Egen vuxentid

Sedan vi träffades har jag och Monika bestämt att vuxentid är viktigt. Med vuxentid menar vi tid som inte innebär att vi inte skall jobba som föräldrar, fastighetsskötare, kockar eller lekledare utan bara vara lediga och ha egen tid för oss två som vi spenderar precis som vi vill. Oftast har vi ett mål men det mesta är spontant. Vi kan inte räkna ett bröllop eller en femtioårsfest för vuxentid för då tar andra för mycket av vår uppmärksamhet. Det skall finnas tid att prata, diskutera och reflektera. Ibland vill man snacka om saker utan egentligen ha en fråga eller ett mål. Kan eventuellt vara lite kvinnligt när jag tänker på vad Ulrika sade till mig en gång. ”Måste du alltid ha lösningar kan man inte bara få diskutera runt ämnet?” Kändes då helt galet och idag så bra.

Inte undra på att killarna flirtar och jag blir löjligt kär igen

Jag sitter på flyget hem från Paris med ett löjligt flin på läpparna och spanar på Monika som en tonårsförälskelse där man smygtittar på klassens snyggast tjej. Tänk vad tid för varandra, spontanitet och tillit att diskutera allt möjligt kan ge! Att inte ha något tabubelagt utan ha raka puckar och våga diskutera det som faller en in. Att vinna ett Wimbledon innebär träning många timmar varje dag i ett helt liv. Till slut blir det en vinnare och han/hon får stå där med bucklan i handen och bara njuta i flera minuter. Det känns som att jag är där varje dag i många timmar just nu. Det har varit massor av träning, men nu känns det löjligt bra på alla plan.

Fredag morgon började med stor uppståndelse för nu skulle underlaget till upphandlingen om Gotlandstrafiken komma ut. Jag förstod att de inte skulle bli speciellt stora förändringar, men det kom som en överraskning att staten kunde tänka sig dela de båda linjerna på två rederier. Jag var ledig från klockan 11 vilket gjorde att jag inte valde att uttala mig om upphandlingen. Det kändes ganska bra då det var en hel del spontana uttalanden som kanske inte var helt genomtänkta från några. (Kommer att återkomma om mina reflektioner i nästa blogg.)

Så här borde livet vara när det är som sämst!

Vi lämnade Arlanda vid 14-tiden och var på Hotellet mitt i Paris strax efter sex. Vi drog runt på några små mysiga krogar och deltog i storstadslivet. Det är en speciell puls och man kan nästan ta på den gemytliga stämning som finns. Vi växlar snabbt mellan olika diskussioner om saker som är viktigt och annat som är helt oviktigt. Det är märkligt vad mycket tid och energi de oviktiga sakerna får ta. Det är egentligen inte klokt vad tid vi lägger på fel saker. Jag skriver ”vi” och menar ”de flesta”. Vad är det egentligen som är viktigt för att må bra och njuta av dagen. Inte är det en väska för 4.000 kr eller en jacka för 9.000 eller en bil med några extra hästkrafter.

Vi ägnade oss en liten look-alike-tävling och den mest lika var E-type som vi träffade i en bar. Men det var väldigt många av våra vänner som hade sina spegelbilder i Paris. Det blev en sen kväll och jag tror vi vandrade hem vid fyratiden i Parisnatten. Det kunde ha varit hur romantiskt som helst om inte Monikas fötter vantrivdes i pumpsen.

Look-a-like-tävlingen vanns av E-type

Killarna är lite mer flörtiga här vilket innebar en del komplimanger till Monika och några förslag om date. Frukthandlaren var väldigt tydlig med att han slutade klockan 20 och var äkta singel så kunde hon återkomma och vänta på honom då så vore det bra.

Det är lättare och mycket naturligare att ge kvinnor en komplimang i Frankrike, Spanien eller Italien. Sånt funkar inte hemma i Sverige på samma sätt. Konstigt med något som egentligen är väldigt naturligt. Enda gången som jag gett en helt okänd kvinna en spontan komplimang på stan var det en gravid kvinna och det var nog för att hon var just gravid som det kändes okej. Märklig känsla men jag är säkert inte ensam om detta.

I en resetidning hade vi läst om ett speciellt ställe i östra Paris som man kunde spendera timmar i och som skulle vara helt fantastiskt. Det var något som beskrevs som en kombination av shopping, restaurang och museum. Det blev en lång promenad dit med olika spännande intryck. Bland annat ett spontant massage besök på Japanskt vis. Mys som gav massor av bra energi vilket kunde behövas då vi inte sovit allt för mycket.

När vi äntligen hittade stället som rekommenderats så var det avklarat på 15 minuter. Inget som intresserade någon av oss och så är det ibland. Vi hamnade vid en kanal med väldigt hipp restaurang. Stället drevs av killar och allt var lite överdrivet avskalat. Ingen finess alls och det var eventuellt det som var grejen. Beställde man gåslever så fick man en vit tallrik med enbart gåslever och inget mer. Det spelade ingen roll för grejen var att sitta i solen och njuta av sällskapet och allt som händer runt omkring på gator och kanaler.

I Paris har man ett bra och mycket utvecklat cykelsystem där man hyr cykel och förflyttar sig mellan ställena. Det finns speciella cykelställ som låser fast cykeln och registrerar den. Det gör att man tar en ny cykel varje gång och cyklarna är bara upptagna när någon cyklar. Cyklar man mindre än 31 minuter per gång så kostar det inget och därför är alla noga med att ställa tillbaka den när den inte används. De flesta cykelturer är sällan mer än 30 minuter så det blir ett effektivt utnyttjande av cyklarna. Stan är nedsölad med den här typen av cyklar och vi som cyklar morsar glatt på varandra som om vi tillhör samma familj. Bra grej som de flesta städer borde ha.

Kyrkor är byggnader som inger respekt och skapar en speciell stämning som känns bra

På vägen hem passerar vi en av de större kyrkorna i stan och går in och tänder fyra ljus. Det har blivit en grej för mig att gå in i kyrkor och insupa stämningen som dessa rum skapar. Det känns som att kliv in och ur olika världar när man promenerar in i en kyrka. På något märkligt sätt spelar det ingen roll vilket land eller religion som man kommer till. När man passerar kyrkporten så blir det lågmält. Alla sänker volymen och det uppstår respekt. Det finns få saker som fortfarande ger respekt åt nästan alla. Det vittnar om att kyrkan fortfarande har en uppgift att fylla.

Gatumusikanterna med den långa blonda svenskan

I ett gathörn som vi cyklar förbi står det fyra gatumusikanter som spelar glad Jazz. Vi parkerar och tar plats på närmaste uteservering. Monika får kontakt med orkestern så vi får några bilder ihop med dem. Jag vet inte om det var hon eller de som blev gladast? På kvällen hamnade vi på en bar med väldigt många tjejer. Det visade sig senare vara den baren med längst kö. Killarna serverade i bara kalsonger och tjejerna/kvinnorna var galet glada. Det var på kvinnornas premisser och vi var några få grabbar men lika välkomna. Jag har ju varit på de omvända ställena och där fanns absolut inte denna busigt glada stämning. Här finns det något att ta med sig.

Tjejerna tar mer och mer plats vilket är positivt. Syster min är orolig för grabbarna som får stå tillbaka för alla framåt tjejer som har väldigt höga ambitioner när de söker sommarjobb. Hon får snart kvotera in killar. Något positivt håller på att hända i världen med naturlig jämställdhet.

De stora pojkarna som Foppa m.fl. får sina tröjor upphängda i taket.
Att få ett flygplan döpt efter sig känns rätt bra det också när man slutat.

I lördags fick jag ett foto från SVERIGEFLYG med en bild på den ATR (flygplan) som vi var och hämtade på fabriken i Frankrike för några år sedan. Det var också en galen dag när vi fick följa hela monteringsbandet och se hur ett flygplan växer fram på station efter station. Vi blev guidade av högsta ledningen genom monteringshallen för att till slut komma fram till den här kärran där nycklar lämnades över till oss och röda mattan var framrullad. Champagne, musikkår och högtidliga tal.

ATR är en av världens miljövänligaste flygplan som är väl anpassat till dagens krav och gör resan till Gotland betydligt miljövänligare med flyg än med båt. Något som gör resan till Gotland unik när miljövänligaste alternativet är flyg och inte båt. Grejen med fotot var att planet är nu döpt till Pigge. Ingen tröja i taket men ett namn på en kärra betyder att jag tillfört något till bolaget. Kul och det känns lite hedersamt. Vi får se när jag får möjlighet att flyga med Pigge nästa gång.

Monikas första stormatch som inte blev så stor eller bra match…

Ett av målen med Parisresan var att se Zlatan på sin hemmaplan. En härlig inramning när publiken, som i antal motsvarar hela Gotlands befolkning, sjunger i kör eller skriker ut namnen på sina spelare ledda av speakern. Det var verkligen en grym stämning bland de 55.000 åskådarna. Tyvärr var matchen inte lika bra och Zlatan gjorde väl inte någon av sina bättre matcher. Ingen kan vara på topp och leverera varje gång. Han är ett bollgeni och motståndarna har respekt. Det är bara centimeter från att en miss blir ett genidrag/passning. Skillnad på hjälte och syndabock är oftast hårfin och det som skiljer vinnare från förlorare är att vinnare vågar misslyckas en gång till. Detta går igen i förhållanden, som entreprenör, idrottsman, företagsledare, musiker och inte minst som politiker. Vi behöver ha mod att misslyckas ibland mod att göra fel. Hur skall vi annars någonsin lära oss något nytt?

55000 på läktaren i Paris

På vägen till flygplatsen började en kvinna att sjunga i tågvagnen. Det spred sig en härlig stämning då vi passagerare började klappa händerna och le åt varandra. Monika dömde ut hennes sång men det var inte kvalitén på sången utan den värme som hon levererade till oss där inne som höjde stämningen. Var det bra eller dåligt? Som vanligt är det upp till betraktaren att avgöra och så måste det ställas i förhållande till vad då? Jag tyckte att man skulle ställa det i förhållande till tystnad, noll energi och ingen samhörighet bland oss passagerare. Då levererade hon något oväntat och grymt bra enligt mig. I förhållande till originalartisten som vi hör på radio så var det anskrämligt och falskt och det var vad Monika hörde. Bra eller dåligt? Alltid upp till betraktaren att bedöma.

Den sjungande tågpassageraren på väg till flygplatsen

Väl hemma hade Barbro stekt fläskkotletter och barnen skrek ut sin glädje. Det är då man känner att ”borta bra men hemma bäst”.