Gå framåt i livet

Under en lång promenad på stranden möter vi en man som jag kände igen från en av segelbåtarna som ligger för ankar i viken där vi bor. Mannen visade sig vara en kille som var 5–8 år yngre än mig. Han är holländare och är långfärdsseglare. Han och frun har varit ute i totalt fem år. Han var tidigare en driven entreprenör som miste sin storebror för ca 20 år sedan. Som 24-åring köpte han sitt företag och som 35-åring sålde han av allt för att sedan köpa båt och segla i stället. Detta är inte alla förunnat att kunna göra så, men tyvärr är det allt för få av dem som har möjligheten som vågar släppa sin position och kasta sig ut mot nya utmaningar. Han använde en fras som jag nästan slitit ut; att man bara har ett liv och det skall levas nu.

Den här killen var också endurofanatiker och kört rätt äventyrliga strapatser i Indien bland annat. Men han har kommit fram till att det är för farligt. Under resan har paret fött ett barn som nu var 9 månader och han var lite utsvulten på barninformation vilket Monika matade honom full med.

Jag undrar varför så få företagare kan stanna upp och vara nöjda? Sälja av och göra något annat. En del har hela sin identitet i företagandet vilket säkert kan vara okej men det kan inte vara allt i livet. Jag tror att lite av det svåraste för företagare är att bestämma sig för att trappa ner eller sälja av. Man bör planera sin exit i god tid och ha en bra plan för när och hur det skall ske. (Jag har lite att tänka på här…)

Jag har ju lovat Monika och mig själv att jag skall dra ner på mitt eget engagemang och låta andra kliva fram i stället. Jag skall absolut lägga min tid på sånt som är kul och inspirerande. Det går då helt bort att hålla på med byråkratiskt krångel.

Holländaren var väldigt pratglad och jag hoppas nu att vi får möjlighet att ta en middag med honom och hans fru någon kväll. Några minuter efter att vi sagt goodbye till honom ringer telefonen och det är Expressen som vill att jag skall svara på fyra frågor.

1. Handlade om sjukförsäkringsreformen vilket jag inte följt så det kunde jag inte svara på.
2. Var om Anna Anka skulle återgå till sin originalanka eller ej. Jag har inte följt detta heller men jag tror på tvåsamhet och tycker generellt att man skall försöka.
3. Handlade om ifall jag skulle gå och se Götakanal nr 3. Jag visste inte att det fanns en nr 2 och tror inte jag såg hela nr 1 därför att den var så dålig.

Här någonstans började jag fundera på om det var en busringning? Troligen var det inte så utan det var på fullaste allvar de söker upp människor och ställer dessa frågor. Jag vet inte vem det är pinsammast för? Frågeställaren, svarspersonen eller den eventuella läsaren?

Fråga 4 var om jag trodde att SAAB blev sålt innan nyår, vilket för mig är en intressant fråga. Jag hoppas verkligen att SAAB-fabriken får leva vidare på något sätt i Trollhättan.

Vi fortsatte kvällen på stranden med en middag tillsammans med min syster, hennes familj och Tom och Mary. Tom var en av två studenter som hjälpte mig en hel del under Tsunamin. Jag bjöd båda till Gotland för några år sedan och visade ön för dem.

Tom har varit och jobbat på olika Amerikanska kryssningsbåtar. 2 år stod han ut och fick se massor. Dåligt betalt 10–14 timmars arbetsdagar och ofta sjudagarsveckor. Men han såg det som en nyttig utbildning och han blev väldigt bra på engelska vilket gör att han nu kan välja och vraka bland jobb i Thailand. Han vet att han är unik som Thailändare som kan språket så bra. Nu jobbar han med sökoptimering på ett hotell. Han får inte speciellt bra betalt, men han ser det som utbildning och lägger ner än sin själ för att göra ett bra jobb och lära sig mer. Detta driv skall alla ungdomar i värden konkurrera med!

Tom kommer från norra Thailand. Föräldrarna är lantbrukare och har det ganska kärvt. Tom skickar en del pengar till familjen men är helt säker på att han inte skall bli bonde utan kommer att fortsätta inom turism. Det drivet och den målmedvetenheten skulle jag gärna se hos fler svenska ungdomar.

Vi har ett projekt jag och Monika och det är att återta kontrollen över nappanvändandet för Wilda. När vi var i Costa Rica så var Nicoles farmor Babbsan +65 år barnvakt för Wilda 2 år. Under dessa dagar så tog 2-åringen kontroll och bestämde över den snälla damen som fullständigt vek ner sig. Babbsan vill alla väl, precis som många föräldrar och framför allt mor- och farföräldrar som inte sätter några gränser. Den lilla tvååringen lärde sig snabbt att vinna mark genom grinande och skrikande. Och hon lade en hel kontinent under sig på lite över en vecka. Tänk om all den marken vore säljbar då skulle hennes lycka vara gjord!

Vårt projekt går ut på att hon får ha napp när hon sover eller är i sin säng. Det tog mindre än ett dygn att få accept på denna regel. Det var en hel del grinande innan tvååringen förstod och vi fick distrahera den lilla damen med hundar, ödlor och diverse andra djur.  Projektet rullar på och hittills så funkar det bra. Nu skall vi införa vanlig thaimat på hennes matsedel och försöka få henne att äta grönsaker vilket hennes 15 år äldre storasyster vägrar att äta. Men skam den som ger sig.

Lillasyster Towe har nu lärt sig att plocka upp sin napp själv och kan hålla i en leksak och flytta den från en hand till den andra. Framför allt så har hon upptäckt fötterna och kan bita sig själv i tårna. Alla är lite bättre på något. Fortfarande sover vi middag, även om det blev lite kortare idag.