Pappaledighet

Under våren och i samband med Monikas graviditet så bestämde vi oss för att vara långlediga över jul och att det skulle bli en ordentlig pappaledighet. Väldigt många kommenterade att det inte går att vara ledig nästan två månader. När någon påstår att saker inte går så blir det alltid lättare för mig på något vis…

Våra resor till Costa Rica och nu Thailand, har ställt rätt höga krav på att slutföra en massa arbeten. Tidigt meddelade jag alla affärsbekanta hur det låg till och Monika bokade resan till Thailand.

Nästan i samma veva fick jag en förfrågan att åka till Costa Rica och hålla föredrag vilket var svårt att tacka nej till. Efter en kortare diskussion med Monika så bestämde vi oss för att göra den resan tillsammans med Towe. Wilda fick stanna hemma med stora syskonens farmor. Resan ner tog exakt 52 timmar med två övernattningar. Towe skötte sig exemplariskt och vi lärde känna Stefan från SAJ som var den som förmedlat uppdraget. Skön kille som jag redan efter 15 minuter tyckte att jag känt hela livet. Ganska snart inser vi att varken han eller jag står med speciellt stora studieskulder. Vi kan varken uttala eller ännu mindre stava till grönsaker på engelska vilket får oss att försöka beställa just grönsaker varje gång vi äter. Detta slutar med asgarv och livet går vidare trots denna miss.

Jag skulle föreläsa två pass om två timmar två olika dagar trodde jag. Det blev två tretimmarspass samma dag! Ett pass om hur man blir entreprenör och ett pass om att gå vidare i livet när man råkar ut för svårigheter. Jag uppfattade det som om allt gick hem då flera ville boka in nya uppdrag i Sverige.

Costa Rica kan jag rekommendera, men man bör stanna lite längre än sju dygn när resan tar nästan 80 timmar totalt.

De senaste veckorna har varit fylld av alldeles för många 18-timmars arbetsdagar. Jag skall inte klaga men det tär på samvetet då Monika inte fått det stöd hon förtjänar i hemmet. Detta har hon varit förbered på, men det blev lite tuffare än hon tänkt på grund av sjukdomar. Jag är övertygad om att det inte är bra att idiotjobba för att skapa sammanhängande ledighet. Tyvärr tär det nog mer än vad det ger för förhållandet i slutändan.

Även mitt bloggande har fått ta paus under denna hektiska tid. Men nu skall jag försöka råda bot på detta.

Inför resan till Thailand har vi lämnat huset i händerna på en sjuttonårig tjej som har sina morföräldrar på en armlängds avstånd. Detta är en intressant utmaning. Vi reste iväg på torsdagen och på fredagen var det final i Idol. Monikas dotter Nicole är ett stort fan, och skall sanningen fram så har vi nog sett de flesta avsnitten vi också…

I onsdags skickade jag ett sms till Nicole att hon hade två VIP-biljetter till Idol om hon hittade någon över 18 år att gå med och om hon själv fixade med resor, kläder och boende. Klädkoden var lyxförpackning. Jag kan meddela att kreativiteten ökande med flera hundra procent och uppgiften var löst på mindre än två timmar. Det var VIP i Globen och även till efterfesten där Idolvinnaren Erik passade på att krama om Nicole och efter detta så har jag inget hört av henne. Det ryktas att hon varken duschar eller badar sedan dess.

Monika hade bokat in boendet i Thailand och det visade sig att vår första bungalow ligger bara 300 meter från det hotell som var UD:s bas under Tsunamin. Stället har en historia som gör sig påmind för mig.

För snart fem år sedan kunde jag inte i min vildaste fantasi se mig gå här med ny fru och två döttrar längs stranden. Då var det Micke, Eva och jag som krigade mot Svenska och Thailändska myndigheter på dagarna och på kvällarna satte vi ljus på små båtar och skickade ut till sjöss.

Självklart kommer det massor av bilder och tankar när jag är här igen. Detta leder till en hel del diskussioner mellan Monika och mig om våra respektive familjer och allt som hänt oss. Jag har fått en massa förfrågningar om att delta i diverse reportage om femårsdagen av Tsunamin men har tackat nej till allt. Jag kan tänka mig att medverka när de vill visa att det går att gå vidare även om det värsta händer. Vi har alla en uppgift att hjälpa varandra och visa att det verkligen går att gå vidare. Jag har själv många att tacka och gör det nog bäst genom att hjälpa andra vidare i livet.

Vi har det toppen och det är fullt upp med barnen mest hela tiden. Towe, Wilda och deras pappa är väldigt noga med sovandet. Vi sover lunch två timmar varje dag vilket passar mig bra just nu. Det är mycket lekande och fixande med de små. Det där med pappaledigt måste någon ha fått om bakfoten; ledig från pappandet är man absolut inte. Jag trivs verkligen i min papparoll på heltid och det är massor av känslor som sätts i igång här nere.

Livet blir aldrig som man tänkt sig och det är bara att hänga med och göra det bästa möjliga av varje situation. Just nu började det regna och blixtarna spelar på en svart natthimmel. Jag tänker ta med frun ut i poolen och ta ett mysigt kvällsdopp.

Jag vet inte vem som sa: ”Lev idag, för i morgon kan det vara försent”? Fler borde ta efter dessa ord och inte skjuta upp saker till en osäker framtid.

Blöta hälsningar från ett regnigt Thailand från en galet lycklig pappa.