Minnen av tsunamin 2004
När vi ser bilderna från Japan efter tsunamin upptäcker jag att det finns ett behov att försöka förstå kraften av vågorna och vattnet. Jag har nog avsiktligt undvikit de filmer som funnits från Thailand 2004. Jag söker fler och fler bilder och filmer på nätet för att försöka förstå kraften och det som händer. När jag ser detta är det helt overkligt. Det känns även overkligt att jag varit i detta inferno av vatten. Mitt minne är att jag var som en pingisboll i en torktumlare. De som hamnar i detta kan egentligen inte kontrollera något och det är nästan bara tur om man klarar sig.
Det är klart att jag minns och tänker till när ännu en tsunami förändrar förutsättningar för 100 000-tals människor. Än en gång kommer barn att mista sina föräldrar och lyckliga par splittras för att aldrig mer träffas. På några minuter förändras allt. Levnadsglada mammor dör, nykära pappor står helt plötsligt utan fru och barn. Hela städer sopas bort av vågen och lämnar bara död och förödelse efter sig. Det är helt overkligt hur idyllen kan förändras till ett ofattbart kaos på bara några minuter. Hur det ofarliga vattnet som ligger nästan spegelblankt reser sig ur havet och slår på alla som en galen jätte som bara vill förstöra allt som kommer i hennes väg.
Jag sitter och tittar ut på detta hav som jag har 40 meter utanför fönstret. Jag har aldrig varit orolig att något liknande skall kunna hända i Östersjön. Vi lär inte behöva uppleva några jordbävningar på grund av att kontinentalplattor glider upp på varandra. Men vid stormar kan havet piska på så att det inte känns helt bra. Enklast vore väl att flytta, men jag vill vara vid havet och då får jag leva med detta. Jag tror att flera av dem som nu förolyckats har resonerat på samma sätt. Det är inte helt ovanligt med jordbävningar och tsunamivarningar i området och alla skulle ju kunnat bo och arbeta i områden långt från havet och högt över vattenytan. Men det finns människor som alltid varit knutna till havet och vill vara det i framtiden också. Vi människor kan inte gå omkring och vara rädda utan måste leva så länge vi får möjlighet till detta. Jag är övertygad om att Ulrika på något sätt kände på sig att hon inte fick lika många timmar som det flesta andra. Hon hade bråttom att leva. Vilket hon gjorde med kvalitet varje dag.
Tyvärr krävs det offer för att vi skall vakna till och uppskatta det vi har. Händelser som det vi nu ser i Japan får i alla fall en och annan att tänka till. Det är aldrig för sent att förändra och just nu är första timmen på resten av livet och skall resten av livet ha en ny och bättre innebörd så är det bara att bestämma sig.
Titta inte avundsjukt på andra och försätt dig själv i en dålig situation utan se hur bra du har det. Inga döda, sjuka eller saknade. Inga bortspolade hus och arbetsplatser. Ingen risk för kärnkraftolyckor runt hörnet mm. Vi har bara ett liv och det går inte i repris så lev som du vill här och NU utan bortförklaringar!
Det finns bara en som är ansvarig för att du ska ha ett bra liv. Så gör något bra av resten av tiden som du fått.
Har nu läst boken 4 ggr och den är lika gripande varje gång jag har läst den.
Drömmarna jag haft om att besöka Thailand har försvunnit då min storebror med familj var där den tiden som tsunamin var fast de var inte nöjda med hotellet med massa småbarn så de fick ett hotell på andra sidan av Thailand och när vi ringde dem så visste de inte att flodvågen hade drivit in över Kaoh Lak.
Jag är imponerad av att du Pigge orkade skriva en bok så kort tid efter Tsunamin.
Hej Pigge!
Jag har följt mycket av det som skrivits om dig sen tsunamin, jag var själv på Phi Phi och överlevde mycket av outgrundliga anledningar, sen den dagen och veckan efter är livet sig inte likt. Till skillnad från dig förlorade jag inte min familj (dom var inte där). Det jag egentligen vill säga är att du hjälpte mig med din nakna sanning, förtvivlan och mod att gå vidare, du gav uttryck för det jag då kände att jag inte hade rätt till eftersom jag inte förlorade någon nära, med dig och din sorg kunde jag gråta ut min egen förtvivlan över alla skadade och döda, låter konstigt kanske så här långt senare men så var det. Du har med ditt mod att visa sorg och att livet går vidare hjälpt mig. varma hälsningar /Annelie
Såg din bok på biblioteket häromdagen, har velat läsa den ett tag men inte riktigt vågat. Beslöt mig för att låna den men var faktiskt samtidigt vettskrämd för att läsa den..denna tragedi och så stort lidande! Förlorade min älskade pappa för sex årsedan i en tröstlös kamp i cancer, han gick bort på tok för tidigt! Har sedan dess låst in sorgen djupt inom mig, men när jag läste din bok om hur du lyckades överleva och bestämt dig för att just gå vidare var så ortoligt starkt efter din enorma förlust av hela din familj!! Du skriver så naket och ärligt om hur du agerade så utelämnande om ens innersta tankar, även sånt man kanske inte ens vill medge för sig själv. Är så tacksam över att jag tog modet att läsa om din berättelse för nog attan har det öppnat mina ögon att våga vara den jag är och inse än mer vad som verkligen betyder något här i livet. Har aldrig gråtit så till en bok, en befriande gråt och tacksamhetsgråt över att faktiskt få ha min familj vid livet. Tack för din befriande bok 🙂 hoppas innerligt att du har skapat ett nytt liv för dig och skaffar fler småttingar. Önskar dig allt gott :-))
Starka ord Pigge, jag sörjer med dig verkligen. förlorade pappa där nere i Khao Lak, South sea det som låg intill med Blue Village. Gjort en film om det hela.
http://www.youtube.com/watch?v=Et84ZEUAyjQ
jag är en tjej på fjorton år, när jag var åtta så åkte vi till Thailand, dagen efter vi kom dit så inträffade tsunamin. Min pappa räddade livet på mig genom att ta tag i min arm och springa. Min mamma hamnade i vågen, men hon överlevde. Vi klättrade upp i djungeln, träffade andra skadade men jag förstod ingenting av det som hade hänt. I flera timmar vandrade vi omkring i djungeln, min mamma var skadad. Till slut möttes vi av sjukhuspersonal och folk som hjälpte oss sedan snabbspolades allt, vi blev transporterade till ett jättefint hotell, men det gick lixom inte att njuta av det.
Mina föräldrar tycks redan ha glömt bort allt. Vi pratar aldrig om det hemma. Jag har aldrig pratat om det med mamma. Pappa har nämnt det någon gång på julafton, men jag har aldrig talat ut om det ordenligt. Alla tror att jag inte kommer ihåg någonting från vågen, men jag kommer ihåg precis allt. När jag berättar för någon om att jag var med i tsunamin så vet de aldrig hur de ska reagera, oftast säger de ”gud vad hemskt” och jag vet inte vad jag ska säga då. Men ändå, jag är glad för jag överlevde. Men det gör ändå så ont. Jag kände bara att jag behövde dela med mig av min historia på samma sätt som du har gjort även om de inte är så där jättelika men ändå, det är skönt att veta någon som har gått igenom en liknade situation.
evigt okompenserade
ögonblick
staplas i oordning
överljudsbrus skuggfläckar
fantomskrik och
tystnaden söker sin kompass
bristningsgräns utom förstånd
bara nervändar
omändrade miljöförhållanden
flod våg vatten sjuka tjäl sprickor
torr period radio aktiv strålning
livet öppnas
och stängs
i ohörda rop på hjälp
från mänskligheten
Hej Matts.
Jag tror att det är bra att ha andra att prata med som gått igenom samma som dig. Jag har gått vidare och Ulrika finns väldigt ofta med och det funkar i vårat nya förhållande. Man kan gå vidare och ha dem med. Någon sorts bigami kan man säga. Men det är ju självklart på olika vis. Man får ju inte såra den nya partnern vilket gan vara en balansgång. Allt tar tid och det blir lättare och lättare. Men din nya kvinna måste förstå att ditt förra liv måste få finnas i lagom mängd.
Lycka till
Pigge
Hej jag bara undrar…
Jag som du förlorade min fru…dock inte utav en tsunami utan av en stroke. Då hon, min älskade blott var40 år gammal. Men du kan gick vidare. Jag försöker, jag har träffat en annan, men jag tänker varenda dag på min fru…det är så ledsamt. Hur gjorde du för att lindra sorgen? Nu har vi haft 1 års minnen med munken i templet…(ja hon var från Thailand) vi har mässat och jag har gjort allt som man bör…
För att göra det hela ännu jobbigare gjorde jag en sekvens med bilder och musik med fina bilder och musik som jag delade med vänner på youtube…
Jag har gjort allt för att min fru ska gå vidare…hennes aska flögs med en buddistisk munk hem till hennes hemby i Thailand…
Så du förlorade mer än mig..barn med …det måste vara hemskt. Men jag ff så ledsen…tips för att gå vidare önskas…Från det att jag vaknar…så tänker jag….
Jag vill vidare, vill fortsätta mitt liv…men en ny familj…men så svårt att älska en ny person…
Hej Pigge!
Har just kommit hem från semester på Teneriffa. Jag hade Din ljudbok med mig som jag fick i julklapp av sonen. Jag ligger där på sängen och läser om hur du just klamrat dig fast vid trädet och om din kamp mot vattnet, då min man slår på Tv-n. Mot mig rullar de första bilderna på den stora tsunamivågen i Japan. Jag blev så påtagligt berörd. Tänker på hur alla ni som verkligen var med då känner det idag när katastrofen än en gång inträffat.
Tackar Dig för Din bok och för det hopp den ingjuter för oss alla. Det är så märkligt att trots att vi inte varit med där som Du, så går dina upplevelser och Din levnadsvisdom att applicera på så mycket i våra liv.
Sänder de varmaste tankar till Dig och Din familj.
Karin
Jag tror att du skulle kunna inspirera många med din historia vad som hände sen, många människor tror att det skall vara på ett visst sätt, följa ett visst mönster i sorg, och att det måste passera ett visst antal dagar innan man börjar sitt nya liv! (helt enligt den svenska jantelagen kan jag tänka mig)
men faktum är att om DU kan inspirera människor att våga tro på framtiden så kanske fler människor vågar och känner styrka att ganska tidigt acceptera det som har hänt och sen gå vidare! Sorgen har man ju med sig varje dag ändå, vare sig man vill eller inte.. men det som skiljer dig från andra är ju att du såg förbi den där svarta perioden och såg framtiden!
Go for it Pigge! 🙂
Tack.
Har precis lyssnat på ditt sommarprogram i P1. Ett program fyllt av kärlek och påminnelser. Ikväll ska jag njuta av mina tre flickor och längta extra efter min man som är på väg hem.
Hej Maria. Har inte tänkt tanken men det skulle varit exakt vad jag sökte 2004. Någon som kunde berätta från en liknande situation. Tror att jag skulle kunna göra nytta där om några veckor genom att berätta om min resa genom tsunamin och vad som skett senare. Vet inte hur stora kultur skilnaderna är men att överleva och gå vidare överbryggar nog både religon och skilda kulturer. Skall fundera på detta. Pigge
Hej!
Pigge, såg svt idag på deras hemsida och såg klipp från japan, däriblant en ung 30-årig man som kände sig så ofantlig ensam efter att alla hans släkt och vänner var svept bort med vågorna…..jag tänkte på dig, Pigge, du är en otrolig människa som jag verkligen skulle vilja lyssna till och jag tror att det är många med mig som skulle vilja det samma! Om du läser detta så hoppas jag att du förstår att detta både en vänlig uppmuntring och en uppmaning, för är det någon som har något att berätta och komma med som visar på livets ljusa och mörka skuggor så är det du! Tänk bara på vad du kan bidra till med att träffa dessa människor nere i Japan. Jag önskar dig det allra allra bästa ut av livet och dom bästa hälsningar och önskar allt gott både till dig och din fru och barn:)
Hej Pigge
Jag håller med tjejen som skrev före mig. Varför inte en bok om ”livet efter”. Din styrka att gå vidare, din o din nuvarande frus kamp att försöka gå vidare, styrkan ni gav varandra.
Skulle köpa den direkt !!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hoppas vi har gett dig något att fundera på. : ) //Mona-lisa
Hej
Jag läste ut din bok inatt….Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Först och främst är jag förbannad….på sverige…Inte för att de går att jämföra men jag förstår verkligen hur man står där och argumenterar och har en bra ide och myndigheterna bara….ja…finns inga ord….
För de andra sp vill jag bara säga WOW att du överlevde inte tsunamin men att överleva de värsta som kan hända.
När Tsunamin Kom den där dagen så hade jag precis fått veta att jag skulle få barn, jag orkade inte engagera mig i nyheterna.
Idag har jag två barn Rasmus 5 år och Emil 2 år.
Om något händer dem….ja vad gör man, antagligen samma sak som dig.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga dig för jag är så tagen av hela situationen.
Finns de något att säga???
Ta hand om er.
/Mariah
har precis läst ut din bok om dina upplevelser i thailand. det tog mig knappt två dgr att läsa ut.
jag har ett barn & en sambo.
kan inte för min värld föreställa mig av vad du fått gå igenom. men jag fick sån panik/ångest av å ens leva in mig i din situation där nere när jag läste boken.
usch..
kommer det möjligen en ny bok om livet efter??