Vilka barn skall få leva? Och hur skall barn få leva?

Nu har det gått 52 560 timmar sedan tsunamin svepte in över Khao Lak. Mycket har hänt och många tankar har tänkts. Igår fick jag en fråga om jag kunde tänka mig ett liv utan tsunamin. Efter ett tag blev svaret klart nej. Det blev så krångligt. Killarna skulle ha varit 10 och 11 år och det kan jag givetvis leva med men då skulle inte Towe och Wilda funnits i stället. Monika hade haft sitt liv någon annanstans och en del av våra gemensamma vänner inklusive frågeställaren skulle inte funnits i mitt liv. Jag och Ulrika skulle levt våra liv här och det hade säkerligen varit fullt av andra och nya möten. Här någonstans inser jag att allt blir så komplicerat att jag helt enkelt får inse att det som har hänt har faktiskt hänt och nu är det som det är och så lär det förbli. Inget okänsligt i detta. Men allt annat går bort.

Kl 10.44 idag exakt sex år efter olyckan fick jag ett sms från en av mina olycksbröder som var i Khao Lak på exakt samma plats som vi var kl 10.31 den 26 december 2004. Han hade hyrt den bungalow som ersatt den som försvann i vågorna 2004. Jag förstår känslorna som kommer när han befinner sig där. Vi har olika sätt att bearbeta det som hänt. Vissa kommer längre än andra men alla sätt kan vara rätt.

Jag kommer att äta middag med min extramamma Mary i kväll. Hon som hjälpte oss en massa 2004 och som fortfarande lägger sin tid på att hjälpa. Vi kommer att gå till havet med röda rosor och sedan äta en mysig middag på tre personer. Det kommer troligen att ske vid havet och barnen kommer leka runt omkring oss som barnen gjorde för sex år sedan på julafton.

Livet går vidare och det kommer hela tiden nya möjligheter. Vi som finns har nu snart gjort av med de 8 760 timmar som vi fick tilldelat oss för 2010. Frågan man kan ställa sig är vilka som stannar upp och fundera på om de verkligen använt timmarna effektivt? Har jag fått ut vad jag vill av dessa timmar? Nu inför årsskiftet kommer ytterligare en tilldelning av 8 760 nya timmar som de flesta av oss kommer att kunna förbruka. Dock inte alla och vi vet ju inte vem som får användning för alla sina timmar. Det finns anledning att tänka till då

1. Tiden är begränsad och…
2. … vi vet inte om just jag skall få förbruka mina tilldelade timmar.

Det borde göra det väldigt viktigt att lägga tid på rätt saker.

Kontentan för mig är:

• Skit i onödiga prylar som bara suger energi, tid och pengar.
• Avsluta dåliga förhållanden och klipp banden med kompisar som suger.
• Satsa tid och kraft på det som får dig att må bra.
• Res och samla på upplevelser och härliga minnen.
• Se framåt men lär av historien.
• Lev nu för tiden är begränsad på jorden och vi skall ändå vara döda så jävla länge. (Som Sussans farmor brukade säga.)

Vi har ett kompispar som är tröttnat på varandra och har kommit lite snett. Vi är rätt många inklusive deras barn som har det med på våra önskelistor att de skall sätta sig ner med sina respektive ombud och förhandla fram en lösning (ombud/advokater kan användas för att lösa upp saker eller att krångla till saker, det är helt upp till beställaren/föräldrarna.) Beställ en lösning och de kommer att hjälpa er.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det är sällan ens fel när två träter. Det är egentligen inte speciellt komplicerat att lösa knutarna om man bara håller sig till spelreglerna och bjuder till lite. En grundregel som sällan slår fel är att båda kommer vara lite missnöjda när man är i mål.

Hur elak och dum man än är med varandra som föräldrar måste man ibland hålla sams inför sina barn. Tänk om ett barn skulle dö bort från dessa föräldrar då skulle man säkerligen ångra de timmar man kastat bort på att ställa den andra parten i dåligt dager. Det kommer födelsedagar, giftermål, dop mm då barnen vill ha båda föräldrarna på plats och det har de rätt till.

Varför skall två personer som tidigare verkligen älskat varandra och dessutom skaffat barn ihop inte kunna umgås. Varför skall man ägna sig åt smutskastning i stället för att släppa taget om det som varit och gå vidare? Inför barnen är man ta mig fan skyldig att försöka hålla sams vid tillfällen där man behöver umgås. Vad gör man om ett av barnen plötsligt blir akut sjukt eller av annan anledning behöver båda sina föräldrar?

Vi som finns runt omkring blir indragna i detta och vill allas väl. Men vi utsätts för påverkan som gör att vi inte vill ta ställning mot en och då är det lättast är inta bry sig över huvud taget och släppa kontakten helt. Ta tag i era liv för vår och barnens skull om ni nu skiter i era egna liv. Man kan inte hänga upp livet på hämnd och missunsamhet för jag tror att meningen är att vi skall leva av glädje och njutning.

Vi har varit i Thailand en vecka och jag har sovit ca 10–12 timmar varje dygn. Jag behöver sova ikapp en del och är väl ett ganska dåligt ressällskap den första vecka vilket i och för sig Monika är införstådd med. Nu vaknar barnen efter middagsluren. Jag ser fram emot att ha dem klättrande över mig när vi ligger i sängen och skrattar eller när vi ligger i poolen och bara leker en massa fantasilekar som Wilda hittar på. Towe, Wilda och Monika ger mig så mycket energi att jag kommer att bli väldigt jobbig när jag väl kommer tillbaka till jobbet nästa år.

Ha ett Gott Slut och gör något bra av 2011.

Pigge