Vem är det egentligen som vågar bestämma?

Vaknade påskafton och upptäckte att det toksnöat hela natten. Våren försvann och helt plötsligt var det full vinter igen. Studsmattan och solstolarna är helt täckta av snö vilket ger en kul bild av våren som försvann. Påsken skulle tillbringas ute med vårröj och bus med barnen. Jag hade även lyckats övertyga farsan om att få låna hans husbil. Han hade vågat ta en match med sin fru d.v.s. min mamma och barnens farmor om att vi skulle få låna deras husbil. Förhandlingen blev lång och lite slitsam då farfar var räd att farmor skulle bli arg om vi eller barnbarnen skulle åstadkomma en fläck i husbilen.

Farfar är en tuffing som egentligen aldrig brytt sig om vad andra säger eller gör. Framför allt vill han framstå som en riktig man. Han brukar reta kompisarna som dammsuger hemma och är kärringstyrda. Men när det gäller rätten att låna ut sin husbil till oss så äger han inte frågan. Skulle vi gå direkt till barnens farmor så blir svaret att ”det får ni ta med pappa”. Det är väl tur att man lärt sig detta för så här ser det ut på lite för många ställen i affärslivet. I en rätt känd redarfamilj på ön finns det personer som utåt sett har beslutsrätten men i slutänden sitter dessa beslut högre upp. Något som genomsyrar hela bolaget. Alla vet hur det fungerar och spelar med i ett ytterst löjligt spel, likt farsan, där de låtsas att de har makt men i slutänden får de inte fatta beslut själva. Tidsödande och irriterande när man inte får träffa beslutsfattaren direkt. Möten borde inledas med frågan ”har vi mandat att besluta och vågar vi” för då går det fort.

Veckan som gick innehöll massor med ros och ris. Jag blev medlem i 1,6 miljonersklubben på en kryssning med 80 kvinnor under fredag till lördag. Jag var med för att hålla föredrag och sälja Drömstugor och den kampanj där vi erbjuder provbo på Gotland och i Åre. Jag har alltid gillat Alexandra Charles som är en mycket driven entreprenör och var nattklubbsdrottning i Sverige under många år. Jag träffade henne när hon skulle starta en nattklubb på Gotland och fick väldigt bra vibbar vilket verkade vara besvarat av henne och hennes dåvarande man. Nu var hon värdinna på resan med Yvonne Ryding som blev Miss Universum för några år sedan. Det var mängder med bra föreläsare som var både professorer och självlärda. En bra mix med medicinsk forskning och kul självklarheter. Temat var motion, kul och mat.

Det man egentligen sade var att allt för många sitter ihjäl sig. Man kan äta det mesta om man bara är måttlig men man måste motionera mera. Det är inga stora uppoffringar som krävs. För att förlänga snittlivslängden med sju år krävs en kvart om dagen för motion. Dagliga promenader och har man ett stillasittande jobb så skall man försöka resa sig varje halvtimma för att prata i telefon, sträcka på sig eller hämta papper i skrivaren mm.  Arv och miljö spelar så klart in men på stora försöksgrupper har man sett denna enorma skillnad. Långt liv står rätt högt på många människors önskelista och när det är så lätt så kan man fråga sig varför fler inte gör mer? I västvärlden kommer 17 miljoner dö i hjärt- eller kärlsjukdomar i år och 24 miljoner 2030. D.v.s. 30% fler. Om man skulle ta bort några vägräcken och låta några till dö på grund av obevakade järnvägsövergångar och i stället satsa pengarna på idrott och motion så skulle man rädda hundra gånger fler. Men vem skall våga sig på att bestämma något så bra?

Alexandra Charles och Yvonne Ryding är båda två intresserade att komma och provbo en Drömstuga för de gillar hela upplägget med enkelhet och den smarta ekonomin. Jag tror vi fick ihop ett bra gäng med provbo på resan och en bra kontakt med Yvonne där vi snackade entreprenörskap. Det är en intressant bransch hon är i och vilket världsvarumärke hon är!

Jag passade på att besöka bryggan och kapten på Vikings stora kryssningsbåt Cinderella som är över tjugo år gammal. Jag frågade om jag och Yvonne kunde få komma upp. Jag tror att det var Yvonnes namn som var viktigt. Nu kom hon inte med men det var några andra kvinnor med så vi blev insläppta. Styrhytten var som en halv fotbollsplan och kändes enorm. Hela fartyget är fyra gånger så tungt som de största båtarna i Gotlandstrafiken men drar bara 1/4 del i bränsle tack vare att man håller lägre hastighet. Trots detta var de väldigt oroliga för bränslepriserna. Vem vågar bestämma om lägre fart på våra framtida båtar?

Lördagen tillbringade vi i Uppsala på Studenternas idrottsplats där det var två VM-deltävlingar i Isracing. Här kan man snacka om machosport och jag tror inte det finns någon damserie över huvud taget? I alla fall inte någon internationell serie. Jag blev väldigt förvånad över att det inte var mer folk på tävlingen då det är en av de tuffaste motorsporterna som finns. Det märktes i öltälten att sporten lockar många ryssar och polacker från öst. Jag är bekant med Posa Sirenius som är Sveriges mest kända Isracingåkare och som nu är 64 år fyllda. Han benämns som världens snabbaste brandman. Posa är kultförklarad och stor idol i Ryssland. Det skiljer 40 år mellan honom och den regerande världsmästaren som var grym. Posa visade vart skåpet skall stå när han fick sin svenska arvtagare på startlinjen och vann dagens enda race. Vilket troligen var det viktigaste och målet med dagen. Snacka om krutgubbe som fortfarande kör VM-tävlingar! Jag möte även Varg-Olle som är över 80 om jag inte minns fel. Han, Posa och Lelle skall köra 24 timmar motorcykel till våren. Den gubben får man troligen begrava på en hoj. Motorcyklar förenar! Jag såg killar som är mer än 60 år yngre ha en bra dialog med respekt till vargen på ett sätt som om de vore jämngamla.

Isracing uppfanns i Uppsalatrakten ungefär när Vargen föddes. Här är starten på Studenternas, issdubbarna är mer än 5 cm och hojarna klarar av att köra över 100 km i timmen genom kurvorna. Posa, 64 år, med röd huva ligger sist i starten och den som var yngst var 44 år yngre.

Här hemma har vi tyvärr återigen blivit stoppade med bygglov vilket gör att vi troligen skjuter upp en byggstart för ca 20 miljoner som skulle ha börjat i dagarna på södra ön. Ett annat ärende där det skulle vara ett förenklat bygglov om vi följde plan skulle ha varit klart i torsdags och det var ett löfte från regionens kontor. När jag påstod detta skrattade mina arbetskamrater och de trodde inte för en sekund på detta löfte då vi allt för många gånger sett hur man misslyckats. Jag stod på mig och påstod att det var ett löfte som nu skulle hållas. Jag sa att vi måste tro på dem och lovade både det ena och det andra för att få mina arbetskamrater att tro på löftet. Det var bråttom för vi ville lägga husordern på en lokal firma då han skall platsbygga. Nu kommer jag att få posera med brallorna ner för att jag trodde på löftet och husen kommer troligen att fraktas hit färdigbyggda. Tyvärr verkar historien med bygglovsärenden inte blivit ett dugg bättre och än värre är deras ständiga löften inget värt.

Inspirerad av isracing eller bara enkel tristes så blev påskaftonens snöväder en kick som fick iväg mig på endurohojen. Jag insåg ganska snart att man behövde ordentliga dubbdäck för att klara körning på bana. Jag letade i stället upp några bra grusvägar där det gick att stå på. Jag svängde förbi familjegraven där jag grävde fram ett brev från barnens gamla barnflicka. Hon skriver så fint att känslorna kommer och tårarna rinner till. Jag står ensam på kyrkogården vid 17-tiden i några minusgrader i krosskläder och gråter så att det känns som ett härligt vårregn. Det är befriande och när jag sedan sätter mig på hojen och kylan biter i efter tårarna som inte riktigt torkat in, så känns det lite extra. På något sätt är livet just då väldigt på riktigt. Fart, spänning, gråt, saknad, framtidstro, kyla, halka, motion, trötthet, natur, motorkraft, teknik, mm. Jag känner efteråt att min kropp går igång efter alla dessa olika kickar som hojturen gav.

Jag vaknar tidigt söndagmorgon i en säng full av tjejer. På något vis hittar vi alltid nya sätt att knö ihop oss alla fyra i våra sängar. Trots utdragslåda som är uppbäddad så hamnar barnen till slut emellan mej och Monika. Jag smög ut ur rummet och läste vidare på min bok för att sedan göra en riktigt mysig frukost som ramades in med julmusik. Det blev en bra start på dagen med massor av glada miner.

Wilda på sin ärvda fyrhjuling som Max och Charlie hade för 7 år sedan. Premiärturen togs innan snön kom. Tyvärr blev det en vurpa redan första dagen, men utan större skador och hon ville själv fortsätta redan efter en halvtimme.

Towe med sin endurosparkcykel på väg nerför starten. Tungan rätt i mun och en blick som är fokuserad på målgång.

På något sätt så finns det hopp om att de kan bli riktiga pojkflickor!