund. Tyvärr fattade en eld och blev kvar på marken. Att bara sitta vid havet, se hur ballongerna stiger mot en kolsvart himmel och se hur elden som stiger mot skyn speglar sig i havet samtidigt som vågorna rullar in gör mig glad. Stämningen är grymt skön och ger en värme så att jag nästan inte känner av kylan. På något konstigt sätt kan jag bara sitta där med Monika och känna hur det fylls på med energi i kroppen.

Måndagen avslutade vi med middag med barnen och sedan fick Towe 1 år gå och lägga sig. Wilda utrustade vi med ficklampa och så åkte vi ner till kyrkogården för att sätta rosor och tända ljus vid graven. Vi frågade om hon vill följa med och tända ljus på grabbarnas grav. Utrustad med pyjamas, vinteroverall och en ficklampa fick Wilda leda oss till graven. Bara att kliva in på kyrkogården kvällstid när mörkret lagt sig och alla ljusen är tända ger en härlig känsla av frid. Jag tänker på att man som barn aldrig skulle gått in på en kyrkogård efter mörkrets inbrott. Då var kyrkogårdar förknippat med något läskigt och skräckfyllt. Idag är det bara rofyllt.

Wilda ledde oss till Max och Charlies gravsten som redan hade två ljus tända. Wilda tände fyra ljus till och vi pratade lite om hennes bröder. Det är inte helt klart, men genom att hon får vara med så börjar hon mer och mer förstå sammanhanget. Det är troligen både viktigt och nyttigt att barn får vara med och att man inte försöker släta över döden. Jag glömde rosorna i det som Wilda kallar pappas traktor (min Audi RS6) då vi tog Monikas bil, eller som Wilda säger mammas racerbil. Jag kände ett tvång att  åka ner ytterligare en gång till graven med rosorna, vilket var väldigt bra. Att få lite egen tid vid stenen betyder mycket ibland. Överhuvudtaget är egen tid väldigt viktigt.

Genom åren blir det mycket frågor och diskussioner varje gång någon av dem skulle fyllt år. Det är givetvis upp till var och en att göra som hon/han vill med dödas födelsedagar. För mig är det så att Charlie blev fem år, Max fyra år och Ulrika blev fyrtio år – jag kan inte se dem åldras. Jag tänker inte fundera på hur Max skulle se ut som femtonåring i målbrottet. Han är och förblir 4 år och nästa år får Wilda en lillebror och två storebröder i Charlie och Alex när hon växt ikapp Max. Deras födelsedagar blir lite mer minnesdagar och det är rätt skönt att försöka minnas dem lite extra dessa dagar.

Jag börjar bli lite mer lika Wilda och minns grabbarna ihop. Med åren så växer de ihop och minnesbilden blir svårare och svårare och komma ihåg. Towe och Wilda fyller mer och mer ut deras plats. Med hjälp av video och foton blir det lättare att plocka fram minnena. Nu finns det inga regler för hur man gör med döda och deras födelsedagar men det är ändå viktigt att på något sätt bestämma sig för hur man vill göra och praktiskt handskas med situationen. För andra som inte är i en sådan här situation är det betydligt viktigare vem som röstades ur idol än att verkligen prata om döden och tackla den. Och det är väl detta som kalas livet.

Livet skall var och en leva på det vis som passar honom eller henne bäst. Och det måste göras varje dag! För vi lever så kort tid och skall sedan vara döda så himla, himla länge. Det blir inga repriser av just livet.