Nyår i Khao Lak blev grymt bra

Vi var inviterade till nyårsfirande via sms där man även lovade att boka in hotellrum åt oss vilket vi gladeligen tackade ja till. Bilresan tog ca 3 timmar och vi passade på att besöka den plats där vi skulle ha bott när tsunamin kom. Det blev bad, massage för Monika och lunch för övriga. Vi anlände till hotellet vid 15-tiden och utan att vi av inbjudan förstått det, så insåg vi nu att Monika och jag varit där och ätit i samband med en mc-tur för några år sedan. Planen var att vi alla skulle sova en timma för att orka med nattens firande.

Nicole som är kär som en pannkaka med både sylt och massor av socker och grädde har med sig egen kille (en 21-årig Gute) och allt verkar väldigt besvarat vad gäller kärleken. Hon och pojkvännen rör sig inte många meter ifrån varandra och beter sig mest som ett svanpar som tror att man mister varandra för livet om man av någon anledning skulle hamna mer än sju meter ifrån varandra. Väl framme vid rummen finns det alltid en förväntan på hur rummen skall se ut och vilket som är bäst. Då Svanparet skulle bo jämte oss gällde det att snabbt att välja rum. Det var överdrivet stora rum med dubbelsängar som var ca 240 breda och rum som var dubbelt så stora som normala hotellrum. Stort, fylligt, högt i tak och med marmorgolv. Jag såg på ungdomarna att detta rum passade dem perfekt. De smet in på första rummet som små kaniner som försvinner ner i sina jordhålor när man kommer gående på en gotländsk strandäng.

Våra små busfrön var inte helt inne på att sova kl 15 men när vi släckt ner och legat tysta ett slag snusade de gott. Små barn som sover känns så mysigt avslappnade och på något sätt friskt orädda. Även Monika somnade in och hon sover väldigt tryggt och avslappnat hon också. Jag lyssnade på luftkonditioneringen som brummar med ett konstant motorljud vilket brukar hjälpa mig att somna.

Inifrån ungdomarnas rum hör jag ett välbekant, rytmiskt ljud. Jag ler lite och tänker på att Nicole som är gymnast sedan tio år alltid varit väldigt lätt på foten. Pojkvännen är en fysiskt vältränad kille med ett ganska tufft utseende – han är stjärna i innebandylaget. När de hållit på i 20 minuter i samma tempo börjar jag tycka att de trots det hållit på lite väl länge. Jag vet att pojkvännen är nybörjare och även om Nicole normalt sett är lätt på foten, har hon problem med den ena foten. Jag funderar på att gå in till dem och vara med, men med risk för att väcka de andra vänder jag mig om och somnar ganska snart.

När vi sedan vaknar hör Mamma Monika det rytmiska ljudet från sin dotters rum. Hon frågar mig vad det är och låter så där lagom naiv som en mor skall göra. Jag förklarar att båda köpte hopprep på varuhuset och att de nu tränar för fullt med hoppandet. Är man ett Svanpar och inte vill vara längre bort än sju meter från varandra är nog hopprep den ultimata träningsmetoden. Jag har själv funderat på att skaffa ett, då det är lätt att ha med på resa. Det ger kondition, koordination och rytm vilket är tre bra saker i ett. Nästan som ett Kinderegg.

Kl 17 var det avresa från hotellet och som vanligt kommer Nicole 8 minuter senare… Denna gång var det ingen som väntade och hon fick helt sonika ta sig till den lilla strandrestaurangen själv. Jag har många gånger sagt till Monika att ”vi åker så att hon lär sig att passa även våra tider”. För genom att tålmodigt vänta lär vi få fortsätta med det… Vi borde bestämma oss för att åka ändå. Då tar det antagligen en eller max två tillfällen så är förseningarna botade. Om vi är tretton stycken som skall vänta i 10 minuter så tar hon 2 timmar och tio minuter av oss. Så ser inte hon på situationen men jag anser att man skall vara rädd om sin och andras tid.

Kvällen var grymt bra. Tomas är en entreprenör som efter tsunamin valde att hjälpa den enda överlevande i en familj på nio personer. Familjen hade en restaurang på stranden som försvann. Tomas valde att satsa pengar i bygget för att hjälpa mannen i gång och nu driver de restaurangen ihop.

Vi var ett 30-tal familjer från Sverige och åldrarna var från några månader till över 70 år. Här fanns en gammal DJ-hjälte från Visby och 60-talet. Jag träffade Staffan från Highway Star som jag inte mött på 20 år. Jag kände inte igen honom först och en advokat som jobbar för ett av våra bolag – som jag inte heller kände igen. Pod, som vi hyrt in som guide i bergen några gånger, dök upp på stranden. (Är det någon som vill ha en suveränt bra thailändsk guide och som vill uppleva lite extra: kontakta mig så får ni numret!). Palle och hans amerikanska fru som flyttat till Kina efter att ha träffats för några år sedan var också där, vilket var ett kärt och nästan omöjligt återseende.

Det var mat, pannkakor, thaiballonger, fler pannkakor, mer ballonger och thaiboxning. Showtime och mängder med bra musik från 70-, 80- och 90-talet som spelades. Tyvärr alldeles för högt så högtalarna lät som det gjorde på klassfesterna i gymnasiet när klockan började närma sig tretiden och ingen hade koll på något. Vi hade med oss egen bra champagne som vi skålade in nyåret med tillsammans med Palle med fru och Svanparet där Nicole valde att hälla ut sin del i sanden. (Jag hoppas att det inte var en planerad olycka). Barnen somnade vid 23-tiden men vi väckte dem vid midnatt och då hade Wilda fått feber. Efter en timma började hon kräkas och vi fick bryta upp. Vi hittade en hyfsat nykter thailändare som var exklusiv guide med egen Jeep. Han körde oss hem genom djungeln. En tripp som var tre gånger så lång som den vi tog dit.

Väl inne på rummet var barnen lättvaggade och jag lade mig först och sedan kom min fru naken från badrummet och det slog mig vilken otrolig tur jag har med fruar och hur lycklig jag är för henne och det liv vi lever. Jag skall absolut göra något bra av 2011. Det är det sista jag tänker innan jag somnar med ett löjligt leende på läpparna och vetskapen om de tre gudomliga tjejerna i rummet som jag skall dela framtiden med.