Färjeupphandlingen 2017

”Hundra procent enighet” stänger ute andra alternativ 

Efter ca 2,5 år kom äntligen underlaget för upphandlingen gällande Gotlandstrafiken 2017–2027. Utifrån den lobbying som Gotland levererat har nog statsmakten försökt få till så bra förutsättningar som möjligt när farten sagts vara den viktigaste aspekten och i övrigt har det, enligt de styrande på ön, varit omöjligt att förhandla om några förändringar.

Jag står inte för detta själv, men den politiska ledningen är hundra procent eniga om att det inte får bli några förändringar som kan uppfattas som försämringar. Ibland kan man fråga sig om hundra procent enighet är bra då det gör det svårt för andra alternativ att komma fram.

En satsning som inte gick hem

Upphandlingen har varit en utdragen historia där Gotland satsat allt på att få mer pengar och när det inte kommer några så frågar jag mig om det blev rätt det här? Catharina Elmsäter och hennes avdelning har inte mer pengar vilket hon meddelat länge. Staten har varit tydliga med att de inte kommer att satsa några fler hundratals miljoner kronor på Gotland så som gotlänningarna hoppats. Detta var en satsning från politiken som inte gick hem.

Bra eller dåligt? Det tvingar i alla fall statsmakten att bestämma om Gotlands framtid i stället för att öns politiker gör det. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk utan nu får vi kavla upp ärmarna och börja jobba ihop!

Inget personligt ansvar och massor av prestige

En fråga som känns befogad är: När skall Gotland acceptera situationens begränsningar och börja fundera på lösningar som kan rymmas i given budget? Det finns så klart en massa kloka människor på ön som skulle kunna jobba fram bra lösningar om det vore accepterat att tänka nytt. Idag är det nästan tabu att kräva något annat än några hundra miljoner så att ön kan behålla det vi alltid har haft.

Bevararmentaliteten är stark och den eldas på av opinionsbildare och PR-byråer som gärna krokar arm i frågan då de har huvudmän med stora plånböcker. Vi har även en lokal folkopinion som drivs av starka ledare som bestämt att hastighetsfrågan är viktigast för öns framtid. Ingen är beredd att diskutera förändringar vilket gör det hela till ett låst läge.

Jag tycker att vi kan se historien upprepa sig gång på gång fast i andra sammanhang. När regionen måste skära i budgetar väljer de att stänga skolor, ungdomsgårdar med mera. Motståndarsidan vill ha allt som förut och en motsättning uppstår. Det är lätt att få upp bilder av hur bygden dör, ungdomarna hamnar på avvägar och Gotland går under…  Att istället sätta sig ner och förhandla fram smarta lösningar med nytänk är svårt att få igenom, för det är ”fel förhandlingsteknik” enligt vissa. Man säger sig vilja hitta nya lösningar, men inte för nya…

Enklaste vägen för de styrande är att fortsätta på inslagen linje vilket nuvarande rederi troligen håller tummarna för. Om vi inte accepterar spelreglerna blir det svårt för intressenter som vill investera i trafik eller i annan verksamhet på ön. Rederier som är nya intressenter frågar sig så klart om det är någon idé att jobba igenom ett kreativt upplägg om en av två parter inte tror att underlaget är slutförhandlat ännu. Vad skall Åke och Pelle säga till en seriös intressent? “Lämna bud på den trafik som upphandlingen anger. Men vi tror inte på den och skall jobba vidare på att få snabbare båtar.” Vilka signaler sänder vi ut och vad skall nya intressenter tro om framtiden om det aldrig blir slutförhandlat?

Sämsta läget är att det bara finns ett rederi kvar när det är dags att sprätta anbudskuvert i höst. Utan personligt ansvar och med mycket prestige har det här blivit en svår fråga att lösa.

Utan konkurrens svänger det snabbt 

Bara någon dag efter att staten bestämt att Gotland inte får skapa konkurrens mellan Västervik och Oskarshamn kunde vi höra att Oskarshamn nu vill att rederiet som kommer att trafikera linjen skall gå in med pengar i ett nytt hamnbygge. Här handlar det inte längre om att få hundratals miljoner mer i bidrag och självklara nya satsningar utan det är en annan ton nu. Problemet med detta är att de som får betala är vi passagerare då rederiet vill ha sina satsade pengar i retur. Alltså kommer det att öka biljettpriset som i själva verket måste ner för att antalet resenärer över Oskarshamn skall öka. Spiralen kommer att gå åt fel håll och den långsiktiga satsningen lyckas inte.

Jag tror att det finns ett rederi som visst kan gå in med pengar om de får ett långsiktigt avtal som ger monopol på vissa hamnar och som sträcker sig lite längre än 2027! Det verkar redan nu som att samma rederi kommer att se till att de har kontroll på stuveriverksamheterna i aktuella hamnar för att på så sätt kunna bestämma över trafiken i framtiden. Detta ligger i linje med ett gammalt monopolistiskt tänk som inte gynnar ön i första hand.

100 miljoner dyrare utan konkurrens 

Skillnaden på hamnavgifter i till exempel Oskarshamn skulle troligen vara cirka femtio procent på ett år om Västervik varit ett alternativ. Jag har full förståelse för att de i Oskarshamn nu firar att de har vunnit trafiken. För Oskarshamn är det givetvis en vinst med ca 5 miljoner resenärer under nästa period och säkrade hamnavgifter på närmare 200 miljoner. Grattis till Oskarshamn och trist för Gotland, men sådant är spelet.

Besöksnäringen har utvecklats med lågprisflyg 

Besöksnäringen har formligen exploderat under 2000-talet och det är lågprisflyget som skapat den nya resetrenden. Det är inte längre målet som är viktigast utan att man får rätt pris på biljetten. Om man för femton år sedan bestämt med frun att man skall till Paris och sedan kommer hem från resebyrån med en biljett till London så skulle det varit väldigt underligt. Idag är det hur naturligt som helst och inköpen görs över nätet. Kostar det 5.500 kronor att resa till Gotland med båt och flyget till Algarve kostar 5.800 kronor så är valet enkelt. Väl där så bokar man in ett hotell, stugby eller vandrarhem i en prisklass som passar familjen. Restaurang- och shoppingnotor blir ungefär lika höga oavsett om det är Gotland eller Algarve som blir målet.

För att resa billigt måste vi ofta ta oss till avsides små Skavsta-liknade flygplatser vilket gör att resan blir minst en timme längre på båda sidor. Att lägga till 2–3 timmar på grund av lågprisresan är inget konstigt och det accepteras av privatpersoner över hela världen utan att tveka. Även en stor del av affärsflyget går åt det hållet. Borta är Business och dyra flygbiljetter för de flesta som tidigare såg det som en statusgrej.

Idag skall alltså resan vara billig och får ta lite extra tid. Det är så hela lågprisresandet utvecklats för privatpersoner. Nu ser man transporten som en vanlig buss i stället för något exklusivt och dyrt. Billigt och långsamt gäller nästan över hela världen. Utom på Gotland.

Kan Gotland dra nytta av besöksnäringens potential?

På Gotland skulle vi ha kunnat följa den utvecklingen och prioritera låga priser i stället för snabbt och dyrt. Nu tog vi en chansning på att prioritera snabba, energikrävande båtar som inte gick hem. Concordeplanen var väldigt framgångsrika på 80- och 90-talet då människor var beredda att betala för hastighet. Då var miljöaspekten inte viktig och oljepriset hyfsat lågt. Nu är det 2017–2027 som gäller och då måste vi tänka nytt.

Gotlandstrafiken går motsatt väg! 

Fart, avstånd och hamnavgifter kan spara stora pengar vilket skulle kunna ge en ordentlig prissänkning. Det är inte en enskild faktor som kan få ner priserna, utan alla faktorer måste bearbetas för att få ner priset. Några procent här och några där ger snart en prissänkning med 30–40%. Med en sådan prissänkning kommer ett ökat resande med automatik. En grov bedömning är att resandet skulle öka med upp emot 20% på 2–3 år med en positiv prisutveckling. Så här är hela lågprisflyget uppbyggt, de ser hela tiden till att det finns konkurrens inom alla områden för att på så sätt få ner kostnaderna. Tyvärr går Gotlandstrafiken i motsatt håll mot det övriga lågprisresandet i världen. Inom lågprisflyget jobbar de med konkurrens på alla områden vilket ger långsammare och billigare resor som i sin tur ger stora volymökningar.

Risk för en prislapp på över 6000 kronor för en familj 

Nu står vi här och får båtar som troligen går 1–3 knop långsammare vilket inte spelar speciellt stor roll. Däremot finns det en stor risk att vi prisar ut Gotland totalt. När pengarna inte räcker för att vi åker för fort eller får för lite bidrag så skall detta tas ut av icke-gotlänningar eller av den grupp som tillhör besöksnäringen. Om jag är rätt informerad så skall priset kunna gå upp 25 procent till innan staten kliver in och tar 50 procent av kostnaden. Det är det priset som gäller från 2017.

Om vi idag har ett topp-pris för en familj som vill åka till Gotland fyra stycken med bil på närmare 4.400 kronor, så kan oljepriset och andra omkostnader göra att samma biljett kostar 25 procent mer 1/1 2017. Då är vi uppe på ca 5.500 kr för de attraktiva turerna och sedan får priset gå upp till 6.900 kronor innan staten kliver in och tar hälften. Då tror jag att smärtgränsen är nådd för länge sedan. Resan måste vara prisvärd för resenären annars känner de sig lurade och väljer andra resmål.

Lägre priser ger högre intäkter! 

Enda sättet att få ner prisbilden är låga kostnader i kombination med högre intäkter för ett rederi. Lägre priser ger med automatik högre beläggning vilket är en stor del av hemligheten med lågprisflyget. Storleken på statens bidrag är självklart en viktig del men här har staten varit väldigt bestämd om ett visst belopp och till slut måste motparten (Gotland) välja att acceptera detta för att det skall kännas seriöst.

Nu är det dags att börja jobba på allvar

Arbetet med den här upphandlingen påbörjades för 2,5 år sedan och det finns ingen egen plan från Gotland om vad vi vill förutom att allt skall vara som det alltid varit. Tyvärr fattas det några hundra miljoner för att bevara ”det som alltid varit” och då måste vi anpassa oss till det som erbjuds. Ibland måste man våga för att vinna och den här gången sprack det.

Det positiva är att vi nu har tydliga förutsättningar – om inte krafter på ön skall överklaga detta och fortsätta kräva några hundra miljoner till… Så länge vi inte accepterar det som erbjuds så går det inte att göra något bra av det heller.

Nu måste ön leverera så bra förutsättningar vi bara kan för att det skall komma fler rederier och bjuda på trafiken. Långsiktigt borde det finnas en person som Pelle Lindskog (nuvarande tf regionchef) som kan ha fullt fokus på färjetrafiken. Vi behöver någon från regionen som jobbar heltid med frågan. Någon som kan föra Öns talan, som kan lyssna på näringen och aktivt hjälpa nya rederier.

Det kommer bara nya rederier om vi kan erbjuda ett bra företagsklimat där trafiken känns som en möjlighet att göra bra affärer. Den konkurrens vi kan hoppas på kommer troligen från Europa och har dålig lokalkännedom. Då gäller det att vi hjälper ett sådant rederi så att de känner sig välkomna och sugna på att etablera sig på ön. Det finns många kreativa krafter på ön och håller vi bara ihop kan vi göra något bra av det som nu presenterats.

Vi måste börja ta ett gemensamt ansvar för Gotlands framtid. Har vi bara Gotlands bästa i fokus så kan det bli hur bra som helst.