Studiebesök med familjen till samhällets bottenskikt

Vi har verkligen fått en insyn i samhällsstegen och vilka som står längst ner på den. Det finns så klart alltid de som kommer längre ner men vi har nu varit på studiebesök i bottenskiktet. De samhällsstrukturer som skapas i många länder bygger på att det finns arbetskraft till lågpris. Om det är bra eller dåligt kan man nog inte generellt svara ja eller nej på. I Norge har man många svenskar som billig arbetskraft och som gör en hel del arbete som norrmännen inte vill jobba med. I Sverige har vi många polska gästarbetare som gör ett mycket bra jobb och är en del av Sveriges starka ekonomi då det nu till exempel går att bygga billigare. I Polen har man en massa ryska gästarbetare som gör jobbet betydligt billigare än vad polsk arbetskraft kräver. I Ryssland finns det säker billig arbetskraft också tack vare invandring. Är det bra eller dåligt? Ja det finns säkerligen många svar på den frågan. Men för arbetstagaren är det ganska enkelt. Är det dåliga förutsättningar hemma så flyttar man till ett grannland som erbjuder bättre förutsättningar.

Thailändsk arbetskraft är väldigt billig och den prisutvecklingen har hållits nere tack vare att landet är översvämmat med illegala burmeser som smugglas in och bland annat säljs till olika byggen. En burmeser gör samma jobb på bygget som en thailändare, men ca 40 procent billigare, vilket försvårar löneförhandlingarna för thailändarna. Den billiga arbetskraften i kombination med klimat, natur och människorna i Thailand lockar till sig internationellt kapital som investerar och dessa investeringar lockar fler turister vilket är bra för hela landet. Detta är regeringen medveten om och därför ser man mellan fingrarna när det gäller denna illegala arbetskraftsimport. Allt detta har fört fram Thailand som en av värdens intressantaste turistnationer. En helt ny näring har formligen exploderat under senaste 20 åren. Bra eller dåligt?

En kvinna från Burma får ca 180–200 bat och en man får 250–350 bat för en dags arbete som är runt 9 timmar och man jobbar ofta 7-dagarsvecka. (100 bat = ca 21 kr) Dessa pengar skall räcka till att hålla igång en familj, skicka pengar till bådas föräldrar i Burma och att spara ihop en liten förmögenhet – enligt burmesiska mått. Jag frågade hur länge man stannar i Thailand för att få ihop sitt startkapital i Burma och svaret var oftast mer än 10 år. Blir då kvinnan gravid, vilket inte alls är ovanligt, så blir det ett inkomstbortfall på under ungefär ett år. Kvinnan brukar behålla barnet i ca 9 månader sedan skickas barnet till Burma och så tar mor och farföräldrar hand om dem. Detta är mer regel än undantag och det kan dröja mer än tio år innan barnen träffar sina föräldrar igen. Enligt Svenska normer är detta inte acceptabelt men enligt Burmesik norm är det en självklarhet.

Vi träffade en kille som var runt 18 år som föddes i Thailand och som sedan fick leva i många år med mormor men som nu är i Thailand och jobbar. Han sade att mormor och morfar blev som mamma och pappa vilket inte är något konstigt. Hans föräldrar är skilda, han har bra kontakt med sin mor men fadern har han aldrig träffat. Den charmiga killen jobbade nu som servitör och trivdes med livet. Det fanns en riktig varm glädje hos den här killen som lever under väldigt knappa förhållanden, men betydligt bättre förhållanden än om han stannat i Burma.

Det är svårt att lägga några värderingar på systemet då alternativet vore att man stannat i Burma där det inte finns några jobb och livet skulle varit än jävligare. Att sitta i Sverige med överfulla kylskåp, fri skolgång och sjukvård och tycka är lätt. Vi lever alla i överflöd. Hos oss kan ett par bo ensamma på 80 kvadrat, i de här trakterna skulle 80 kvadrat rymma 5–7 burmesiska familjer. En svensk årslön på 360 000 kr är lika mycket som en burmesisk kvinna skulle behöva jobba i 30 år för att få ihop till. Vi kan utifrån våra livsvillkor omöjligt sätta oss in i deras situation och döma. Däremot kan vi med vår närvaro lära och försöka hjälpa till på ett smart sätt. Vi kan lära dem en del, men de kan definitivt också lära oss väldigt mycket.

Här är entrén till skolan. Till höger är boendet. Uteplatsen har en vattentunna
och den lite mindre grå behållaren fungerade som handfat och bad åt en liten nyfödd bebis.

Det första man slås av när man kommer till dessa camper (som man kallar områdena som de bor i är) en otrolig misär. Det är kåkstäder av plåt som vilar på pålar och varje liten enhet kan bestå av två rum och en liten terass. Här lever ofta 2 vuxna och ett till två barn. Alla väljer inte att skicka hem barnen och en del blir kvar. Många föräldrar har inte gått i skolan eller har bara en väldigt begränsad skolgång. Man klarar det nödvändigaste som att hålla sig ren även om det inte är någon självklarhet med tandborste. Vi såg barn med bedrövliga tänder och en del av programmen som hjälporganisationerna jobbar med att går ut på att se till att alla bortser tänderna dagligen. Båda de camper som vi besökte har nu fler toaletter även om det är långt ifrån de toaletter som vi är vana med.

Efter en natt med som haft rätt begränsat med sömn vaknar vi och det visar sig att båda barnen har feber. Wilda har mest feber och vi funderar på att skjuta upp allt några dagar. Wilda har sett fram emot att få komma till skolan så vi kör i dem lite Alvedon och bestämmer oss för en enklare dag. En syster på 30 år, som är någon slags nunna från Burma har varit ett år som hjälparbetare i Thailand, tar hand om oss. Jag frågar om hon har familj och hon förtydligar att hon är syster och inte får skaffa familj. Hennes familj är alla dem som hon hjälper.

När vi fått i oss frukosten kontrollerar jag sängarna i de andra rummen och inser att alla andra har nya moderna och mjuka sängar och det är bara vårt rum som har de gamla stenhårda frigolitflaken till madrasser. Som, vår barnflicka som är med, har fått en mjuk och skön 120-säng och hon sa att det absolut finns plats för barnen där. Vi får väl se hur vi gör.

När vi anlände till burmesernas camp slog doften från rutten fisk emot oss. Runt hela området torkar och röker de fisk. Hela området ser för övrigt ut som en soptipp och ingen gör något för att förändra detta. Wildas kommentar var att ”det är väldigt smutsigt”. Vi fyra blondiner kan inte direkt smyga oss in utan sticker ut väldigt mycket. Ofta är både jag och Monika ett eller två huvuden längre än de andra vuxna.

När vi kommer till skolan på ca 60 kvadrat så är det nästan 60 barn i åldrarna 2–12 år. Det är ett liv som är helt galet. Idag finns det en finsk tjej på 23 år som är där för att hjälpa till med undervisningen. De två ordinarie lärarna har gett upp att försöka få någon ordning och försöker genomföra dagarna på bästa möjliga sätt. Finskan vet inte riktigt hur hon skall göra men har i alla fall samlat 8 av de äldre barnen och försöker lära ut engelska. Det går inte att beskriva kaoset som råder i denna skola.

Monika och jag försöker göra någon nytta genom att läsa och rita med det minsta. En liten tjej i Wildas ålder har väldigt dåliga tänder. Hon blir väldigt förtjust i mig. Under en halvtimme släpper hon mig inte utan klänger och vill att vi läser böcker. Det finns ett enormt behov av närhet till vuxna. Några av barnen har inte några föräldrar och det kan ha varit en sådan tjej. Vi kan inte kommunicera med dem då de varken pratar thai eller engelska. I detta kaos finns det några tjejer som sitter stilla och jobbar med sina läroböcker vilket är helt otroligt. (Meningen är att barnen skall läsa tre språk)

Samtidigt som det finns både killar och tjejer som har enormt mycket spring i benen och skulle behövt ut och röra på sig. Tyvärr finns det ingen mark för detta ändamål då det var så mycket skit över allt och det fanns inte heller någon form av utetid eller gymnastik på schemat. Miljön var inte på något sätt lämplig för skolgång och de föräldrar som lever i närheten har inget som helst engagemang i skolgången för de har ingen egen historia när det gäller skolor. Utmaningen kändes enorm när vi lämnade den lilla byn med sin överfulla skola och det kommer att bli svårt att försöka hitta någon smart lösning. Här är det inte prylar utan en stor kulturförändring som måste få ta tid och så måste de erövra språket.

Wilda kände sig lite bättre men var inte bra så vi bestämde oss för att svalka ner oss på en strand. Dagens besök i slumområdet och på deras skola var en ordentlig ringklocka för alla fyra. Eventuellt reagerar inte Towe så mycket då hennes 28 månaders medverkan i livet inte hunnit skapa något ”normalt” att relatera till ännu.

Wilda där emot fick sig en tankeställare och både jag och Monika kommer att ha dessa dagar med oss för resten av livet. Våra diskussioner handlar mest om vart vi tyckte att de 100 000 kr som vi jobbat ihop skulle göra mest nytta. När vi satt hemma i Sverige var det så enkelt att tänka ut vad man skall göra. Nu förstår vi att administration är grunden för hjälparbete och det måste finnas duktiga administratörer som är avlönade annars funkar inget. Vi skulle ju kunna bygga en skola eller köpa inredning men om ingen förestår hur man skall transportera barnen eller hur undervisningen skall skötas, är det värdelöst.

Det är en sak att samla ihop pengar en helt annan att få ut mesta möjliga för dessa slantar.

För övrig är det en galet mycket bilar och trafiken blir bara värre och värre år från år.