Trädet vill mig något

Vi vaknar på hotellet som vi hittade sent omsides i går kväll. Området är helt ombyggt och jag har svårt att känna igen mig, vilket i och för sig är rätt bra. Det skulle ingå en stor amerikansk frukost i det pris som vi till slut hade enats om och det är den som vi nu skall inmundiga. Av någon anledning känns det som om någon vill mig något. Jag ser mig omkring men ser ingen som jag känner eller pockar på min uppmärksamhet. Rätt som det är får jag kontakt med trädet och minns allt helt tydligt.

Dagen innan vaknade jag i Wildas säng efter en del nattvandrande. Jag och Towe hade kamperat ihop under större delen av natten. Towe är den som sover oroligast vilket är ytterligare ett drag hon nog ärvt från min sida och Wilda är väldigt mammig och tar varje chans att sova vid mamma Monika. Tove och jag vaknade kvart i åtta och visste att Monikas väckarklocka skulle ringa om en kvart. Vi låg tysta och njöt av varandras närhet vilket är hur mysigt som helst. Towe 28 månader är alltid på världens bästa humör varje morgon när hon vaknar. Det känns som om hon verkligen har sett fram emot att det skall komma ytterligare en spännande dag i hennes liv. Jag blev liggande i sängen och tänkte på Wilda som är helt olik sin lillasyster och oftast vaknar och är skitsur. Eller så kan hon vara världens solstråle för att sedan haka upp sig på en skitsak och direkt går allt i moll.

Wilda är långt före mig i utveckling. När jag var 7 år kunde jag inte skriva mitt eget namn trots att farsan var skollärare. Wilda har redan skrivit fyra vykort och kan skriva både sitt och Towes namn. Hon känner igen de flesta bokstäverna och det lyser i ögonen när hon får sätta ihop bokstäver till ord. Det kommer att bli pinsamt i framtiden när hon upptäcker att jag med min dyslexi inte kan stava till vissa ord och måste fråga Monika. Men vad är ett och annat stavfel att haka upp sig på? Jag kan en del annat trots att stavningen inte alltid funkar.

Det är den 26 december vilket innebär att det är 7 år sedan tsunamin i Thailand rasade in klockan 10.31 över Khao Lak och just klockan 10.31 idag så avverkar jag mina sista 100 meter av de dagliga 1500 metrarna i poolen. Tankarna går snabbt tillbaka till när jag kastades omkring som i en jättelik torktumlare av det ilskna havet. Jag vet att det var simningen och min vattenvana som räddade livet på mig. Men nu är allt så fridfullt som det kan vara i en pool när vädret visar sig från sin bästa sida. Det blir ca 45 minuters simning varje dag och det ger tid för massor av tankar.

Towe busar bakom Wilda på Chris BMW 1200

Idag var det gemensam frukost och sedan kom Som (barnflickan) för att ta hand om barnen, för Monika och jag skulel ta hand om Chris (hotellägaren) stora hoj och åka på utflykt. Han köpte två hojar efter en kille som kört ihjäl sig och använder själv bara den lilla för den andra är för extrem. Hojen används troligen bara av mig och det är lite underligt att han inte säljer den. Vi packade en ryggsäck och tog sikte på ett naturreservat som ligger ca två timmar från vårt hotell. En enorm oas med flera mil sandstränder där man är helt ensam. Det är hur vackert som helst och badkläder är inget man behöver tänka på. För två år sedan glömde vi solkräm och den vita delen där badbyxorna brukade sitta blev helt sönderbränd och just detta var lätt att komma ihåg i fjorton långa dagar. Därför fanns det solkräm med faktor 36 i ryggsäcken för att misstaget inte skulle upprepas.

Allt är relativt. Är man på fastlandet som gotlänning och skall köra 20–30 mil så är det inget speciellt men är vi på Gotland och skall till Slite så är det nästan så att vi skall kolla både ringtryck och olja innan vi åker de 3,8 milen. I Sverige börjar det bli spännande med en sporthoj när nålen börjar peka mot 220 km/h och i Thailand på deras stora vägar får man samma känsla redan vid 140 km/h. Det finns lite mer utmaningar i den här trafiken och det där med kortbyxor och t-shirt gör väl sitt till. Att man ibland får möten på fyrfiliga vägar där man väljer att köra mot körriktningen är absolut inget unikt. Omkörningar sker både till vänster och höger och så kan det fattas en halv kvadratmeter asfalt mitt i körbanan. Thailändaren är i grunden otroligt snälla och hänsynsfulla ända tills de får en ratt eller ett styre i handen – då växer det ut horn i huvudet på dem! Tyvärr är det lika lätt att få körkort i Thailand som det är att få fiskekort i Sverige. Jag tror att ni med min beskrivning förstår att det pågår ett ständig krig ute på vägarna och det är egentligen ett under att det inte händer mer än det gör.

Hur som helst så kommer det alltid att förbli en frihetskänsla att köra hoj vilket är viktigt för mig. Jag laddar alltid massor av energi på motorcykel och njuter av varje meter oavsett om det är på vägar eller ute i naturen på enduroslingor. Som tur är så gillar Monika det här också och vi funkar lika bra på hojen som vi gör i livet. Det är viktigt att förare och passagerare verkligen litar på varandra när man är där ute i trafiken på riktigt.

Människorna har återtagit stranden. Livet går vidare.

Vi fick en helt underbar eftermiddag på stranden och efter massor av bad i de stora vågorna promenerade vi oss torra. Sista badet blev vid 17-tiden som är den bästa tiden på stranden. Efter ytterligare en timmes körande var vi i Khao Lak. Det område som vi var i när olyckan drabbade familjen går inte att känna igen idag. Det har byggts väldigt mycket på två år vilket på ett sätt är skönt. Livet går vidare och folk ser inte bakåt utan framåt. Jag blev sittande på en liten restaurang på stranden och det var en katoy (pojke som gör ALLT för att vara tjej) som serverade oss. Han var så överdrivet kvinnlig och kontaktsökande att det blev riktigt roligt. Vi avslutade middagen med att tända fyra rislampor som vi köpte av en kvinna som sålde på stranden. De seglade iväg över havet och utan att vi sa något så var det självklart att jag skickade iväg tre och Monika en. Jag vet inte riktigt vad som händer men det känns bra någonstans på insidan att se dessa ljusfyllda ballonger lyfta mot skyn och segla iväg ut över havet.

Jag och Monika efter två dagars minisemester från barnen

Vi kände oss båda rätt möra och ville skämma bort oss med lite bra massage. Ibland får jag för mig att någon hjälper mig i mina val. På två ställen kunde vi få hjälp bara vi väntade i 5 minuter men det kände vi inte för. Framför allt därför att thailändarnas fem minuter lika gärna kan vara 30 minuter. Vi körde in på en bakgata och Monika kommenterade att ”vi är på fel typ av gata” då det mest var suspekta små barer på gatan. Hon hann inte säga mer förrän vi kom till en kvinna som bor där och har sin egen lilla salong med fyra massagebord. Salongen fungerar även som sovrum åt henne när det inte finns några kunder. Vi såg lite misstänksamt på miljön och funderade på om hon inte egentligen sålde andra tjänster. Hon ringde in sin väninna och sedan fick vi den bästa massage vi någonsin fått i Thailand. De var verkligen seriösa och kunde mer än de flesta om kroppen och varför den fungerar som den gör. Monika hade lite låsningar i ryggen som de delvis lyckades fixa. Jag somnade två gånger och tjejerna höll på i 90 minuter i stället för ordinarie 60 minuter. Lyckliga över den högklassiga massagen bokade vi in ny tid dagen där på. Nu var det nästan midnatt och vi fixade ett hotellrum vilket gick väldig lätt då det just nu finns mer objekt än vad det finns kunder.

Trädet där jag hittade Ulrika för exakt sju år sedan.
Bilden av hur området såg ut då var helt glasklar i mitt huvud.

Dagen efter det vill säga den 27:de satt jag på frukosten och tittade på trädet som verkade stirra på mig. Jag insåg att det var den 27 december 2004 vid lunchtid som jag hittade Ulrika vid just det detta trädet. Jag vet egentligen inte vad som fick mig att minnas eller vad jag kom att tänka på. Bilden blev i alla fall glasklar. Jag såg hur jag haltade fram till trädet och drog av det som någon hade täckt över hennes kropp med. Då var hon helt oförstörd. Det såg ut som om hon sov. Jag fick fart på fem eller sex stycken militärer som jag kunde ta kommando över tack vare min visselpipa som jag fått av min fru. Någon skrek att det skulle komma en ny tsunami vilket inte spelade någon roll. Jag skulle ha henne med mig.

Mängder av detaljer dök upp nu när jag tittade på trädet och det kändes både jobbigt och rörigt. Jag berättande för Monika som lyssnade plikttroget men det kändes som om hon inte riktigt kunde ta in vad jag menade vilket är helt förståeligt. Jag försökte sortera tankarna under frukosten och vara mer närvarande men det gick nog så där…

Jag hade planerat att jag skulle lyssna på min ljudbok när vi var på plats. Batterierna var laddade, jag hade tagit med extra batterier och trots detta ville cd-spelaren inte visa några livstecken alls. Eventuellt var det någon som tyckte att jag kunde göra detta någon annan gång.

Hemresan på hoj var tänkt att gå via stranden men solen gick i moln och vi skipade det badet. Vår nyfikenhet ledde oss till ett område där vi aldrig varit förut. Där tog vi varsin fruktdrink och njöt av stillheten och miljön. Det finns hur många oaser som helst där man utan vidare kan stanna ett antal dagar. Det gäller bara att vara nyfiken.

Jag sprang på en kille från Wales som jobbat i Dubai sen sålt sitt företag och nu bara njuter av livet i Thailand. Han skulle fylla 50 den första januari och bjöd in oss till fest. Stackars kille som alltid varit bakfull på sin födelsedag. Det är väl ingen hit att gå på mer party på nyårsdagen för småbarns föräldrar så vi avstår, men någon skall ju fylla år den dagen också. Vi kommer att fira nyår i Khao Lak med ca 40 stycken Uppsalabor och det blir troligen en väldigt trevlig tillställning på stranden.

Dagen avslutades med att en kvinna från Expressen ringde och frågade fem frågor och en av dem var något i stil med ”finns det människor som du inte respekterar?”. För mig är det människor som redan har det mesta men som genom att utnyttja de som inte kan agera lurar till sig ekonomiska fördelar. Jag tänker på Caremas ägare och chefer som enligt DN på ett hänsynslöst sätt utnyttjar gamla och dementas situation eller den där Johan af Donner som lurade Röda Korset på massor av miljoner för egen konsumtion.

Jag undrar hur många tusen liv han har på sitt samvete? Det rör sig dels om stulna miljoner men också betydligt mycket mer som inte kommer in till Röda Korset därför att han förstört förtroendet. Pengar som skulle räddat liv på behövande där ute. Om man jämför deras agerande med Bandidos så verkar dessa motorburna herrar rätt schysta. Jag hoppas att skägget börjar växa inåt på dessa giriga personer.