Oro för vår utveckling på Gotland

I morse sa min fru att ”det här är den veligaste kommunen hon hört talas om”. Detta var efter rubrikerna i lokaltidningen som berättade att hamnen i Kappelshamn inte längre skall säljas. Jag kunde inte riktigt släppa just detta och funderade på mina samtal från gårdagen då jag pratat med en politiker som valt att bordlägga ett ärende som jag anser att han kunde väldigt väl. Jag fick en känsla av att det finns en taktik att sabotera för de styrande när man kan och på så sätt få dem att framstå i ett sämre dager för att själva kunna bli vinnare i nästa val. Rätt eller fel men det finns någon anledning till att vi på Gotland bytt styre vid varje val under åtta perioder. Ingen lyckas göra så bra ifrån sig att de får majoritet två perioder efter sig.

Tänk om politikerna har vant sig vid en sådan kultur att politiker i opposition  väljer att sabotera för de styrande lite då och då för att på så sätt sänka deras popularitet vilket med automatik ger framgång i nästa val? Om det ger framgång så är det till och med möjligt att vissa saker som man gör som opposition inte ens är genomtänkt utan mer är en reaktion som sitter i ryggmärgen. ”Så har man alltid gjort eller så gör vi på den här ön?”

Jag får för mig att alla beslut de tar inte är för regionens bästa utan att det lite för ofta är beslut som gynnar det egna intresset av att få regera i nästa val. Självklart har de alltid täckning och kan skylla på att det inte finns tillräckligt bra underlag mm. Men nog skulle det gått att fatta beslut om viljan funnits? Om jag skulle ha rätt så inser jag med en rysning vad det kostar i kronor genom åren. Tyvärr ger det nog mer resultat att kunna sabotera och smutskasta än att lägga tid på att åka runt i bygdegårdarna och förklara sin egen förträfflighet.

Läser man vad de lokala politiska redaktörerna skriver så ser man den här kulturen väldigt tydligt. De framhäver sig själva och den politik de representerar samtidigt som de klankar ner på sina motståndare. På läktaren är det lätt att följa matchen men att själv delta i matchen kräver lite mer. Det är ytterst sällan som man kritiserar de sina eller ger något beröm till motståndarna. De vinklar det mesta på ett sätt som inte känns speciellt smakligt. Tänk om någon kunde försöka se fördelarna med att samarbeta och gemensamt ta ansvar över partigränserna för öns misslyckande?

Jag tänker på de mätningar som rankar landets kommuner och egentligen tar pulsen på regionen/kommunen. När man kollar puls och sänkan på Gotland inser man att patienten inte har mått bra de senaste mandat perioderna. Nu har det kraftigt försämrats och någon form av akut sjukvård borde sättas in. Doktorn kommer att ordinera samarbete och stark ledning som vågar följa en röd tråd. Här fungerar inga enkla piller eller sprutor för det krävs träning att samarbeta samt bra kost i form av ödmjukhet och delaktighet över partigränserna.

Jag blev så illa berörd av tanken på att människor saboterar beslutsgångar avsiktligt att jag ringde runt under dagen och frågade både politiker och tjänstemän om de trodde att detta förekom? Att det förekommer var ju helt klart. Någon menade att det är väldigt sällan och att det då kan handla om ärenden som det blivit prestige i. En annan ganska högt uppsatt tjänsteman som varit med många år menade att det var en stor anledning till de ständiga bytena av styren. Att det förekom på båda sidor och att ingen partifärg var vare sig bättre eller sämre.

Jag kontaktade ett kommunalråd från en helt annan del av landet som jobbar väldigt nära sitt oppositionsråd och han bekräftade att det var  viktigt att man hade kommunens bästa i fokus och verkligen gjorde sitt yttersta för att få till lösningar. Genom att jobba i team med oppositionsrådet så drev det på frågor i en riktning som båda trodde på. Det innebar att man kom till beslut vilket gav dem och kommunen förtroende och framgång. Hans spontana reflektion var att vi har en väldigt svag kommunchef/regionchef. Något som jag kan hålla med om. Han tar inga konflikter genom att gå in och bestämma när det inte funkar. Så har det även varit på kommunalrådsposten sedan Janne Lundgren slutade. Vi har fega beslutsfattare som inte vågar vara obekväma och tro på en linje utan de svajar som ett helt rågfält så fort det börjar blåsa det minsta. Ledare som kompromissar i allt och inte följer en röd tråd har svårt att få förtroende i något läger.

Gotland har så många fördelar att det nästan borde delas ut diplom till dem som klarar av att misslyckas. Det känns som om målet är att vi skall sabotera fördelarna och sedan ha fokus på nackdelarna. Ett klart destruktivt beteende som upprepas om och om igen. En sådan patient borde tvångsvårdas tills det finns tecken på att hon tillfrisknat igen.

Jag kontaktade två olika personer som innehaft ledande positioner på Gotland och båda har ungefär samma åsikt. Ledningen är katastrofalt dålig och då är det främst adresserat till regionchef och regionrådet. På den ljusa sidan finns en förbättrad kontakt mellan Regionen och Länsstyrelsen vilket måste räknas som en Cissi-effekt på ön. Sedan hon blev landshövding har det skett förändringar till det positiva mellan län och regionen. Det har gått från en väldigt låg nivå till lite bättre och det finns fortfarande mycket att göra.

William Wrigley skrev ”Ingenting stort har någonsin uppnåtts utan entusiasm”. Jag undrar hur de som jobbar med lokalpolitiken tänker. Är det att ”jag vill vara här och mitt mål är att få sitta i styrande ställning?” Eller är det ”under min tid skall jag göra skillnad för öns bästa oavsett vem som föreslår något?” En fråga som de borde ställa är, kan man jobba med full entusiasm när partipiskan viner och tvingar fram beslut som man egentligen inte tror på.

Midsommardagen blev en härlig tillställning. Vi bjöd över lite familjer till kl 15 för bad och grillning för då skulle det bli sol enligt SMHI. Prick 15.10 bröt solen igenom molnen och den hölls sig kvar till ca 19. Dammen håller 21 grader i djupa delen och ca 26 i den grunda delen vilket alla utan Signe kunde känns sig bekväm med. Hon är nog en av de värsta badkrukor jag upplevt och blev stående med vatten till vaderna i 35 minuter innan hon äntligen slängde sig i plurret. Jag tror inte badet tog mer än en minut men hon verkade ändå rätt nöjd för sin heroiska insats.

Det kändes lite lyxigt när Bengan Jansson och hans fru Eva tog fram dragspel och fiol för att spelar för oss efter maten. Vi satt på verandan och hörde hur svallet från en passerande kryssningsbåt slog mot stranden och solen började sänka sig mot havet.

Det kändes som att allt var på riktigt. Jag njöt av situationen när jag satt där med en väl kyld Visby Pils i handen och yngsta dottern i famnen som lutade huvudet trött mot mitt bröst. Jag såg hur hundarna lekte och barnen skrek av lycka från studsmattan och allt var som en stor idyll.

Ibland är livet väldigt rättvist och de är sådana ögonblick som man inte glömmer. Det är just de man skall fylla livet med! ”Ögonblick som man inte glömmer”-känslan av att man gör skillnad för andra.

Söndag morgon smög jag ner och skrev färdigt detta blogginlägg och innan det blev klart så plingar det i telefonen och då är det en av mina kompanjoner som gått ett varv på campingen och hotellet för att prata med gäster och fått höra hur bra de trivs. Han skriver: ”Så häftigt att höra hur de trivs. Det slår alla andra kickar.” Han är en stolt entreprenör med entusiasm som vill göra skillnad. En härlig inställning som jag hoppas att våra lokalpolitiker också fick känna den dagen de vågade jobba med entusiasm och stolthet för öns bästa över alla möjliga gränser.