Tre spännande dagar med familjen bland behövande

Vi är åter i Thailand och det känns verkligen som ett andra hem. Här lever vi i ett enkelt liv och gör väldigt lite varje dag. Redan har det gått en vecka och det känns som om vi precis kommit ner. Den 12:e december fyllde Alex år och Wilda blev exakt lika gammal som Max blev. Det innebär att han degraderas från storebror till lillebror för hennes räkning. Jag sover som vanligt allt för mycket första veckan för att det riktigt skall uppskattas av min fru som har ett helt fantastiskt tålamod med mig i just dessa situationer. Just detta att bara slappna av gör att det oftast blir mycket sömn och kombinerar man det med en lite grabbförkylning så blir jag så där manligt ynklig som vi män kan bli.

Vi bor i samma bungalow som vi brukar och den tillhör de enklare boendet man söker här nere. Det finns bara varmvatten i duschen och hela lägenheten är så sparsamt möblerad att vi tillbringar den mesta tiden i vår dubbelsäng eller på barnens madrasser på golvet. Nu har  vi i alla fall fått en sänglampa som fungerar och duschen fick jag skruva sönder och göra ren för det droppade bara ur den. Nackdelen i år är att ägarinnan håller på att bygga ett litet palats vilket tar all hennes tid. Att det ser ut som en byggarbetsplats runt om de tre bungalowerna är inget hon tänker på. Grannen fick be henne att tömma hans uteplats från byggmaterial för hon tänkte inte på att det inte bör vara så. Normalt sätter hon kunderna i första rummet, men inte i år då det är hennes fantastiska bygge som gäller. Fördelen är att det bor färre människor på resorten vilket innebär att  vi nästan har restaurangen för oss själva. Man har en fantastisk pool där det går att simma 2000 m och en mycket bra barnpool som passar oss som handsken. Efter lite tjat så är detta område i bra kondition igen.

I fredags var vi och träffade Mary den amerikanska damen som hjälpte oss väldigt mycket under Tsunamin. Då på dagen 10 år som hon tidigare mist sin man som dog i cancer. De hade planerat att göra ett år som volontärer när han fick sin diagnos. På dödsbädden bestämde de att hon skulle åka till Thailand ett år vilket nu är det femtonde året som hon är här. Hon är en fantastisk kvinna som egentligen skulles vara sjukpensionär men som jobbar sjudagarsvecka. Dels som lärare på universitetet där hon tar mer ansvar än det flesta. På fritiden jobbar hon med sina elever i volontärprojekt av två anledningar.

1. Att de skall hjälpa fattiga och utsatta barnfamiljer.
2. Att ungdomarna skall komma ut och göra saker på riktigt.

De flesta av hennes elever kommer från familjer som har råd att ha dem i skolan och dessa ungdomar är ofta värre curlade än våra högstadieelever är i Sverige. Enligt henne är många av dem väldigt bortskämda och får allt serverat – därför är det nyttigt med dessa hjälpprojekt som hon har sina elever involverade i.

Mary går på väldigt tung medicinering då hon har enorm värk och den pump som kör i henne morfin kombineras med ett 10-tal tabletter per dag. Så har det varit de senaste åren och man kan undra hur hennes kropp egentligen mår. Hon är inblandad i ett 20-tal välgörenhets projekt och så gott som hela hennes lön går till dessa projekt. Hon har nästan gett bort allt i sitt hem. Nu senast var det tvättmaskinen som en inrättning för kvinnor fick. Mary har i grunden en professur. Hon är i en helt otrolig kvinna och just detta att hon är kvinna från ett annat land i Thailand, gör att hon ständigt misshandlas i det system som man lever  med i denna del av Asien.

Mary redogör för vad förra årets pengar har används och då får vi bland annat veta att det hem för fattiga gravida kvinnor som vi skall bo på har fått sängar i stället för att de innan sov på stenhårda madrasser som ofta låg på golvet. Golvet.

En svårt brännskad burmesisk man har fått läkarvård, medikament och annat som behövs för hans skador.

En skola har vi hjälpt med ett extra rum och så har det går pengar till skolmaterial. Enkla saker som pennor, kritor, egna anteckningsböcker med mera råder det brist på.

Detta gäller framför allt i de slumområden som egentligen inte består av thailändare utan här är det oftast burmeser som sålts in till landet under slavliknande förhållanden eller också är det sjözigenare som står utanför det thailändska normala systemet. Dessa grupper lever i plåtskjul på mark som de när som helst kan tvingas lämna. Marken är ofta så dålig att det egentligen inte duger till något. Ett av deras största problem är språket. Det blir inavel och det lär sig egentligen aldrig thai på riktigt och det innebär att barnen oftast inte klarar de sex obligatoriska åren i skolan. Mary försöker få igång förskolor för tvååringar där man pratar thai vilket nog är rätt om man vill få till en förändring. Allt tar tid och behöver en stabil grund.

Kvinnohuset görs i ordning för julfest.

Vi var och besökte den by där vi bland annat skall vara under tre dagar. Jag har nog aldrig sett något så slumliknade i hela mitt liv. Deras lilla skola var en öppen betongbunker på ca 60 kvadrat där 60 elever i åldrarna 2–12 år trängs och här skall de försöka få till en miljö där man skall kunna lära sig något. Det skall bli intressant att få vara med och se hur det går till. Fram till för  några månader sedan har det inte funnits någon toalett. Hela området stinker av rutten fisk för man har någon form av industri runt om som torkar fisk. Detta skithål måste vara ett paradis för råttor och andra kryp som vi inte gärna ser vid våra bostäder och skolor i Sverige. Jag är säker på att vistelsen här kommer bli en nyttig erfarenhet för vår lilla familj.

Vi hinner även med att besöka den institution som hjälper fattiga gravida kvinnor som inte får annan hjälp. Här kan man få en fristad upp till någon månad innan födsel och några månader efter. Det visar sig att vi får ett rum på detta hem under tre nätter och kvinnorna välkomnar oss med bländade leenden och en värme som verkligen känns. Som vanligt går det utmärkt att konversera med varandra, trots språkliga brister hos alla parter…

Söndag morgon vaknar jag för första gången utvilad klockan 08 och barnen är väldigt uppspelta för att vi skall bo med tanterna som har bebisar i magen. Wilda vill redan idag gå till skolan med barnen men det blir först i morgon. Wilda satte upp en lapp på dagis om att hon ville ha med sig gosedjur till barnen i den skola vi skulle till vilket fick till följd att vi fick med oss över 60 olika gosedjur som nu skall få nya kompisar.

Riktiga upplevelser när vi klär granen. Kvinnan i gult bär på tvillingar och är i 7:e månaden.

När vi anlände till tanterna med bebisar i magen så var barnen väldigt blyga de 20 första minuterna. Men när Wilda lagt pussel med tjejerna (tanterna med bebisar i magen som är mellan 18–30 år) samtidigt som Towe busat runt med dem så var alla kompisar. Vi satt på balkongen och spelade Wildas apspel och åt frukt samtidigt under två timmar och det gick snabbt att lära ut hur det går till. Natten närmade sig och det blev dags för oss att krypa till kojs.

Vi fick ett eget rum och de sängar som vi tydligen har köpt in räckte till alla rummen utom vårt. Våra madrasser var plastklädda frigolit skivor som var klädda med plast. Det var stenhårt och en intressant upplevelse. Jag kunde inte hitta någon liggställning som kändes  bra och kom till sist fram till att jag kunde ägna tiden till att skicka julhälsningar till en masa vänner nu i stället för om några dagar.

Det funkade och tre timmar senare somnade jag och sov som en stock till kl 07.30 då det var väckning för frukost. Under natten hade Wilda fått feber så det fick bli lite ändrade planer inför dagen. Natten på frigolitskivorna var en intressant upplevelse men jag är mest glad att vi slipper bo ute i plåtskjulen på soptippen tillsammans med alla dessa råttor…

Jag är övertygad om att detta kommer att bli en av mina största upplevelser i livet och jag ser fram emot dagen upplevelser.